BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

John McCain

Ett nytt och inspirerande ledarskap

Så visade det sig då till sist att det amerikanska folket besatt nödvändig urskillningsförmåga. Ibland har jag haft mina tvivel, inte minst under primärvalen. Och så kom de starkt tillbaka i samband med republikanernas konvent, då jag verkligen befarade att McCain skulle bli svårslagen. Men några dagar senare berördes jag av en så djup inre förvissning om att Barack Obama skulle vinna att jag faktiskt inte kunnat oroa mig sedan dess. Och det blev som jag trodde. Det var helt enkelt en underbar natt framför TV:n och datorn. Spänningen var väl inte så stor eftersom det för varje någorlunda god teckentydare var uppenbart tidigt att Barack Obama skulle segra. Och han gjorde det med besked.

Denna seger är för mig ett mycket gott tecken för utvecklingen i USA och världen. Jag vet att det nästan alltid är säkrast att ha en cynisk hållning till förväntningar om storartade politiska förändringar. Men idag skall jag låta mitt naiva hjärta råda. Det jag hela tiden sett som Obamas verkliga gåva till storpolitiken och människorna, och som hans magiska röst frambär, är hans ledarskap. Han är något helt annat än den vanliga sortens rädda ledare som när de med mer eller mindre tvivelaktiga metoder nått sin maktposition visar sin litenhet genom att pressa in sina underlydande i sina egna inskränkta perspektiv och personliga småsintheter. Ledare som inte bara får människor att krympa, och mest se till sitt eget i misstänksamhet och rädsla, utan också bidrar till att sprida cynism om allt ledarskap. En cynism som sätter likhetstecken mellan ledarskap och maktmissbruk.

Som jag ser det har Barack Obama stora möjligheter att visa för sitt folk och för världen i övrigt hur ledarskap verkligen skall bedrivas för att den ambivalenta och rädda lilla människan skall våga lita på sina bästa sidor. Detta kan förstås låta banalt. Men verkligheten är den att vår föga välskötta värld är ett ytterst talande vittnesbörd inte om hur de måste vara utan om hur det blir när vi människor låter vår rädsla, misstänksamhet, allmänna småsinthet och egoism styra våra handlingar. Det vi behöver är alltså ledare som kan stödja alla människors positiva förmåga till framsynt ansvarstagande för sig själva, sina närmaste och även långt vidare cirklar än så för den händelse förmågan att konstruktivt inkludera är tillräckligt stor.

Barack Obama är för mig en ledare som verkligen från djupet av sin varelse förstår att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem har gemensamma lösningar. Den rädde ledaren vill minska maktkretsen och exkludera det problematiska. Denna manöver gör att ledaren tycker sig stärka sin makt, men i själva verket är denna känsla ett sken. De lösningar som föds genom att det problematiska exkluderas, och därmed inte blir förstått, är inga reella lösningar. Och inget blir bättre av att den inbillat mäktige försöker tvinga sina skenlösningar på verkligheten.

Mitt hjärtas övertygelse är att i Barack Obama har världen fått en ledare som verkligen är värd att se upp till och inspireras av. Den makt till konstruktiv förändring som finns i att vi alla fattar klokare och mer inkluderande beslut är ofantlig.

Lyssna bara på Barack Obamas tal.

Som ett litet PS vill jag till sist nämna John McCain. Hans tal berörde mig starkt. Det blev till sist med McCain som med Hillary Clinton. Först när dessa båda ambitiösa politiker till sist kunde erkänna sig besegrade så visade de något av sina personer som är djupt tilltalande. I McCains fall förändrades t.o.m. hans röst så att ett äkta stråk av medkänsla ibland kunde lysa fram.


DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3,AB4
——————————–
Andra bloggare om , , ,

Liten halvfaster stjälper ofta stort lass?

Nu görs det tydligen stor sak av att Obamas halvfaster lever illegalt i USA. Nyheten pryder t.ex. förstasidorna på SvD:s, DN:s och Aftonbladets webb. Uppenbarligen finns det några som hoppas att detta skall framstå som ett vägande skäl att avstå från att rösta på Barack Obama som president. Det är verkligen inte mycket att komma med.

För egen del har jag inga halvfastrar eller halvmostrar som jag känner till. De fastrar och mostrar som jag har haft är alla döda utom en. Hon bor i Grästorp. Jag träffade henne senast helt kort på min fars begravning för 17 år sedan. Och skulle hon nu mot förmodan göra något olagligt, t.ex. snatta på COOP i Grästorp, så skulle ju alla direkt förstå hur avslöjande detta är när det gäller min moral och karaktär. Skulle jag ha någon framtid överhuvudtaget efter detta?

Den nyhet som McCain-sympatisörerna med all sannolikhet skulle ha önskat när det gäller denna halvfaster till Obama är förstås att han skulle ha utnyttjat sitt inflytande för att med regelvidriga metoder hjälpa henne. Då skulle man ha kunnat på olika mer eller mindre subtila sätt antyda att han som president skulle komma att agera som en afrikansk klanhövding. Det vore något det. Men förmodligen hoppas man väl att folk nu i stället skall tänka att han har helt hjärtlöst struntat i sin kära halvfaster för att han av egoistiska politiska syften velat dölja att han fungerar som en afrikansk klanhöving. Men att han sedan kommer att visa sin rätta natur.

Det är skönt att valkampanjen snart är över.
———————————-
Andra bloggare om , ,

Bergströms försåtliga argumentation mot Obama

Läste just Hans Bergströms DN-artikel Vem är Barack Obama? Det är ett försåtligt aktstycke. Bergström som gammal statsvetare behärskar förstås konsten att argumentera klart, sansat och sakligt. Hans huvudpoäng i artikeln är att det inte kan betraktas som ett uttryck för ”negative campaigning” att granska den idéprägling som är karaktäristisk för en presidentkandidat. Och det förefaller ju vara en helt rimlig slutsats.

Därefter bringar Bergström ljus över Barack Obamas ideologiska utveckling genom att lyfta fram tre av hans mentorer: Alice Palmer, Jeremiah Wright och William Ayers. Och Bergström betonar att samtliga ”har extrema bakgrunder och idéer”. Vidare konstaterar han mot slutet av artikeln att ”många andra med samma idériktning har spelat en roll i Obamas ideologiska skolning, även i mogen ålder och i relativt sen tid”. Bilden är alltså klar. Obama har, i varje fall enligt Bergström, spenderat för mycket tid tillsammans med i ideologiskt avseende entydigt tvivelaktiga personer. Och detta Bergströms grund för att framhålla att det är mycket motiverat att ställa frågan ”vem är Obama ideologiskt?”

Efter att ha på ytan resonerat med en saklighet och objektivitet som om han lade fram en tes på ett statsvetenskapligt seminarium så hoppas förstås Bergström att han har läsaren med sig när han sedan kommer med sin försåtliga artikelknorr. Den är nämligen att ondgöra sig över att den typ av saklig granskning av Obamas ideologiska bakgrund som Bergström försökt visa är både intressant och motiverad försvåras eller rent av omöjliggörs av personer som hävdar att den är ett uttryck för ”hat” och ”en otäck kampanj”.

Så skapar han alltså intrycket att Obama kan vara en radikal idiot och att stackars John McCain, i sin med god statsvetenskaplig idéanalys besläktade iver att skapa klarhet kring Obamas ideologi, inte får komma till tals eftersom hans folkupplysande insatser helt omotiverat kallas ”negative campaigning”.

Här kommer några exempel på klarläggande analyser av Obamas ideologi från John McCains presidentvalskampanj. Strigensen i den statsvetenskapliga idéanalysen är väl inte på topp, men om vi får tro Hans Bergström så är väl detta ren folkupplysning.


———————————
Andra bloggare om , ,

Colin Powells skarpsynta och välformulerade stöd för Obama

Colin Powell, utrikesminister under George W Bush första presidentperiod, har idag tagit offentlig ställning mot sitt eget partis kandidat. Och hans utomordentligt välreflekterade motivering kan avnjutas i följande inslag från Meet the Press. Särskilt berörande är hans berättelse om en ung muslimsk amerikan som förlorade sitt liv i Irak, och att denne man inte var en sämre amerikan för att han var muslim. Denna berättelse blev grundstenen i Powells bestämda avståndstagande från att republikanska partiets strateger försöker göra USA till ett slags pingstvänsteokrati.

DN, SvD, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , , ,

Den presidentvärdige Barack Obama

Att döma av opinionsundersökningarna och olika fokusgrupper med oberoende väljare blev den sista debatten mellan Barack Obama och John McCain ingen framgång för McCain. Jag såg på CNN:s kommentatorer (de skryter om sig själva som ”the best political team on television”) och känslan inledningsvis var att nu hade McCain gjort sin bästa debatt. Men så kom tittarundersökningen som visade att 58 % såg Obama som segrare mot 31 % för McCain. Och inte blev det bättre av att CBS undersökning av hur de oberoende väljarna uppfattade debatten visade liknande siffror, 53 % för Obama mot 22 % för McCain.

Detta fick kommentatorerna att börja fokusera på det intryck McCain hade gjort under debatten, vägledda av den oftast kloke David Gergen.

Förmodligen var det väl i en känsla av att McCain inte hade fört sig med optimal presidentvärdighet som fick Republikanska partiet att replikera med följande reklamfilm

Men man kan onekligen undra om denna film har en visuell kraft i bedömningen av vem som har den rätta presidentvärdigheten som kan mäta sig med följande bild från debatten.

Och när samma bild redigerats och försetts med kommentaren ”Hur skall Sarah Palin kunna vederlägga detta uppenbara bevis för evolutionen?” då blir det god politisk humor av det hela.

DN1, DN2, SvD
———————————
Andra bloggare om , ,

Obamas storseger i skolvalet ett mycket gott omen!

Det produceras opinionsundersökningar i ett fullständigt oöverskådligt och faktiskt tröttande antal i den pågående presidentvalskampanjen i USA. Igår kungjordes emellertid ett slags kombinerat val och opinionsundersökning kallat The Scholastic Presidential Election Poll som visat sig nästan alltid förbåda resultatet i det verkliga presidentvalet. Det gäller alltså ett val bland skolungdomar i USA som går i klass 1-12. Detta val har ägt rum sedan 1940 och resultatet har faktiskt blivit det samma som i det efterföljande presidentvalet i alla presidentval utom två. 1948 vann nämligen Thomas E. Dewey i skolvalet och inte Harry Truman och 1960 då ju John Kennedy blev president så vann vann faktiskt Richard Nixon i skolvalet.

Vilket blev då resultatet denna gång. Jo Barack Obama fick 57 % och John McCain 39 % (4 % tillföll övriga kandidater). Inte illa!

Och följande lilla film skildrar en av dem som med all sannolikhet röstat på Obama. Och inte nog med det, den lille grabben har också lärt sig ett av Obamas mest kända tal utantill. Och han framför det med verklig bravur.

———————————-
Andra bloggare om , ,

En kollektivt formad pil av hat!

Som alla som följer min blogg har noterat har jag inte bloggat om den amerikanska presidentvalskampanjen på ett tag. Orsaken är inte att jag tappat intresset utan bara att nu när avgörandet närmar sig så blir de vanliga mediernas täckning mera ingående. Och ibland också bättre. Jag läste t.ex. just ett belysande inlägg på SvD:s blogg om USA-valet med rubriken ”Pro-life”-horden som vill döda Obama. Inlägget är skrivet av Martin Gelin och skildrar hur John McCain och Sarah Palin gör sitt yttersta för att på sina kampanjmöten piska upp antagonistiska känslor mot Obama. Detta har bl.a. fått kongressledamoten från Georgia John Lewis (som gjorde betydelsefulla insatser i medborgarrättsrörelsen på sin tid) att ta bladet från munnen:

”As one who was a victim of violence and hate during the height of the Civil Rights Movement, I am deeply disturbed by the negative tone of the McCain-Palin campaign,” Lewis said in a statement. ”Sen. McCain and Gov. Palin are sowing the seeds of hatred and division, and there is no need for this hostility in our political discourse.”

Lewis gjorde t.o.m. jämförelser med den gamle rasisten George Wallace och hans presidentvalskampanj. Men mera träffande är ändå följande kommentar:

”As public figures with the power to influence and persuade, Sen. McCain and Gov. Palin are playing with fire, and if they are not careful, that fire will consume us all. They are playing a very dangerous game that disregards the value of the political process and cheapens our entire democracy. We can do better. The American people deserve better.”

Enligt min mening är förståelsen i det allmänna medvetandet svag för med vilken skrämmande kraft indignationsskapande, splittrande och i själva verket hatisk retorik kan åstadkomma förskräckande verkningar. Senast jag hade anledning att kommentera detta var i min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) som skrevs under den tid då Anna Lindh-mordet skedde. Jag kommenterade då de kollektiva känsloströmmarnas makt på följande sätt:

Hat dödar kort och gott. Och det spelar ingen roll om man kallar hatet för berättigat missnöje eller använder någon annan förskönande omskrivning. Hat dödar. Men detta verkar vara svårt att se och förstå. Man tittar på mordvapen och mördarnas mer eller mindre förvirrade redogörelser för sina motiv. Men i fall som detta så förs mördarna fram som surfare på en flodvåg av rädsla, hat och indignation. Och den flodvågen har mördarna inte skapat själva. Den har vi människor, vi vanliga indignerade småhatare skapat. Mördare är bara ett redskap. Själva stålspetsen på en kollektivt formad pil av hat.

Men självklart motverkar positiva tankar om Obama det hot som hatretoriken skapar. Om inte annat stör det hatpilens kurs.

En artikel med Lewis uttalande och McCain-kampanjens och Obama-kampanjens kommentarer finns att läsa här. Och här en kort, intressant och någorlunda insiktsfull kommentar i The New Yorker.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Sarah Palin – en dokusåpakaraktär

Jag såg förstås debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin, men hittills har jag valt att inte kommentera den. Skälet är rent ut sagt att jag är djupt förbryllad över det s.k. fenomenet Sarah Palin. Jag har lyssnat på mängder av amerikanska debatter där republikanskt färgade kommentatorer i extatiska ordalag prisar Palins folklighet och karisma medan demokraterna pendlar mellan viss återhållen artighet till att såga Palin som ett dåligt skämt.

För egen del har jag otroligt svårt att förstå att det går att uppfatta Sarah Palin som vederhäftig. Den fråga jag har ställt mig är om det verkligen är politisk dragningskraft som Sarah Palin har. Efter att ha vridit och vänt på den frågan kan jag inte befria mig från intrycket att det känns som att hon deltar i en dokusåpa som imiterar en presidentvalskampanj. Och att det som är nyckeln till hennes tjuskraft är en kombination av fräckt och populistiskt levererade, starkt högerfärgade schablonsynpunkter och den erotiska laddning som uppstår av motsättningen mellan en på ytan sexualfientlig religiös hållning och snäva kjolar och ögonflörtning med publiken. En erotisk laddning som för många som inte vill vara medvetna om det sexuella inslaget i attraktionen till Sarah Palin döljs och bäddas in i en allmän känsla av hänförelse för henne.

Själv finner jag det ofantligt fascinerande att den amerikanska presidentvalskampanjen faktiskt omfattar en ”dokusåpakaraktär”. Visserligen har Sarah Palin varit borgmästare och visst är hon guvernör för Alaska, men hennes vederhäftighetskvot är inte särskilt imponerande på den nivå som hon nu aspirerar på. Visst kan republikanska proffstyckare försvara henne i falsett, men ställ henne i fantasin tillsammans med t.ex. Margaret Thatcher och Angela Merkel. Inte kan någon rimligt objektiv och av partisympatier någorlunda opåverkad person tycka att dessa damer spelar i samma division. Nu lär ju Margaret Thatcher vara på väg in i senila dimmor, men om hon hade varit i sin krafts dagar så skulle det onekligen vara intressant att få ta del av denna magnifika ledarpersons mellan-skål-och-vägg-utvärdering av Sarah Palins halt som potentiell politisk ledare för USA.

Frågan för det amerikanska folket i det snart stundande valet verkar alltså vara om politik handlar om verkligheten eller om det är en medialt konstruerad dokusåpa. Att detta val alls blivit möjligt känns i dessa tider av finanskris och begynnande global recession som en yttring av grav amerikansk dödsdrift.

Själv känner jag mig emellertid numera relativt säker på att smärtan i de reella problemen kommer att göra att världen slipper ett dokusåpaledarskap. Sedan är det en annan sak att de utmaningar som Barack Obama står inför är djupt skrämmande. Men samtidigt visar historien att i svåra krisögonblick träder ofta ledare fram som är vuxna situationen.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Är det dags nu?

Jag har hittills inte brytt mig om att kommentera den pågående finanskrisen. Att den skulle komma var inte en överraskning för mig. Hur skulle det kunna gå på något annat sätt? USA:s omfattande och utdragna krig på kredit och att dess finanssektor lånat ut gigantiska belopp med inbillade säkerheter måste ju förr eller senare få sina konsekvenser.

Detta betyder inte att jag har följt vidlyftigheterna och omdömeslösheterna på finansmarknaderna så noga att jag kan berömma mig om att ha förutsagt att det pågående rabaldret skulle starta just nu. Men jag har länge varit av övertygelsen att det är en tidsfråga innan det globala ekonomiska systemet kommer att drabbas av en kris av systemomvandlade dimensioner. Och kanske har den krisen kommit nu.

Jag skrev t.ex. om saken i samband med förra presidentvalet i USA (dvs. 2004). Och jag vill gärna citera en passus ur ett nyhetsbrev från detta år:

Från mitt perspektiv ter sig emellertid situationen så här. Man kan tala vackert om den lysande framtid som stundar bara de nyliberala idéerna om hur den globala ekonomin skall fungera får fullt genomslag utan att obstrueras av ängsliga politiker med för liten tro på det absolut välsignelsebringande i den fria konkurrensen.

Men min historiska känsla säger mig att den nuvarande kapitalistiska epoken går mot sitt slut med samma säkerhet som den totalitära kommunismen en gång i tiden gjorde. Och detta slut är närmare än vi tror. De främsta förebuden är galopperande miljöproblem, skriande ekonomiska orättvisor och terrorism. Det som behövs är ett nytt ekonomiskt system som inte i första hand handlar om tillväxt för tillväxtens egen skull eller för att berika personer, företag och länder som redan har för mycket utan om rättvis fördelning av ett i ljuset av ekologiska realiteter rimligt välstånd.

Världen är i akut behov av omtänkande på det ekonomiska området. Och eftersom det inte finns någon makt på denna jord som är betydelsefullare för tilltron till den konventionella kapitalismen än USA så kommer med all sannolikhet inga vittgående förändringar att ske förrän USA självt får smaka den medicin som dess aggressiva näringsliv länge serverat andra. Det skulle med andra ord inte förvåna mig om det inom en inte alltför avlägsen framtid stundar stora ekonomiska svårigheter för USA (och därmed för världen i övrigt).

Skall den nödvändiga omdefinieringen av det globala ekonomiska systemet komma till stånd så måste det ekonomiska systemets motsvarighet till Vatikanen, dvs. USA, få i för sina egna medborgare oacceptabel utsträckning känna på de negativa konsekvenserna av det nuvarande systemet. Och när detta sker kommer det att behövas ett ledarskap som har medkänsla med den lilla människan, för det finns egentligen inget annat än små människor. Vi är alla svaga och beroende av varandra. Allt annat är tillfälligheter och illusioner.

Det jag tycker mig höra när John Kerry talar om ekonomi på ett sätt som ur det ekonomiskt-politiska perspektiv som dominerar debatten kan avfärdas som sedvanlig östkustsliberalism spetsad med en flirt med protektionistiska krafter är något som jag uppfattar som en beredskap att möta den framtid som de flesta hoppas inte skall komma. Att han som person kan vara rustad för att föra en politik som skulle kunna göra USA till en ansvarstagande och långsiktigt tänkande partner i det kalabalik- och omdefinieringsscenario för det globala ekonomiska systemet som jag anser vara oundvikligt. Och som därför inte bör förvärras genom att uppskjutas med hänvisning till maktelitens egenintresse, skygglappar och illusioner, utan bör påbörjas så snabbt som möjligt.

Mina förhoppningar om John Kerry kom ju som bekant snabbt på skam. Men det här citatet ger ändå en viss bild av min övergripande syn på det globala ekonomiska systemet och dess utveckling. Och det synsättet har jag inte funnit anledning att överge. Däremot är jag osäker på om den kris som nu inletts kommer att visa sig vara den systemomvandlande kris som jag menar att det globala ekonomiska systemet behöver för att framtiden skall bli någorlunda dräglig för människorna på vår jord. Den elit som gynnas av att det mesta fungerar som hittills kommer förstås att göra sitt yttersta för att fundamenta inte skall ändras. Om inte annat så framgår detta tydligt av kampen mellan Obama och McCain. På samma sätt som George Bush lyckades förvilla amerikanerna i gemen med sitt erbjudande om seger i kriget mot terrorismen så kan kanske John McCains envetna försök att slå pseudoförnyelsens blå dunster i valmanskåren vinna framgång. Men min känsla i nuläget är att det trots allt inte kommer att bli så enkelt för honom. Obama är tveklöst en starkare kandidat än Kerry.

Så kanske är det ändå så att vi har nått vägs ände och att den kris vi nu är i början av kommer att hålla oss i ett skruvstäd till dess att vi har spelregler på plats för ett ekonomiskt system som möjliggör en rimligt rättvis global ekonomisk utveckling inom befintliga ekologiska ramar och försättningar. Och att det kommer att falla på Barack Obama att tjänstgöra som ett slags vis ceremonimästare som möjliggör de nödvändiga konstruktiva globala förhandlingsprocesser ur vilket ett klokare ekonomiskt system än det nuvarande skulle kunna utkristalliseras.

Cynikern i mig tänker att så här kan det väl ändå inte gå. Människorna gör väl alltid det mesta av sina dåliga och kortsynta sidor. Eller finns det undantag?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Fler klokheter om det amerikanska presidentvalet

Göran Rosenberg är pålitlig i sin klokhet. I gårdagens DN publicerade han en subtilt tänkt betraktelse över Sarah Palins dragningskraft som alla bör läsa som inte nöjer sig med schablonföreställningar om vad som står på spel i det amerikanska presidentvalet. Schablonföreställningar som jag själv helt kort berörde i ett blogginlägg häromdagen. Rosenbergs artikel har titeln En overklig värld.

Jag kan dessutom tipsa om ett par andra djupt tänkta artiklar om presidentvalet. Den första är skriven av Deepak Chopra. Denne man har väl inte rykte om sig att vara något annat än en penningsugen new-age-guru, men i artikeln Obama and the Palin effect (och i uppföljaren Obama and the Palin effect (Part 2) visar han sig trots detta sitt rykte vara en klok betraktare av det politiska skeendet.

Dessutom är David Spanglers reflektion Winning Vs Building väl värd studier och eftertanke.
————————————-
Andra bloggare om , , ,

Osedvanligt klok svensk kommentar om Obama

Jag följer den amerikanska presidentvalskampanjen relativt ingående eftersom jag anser att den är mycket betydelsefull inte bara för USA utan för världens fortsatta väl och ve. En överraskande effekt av det har blivit att jag också kunnat ägna mig åt att bedöma halten i hur åtminstone en del ledande svenska nyhetsjournalister skildrar det pågående skeendet. Och låt mig direkt säga att jag inte är imponerad.

Generellt uttryckt dominerar ett slags till journalistisk objektivitet förklädd kålsuparteori. Detta betyder att det trots en del Obamasympatier, som främst kom till uttryck under primärvalskampanjen, så finns det nu en stark tendens att tolka den pågående kampanjen som en kamp mellan två i grunden cyniska maktspelare där den ene har valt att profiliera sig som en vältalig och karismatisk nykomling som kan måla upp floskelsprängda visioner om förändring med anknytningar till medborgarrättsrörelsen, John Kennedy och Abraham Lincoln medan den andre däremot profilerar sig som den lyckligaste av alla tänkbara kombinationer av solid erfarenhet och genomgripande förnyelseförmåga trovärdiggjord av några år av tortyr och andra vedervärdigheter i vietnamesiskt fångläger.

Ingen verkar kapabel att höja sig över detta tolkningsmönster. Så skrev t.ex. Lars Adaktusson för några dagar sedan en krönika i SvD helt i det blaserade oförståendets tecken. Rubriken var Som vore det mellan Hägglund och Björklund. Inte ens den vanligtvis kloke Niklas Ekdahl på DN har lyckats prestera något tänkvärt som röjer en förmåga att se vad som står på spel. Men här under kvällen blev jag glatt överraskad efter att ha läst en kommentar på kultursidan i DN. Den har rubriken Obama är värd mer. Svenska medier sväljer smutskastningen. Den är skriven av Hans Ruin och är ett lågmält mästerstycke som bör läsas och begrundas. Äntligen en karl med perceptionsförmåga.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Obama ger svar på tal

Här ger Barack Obama kraftfullt svar på tal efter John McCains försök att i sitt ”acceptance speech” framställa sig själv som den verklige företrädaren för fundamental förändring.


———————————-
Andra bloggare om , ,

Klarspråk om republikanska lögner

Läste just en intressant kolumn i New York Times skriven av Bob Herbert. Den har rubriken Running from Reality, och inleds med följande ord:

If there was one pre-eminent characteristic of the Republican convention this week, it was the quality of deception. Words completely lost their meaning. Reality was turned upside down.

I följande lilla film blir klarspråket om vad som utspelades på konventet än mer tydligt


———————————-
Andra bloggare om , ,

John McCains subliminala budskap

Sent omsider får jag tid att säga några ord om John McCains tal. Jag måste ärligen säga att det var svårt att få grepp om. En sida av mig tyckte att det var ett erbarmligt skådespel. Efter det att hela konventet kretsat kring hånfulla och sanningen vårdslöst hanterande attacker mot Barack Obama försökte så John McCain framträda som en personifikation av den hoppfulla framtiden. Republikanernas syfte med att ägna ett par dagar åt att framställa Barack Obama som en uppblåst och oerfaren odugling var alltså att slita av Obama hans mantel som profet för ”Change” för att den i stället skall kunna axlas av den verklige förnyaren i sammanhanget. Det av visionslöshet, partikäbbel och uppblåsta politikeregon förlamade Washington skall nu vitaliseras och i grunden förändras av den av Washingtonmaktkretsar helt obefläckade John McCain som uppenbarligen äntligen kommit till den punkt i livet då han skall göra den stora insats som hans öde förberedde honom för i fångenskapen i Vietnam där han antydde att han gjorde djupa insikter som rensade bort hans egoistiska ambition och ersatte den med en obändig strävan att tjäna något som är högre än honom själv.

Så här uppfattade jag det subliminala budskap som John McCain försökte förmedla. Från mitt perspektiv saknar denna story fullständigt trovärdighet. Därför skrattade jag gott när jag såg att min bloggarkollega Lennart Frantzell tycker att McCains framträdande påminde honom om en från de döda återvändande Leonid Bresjnev. Även om jag själv tycker att John McCain mest påminner om Konstantin Chernenko. Han var ju den siste av den gamla stammen. Och när Andropov dog valdes denne gamle sjuke och naturligtvis erfarne man i stället för en osäker förnyare som Gorbatjov.

Men samtidigt kunde jag i TV-soffan inte freda mig för känslan att nu blir McCain svårslagen. USA kanske behöver sin Chernenko. Vilken dyster tanke. Sällan har jag så gärna fel som när det gäller detta.

Här följer talet i dess helhet:

DN1, DN2, SvD, AB, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Politiska opportunisters roande försvar av Sarah Palin

Här gör Jon Stewart en mästerlig insats för att belysa hur den lägsta formen av politisk kommunikation fungerar. Den är också mycket roande genom att den med närmast bisarr tydlighet exponerar hur politisk opportunism ser ut i praktiken. Och i centrum står försvaret av Sarah Palin.

För egen del undrar jag mest över hur de personer som framträder i denna film orkar köra detta spel. Eller är möjligen personerna ifråga så splittrade att de bara är medvetna om en ståndpunkt åt gången? Finns någon diagnos för sådant?


———————————
Andra bloggare om , , ,