EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för november 2010

Hakuhos sjuttonde kejsarpokal

Idag slutfördes Kyushu basho. Det var en ovanligt spännande turnering där flera brottare hade segerchans. Även estländare Baruto fanns med i diskussionen t.o.m. dag 12 då han förlorade genom att i en match mot Toynoshima halka i ringen när han hade övertaget. Turneringen fick så småningom avgöras i en extramatch mellan de två brottare som både hade fjorton segrar och en förlust efter att det ordinarie matchschemat slutförts. Detta avgörande kallas yusho kettei-sen. Matchen ifråga gick mellan yokuzuna Hakuho och Toyonoshima som var rankad maegashira 9 i denna turnering. Det var alltså en brottare av låg rang som hade lyckats osedvanligt bra. Toyonoshimas rang är dock missvisande eftersom han hör till de brottare som bestraffades i samband med den stora spelskandalen inom sumo. Han blev då degraderad till Juryo-divisionen (andra divisionen) och är nu på väg upp mot den rang som svarar mot hans faktiska skicklighet. Han har tidigare som högst varit rankad sekiwake (tredje högsta rang).

Här är den avgörande matchen:

Den kanske mest dråpliga matchen gick mellan Kaio och Takekaze

Och till sist en match mellan Baruto och Tochinoshin. Detta var en av Barutos bästa matcher. Slutresultatet för Barutos del blev 11-4. OK för en brottare av hans rang, men ändå något i underkant p.g.a. några slarvförluster.


——–
Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett ”diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet ”som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

Sumodramatik

Idag var det en händelserik dag i Kyusho basho, årets sista stora sumoturnering. Den helt dominerande yokozunan Hukuho förväntades fortsätta sin förlustfria matchsvit. Han har hittills vunnit 63 matcher i rad och ligger med det på andra plats i historien efter Futabayama som var yokozuna på 30-talet och vann 69 segrar i rad. Hakuho mötte idag Kisenosato rankad som maegashira 1.

Den mest spektakulära insatsen gjorde dock Baruto (Estlands bidrag till elitsumon – han har den näst högsta rangen, dvs. ozeki). Han var verkligt illa ute i denna match men löste det mycket skickligt.

Mona Sahlin – befrielsens ögonblick

Min första reaktion när jag fick höra att Mona Sahlin skulle avgå överraskade mig. Jag blev glad. Inte den där sortens glädje som vid närmare och ärlig självanalys är starkt uppblandad av en lättnad som mer eller mindre nödtorftigt döljer av ren aggression uppbackade stråk av skadeglädje. Nej min glädje kändes som befriande medkänsla för att något äntligen lossnat. Ända sedan Mona Sahlin valdes har jag känt ett slags plågad medkänsla med henne. Jag har inte förstått hur hon orkat upprätthålla bilden av sig själv som varande på rätt plats. Hela hennes varelse har enligt min varseblivning utstrålat plåga. Kroppsspråket har känts som om hon varit bedövad, närmast zombieartat och med armarna tätt efter sidorna har hon gått som om hon helt saknade livsglädje. Och hon har talat sin släpiga stockholmska, nästan på inandning. För mig har det varit obegripligt hur en partiledare med denna känsla kring sig skulle kunna leda ett parti till en valtriumf. Och det gick ju inte heller.

Och nu har uppenbarligen verkligheten kommit ifatt Mona Sahlin som person. Det är alltid en glädje när något sådant sker. För då öppnar sig genast nya möjligheter. Om verkligheten också kommit ifatt det socialdemokratiska partiet är dock högst osäkert. På sin höjd är det en öppen fråga. Detta blir något att komma tillbaka till när maktkampens linjer blivit tydligare än vad de nu är.

——–

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Exp1, Exp2, Exp3, GP1, GP2, GP3, Sydsvenskan

Politiskt illusionsmakeri

Ibland önskar jag att jag kunde läsa tyska obehindrat. Men två eller möjligen tre års studier i början på sextiotalet har inte lämnat tillräckliga intryck, och varje gång jag har försökt väcka upp mina kunskaper från de döda så har min viljekraft varit för svag. Rolf Gustavsson – Svenska dagbladets utmärkte kolumnist – är den som senast påmint mig om att jag faktiskt borde kunna tyska. Han gör det i en kolumn med rubriken Europas stabilitet är inte längre given. Den handlar om Peer Steinbrück, en f.d. tysk socialdemokratisk finansmininister och hans nya bok Unterm Strich.

Det som slog an hos mig är framförallt två avsnitt:

Ingenting garanterar att vi i Europa om tio år har kvar vårt hyggliga välstånd. Djupgående ekonomiska, sociala och demografiska förskjutningar skakar grundvalarna i vårt välfärdsbygge. De processerna påskyndas av den ekonomiska och finansiella krisen, som långt ifrån är över. Alla hoppas på ekonomisk tillväxt som en mirakelmedicin, men ingen vet varifrån den skall komma. Därför varnar Steinbrück uttryckligen för den stora nästan oemotståndliga frestelsen att släppa loss litet mer inflation för att ta ner de väldiga statsskulderna. På sikt hotar en ny världsomspännande inflationsvåg, skriver han.

och

Peer Steinbrücks huvudpoäng är att de allra flesta ledande politiker i Europa sprider illusioner om en stabilitet som inte längre är given. De låtsas kunna lösa problemen, men lyckas bara begränsa skadeverkningarna av den otyglade finanskapitalismen – i bästa fall. Han förespråkar ett nytt socialt kontrakt för att rädda välfärden efter den formel som föregångaren Karl Schiller formulerade: ”så mycket marknad som möjligt och så mycket stat som nödvändigt”.

Huruvida Karl Schillers formel är den rätta kan förstås diskuteras, men jag delar helt uppfattningen att det är fullständigt förödande att dagens politiker låtsas kunna lösa problemen. De håller därigenom liv i illusionen att vi har det bästa av alla tänkbara ekonomiska system och att vi med lite rattande hit och dit och lite tandlösa globala överenskommelser kan med framgång fortsätta jakten på den eviga tillväxten. Ett mycket farligt förhållningssätt som på sikt öppnar för missnöjespartier som får nuvarande missnöjespartier (av t.ex. Sverigedemokraternas snitt) att framstå som sansade.

Som jag ser det råder det en nästan förlamande konservatism i det politiska livet. Vi håller med stigande desperation fast vid det recept som vi i princip har följt under hela den moderna epoken, dvs. grovt sett sedan franska revolutionens dagar. Ett recept som föreskriver evig kunskapsutveckling genom vetenskapen omsatt i evig teknologisk utveckling som sedan omsätts på en någorlunda fri marknad i evig ekonomisk tillväxt och levnadsstandardökning. Och oavsett vilka problem vi hamnar i så framhålls tillväxten som lösningen. I synnerhet den tillväxt som försetts med det till synes klimat- och miljömedvetna epitetet ”hållbar”.

Hur länge vi kommer att lida av denna bakåtblickande kramp i det politiska livet är svårt att sia om. Men ju halsstarrigare vi blir desto större kriser lär vi dra på oss.

Men detta lilla blogginlägg är inte rätt forum för att fundera djupt över den politiska kris av globala dimensioner som råder. Kanske jag får tid och inspiration att lite längre fram göra en nyhetsbrevsanalys av situationen. Från svensk horisont är i varje fall valresultatet och det pågående tumultet inom socialdemokratin en intressant illustration till det politiska livets samlade tomhänthet inför framtiden. 

——–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Frysboxen – människans evighetshopp!?

Läste just en gammal understreckare i SvD – Jag har ett personnummer; alltså finns jag. Jag ämnar inte fördjupa mig närmare i de sofistikerade resonemang om den mänskliga identiteten som förs i denna artikel utan jag vill bara förmedla den inblick som artikelförfattaren Vendela Fredricson ger i de bisarra föreställningar om den mänskliga identiteten som omhuldas inom den verksamhet som kallas kryonik. Hon tar särskilt upp kryoniklaboratoriet KrioRus som ligger utanför Moskva. Detta KrioRus är tydligen en av det växande antal

kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.

På sin hemsida beskriver KrioRus sitt erbjudande på följande sätt:

Cryonics is the practice of preserving the body or head/brain of human after legal death in a state of deep freeze, with a view to his recovery and cure (including the effects of aging) in the future, when medical and other technologies allow it. Most people, living in the present, have a chance to radical life extension, even if they… die. The reliability of this assertion is easy to understand, if we combine scientific facts, real possibilities of modern cryonics and reasonable assumption on the prospects of technologies. (…) Cryonic suspension is a service available to most people who want to preserve for themselves the possibility of life in the future. In the ”KrioRus” company the price of cryonic suspension and indefinite cryoconservation of the patient’s head or brain is 10 000 $ U.S., the price of services of cryonic suspension and cryoconservation of the whole body range from $ 30 000. Moreover, in some cases you can pay in installments and pay some part of money in accordance with the testament. The number of people exposed to cryonic suspension and people who have signed contracts for cryopreservation, is growing worldwide. Do not put off signing the contract, losing precious chances for immortality. Contact the KrioRus company now. Cryonics is your chance to return.

Ja vad skall man säga. Juristen i mig undrar om man räknar med att lagstiftningen skall ändras så att man kan testamentera sina resurser till sig själv i det nyupptinade tillståndet. Eller det kanske räcker med att man har kvar sin Internetbank. Problemet är väl att komma ihåg koden. Men det problemet kan man kanske lösa enklast genom att magasinera den tillsammans med övriga ägodelar på Shurgard tills man kan hämta rubbet när man som nyupptinad skall köra igång sitt liv igen.

Min tanke inför hela denna besynnerliga affärsverksamhet är att den väl ändå får ses som ett solitt symptom på framgången i den moderna tidens ihärdiga propagerande för materialismen som en vetenskapligt korrekt livsåskådning. Kunderna på KrioRus och andra liknande ställen kan ju knappast bli mer övertygade än de redan är om att det enda som existerar är materien. Att anden bara är en ”saft” som utsöndras av hjärnan och nervsystemet. Och att människans evighetshopp finns i frysboxen. Bara nu inte alltihop saboteras av strömavbrott och/eller reinkarnation. Och vem får pengarna tillbaka om det inte fungerar?

——–
Andra bloggare om , , , , , ,

En klok kalif

I gårdagens DN recenserar Per Jönsson – vi gick faktiskt på samma forskarutbildning i statsvetenskap för många herrans år sedan – Mattias Gardells nya bok Islamofobi. Hans recension har titeln Islam i historiens centrum. Det är säkert en bra och kunnig bok, även om jag inte själv är förtjust i att begrepp som hör hemma i psykiatrisk diagnostik används i politiska frågor. I det här fallet omyndigförklaras ju fobikerna åtminstone indirekt. Fobier är ju vanföreställningar. Men politik handlar om verkligheten sådan den är, dvs. finns det ett missnöje och en misstänksamhet som måhända gränsar till det diagnosticerbara så måste det ändå hanteras. Pillerburkar och KBT-terapi är inga politiska instrument. Och lyckas man inte ladda ur de aktuella vanföreställningarna deras kraft genom vettiga politiska åtgärder så kan de få överhanden och leda till starka och obehagliga politiska uttryck. Man måste alltså gå i politisk klinch, men respektfull politisk klinch, med politiska fobiker för att måhända kunna påverka deras föreställningar. Det förstår säkert Gardell, men boktiteln visar inte detta.

Men skälet till att jag alls nämner recensionen är att Per Jönsson inkluderar ett citat från en uppenbart klok gammal kalif. Ali ibn Abu Talib var islams fjärde kalif och tydligen svärson till självaste Muhammed. Och enligt Jönsson är han shiamuslimernas främste imam. Denne kalif kom tydligen på sin tid i gräl med diverse Koranfundamentalister. Och då lär han ha sagt:

Denna Koran är bara bläck och papper, den kan inte tala för sig själv. Det är människor som tolkar den, utefter sina begränsade personliga omdömen och åsikter.

Detta är förvisso något som bokstavstrogna fundamentalister av alla de slag gör klokt i att betänka.

——–
Andra bloggare om , , , ,