Personliga omdömen om några socialdemokratiska ledarkandidater

En intressant och förmodligen initierad artikel i SvD av Christer Isaksson kastar ljus över den socialdemokratiska ledarstriden som en kamp mellan höger- och vänsterfalangerna i partiet. Isaksson hävdar att vänsterfalangens gunstling är Per Nuder, men att hans nej fått dem att lansera Thomas Eneroth. Men eftersom inte heller Eneroth verkar intresserad menar Isaksson att Thomas Östros är den kandidat som vänstern har lättast att stödja. I varje fall i jämförelse med Sven-Erik Österberg och i all synnerhet med Mikael Damberg som man anser vara provocerande högerinriktad.

Isaksson påstår dessutom att denna kombinerade falang- och personstrid

framstår som obegriplig för omvärlden, vilket kommer att ge negativa följder som med stor säkerhet lär sträcka sig fram till valet 2014.

Ja det kanske är värre än så. “Socialdemokraternas kaos är av historiska dimensioner.”

Jag delar Isakssons analys i en del avseenden, men jag anser inte att socialdemokraternas kris är så självskapad och katastrofal som han verkar tycka. Isaksson har rimligen själv sympatier för de högerinriktade maktrealisterna i partiet som anser sig ha förstått att vänsterfalangens vänsterpartiliknande längtan efter den gamla goda tiden inte är något annat än politiskt förödande nostalgiska illusioner. Men vad stora delar av maktrealistfalangen inte verkar förstå är att framtidsutsikterna för den typ av politik – byggd på anpassning till globala ekonomiska realiteter – som alliansen bedriver inte är så lysande som det mediala hyllandet av Anders Borg verkar tyda på. Den ekonomiska krisen är långt ifrån över. Verkligheten är den att vi hittills bara är i början av det samhällsomdanande tumult som kommer att utlösas i globala skala av att vi närmar oss och börjar överskrida allt fler gränser för tillväxtekonomin.

Socialdemokraternas kris är därför en kris som djupast sett handlar om ett egentligen alla partier omfattande sökande efter en framtidsduglig politik. Partiets maktrealister underskattar betydelsen av detta, medan vänsterfalangen överskattar sina egna idéers kraft i sammanhanget. Men samtidigt finns det förstås personer inom båda dessa falanger som förstår läget och försöker finna en reellt nydanande politisk hållning. Ett någorlunda kort blogginlägg är inte rätt forum för att närmare utveckla mina tankar om dessa frågor. En något djupare analys finns dock i nyhetsbrevet 4:2010 där huvudartikeln har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

Socialdemokraternas ledarstrid är därför invävd i en mycket komplex kamp om vad som är den mest framsynta positioneringen inför stundande nationella och globala kriser och problem som är relaterade till att den ekonomiska tillväxten inte kommer att kunna användas som lösning på strängt taget alla politiska problem. Och det är därför mycket svårt att bedöma ledarstriden ifråga. En sak är vem som har bäst möjligheter att bli vald och en annan är vem som har de bästa möjligheterna att bli en framtidsduglig ledare. Det är ju inte alls säkert att detta är samma person.

Jag har tidigare helt oförsiktigt roat mig med att uttala mig om min känsla inför olika politiska personer, t.ex. i det här blogginlägget om Mona Sahlin, utan att jag har någon personkännedom annat än den jag får av deras medieframträdanden. Och min känsla inför de personer som förekommit mest i diskussionerna kring i ordförandeskapet i Socialdemokraterna är som följer.

Mikael Damberg: Känns för mig som en ambitiös byråchef i en statlig förvaltning. Säkerligen en intelligent man. Men han gör ett svajigt och lite obehagligt aggressivt intryck på mig. Har svårt att se att han skall kunna samla partiet i en framåtriktad nyskapande ledargärning. Men visst skulle han duga till att komma till korta i kampen mot den skicklige Reinfeldt.

Veronica Palm: Känns lite omogen och osäker och därför en smula ideologiskt stelbent. Hon behöver helt enkelt växa till sig så att hon blir tryggare, varmare och flexiblare i sin hållning. Har samtidigt en känsla av att det finns en ännu inte fullt utvecklad retorisk kraft i henne. Och att hon också har en potentiell öppenhet för inspiration baserad på medkänsla för andra. Jag tror därför att hon är ett av de bästa ledarämnena i partiet. Men jag tror att det skulle vara en olycka för henne om hon fick för mycket makt medan hon fortfarande styrs av bakåtblickande ideologiska käpphästar.

Thomas Eneroth: För mig känns han som en timid och eftertänksam rådgivare. Självklart ett ministerämne men knappast lämplig som ledare för partiet.

Sven-Erik Österberg: En man som känns motsägelsefull. På ytan kan han kännas som en tyst och stark man från vidderna. Lite av Socialdemokraternas motsvarighet till Thorbjörn Fälldin. Men bakom den stabila yttre uppenbarelsen känns han diffus och färglös. Han är troligen osäker, dvs. behöver själv ledning. Och får han den kan han förmodligen hjälpa till på ett uthålligt och stabilt sätt.

Thomas Östros: Känns svårfångad. På ett plan betraktande och lite tillbakadraget intelligent kalkylerande och på ett annat plan känns det som att det råder ett inre högtryck, en slags osäkerhet med inslag av både ombytligthet och enkelspårighet. Kanske också aggressioner. Knappast bra som ledare.

Lena Sommestad: Har mycket intensitet och övertygelse och det verkar också finnas stråk av värme i hennes varelse. En värme som möjligen är tillräcklig för att göra henne lämpad för ledarskap. Men samtidigt känns hon inte i första hand som en politiker. Som jag känner det finns det en air av lätt påstridig och mästrande ideologisk lärarinna över henne. Men detta hindrar inte att jag tror att hon kan spela en viktig roll i den framtida socialdemokratin i kraft av analytisk förmåga och jordnära öppenhet.

Ylva Johansson: Säkert vettig och sympatisk som person. Men känns svajig och för emotionellt påverkbar. Knappast den ledare som behövs.

Per Nuder: Fortfarande en joker i leken trots att han mycket tydligt framfört att han inte står till förfogande. Orsaken till detta jokerskap är att Nuder enligt min mening är i en klass för sig i det rådande startfältet. Det är en uppenbart intelligent person. Inte bara i den meningen att han kan vara fokuserat analytisk utan det känns som att han också har en förmåga till strategisk överblick. Dessutom har han enligt min mening ett visst ljus över sig. I detta avseende är han besläktad med Veronica Palm. Jag tror alltså att han i krissituationer är mottaglig för inspiration. Att han med andra ord kan bli bättre under press. Något som är en mycket central ledaregenskap. Samtidigt tror jag att den uppkomna situationen fokuserar en djup konflikt i Nuder. Den sida av hans person som under Perssontiden kunde få honom att kännas som en arrogant byråkrat känner förmodligen en rädsla för politiken och dess turbulenta och krävande omständigheter. Då känns det behagligare att kryssa runt som något slags konsult. Men frågan är vilket öde denne man har. Jag tror i varje fall att han har den ännu oförverkligade hjärtats potential som skulle kunna göra honom till en mycket bra ledare för Socialdemokraterna. Så trots hans nej och trots att partiet är ambivalent inför honom så går det inte att utesluta att det är Per Nuder som blir den nye ledaren. Enligt min mening skulle socialdemokraterna då få en ledare som både skulle kunna utmana Reinfeldt och leda en långsiktig och framsynt politisk förnyelse av socialdemokratin som alltså varken skulle handla om högerfalangens maktrealism eller vänsterfalangens bakåtblickande drömmar.

DN, SvD

——-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Mona Sahlin – befrielsens ögonblick

Min första reaktion när jag fick höra att Mona Sahlin skulle avgå överraskade mig. Jag blev glad. Inte den där sortens glädje som vid närmare och ärlig självanalys är starkt uppblandad av en lättnad som mer eller mindre nödtorftigt döljer av ren aggression uppbackade stråk av skadeglädje. Nej min glädje kändes som befriande medkänsla för att något äntligen lossnat. Ända sedan Mona Sahlin valdes har jag känt ett slags plågad medkänsla med henne. Jag har inte förstått hur hon orkat upprätthålla bilden av sig själv som varande på rätt plats. Hela hennes varelse har enligt min varseblivning utstrålat plåga. Kroppsspråket har känts som om hon varit bedövad, närmast zombieartat och med armarna tätt efter sidorna har hon gått som om hon helt saknade livsglädje. Och hon har talat sin släpiga stockholmska, nästan på inandning. För mig har det varit obegripligt hur en partiledare med denna känsla kring sig skulle kunna leda ett parti till en valtriumf. Och det gick ju inte heller.

Och nu har uppenbarligen verkligheten kommit ifatt Mona Sahlin som person. Det är alltid en glädje när något sådant sker. För då öppnar sig genast nya möjligheter. Om verkligheten också kommit ifatt det socialdemokratiska partiet är dock högst osäkert. På sin höjd är det en öppen fråga. Detta blir något att komma tillbaka till när maktkampens linjer blivit tydligare än vad de nu är.

——–

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Exp1, Exp2, Exp3, GP1, GP2, GP3, Sydsvenskan

Politiskt illusionsmakeri

Ibland önskar jag att jag kunde läsa tyska obehindrat. Men två eller möjligen tre års studier i början på sextiotalet har inte lämnat tillräckliga intryck, och varje gång jag har försökt väcka upp mina kunskaper från de döda så har min viljekraft varit för svag. Rolf Gustavsson – Svenska dagbladets utmärkte kolumnist – är den som senast påmint mig om att jag faktiskt borde kunna tyska. Han gör det i en kolumn med rubriken Europas stabilitet är inte längre given. Den handlar om Peer Steinbrück, en f.d. tysk socialdemokratisk finansmininister och hans nya bok Unterm Strich.

Det som slog an hos mig är framförallt två avsnitt:

Ingenting garanterar att vi i Europa om tio år har kvar vårt hyggliga välstånd. Djupgående ekonomiska, sociala och demografiska förskjutningar skakar grundvalarna i vårt välfärdsbygge. De processerna påskyndas av den ekonomiska och finansiella krisen, som långt ifrån är över. Alla hoppas på ekonomisk tillväxt som en mirakelmedicin, men ingen vet varifrån den skall komma. Därför varnar Steinbrück uttryckligen för den stora nästan oemotståndliga frestelsen att släppa loss litet mer inflation för att ta ner de väldiga statsskulderna. På sikt hotar en ny världsomspännande inflationsvåg, skriver han.

och

Peer Steinbrücks huvudpoäng är att de allra flesta ledande politiker i Europa sprider illusioner om en stabilitet som inte längre är given. De låtsas kunna lösa problemen, men lyckas bara begränsa skadeverkningarna av den otyglade finanskapitalismen – i bästa fall. Han förespråkar ett nytt socialt kontrakt för att rädda välfärden efter den formel som föregångaren Karl Schiller formulerade: ”så mycket marknad som möjligt och så mycket stat som nödvändigt”.

Huruvida Karl Schillers formel är den rätta kan förstås diskuteras, men jag delar helt uppfattningen att det är fullständigt förödande att dagens politiker låtsas kunna lösa problemen. De håller därigenom liv i illusionen att vi har det bästa av alla tänkbara ekonomiska system och att vi med lite rattande hit och dit och lite tandlösa globala överenskommelser kan med framgång fortsätta jakten på den eviga tillväxten. Ett mycket farligt förhållningssätt som på sikt öppnar för missnöjespartier som får nuvarande missnöjespartier (av t.ex. Sverigedemokraternas snitt) att framstå som sansade.

Som jag ser det råder det en nästan förlamande konservatism i det politiska livet. Vi håller med stigande desperation fast vid det recept som vi i princip har följt under hela den moderna epoken, dvs. grovt sett sedan franska revolutionens dagar. Ett recept som föreskriver evig kunskapsutveckling genom vetenskapen omsatt i evig teknologisk utveckling som sedan omsätts på en någorlunda fri marknad i evig ekonomisk tillväxt och levnadsstandardökning. Och oavsett vilka problem vi hamnar i så framhålls tillväxten som lösningen. I synnerhet den tillväxt som försetts med det till synes klimat- och miljömedvetna epitetet “hållbar”.

Hur länge vi kommer att lida av denna bakåtblickande kramp i det politiska livet är svårt att sia om. Men ju halsstarrigare vi blir desto större kriser lär vi dra på oss.

Men detta lilla blogginlägg är inte rätt forum för att fundera djupt över den politiska kris av globala dimensioner som råder. Kanske jag får tid och inspiration att lite längre fram göra en nyhetsbrevsanalys av situationen. Från svensk horisont är i varje fall valresultatet och det pågående tumultet inom socialdemokratin en intressant illustration till det politiska livets samlade tomhänthet inför framtiden. 

——–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Den ansvarslösa grymhetens ansikte – blindhet i debatten om Forum för levande historia

På dagens DN-debatt har 253 akademiska forskare fått utrymme för en mot Forum för levande historia kritisk artikel med rubriken Regeringen gör historia till ideologiskt slagfält. Kärnpunkten i deras skarpt formulerade kritik är “vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. (…) En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrågekampanjer eller på annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.”

I en artikel på SvDs hemsida kan man så läsa att överintendenten på Forum för levande historia, Eskil Frank tycker att kritiken är obefogad och han säger: “Kritiken i debattartikeln är ställd till regeringen och inte till oss (…) vi har inte känt av någon otillbörlig styrning från regeringen i vårt uppdrag”. Och utbildningsminister Jan Björklund noterar i samma artikel att reaktionen är riktig i en övergripande mening, “men jag ser ju bland undertecknarna flera aktiva kommunister och det är ju märkligt att de reagerar just när uppdraget också utvidgas till kommunismens massmord. Ingen har protesterat så länge det handlat om nazismen. Det är en märklig obalans i reaktionen”.

Jag delar i rätt stor utsträckning forskarnas kritik mot Forum för levande historia. Och jag tycker att Björklunds försök att insinuera att undertecknarna tycker att kommunismens massmord är bättre än nazismens är en synnerligen billig poäng. Men jag tycker också att forskarnas debattartikel missar en viktig sak.

Syftet med Forum för levande historia är ju inte att centralt föreskriva inriktningen på undervisningen i historia från grundskolan till våra universitetsinstitutioner. Nej syftet är att bidra till att de groteska brott mot mänskligheten som gjorts i nazismens och kommunismens namn inte skall ske igen. Men det jag ställer mig frågande till är om detta projekt verkligen i någon större utsträckning når sitt syfte.

Det kan ju låta klokt och bra att kritisera nazismens och kommunismens olika brott mot mänskligheten. Jag är inte emot det. Men det som sticker mig i ögonen är att medan vi ondgör oss över de vedervärdiga ting som nazister och kommunister gjorde sig skyldiga till så lever vi i en värld där vedervärdigheterna fortsätter. Det räcker med ett enda exempel. I runda slängar 26500 barn under fem år lär dö varje dag i svält och botbara sjukdomar. Det blir dryga 9 miljoner barn om året. Dessa barn är inte inhägnade i utrotningsläger prydda av skyltar om att “arbeit macht frei” eller är fångar i Gulag eller i kinesiska omskolningsläger eller är föremål för kambodjanska kommunistpartiets vanvettiga våldsorgie. Men de dör ändå. Och de dör nu, inte då.

Och vad gör vi. Ägnar oss pliktskyldigt åt lite bistånd och så hoppas vi att när den ekonomiska tillväxten fortsatt ett tag till så kommer alla att kunna leva gott. Den outtalade idén är alltså att när vi blir tillräckligt rika så kommer vi säkert att ha råd att se till att våra barn inte dör i onödan. Även om detta inträdande av ett tillstånd av tillräcklig rikedom är ställt på en rätt osäker framtid, trots FN:s millenniemål, så tycks det vara tröst nog, åtminstone för oss som lever gott.

Så det jag ser som en viktig brist hos den verksamhet som Forum för levande historia bedriver är alltså att den bidrar till att invagga oss i en falsk känsla av att allt är mycket bättre nu. Att vi verkligen har lärt oss ett och annat och att det bara behövs lite vaccineringsverksamhet så att Hitlers, Stalins, Maos och Pol Pots andar inte väcks till liv igen. Att vi i grunden har ett bra system och att vi är på rätt väg.

Men den fråga jag ställer mig är: hur ser den ansvarslösa grymhetens ansikte ut just nu. Känner vi verkligen igen detta ansikte, eller vet vi bara hur det såg ut då?
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,