Ett framsteg för homeopatin

Det skolmedicinska etablissemangets förhållande till s.k. alternativmedicin bygger knappast på ödmjukhet. Igår blev jag medveten om ett nytt exempel på detta när Högsta förvaltningsdomstolen fattade beslut i ett ärende rörande läkaren Anders Pettersson. Denne läkare har nämligen tagit sig friheten att erbjuda sina patienter homeopatisk behandling som komplement till övrig behandling. Den vetenskapliga rättrogenhetens väktare i form av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) hade då fattat beslut om att ställa nämnde Anders Pettersson under övervakning i 3 år. Men efter diverse turer i lägre rätt har Petterson uppenbarligen nu blivit friad av Högsta förvaltningsdomstolen. Socialstyrelsen förmenas därmed sin rätt att trakassera Pettersson för hans agerande.

Enligt Sveriges Radio är Pettersons kommentar till det inträffade att han är “lite omtumlad”.  Förmodligen hade han inte förväntat sig att få domstolens hjälp att ta sig ur Socialstyrelsens ideologiska järngrepp. Samtidigt påminner han helt torrt om att han bara agerat som 54000 andra homeopatiska läkare inom EU.

I den Orwellska nyspråkstraditionen framträder så Anders Tegnell (avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning) och hävdar att Socialstyrelsen också fick rätt i domen. Eftersom Förvaltningsdomstolen inte uttalade sig om homeopatins eventuella verkningar utan i sina domskäl främst lyfte fram att Socialstyrelsen inte hade lyckats visa på några konkreta risker för patientsäkerheten så säger Tegnell att

En viktig del i domen som jag ser det är att domstolen inte tycker att homeopati är en del i en vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan den viktiga aspekten är att man upprätthåller en hög patientsäkerhet.

Lite annorlunda uttryckt tycks Tegnell mena att Förvaltningsdomstolens beslut betyder att homeopatin fortfarande är utan medicinskt värde, men att läkare kan (åtminstone ibland) ha rätt att rekommendera en eller annan behandling utan bevisad verkan så länge patientsäkerheten inte riskeras. Ett uttalande som bland annat underförstått betyder att ett av det skolmedicinska etablissemangets främsta dygder är dess månande om patientsäkerheten. Eftersom jag råkar ha en SvD artikel i färskt minne med rubriken Fler dör av läkemedel än i trafiken i USA så kan jag inte annat än höja på ögonbrynen inför Tegnells uttalande.

DN, SvD, AB

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Ny bok av Lester Brown på svenska

Eldsjälarna Doris Norrgård Almström och Lars Almström har nu gjort en ny insats. De ser med berömvärd flit och uthållighet till att den synnerligen produktive Lester Browns tankar blir tillgängliga på svenska.  Den alldeles nyöversatta boken har titeln Civilisationens väg – mot avgrund eller hållbarhet. Den verkar ännu inte finnas tillgänglig i bokhandeln, men den finns gratis nedladdningsbar här. Själv kommer jag att så fort som möjligt att både köpa och läsa Lester Browns bok eftersom jag med stor behållning läste hans förra. Mina läsintryck den gången finns nedtecknade i nyhetsbrevet 1:2010.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Om förmånen att få välja mellan alternativ som man inte vill ha!

Läste just en debattartikel om valfrihetens välsignelser. Det är några framstående kristdemokrater som under rubriken Valfriheten för enskilda är vinsten polemiserar mot den antologi som SNS har gett ut i frågan (Konkurrensens konsekvenser). Denna artikel fick mig att minnas att jag för ett antal år sedan framförde en tanke kring detta tema i en föreläsning. Och låt mig citera:

Det finns naturligtvis många fördelar med valfrihet. Men den verkligt intressanta maktfrågan för framtiden är inte att medborgarna kan välja mellan olika alternativ utan vem som har makt över de alternativ som finns att välja mellan. Och hur kloka dessa makthavare är och hur öppna de är för påverkan från vanliga medborgare.

För att illustrera vad jag menar skall jag ta ett exempel från en helt annan värld, herrekiperingsvärlden. För drygt 25 år sedan köpte jag en sommarkavaj som jag tyckte var mycket snygg. Den har dessutom visat sig vara så gott som outslitlig. Jag använder den fortfarande då och då som vardagskavaj när jag t.ex. går och handlar i Trångsunds centrum. Häromåret köpte jag en annan sommarkavaj på den s.k. fina gatan. Den var dyr och snygg. Men efter två kanske tre år var den utsliten. Hål i fodret och här på manschetten eller vad man nu skall kalla det. Och jag hade inte använt den särskilt mycket eller brutalt.

Men den kavajen och många andra klädinköp som jag gjort under de senare åren har övertygad mig om att det under några decenniers lopp skett en generell försämring när det gäller klädkvalitet. Jag har alltså fortfarande full valfrihet, jag kan välja att köpa vilka kläder jag vill. Men jag har inte blivit tillfrågad om jag vill ha en generell kvalitetsförsämring. När det gäller den frågan har jag ingen makt, och förstås inte heller över modets växlingar utan där prackas man på det som någon annan bestämmer.

Varje människa som tänker politiskt tänker alltså att valfrihet kan naturligtvis vara bättre än ingen valfrihet alls, men den centrala politiska maktfrågan är vem som har makten över de alternativ som erbjuds. Och det är den verkligt intressanta makten. Och hur klok är den? Och hur öppen för inflytande från vanliga medborgare är den i praktiken?

Som jag ser det är det alltså lätt att man i vurmen över hur bra det är att få välja mellan olika alternativ helt enkelt glömmer den viktiga makten över de alternativ som erbjuds. Det faktiska läget kan ju vara att man får förmånen att välja mellan alternativ som man inte vill ha. Och hur bra är det?

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Kvartersdoktons hälsorecept – goda middagar, lite promenader och kärlek

För egen del har jag aldrig sett programmet Kvartersdoktorn. Min bror brukar då och då säga att jag bör göra det. Han är full av beundran över Magnus Eriksson som den manlige läkaren i dokumentärserien heter. Och framhåller honom som ett verkligt föredöme. Bakgrunden är att min bror regelbundet är förbannad på de läkare han träffar. Arroganta typer som inte svarar på frågor, utan bara mästrar och skriver ut recept. Men denne Magnus Eriksson är tydligen en riktig människa, som närvarande och sympatisk bryr sig om och respekterar sina patienter.

Trots min brors ivriga rekommendationer har jag alltså aldrig sett det där programmet, men när jag i dagens SvD såg en intervju med läkaren ifråga med rubriken Doktor annorlunda så läste jag förstås den som ett slags kompensation. Karin Thunberg brukar alltid göra bra intervjuer, och den här var inget undantag. Magnus Eriksson framstår som en levnadsklok och vettig människa, helt i enlighet med min brors beskrivning. 

Det som gjorde mest intryck på mig var Erikssons svar på frågan “Hur ofta går du själv till doktorn?”. Det var kort och kärnfullt: “Ytterst ogärna.” Och Karin Thunberg följde då upp med frågan “Vad är du rädd för?” och fick det lysande svaret.

Så länge ingen hittar någon sjukdom hos mig är jag frisk, så länge jag inte kollat mina levervärden har jag inte druckit för mycket. Min mamma var likadan, gick aldrig till doktorn. Högt blodtryck, till exempel, har bara marginell betydelse för en människas livslängd. Det viktigaste är generna, om man har något ärftligt och det har jag inte. Jag vill inte behöva ta ett piller varje dag och bli påmind om min egen dödlighet. Om jag känner någon krämpa, viket jag gör ibland, tänker jag på min husläkare. Då går besvären över.

Jag har visserligen ingen husläkare att tänka på som subtilt verkande medicin utan jag nöjer mig med akupunktur och homeopati. Och det fungerar utmärkt. Trots utspel från Christer Fuglesang och andra pillerfanatiker som är angelägna om att ingen får bli, eller fortsätta vara, frisk på fel sätt, dvs. utan att läkemedelsindustrin tjänat pengar.

På tal om attackerna och hånet mot s.k. alternativmedicin läste jag förresten i senaste Hälsa att

Patienter till läkare som har komplementär utbildning i antroposofisk medicin, akupunktur och homeopati kostar mindre rent hälsoekonomiskt och lever dessutom längre, jämfört med patienter till läkare som inte har en sådan utbildning. Det här visar en studie från Nederländerna. Studien omfattar 150000 försäkringstagare i ett av Nederländernas största försäkringsbolag. 

Något att betänka.

Men låt mig ge den kloke kvartersdoktorn sista ordet.

Var inte rädd om dig utan lev! (…) Det viktigaste för att behålla hälsan är att man äter gott, rör sig lite grann och är del av ett socialt sammanhang.

Ett påstående som Karin Thunberg spetsar till med sin fråga “Så egentligen klarar vi oss på goda middagar, lite promenader och kärlek?”. Svaret hon får blir: “Visst.”

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Lena Klevenås om samvetets och hjärtats väg i politiken

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Dödsbäddsvisioner och materialismens otillräcklighet

En fascinerande artikelserie har inletts på SvD:s Idagsida. Den första artikeln – Visioner på dödsbädden är ofta tabu – är en välskriven (som alltid när Agneta Lagercrantz för pennan) kombination av en intervju med neuropsykiatern Peter Fenwick och en redogörelse för centrala inslag i hans forskning. Fenwick har nämligen intervjuat personal på hospice och fått inblick i vilka berättelser som de får höra av de döende:

Här ett exempel som citeras i artkeln:

Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger – och dog!

Generellt gäller att de personer som i visionerna kommer för att hämta den döende är personer som hon/han ”har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon”.

En från mitt perspektiv mycket intressant aspekt av denna forskning hör samman med Fenwicks konstaterande att:

 Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbäddsvisioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Artikeln berör inte förklaringen till denna inställning annat än indirekt genom Fenwicks svar på frågan om det finns förklaringar till de olika dödsbäddsvisionerna. Och hans svar blir:

Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.

Det som spökar när dessa visioner blir onämnbara eller bortförklaras är förstås den materialistiska reduktionism som kommit att få en mycket dominerande filosofisk maktposition. Enligt denna världsbild har medvetandet ingen autonom existens utan är en produkt av hjärnan och nervsystemet. Döden anses i konsekvens med detta innebära medvetandets totala utslocknande och visioner av den typ som Fenwick studerat framstår då som något slags hallucinationer till möjlig illusorisk tröst på tröskeln till det eviga mörkret.

Om Fenwick i något sammanhang gett sig ordentligt i kast med de filosofiska frågor som hans intervjustudie aktualiserar vet jag inte. Men oavsett hur det är med den saken uppfattar jag det som utomordentligt bra att han i sin forskning lyfter fram upplevelser som han åtminstone själv i denna idagsidesintervju inte betraktar som lämpliga att bortförklara med hänvisning till olika hjärn- och nervsystemsspratt som dödsprocessen bjuder den döende på utan att denne förmår genomskåda det hela i sin utsatta situation.

För egen del har jag länge funderat över problemen med den materialistiska världsbild som har sådan makt i vår tid. Ett centralt problem med detta filosofiska perspektiv är att dess tillskyndare argumenterar som om perspektivet ifråga inte är en tro utan ett faktum. Detta är faktiskt en stor filosofisk bluff om jag nu får uttrycka mig så drastiskt. I min senaste bok – I ett annat ljus – gör jag i vilket fall som helst mitt bästa för att avslöja denna bluff . Läs gärna den om du vill få lite hjälp att kränga av dig den tvångströja av materialistiskt schablontänkande som vi alla fått dragna över våra huvuden genom vår förment objektiva och trosbefriade skolundervisning.

Adl, Bokus
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

David Lazar – en klok rabbin

Läste just en fascinerande intervju med David Lazar i SvD (finns dock ej på hemsidan). Lazar är ny rabbin i Stockholms judiska församling och verkar vara en klok karl. Det som berörde mig mest var Lazars redogörelse för filosofen Aviezer Ravitzkys uppfattning att vi människor kan ha tre typer av relationer till den andre:

Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning.

Nog så tänkvärt i dessa terroristtider.

Dessutom ser David Lazar dialogen mellan religionerna som en av sina största uppgifter. Han konstaterar i detta sammanhang “att Stockholms judiska församling, liksom det svenska samhället, tankemässigt är kvar i Förintelsen.” Medan han själv i sina predikningar inte har dragit sig för att t.ex. ta upp både romernas och muslimernas utsatta situation.

Lazar kom tydligen starkt in på det här spåret i samband med 11 september attackerna då han befann sig i Paris.

Som amerikan var han djupt omtumlad av terrorattackerna och i behov av att be i en gemenskap. Men han kände sig inte välkommen hos de ultraortodoxa judarna i marais-kvarteren – däremot i ett kristet kloster. Numera händer det att han ber både i moskéer och i kyrkor.

Andra bloggare om , , ,

The Yes Men avslöjar de skamlösa

Har idag på SVT-play sett en osannolikt fräck, roande och tänkvärd dokumentär Yes men fix the world. Där kan den ses till och med 28 augusti. För alla som vill veta mer om The Yes men finns en innehållsrik hemsida här. Där beskriver de bl.a. sin metod. De kallar den Identity Correction vilket visar sig innebära att de ägnar sig åt att:

Impersonating big-time criminals in order to publicly humiliate them. Our targets are leaders and big corporations who put profits ahead of everything else.

Här blir en av männen bakom The Yes Men (Andy Bichlbaum) intervjuad om projektet.
—–
Andra bloggare om: , , , , , ,

Den vise VD:n verkar stå sig gott

Läser just lite gamla tidningar som blivit olästa på grund av andra semesterfröjder. Blev då glad och lätt nostalgisk när jag läste en artikel om Christer Ackerman och hans bok Chefen och medarbetaren. Det verkar vara en klok bok, men det som framförallt gjorde intryck på mig var vad förläggaren Bertil Ekerlid sa om den krassa ekonomiska sidan av saken

Läsekretsen för den här typen av böcker är i allmänhet ett par tusen personalchefer och en del andra chefer och vd:ar. Men Christer Ackerman tycker att hans bok vänder sig till alla, eftersom den handlar om arbetslivet.

–Boken fortsätter att sälja fast det är snart fyra år sedan den kom ut, och vi säljer fortfarande cirka 500 av den per år, så upplagan kommer att stiga år från år, säger bokförläggare Bertil Ekerlid på Ekerlids förlag.

–4000 sålda exemplar är bra för att vara en ledarskapsbok, fortsätter han. Många ledarskapsböcker säljer bara mellan 500 och 1000 exemplar, i bästa fall 2000.

Med detta kriterium så måste min Den vise VD:n vara nog så bra. Den säljer fortfarande och har sammanlagt sålts i c:a 7000 ex.

Legitimerad och inkompetent!?

Läste just en mycket träffsäker och satirisk insändare i dagens DN. Den är skriven av en man som uppger sig bo i Varberg och heta Lars Danielsson. Rubriken på insändaren är Alla yrken borde kräva legitimation och den lyder i sin helhet:

Varför ska bara lärare ha legitimation? Jag tycker alla yrkesgrupper ska ha det. I förra veckan när jag handlat fick jag sju kronor för lite tillbaka. Det hade aldrig hänt om expediten varit legitimerad. Min senast lästa bok var inte speciellt bra så jag tycker alla författare ska vara legitimerade. I går fick jag ett brev i min låda som var grannens. Detta hade aldrig hänt om brevbäraren varit legitimerad. Jag tycker att alla ska kunna visa upp en yrkeslegitimation; först då får vi ett tryggt och felfritt samhälle!

Kommentarer är egentligen överflödiga. Men låt mig ändå säga att för egen del brukar jag säga att “behörig och inkompetent går bra, men obehörig och kompetent det duger inte”.

—–
Andra bloggare om , , ,