Välfärd utan tillväxt

I dagens DN recenseras Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Sverker Lenas har gett sin förstående recension titeln Hur blir hamstern hållbar?. Denna titel är en anspelning på en liten film om en glupsk hamster som fördubblar sin vikt varje vecka. En film som förstås är avsedd att illustrera det ohållbara med evig tillväxt. Filmen kan t.ex. beskådas i ett av mina tidigare blogginlägg. Jag har ännu inte läst boken, men den verkar både intressant och välskriven. Åtminstone att döma av den föreläsning som Tim Jackson höll på ett fullsatt ABF när han i samband med lanseringen besökte Stockholm.

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Magiskt tänkande om tillväxt

Läste just ett intressant reportage i SvD. Det har rubriken Vridningen och handlar om att

Ett sällsynt tronskifte i världsekonomin kan bli verklighet i år, ett skifte av ett slag som bara inträffat två gånger tidigare under de senaste 250 åren, enligt den brittiska finanstidningen Financial Times. I år väntas nämligen värdet av varutillverkningen bli större i Kina än i USA. När det sker lämnar den amerikanska tillverkningsindustrin sin globala förstaplats efter mer än hundra år.

Reportaget är som sagt intressant och välskrivet. Och bygger i huvudsak på IMF- och OECD-rapporter. Men det som slog mig när jag läste, är den fullständigt bedövande närvaron av det som överhuvudtaget inte nämns i reportaget, nämligen situationen på miljö-, resurs- och klimatområdet. Faktum är att reportaget ger intryck av att det bara är att blåsa på. Tillväxt som den självklara lösningen på alla våra problem.

Denna form av magiskt tänkande är onekligen fascinerande. Frågan är förstås vad som behöver hända för att dess makt över sinnena skall brytas. Jag ämnar dock inte spekulera om det nu utan mitt lilla bidrag denna gång blir att lägga ut en länk och två små föredrag som måhända kan bidra en smula till att komplettera ensidigheten i SvD-reportaget.

Först en länk till ett inlägg på Effektbloggen med rubriken Tillväxtens gränser. Här finns goda uppslag till vidare studier av ämnet. För den som hellre lyssnar än läser (i varje fall just nu) är följande TED-föreläsning av Tim Jackson intressant. Hans bok Prosperity without Growth kommer ut på svenska endera dagen under titeln Välfärd utan tillväxt. Här kan man t.o.m. provläsa en smula.


Och så avslutningsvis en mycket upplysande föreläsning om den enkla matematiken bakom den exponentiella tillväxtens mysterier. Albert Bartletts föreläsning utgår från hans insikt att “The greatest shortcoming of our human race is our inability to understand the exponential function”. Detta påstående kan vid första påseende kanske verka egendomligt. Men faktum är att tron på den eviga tillväxten bygger just på att man inte begriper eller bryr sig om hur en exponentialfunktion fungerar.


Uppdatering 2011-01-05

Albert Bartletts föreläsning var förstås längre än filmen ovan visar. Det finns i själva verket ytterligare 7 delar. Här finns nu länkarna till dem: II, III, IV, V, VI. VII, VIII.

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som “Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Politiskt illusionsmakeri

Ibland önskar jag att jag kunde läsa tyska obehindrat. Men två eller möjligen tre års studier i början på sextiotalet har inte lämnat tillräckliga intryck, och varje gång jag har försökt väcka upp mina kunskaper från de döda så har min viljekraft varit för svag. Rolf Gustavsson – Svenska dagbladets utmärkte kolumnist – är den som senast påmint mig om att jag faktiskt borde kunna tyska. Han gör det i en kolumn med rubriken Europas stabilitet är inte längre given. Den handlar om Peer Steinbrück, en f.d. tysk socialdemokratisk finansmininister och hans nya bok Unterm Strich.

Det som slog an hos mig är framförallt två avsnitt:

Ingenting garanterar att vi i Europa om tio år har kvar vårt hyggliga välstånd. Djupgående ekonomiska, sociala och demografiska förskjutningar skakar grundvalarna i vårt välfärdsbygge. De processerna påskyndas av den ekonomiska och finansiella krisen, som långt ifrån är över. Alla hoppas på ekonomisk tillväxt som en mirakelmedicin, men ingen vet varifrån den skall komma. Därför varnar Steinbrück uttryckligen för den stora nästan oemotståndliga frestelsen att släppa loss litet mer inflation för att ta ner de väldiga statsskulderna. På sikt hotar en ny världsomspännande inflationsvåg, skriver han.

och

Peer Steinbrücks huvudpoäng är att de allra flesta ledande politiker i Europa sprider illusioner om en stabilitet som inte längre är given. De låtsas kunna lösa problemen, men lyckas bara begränsa skadeverkningarna av den otyglade finanskapitalismen – i bästa fall. Han förespråkar ett nytt socialt kontrakt för att rädda välfärden efter den formel som föregångaren Karl Schiller formulerade: ”så mycket marknad som möjligt och så mycket stat som nödvändigt”.

Huruvida Karl Schillers formel är den rätta kan förstås diskuteras, men jag delar helt uppfattningen att det är fullständigt förödande att dagens politiker låtsas kunna lösa problemen. De håller därigenom liv i illusionen att vi har det bästa av alla tänkbara ekonomiska system och att vi med lite rattande hit och dit och lite tandlösa globala överenskommelser kan med framgång fortsätta jakten på den eviga tillväxten. Ett mycket farligt förhållningssätt som på sikt öppnar för missnöjespartier som får nuvarande missnöjespartier (av t.ex. Sverigedemokraternas snitt) att framstå som sansade.

Som jag ser det råder det en nästan förlamande konservatism i det politiska livet. Vi håller med stigande desperation fast vid det recept som vi i princip har följt under hela den moderna epoken, dvs. grovt sett sedan franska revolutionens dagar. Ett recept som föreskriver evig kunskapsutveckling genom vetenskapen omsatt i evig teknologisk utveckling som sedan omsätts på en någorlunda fri marknad i evig ekonomisk tillväxt och levnadsstandardökning. Och oavsett vilka problem vi hamnar i så framhålls tillväxten som lösningen. I synnerhet den tillväxt som försetts med det till synes klimat- och miljömedvetna epitetet “hållbar”.

Hur länge vi kommer att lida av denna bakåtblickande kramp i det politiska livet är svårt att sia om. Men ju halsstarrigare vi blir desto större kriser lär vi dra på oss.

Men detta lilla blogginlägg är inte rätt forum för att fundera djupt över den politiska kris av globala dimensioner som råder. Kanske jag får tid och inspiration att lite längre fram göra en nyhetsbrevsanalys av situationen. Från svensk horisont är i varje fall valresultatet och det pågående tumultet inom socialdemokratin en intressant illustration till det politiska livets samlade tomhänthet inför framtiden. 

——–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Vid vägs ände

Läste just Alf Hornborgs briljanta debattartikel i dagens DN. Den har titeln Den vite konsumentens börda, och är så sakligt tung att den riskerar att gå omärkt förbi. Även om jag förstås kan ha fel på den punkten i den meningen att någon av vårt lands proffsoptimister kanske redan får en replik publicerad i nästa dags DN med de gamla vanliga påståendena om att vi är på rätt väg, att vetenskapen är på god väg att öppna möjligheter för hållbar tillväxt (dvs. tillväxt utan negativa miljökonsekvenser). Och när denna underbara dag är kommen så kan vi ge ohämmat utlopp för våra materiella expansionslustar. Från de oftast sekulariserade utvecklingsoptimisternas perspektiv hägrar alltså ironiskt nog den dag då vi med vetenskapens hjälp skall kunna göra storskalig och högteknologisk verklighet av Jesu bespisningsunder. För bibliskt obevandrade så handlar bespisningsundret om att Jesus med fem bröd och två fiskar i matlagret såg till att femtusen man (samt ett oräknat antal kvinnor och barn) kunde äta sig mätta samtidigt som det blev tolv korgar mat över. Hornborg tror dock inte på dylika “under” utan han blottlägger med obönhörlig logik hyckleriet i det han menar vara “ohållbart prat om hållbar utveckling”. Och låt mig citera artikelns ödesmättade avslutning:

“Vi står inför en gigantisk desillusion när det gäller teknikens framtidslöften. (…) De oundgänliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den amerikanska finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen.

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.”

Vilken grad av hopp Hornborg har för att vår civilisations framtid skall kunna undvika Påskö- och Mayascenariot framgår inte. Han vill kanske inte väcka hopp innan allvaret är allmänt insett.

Själv är jag inte fullt lika kallhamrad. Jag tror i och för sig som Hornborg att “det fossilbränsledrivna samhället närmar sig vägs ände”, men samtidigt tror jag på möjligheten av vi under trycket av våra självskapade problem skall kunna åstadkomma ett språng i vår utveckling som är av en magnitud som kan kallas ett civilisationsskifte. Att vi helt enkelt kan leva i en tid då vi kommer att få se en ny världsbild födas som ger oss den förståelse för oss själva och naturen som gör att vi kan skapa en framtid värdig det bästa hos oss själva.

Grunden för detta makrohistoriska eller historiefilosofiska perspektiv kan jag inte redogöra för i ett kort inlägg utan jag måste hänvisa till mina böcker. Ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner ger också en viss inblick i min syn på hur vår tids kris kan tolkas.

———————————
Andra bloggare om , , ,

På rätt väg

Thomas Gür har skrivit en fyndig krönika på SvD:s ledarsida www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_765325.svd. Rubriken är Spådomarna hänger inte med i svängarna. Gür gör sig särskilt lustig över föreställningen att det skulle fattas tre jordklot om alla människor på jorden skulle konsumera lika mycket som vi svenskar. Han hävdar att på 70-talet så var motsvarande uppskattning att det fattades 20 jordklot, och att Göran Perssons miljöpolitiske rådgivare Stefan Edman under 90-talet hävdade att det handlade om 10 jordklot, medan det enligt samme Edman fattades 4 jordklot 2005.

Och Gürs slutsats blir att “argumentet om tre jordklot är således ett positivt budskap, för det signalerar att mänskligheten har blivit mycket effektivare i sin resursanvändning såväl vad gäller produktion som drift.” Vi är med andra ord på rätt väg, och den implicerade slutsatsen är rimligen att om vi ökar tempot ytterligare i våra ekonomi- och teknologidrivna utvecklingsansträngningar så kommer vi snart i ekologisk balans. Så upplöses alla katastrofscenarier till intet. Visst är det underbara nyheter. Gür är med andra ord förespråkare för det som numera kallas “hållbar tillväxt”, dvs. det tillstånd som uppnås när man har som det uttrycks i en proposition (2002/03:122) betitlad Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling (www.sweden.gov.se/content/1/c4/07/73/874fe3e0.pdf) lyckats “bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och negativ påverkan på miljö, naturresurser och människors hälsa.”

Huruvida detta underbara tillstånd alls existerar som något annat än en illusion är förstås en för framtiden helt avgörande fråga. Min senaste längre reflektion om saken har titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner och kan studeras på www.edris-ide.se/2-07.pdf