BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

retorik

Obamas kraftfulla och djupt tänkta tal

Efter att ha följt Barack Obama tämligen noggrant ända fram till hans valseger så har jag gjort ett uppehåll i mitt bloggande av den enkla anledningen att jag har prioriterat annat skrivande. Och jag är fortfarande inte klar med detta arbete. Men efter att ha lyssnat några gånger på Obamas tal känns det som att jag i konsekvensens namn måste låta det pryda min blogg även om det inte längre är en nyhet.

Reaktionerna på talet blev väl inte översvallande. Och en del tyckte att det saknade det rätta retoriska lyftet. Inga slagkraftiga formuleringar som kommer att citeras i evärdliga tider. Enligt min uppfattning är det emellertid ett lysande och synnerligen innehållsrikt tal.

Ta t.ex. följande två stycken:

To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society’s ills on the West – know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy. To those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent, know that you are on the wrong side of history; but that we will extend a hand if you are willing to unclench your fist.

To the people of poor nations, we pledge to work alongside you to make your farms flourish and let clean waters flow; to nourish starved bodies and feed hungry minds. And to those nations like ours that enjoy relative plenty, we say we can no longer afford indifference to suffering outside our borders; nor can we consume the world’s resources without regard to effect. For the world has changed, and we must change with it.

Här är talet i sin helhet. Först svär Obama presidenteden och själva talet börjar efter tre minuter.


.msnbcLinks {font-size:11px; font-family:Arial, Helvetica, sans-serif; color: #999; margin-top: 5px; background: transparent; text-align: center; width: 425px;} .msnbcLinks a {text-decoration:none !important; border-bottom: 1px dotted #999 !important; font-weight:normal !important; height: 13px;} .msnbcLinks a:link, .msnbcLinks a:visited {color: #5799db !important;} .msnbcLinks a:hover, .msnbcLinks a:active {color:#CC0000 !important;}

DN
———————————-
Andra bloggare om , ,

Retorik är inte bara ord!

Läste just en intresant DN-artikel om Barack Obamas talekonst. En professor i retorik vid Lunds universitet uttalar sig. Han heter Anders Sigrell och artikeln har rubriken Obama hyllas för sin talekonst. Sigrell hävdar att segertalet är ”extremt bearbetat” och så melodiskt i sin utformning att det nästan är som ett musikstycke. Risken med detta sägs dock vara att ”lyssnaren hör melodin, men inte innebörden”. Och så framför han en del andra synpunkter som det säkert ligger en hel del i.

Jämförelsen med musik är på många sätt välfunnen. Men en sak missar enligt min mening Sigrell. Retorik är mer än ord på samma sätt som musik är mer än noter. Den som framför musiken eller talet måste ha den rätta förmågan. Det säger sig självt att den som skall spela måste vara en skicklig instrumentalist för att det skall bli riktigt bra. Men egentligen är det väl analogin mellan sång och talekonst som är bäst. Det handlar om rösten och vad den förmedlar. Melodin må vara vacker, men bär inte rösten upp den så faller det hela platt till marken.

Så det unika med Barack Obama är inte hur välskrivna hans tal är utan hans röst. Och vad den bär fram. Det är rösten som griper människorna så djupt att det är mycket svårt att att artikulera.

En viss aning om vilken typ av påverkan det handlar om ges av författaren Alice Walker, mest känd för Purpurfärgen, särskilt i inledningen till det öppna brev som hon skrev till Obama direkt efter hans seger. Hon skriver:

Dear Brother Obama,
You have no idea, really, of how profound this moment is for us. Us being the black people of the Southern United States. You think you know, because you are thoughtful, and you have studied our history. But seeing you deliver the torch so many others before you carried, year after year, decade after decade, century after century, only to be struck down before igniting the flame of justice and of law, is almost more than the heart can bear. And yet, this observation is not intended to burden you, for you are of a different time, and, indeed, because of all the relay runners before you, North America is a different place. It is really only to say: Well done. We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about.

Och det är förstås särskilt de tre sista meningarna – We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about – som kommer kärnan i hans påverkan närmast.
———————————
Andra bloggare om , ,

En kollektivt formad pil av hat!

Som alla som följer min blogg har noterat har jag inte bloggat om den amerikanska presidentvalskampanjen på ett tag. Orsaken är inte att jag tappat intresset utan bara att nu när avgörandet närmar sig så blir de vanliga mediernas täckning mera ingående. Och ibland också bättre. Jag läste t.ex. just ett belysande inlägg på SvD:s blogg om USA-valet med rubriken ”Pro-life”-horden som vill döda Obama. Inlägget är skrivet av Martin Gelin och skildrar hur John McCain och Sarah Palin gör sitt yttersta för att på sina kampanjmöten piska upp antagonistiska känslor mot Obama. Detta har bl.a. fått kongressledamoten från Georgia John Lewis (som gjorde betydelsefulla insatser i medborgarrättsrörelsen på sin tid) att ta bladet från munnen:

”As one who was a victim of violence and hate during the height of the Civil Rights Movement, I am deeply disturbed by the negative tone of the McCain-Palin campaign,” Lewis said in a statement. ”Sen. McCain and Gov. Palin are sowing the seeds of hatred and division, and there is no need for this hostility in our political discourse.”

Lewis gjorde t.o.m. jämförelser med den gamle rasisten George Wallace och hans presidentvalskampanj. Men mera träffande är ändå följande kommentar:

”As public figures with the power to influence and persuade, Sen. McCain and Gov. Palin are playing with fire, and if they are not careful, that fire will consume us all. They are playing a very dangerous game that disregards the value of the political process and cheapens our entire democracy. We can do better. The American people deserve better.”

Enligt min mening är förståelsen i det allmänna medvetandet svag för med vilken skrämmande kraft indignationsskapande, splittrande och i själva verket hatisk retorik kan åstadkomma förskräckande verkningar. Senast jag hade anledning att kommentera detta var i min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) som skrevs under den tid då Anna Lindh-mordet skedde. Jag kommenterade då de kollektiva känsloströmmarnas makt på följande sätt:

Hat dödar kort och gott. Och det spelar ingen roll om man kallar hatet för berättigat missnöje eller använder någon annan förskönande omskrivning. Hat dödar. Men detta verkar vara svårt att se och förstå. Man tittar på mordvapen och mördarnas mer eller mindre förvirrade redogörelser för sina motiv. Men i fall som detta så förs mördarna fram som surfare på en flodvåg av rädsla, hat och indignation. Och den flodvågen har mördarna inte skapat själva. Den har vi människor, vi vanliga indignerade småhatare skapat. Mördare är bara ett redskap. Själva stålspetsen på en kollektivt formad pil av hat.

Men självklart motverkar positiva tankar om Obama det hot som hatretoriken skapar. Om inte annat stör det hatpilens kurs.

En artikel med Lewis uttalande och McCain-kampanjens och Obama-kampanjens kommentarer finns att läsa här. Och här en kort, intressant och någorlunda insiktsfull kommentar i The New Yorker.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Obama börjar få upp den retoriska ångan igen

Under primärvalskampanjen visade Barack Obama gång efter annan att han var en engagerande mästerretoriker som skapade en entusiasm som väckte global uppmärksamhet. Men sedan han väl vann slutstriden över Hillary Clinton verkar allt ha blivit lite gråare och lite mer konkret. Inte ens talet när han accepterade sitt partis nominering nådde de riktiga retoriska höjderna. Och i kampen mot McCain har det heller inte riktigt velat tända till.

Men med valvinden i ryggen börjar uppenbarligen något hända. Lyssna bara på detta tal.


———————————
Andra bloggare om , ,

Den gamle mästaren har talat

Det har varit en länge omhuldad sport, i synnerhet i amerikanska medier, att spekulera intensivt om de ofantliga motsättningarna mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Och hur svårt det förväntades bli för Obama att få Hillarys väljare att alls rösta eller låta bli att rösta på McCain. Dessa diskussioner fortsatte om än i något minskad utsträckning efter Hillarys tal. Men i natt gjorde Bill effektivt slut på detta snack. I sitt mästerliga tal uttalade han ett så starkt och entydigt stöd för Obama att frågan om motsättningar möjligen nu kan ersättas av spekulationer kring frågan om vad paret Clinton kan ha fått för utfästelser om sina framtida roller i Obamas administration.

Låt mig också säga att Bill Clinton är en lysande retoriker. Hans främsta styrka är inte att han kan inspirera och måla upp visioner med samma kraft som Barack Obama, utan han har i stället en alldeles särskild gåva när det gäller att med stor klarhet framställa vad saken gäller. Han kan på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förklara de centrala stridsfrågorna så att alternativen blir glasklara för väljarna. Måtte han komma att kampanja flitigt för Obama.

Lyssna och njut till en verklig mästare

DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,

Barack Obama och John McCain – hörs inte skillnaden?

Har här på min blogg och i nyhetsbrev då och då berört mitt retoriköra. Jag känner mig alltid flummig när jag gör det, men utöver själva budskapet tycker jag mig höra något som bär fram talarens kvalité som person. Senast jag skrev om dylikt så gällde det Barack Obama och hans bländande retorik.

I natt läste jag så ett stycke om just detta hörande i Anita Goldmans förnämliga bok Ljusbärarna. Hon skriver där om en av de personer som hon skildrar i boken – Jacques Lusseyran en blind fransman som redan som skolungdom startade en motståndsrörelse mot nazismen och så småningom hamnade i Buchenwald – att han hade en säregen hörsel. Jag kan förstås inte mäta mig med honom, men jag känner i princip väl igen mig i denna hennes beskrivning:

”Som ledare för motståndsrörelsen var hans uppdrag att intervjua alla som önskade ansluta sig – ett enormt förtroende, eftersom frågan om tillit är akut i en sådan situation. Över sexhundra unga män fördes till honom på kort tid och han avgjorde utan att tveka vilka av dem man kunde lita på. Han lyssnade inte så mycket på vad de sa, utan på hur den talande använde sin röst. Han tvekade en gång, det var en man vars röst han inte tyckte om, men som samtidigt sa allt det korrekta och erbjöd rörelsen just de tjänster man så desperat behövde. Lusseyran lät de senare markörerna bli utslagsgivande. Det blev denna man som förrådde rörelsen, vilket ledde till fängslande, tortyr, inspärrning i koncentrationsläger och död för många av dess medlemmar”.

Ur detta perspektiv har jag så slutligen några få saker att säga om vad min hörsel säger om det amerikanska presidentvalet. Bland de personer som nämns som Obamas vicepresidentkandidater framhålls numera Joseph Biden, Tim Kaine och Evan Bayh som de som ligger bäst till. Skulle mitt öra välja så skulle Evan Bayh tveklöst bli vicepresidentkandidat.

När det sedan gäller valet mellan Obama och McCain är det för mig otroligt fascinerande att en man som McCain kan ligga så bra till i opinionsundersökningarna som han ändå gör. Och jag vill bara säga, ”men hör inte folk”.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Obamas bländande retorik

Utgången i demokraternas primärval i South Carolina var kanske ingen sensation, men segermarginalen var utan tvekan sensationellt stor. Barack Obama fick 55 procent av rösterna mot Hillary Clintons 27 och John Edwards 18. En seger som vanns trots att Bill Clinton fick agera som sin frus pitbull och satte in alla sina icke obetydliga retoriska krafter för att övertyga valmanskåren om att Obama kommit lindrigt undan i mediagranskningen och att han därför egentligen bara är ett illusoriskt hopp för svarta.

Uppenbarligen gick inte detta hem, utan i slutfasen av kampanjen skedde en av opinionsundersökningarna missad vindkantring till Obamas fördel. Om han kan översätta detta till liknande framgångar på den stora primärvalsdagen 5 februari är förstås en öppen fråga.

Det som gör att jag tror att han har en chans trots att han ännu så länge ligger sämre till än Hillary Clinton i de nationella opinionsundersökningarna och i viktiga delstater som Kalifornien och New York är hans breda väljargruppsöverbryggande strategi och hans bländande retoriska förmåga.

Just när det gäller retoriken finns det ingen på vare sig demokraternas eller republikanernas sida som kan mäta sig med Obama. Och en av de fascinerande aspekterna av den amerikanska politiken är att gammaldags retorisk förmåga fortfarande har en stor betydelse. Här ligger t.ex. en sällan nämnd men starkt underskattad förklaring till att George Bush vann över både Al Gore och John Kerry.

Min senaste lite djupare analys av den amerikanska politiken gjorde jag i ett nyhetsbrev skrivet samband med demokraternas konvent 2004. Mina reflektioner har titeln Om att bryta upp från en måltid bland svinen – tankar kring det amerikanska presidentvalet. Det är väl inte uteslutet att jag kan komma att bli inspirerad att skriva en ny och längre nyhetsbrevsreflektion över den amerikanska politiska situationen när det drar ihop sig till presidentval. Men nu nöjer jag mig med att dra en lans för Obama och hans hjärtberörande retorik. Hans segertal i South Carolina följer här i två delar.

Del I

Del II

———————————
Andra bloggare om: ,