BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

frihandel

Charles Eisensteins Sacred Economics på svenska

När jag läste Charles Eisensteins bok Sacred Economics blev jag så entusiastisk över det kloka innehållet att jag köpte ytterligare några ex som jag har gett bort. En av mottagarna var min vän Harry L. Jag visste att han kontemplerade över hur ett bättre ekonomiskt system möjligen skulle kunna vara konstruerat och fungera. Kontemplationer som i bästa fall skulle leda till bok. Harry såg direkt de påfallande likheterna mellan sitt eget tänkande och Charles Eisensteins och slog därför planerna på en egen bok ur hågen. Varför skriva själv när det redan är skrivet, var den kloka fråga Harry ställde sig. Men han förde tanken ett steg vidare och drog slutsatsen att det bästa han kunde göra i stället var att översätta Eisensteins bok till svenska.

Detta arbete har nu pågått ett tag. Och i samråd med Charles Eisenstein har de första översatta kapitlen börjat publiceras online. Planen är att åtminstone fyra femtedelar av boken skall vara publicerad före jul. Så för alla som vill avnjuta boken som en god följetong så gäller det att titta in då och då på den aktuella sidan för att se när nya kapitel läggs ut. Och så småningom blir det säkert också en tryckt bok, när den rätte förläggaren behagat dyka upp.

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök 8 juni 2012 finns att beskåda här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Charles Eisenstein kommer till Stockholm!

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök finns att beskåda här.

UPPDATERING 18 maj: De praktiska detaljerna kring evenemanget nedan är nu klara. Charles Eisensteins föredrag Vi är här för att ge (trots titeln förmodar jag att hans svenska är skral) börjar 18.00 i Franciskussalen, Högbergsgatan 15 A, Stockholm. Här kan du ladda ner en pdf med all relevant information.
—–
Fick idag ett mejl från en vän med ett innehåll som gör att jag omedelbart vill tuta i evenemangsluren. Charles Eisenstein kommer nämligen till Stockholm. Måhända är denne man inte särskilt känd, men sedan jag läste hans Sacred Economics hör jag till hans intellektuella supporterskara. Och jag har varit på vippen att skriva en analyserande nyhetsbrevsartikel om denna förträffliga bok av samma slag som jag tidigare har skrivit om David Jonstads och Björn Forsbergs i år publicerade böcker. Men andra åtaganden har hittills dessvärre kommit emellan. Vad som oavsett detta är alldeles klart är att Sacred Economics är en ögonöppnare. Boken har visserligen inslag som kan synas en smula flummiga för en strikt ekonomiskt inriktad person, men om man inte fastnar i detta utan kan ta in helheten så har Eisenstein många kunniga och kloka ting att säga om hur vårt ekonomiska system behöver omgestaltas i grunden så att det inte som i sin nuvarande tappning präglas av dels en obarmhärtigt ojämlikhetsskapande, dvs. förmögenhetspolariserande (rik kontra fattig) utveckling och dels ett i realiteten otillfredsställbart, miljöförstörande och resursuttömmande krav av evig tillväxt. Eisenstein får alltså sina läsare att tänka över hur ett ekonomiskt system möjligen skulle kunna se ut som inte som det nuvarande gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Denna Charles Eisenstein kommer alltså till Stockholm 8 juni 2012. Plats och tidpunkt är ännu inte bestämda (dock ett kvällsevenemang). I mejlet jag fick presenteras evenemanget så här:

Charles Eisenstein föreläser den 8 juni 2012 (plats meddelas senare)

Vill du eller din organisation vara med som arrangör av detta? Har du något förslag på fin lokal där man ryms kanske 50 pers i cirklar? Hör av dig!

Hur skulle samhället se ut om vi utgick ifrån att människor är generösa, toleranta och agerar utifrån empati istället för egenintresse? Hur skapar vi en ekonomi som utgår ifrån att människor och natur faktiskt betyder något, och som bygger på att vi alla hänger samman?

Kan man tänka sig en framtid av

* gåvor, delande och generositet

* lokala ekonomier och resilienta samhällen

* negativ ränta som genererar större och sannare rikedom

* befriad mänsklig passion och omtanke

* ett ekonomiskt system som tar skador på natur och människor på allvar

* en omställning från separation till levande samhörighet och ömsesidigt beroende

Charles Eisenstein föreläser över hela världen om omställning, pengar och kulturell evolution och har skrivit böckerna The Ascent of Humanity och Sacred Economics. Upptäck hans idéer om nya möjligheter för framtida livskvalitet och ekonomi. http://sacred-economics.com/

Kostnad: vad du vill

Anmäl till Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84

Sprid gärna!

Filmklipp med Charles

The Revolution is Love och Sacred Economics.

För egen del har jag redan anmält mig till denna begivenhet!

Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Lena Klevenås om samvetets och hjärtats väg i politiken

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Om kartan inte stämmer med verkligheten…

När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut - skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.

När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.

Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.

Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet ”om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom ”kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.

I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.

Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.

Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.

Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.

Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med ”kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.

Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.

Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.

Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.

——
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Månglare i tvivel

Läste just en recension i den utmärkta tidskriften Axess om Naomi Oreskes och Erik Conways bok Merchants of Doubt, med undertiteln How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming. Att döma av recensionen är detta en mycket intressant bok om systematiska insatser för att sprida tvivel om vetenskapliga rön. För alla som vill ha lite djupare inblick i boken rekommenderar jag två inlägg på bloggen Uppsalainitiativet: Merchants of doubt del 1 – från tobaksrökning till global uppvärmning och Merchants of doubt del 2 – argument, metoder och motiv.

När man tänker lite närmare över den här sortens verksamhet så är det lätt att börja fundera över de inblandade individernas motiv. Är det bara ren principlöshet – ungefär enligt Groucho Marx klassiska hållning: Visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra – i kombination med sugenhet på pengar? Eller är det något annat som driver dessa personer? Recensenten i Axess, Olle Häggström, har uppenbarligen också funderat över tvivelmånglarnas motiv. Han säger:

Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet. Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta.

Men efter att ha läst Oreskes och Conways bok fick Häggström klart för sig att det inte bara handlade om personer med tillräckligt låg integritet för att vara till salu. Utan att det i själva verket finns djupt rotade ideologiska motiv.

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på ett sluttande plan mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Det går till och med så långt att den kanske främste av tvivelmånglarna – Fred Singer – anser att:

regleringar tillkommer inte som svar på miljöhot, utan det är miljöhoten som fabriceras för att möjliggöra regleringar

Så resonerar förstås en inbiten fanatiker och konspirationsteoretiker. Sådana har sällan rätt. Men å andra sidan sett tvingar de ju dem som anser sig stå för sanningen att skärpa sina argument och sin uthållighet. 

Uppdatering 2010-11-11. Boken Merchants of Doubt behandlas också i en utmärkt understreckare i SvD med rubriken Att så tvivel effektivt vapen mot vetenskapen.

———
Andra bloggare om , , , , , ,

Gürs tankefel om ekonomi och kreationism

Thomas Gür har skrivit en fyndig och missvisande krönika i SvD med rubriken Löjligt är bättre än jobbförstörande där han tycker att om valet står mellan Sarah Palins sympatier för kreationism och Barack Obamas protektionism så är Palins ståndpunkt att föredra. Uppmaningen är alltså att man skall sympatisera med McCain och Palin trots Palins ur svenskt perspektiv hårresande religiöst grundande konservatism ty dessa ståndpunkter är bara betydelselösa löjligheter medan den protektionism som Gür menar att Obama står för däremot riskerar att slå mot all ekonomisk utveckling.

Jämförelsen mellan protektionism och kreationism haltar dock betänkligt. Frågan om kreationismen är i och för sig svår i den meningen att vetenskapen inte kan avgöra frågan om det finns en skapargud (eller flera). Men vad vetenskapen däremot kan avgöra är att det finns en evolution. Att förneka detta och dessutom upphöja detta förnekande till ett slags vetenskap är inget annat än ogenomtänkt bakåtsträveri. Så om man undantar frågan om Guds existens så är frågan om kreationismen enkel att avgöra på vetenskaplig grund.

Frågan om frihandel är däremot något helt annat. Visserligen påstår Gür att ”protektionism … strider mot tusentals år av mänsklig erfarenhet som dessutom kodifierats till beprövad vetenskap sedan ett par sekler. Ju friare utbytet mellan människor är när det gäller varor, tjänster och kapital, desto större blir det ömsesidiga välståndet”. Detta är en grovt förenklad ståndpunkt. Så vitt vi vet har den evolution som vetenskapen frilagt varit en och densamma sedan Big Bang, men den frihandel som Thomas Gür pratar om har haft många ansikten genom åren. Till och med själva begreppet frihandel är missvisande. Vi har i själva verket aldrig haft frihandel, i meningen spelregelsfri frihandel. Frihandel är en idealiserad schablon som aldrig varit omsatt i verkligheten. Det som alltid gällt har varit olika varianter av handelsutbyte som vi kallat det ena eller det andra, men där det centrala är de spelregler som råder. Och dessa spelregler reflekterar mer eller mindre väl rådande maktförhållanden och värderingar.

Obama som är en mycket intelligent karl har naturligtvis förstått att frågan inte gäller frihandel eller s.k. protektionism. Det frågan gäller är vilka spelregler som bör råda i det handelssystem som vi har. Det tankefel Gür gör är att han verkar utgå ifrån att det ekonomiska systemet så som det för närvarande är konstituterat utifrån rådande spelregler, värderingar och maktförhållanden är en faktisk realitet som vi måste förhålla oss till som om det hade samma tyngd som faktum som självaste evolutionen.

Men det ekonomiska systemet är ett fortgående konstruktionsprojekt. Så frågan är inte att det ekonomiska systemet fungerar som det gör utan om vi vill och ser anledning till att bevara dess nuvarande funktion. Och jag har personligen svårt att förstå varför alla försvarare av det rådande systemet (som Gür) är så nöjda och så övertygade om att bara det får fortsätta ”ostört” så kommer allt att ordna sig till det bästa.

I själva verket tyder väl det mesta på att det rådande systemet har graverande brister i synnerhet när det gäller fördelningen av de skapade resurserna och i förhållande till den resursbas som vår ekologiskt sköra planet utgör.

Själv brukar jag uttrycka saken så här: Vi behöver ett nytt ekonomiskt system, dvs. nya spelregler för det ekonomiska systemet, så att en långsiktigt hållbar global utveckling inte är utesluten på förhand som den är med nuvarande system. Och med långsiktig hållbar utveckling menar jag inte något slags överspänd statligt dirigerad miljöfascism som folk på högerkanten drömmer mardrömmar om. Det är naturligtvis av yttersta vikt att människans frihet och skapande förmåga tas till vara inom ekonomin. Men spelreglerna måste enligt min mening vara sådana att denna frihet och kreativitet inte som för närvarande underminerar utan stöder en utveckling mot rimlig rättvisa inom och mellan nationer. Och dessutom är det en naturvetenskaplig nödvändighet att den ekonomiska utvecklingen ryms inom de ekologiska ramar som vår hemvist i kosmos erbjuder oss.

Enligt min mening förstår Obama dessa ting. Men samtidigt existerar han i en politisk verklighet och måste förhålla sig till det missnöje som hans presumtiva väljare har med den rådande utvecklingen.

För min del är det alltså ingen tvekan om att Obama och Biden kommer att bedriva en politik som bygger på en klokare förståelse för den globala ekonomiska systemutvecklingen än McCain och Palin. Dessa två företer i själva verket många tecken på att vara fundamentalister, dvs. stelbenta dogmatiker, på fler områden än ekonomin. Och varför skulle vi behöva mer av den varan?
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,