När Eben Alexander vaknade upp ur sin koma erinrade han sig en intensiv, hyperverklig och synnerligen mångfacetterad upplevelse av en andlig värld. En upplevelse som i ett slag klargjorde att hans tidigare syn på tingen var grovt bristfällig. Och i intervjun talar han både om upplevelsen och sina teoretiska slutsatser. I en kommande bok med arbetsnamnet Life Beyond Death: A Neurosurgeon’s Life-Changing Near-Death Odyssey kommer han att redogöra både för sina upplevelser och för de teoretiska slutsatser som han dragit.

Jag ser förstås fram emot att läsa detta verk och är samtidigt glad för att jag under väntan på utgivningen kan erbjuda ett surrogat för boken ifråga till de otåliga, nämligen min egen I ett annat ljus. Ett av de centrala teoretiska spörsmålen i den är ju frågan om medvetandets förhållande till hjärnan. Med utgångspunkt från mina egna inre s.k. mystiska upplevelser så gör jag mitt bästa för att visa på bristerna i den reduktionistiska materialismen. Och så försöker jag måla upp en trovärdigare och konstruktivare världsbild för vår tid.
—–
Andra bloggare om hjärnforskning, materialism, reduktionism. mystik, nära-döden-upplevelse, ndu, mind-body-problemet, tro, vetande, världsbild

Det som fått Lena Andersson att formulera sig så här är tydligen hennes studier av Svante Nordins bok Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900. När hon med Nordins hjälp kom att grubbla över de tyska filosofernas anpasslighet under Hitlers välde så nöjde hon sig inte som normalskribenten med att i efterklokhetens och den nutida politiska korrekthetens namn ondgöra sig över dessa ryggradslösa antisemitiska medlöpare utan hon ställde sig frågan: ”om inte diktaturen är en mentalitet lika mycket som en samhällsordning, precis som demokratin är det”. Och så kommer hon till följande slutsats:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

 Och hon förtydligar vad denna anpasslighet innebär genom att konstatera att

Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.

Detta låter sig ju sägas, men Lena Andersson vore inte Lena Andersson om hon inte följde upp denna tanke med exempel som visar att dessa diktaturens bortstötningsmekanismer är utomordentligt välutvecklade även i ett styrelseskick som vårt.  Hon menar helt enkelt att samma bortstötningsmekanismer finns i både demokratier och diktaturer. Att det när det gäller detta strängt taget bara är en skillnad i grad mellan diktatur och demokrati. Och så beskriver hon tankemaktens roll i en demokrati så här (och hon inkluderar klädsamt nog sig själv):

Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.

Men det är inte bara så att tankemakten i det som kallas demokratier tränar på att tillämpa bortstötning av det politiskt inkorrekta utan Lena Andersson menar också att man samtidigt underhåller en stor naivitet när det gäller sin förmåga att vara på vakt mot diktatur. Hon konstaterar därför:

Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.

Det Lena Andersson säger är alltså att när vi i demokratins och dess höga värdens namn fördömer och stöter bort det som är misshagligt så är denna mentalitet inte någon garanti för demokrati. Den är i själva verket en grogrund för diktatur.

Då kan man förstås ställa sig frågan om hon verkligen menar att man inte skall hålla rent mot misshagliga uppfattningar. Men det är inte hennes uppfattning. Hennes poäng är i stället att det misshagliga skall bemötas med argument och inte med det hon kallar ”de invigdas koder och underförståddheter”. Hon talar om den mentala diktaturen och diktatur som det högsta stadiet av konformism. Och ”i konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar”.

Detta gör att hennes kritik mot den rådande bortstötningsmentaliteten blir farlig för henne själv som person i medieeliten. Och hon visar att hon är medveten om detta. Så därför skriver hon:

I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian. Så jag säger det: jag är kosmopolit. Och anpassling.

Men samtidigt är hon sitt ärliga jag troget och konstaterar att denna brasklapp inte är ”ett dugg bättre än att i ett annat system skynda sig att försäkra åsiktsgemenskapen som sköter bortstötningen om att man är en god nationalist eller antisemit”.

Och så avslutar hon sin artikel så här: ”Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.”

Det Lena Andersson lite förstucket menar är alltså att det är si och så med den demokratiska mentaliteten i vår demokrati. Att vi skall se upp med våra oreflekterade och oargumenterade bortstötningsmekanismer för de passar egentligen bäst i en diktatur. Och det är denna typ av mental diktatur i en demokrati av vår typ som gör oss oförmögna att se och förstå vad som kan utvecklas till verklig diktatur.

Det finns mycket att säga om denna klokt tänkta artikel. Men jag nöjer mig med att konstatera att den från mitt perspektiv i huvudsak handlar om integritet och vad integritet innebär. Visst låter det bra om man som person har integritet. Men vad betyder det? Begreppet är förstås mycket svårdefinierat, men som jag ser det betyder det åtminstone en förmåga att säga nej på basis av en allmängiltig princip.

Men alla vet hur impopulärt ett nej är. Vi har alla upplevt att det ett nej utlöser från maktens sida är den outtalade eller direkta och hotfulla frågan ”du är väl inte illojal”. Och vi vet också alla att illojalitet har ett pris. Om det som får oss att säga nej inte har så vittgående implikationer så blir i och för sig konsekvensen i vårt någorlunda städade land kanske bara att man blir betraktad som ”socialt inkompetent” eller som en person med samarbetssvårigheter, dvs. olämplig för löneförhöjning och befordran. Man skickas i varje fall inte direkt till Gulag eller ett koncentrationsläger.

Men är ens samvetsdriva påstridighet och integritet så pass stark att man intar rollen av s.k. visselblåsare är det lätt hänt att man blir utsparkad. Och efter en tid av medialt gunstlingsskap så kommer man kanske att upptäcka att man blivit omöjlig på arbetsmarknaden eftersom ingen söker efter andra anställda än de som är omvittnat lojala.

Så visst är det enklast att säga ja inför makten i alla dess skepnader.

Och det kan förstås vara alldeles OK om man samtidigt är klar över vad det är man egentligen gör när man säger ja till makten. Som jag ser det överlämnar man genom detta ja sin personliga och moraliska integritet i pant till det system som man genom sitt ja uttryckt en vilja att tjäna. Och den centrala frågan är om man har en förmåga att lösa ut sin pant genom ett klart och entydigt nej om detta skulle behövas, dvs. om det system man tjänar har börjat agera på ett sätt som står i strid med ens egen samvetsbaserade moral.

Så samvetsfrågan för var och en av oss är om vi har några moraliska principer som inte är till salu. Som vi inte är beredda att sälja inför olika typer av uttalade eller outtalade hot. Eller om vi i själva verket fungerar som Groucho Marx när han konstaterade att ”visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra”.

Så där står vi Lena Andersson och jag. Hon funderar i denna sin DN-artikel över den opportunistiska anpasslighetens roll i både demokratier och diktaturer och jag försöker genom denna min lilla kompletterande reflektion om integritetens betydelse påminna om att vi alla bör göra vårt bästa för att hitta fram till den personliga identitetens hjärtpunkt där vi vägledda av vårt samvete kan både stå upp för oss själva och relatera till andra med ärlighet och respekt. Att vi helt enkelt jobbar med att göra oss själva till demokrater till gagnet och inte bara till namnet.

—–
Lena Andersson berörde en aspekt av anpassligheten inför makten i en tidigare DN-artikel som jag kommenterat i mitt inlägg Lena Anderssons skarpa blick för auktoritära fasoner.
—–
Andra bloggare om Lena Andersson, demokrati, samvete, integritet, diktatur, auktoritärt ledarskap

Lokko konstaterar:

Men det jag tar med mig, starkare än något annat, är personerna som omgav utkanterna av min vardag. De jag inte ens kände.

Och så skriver han med inlevelse och medkänsla om sina observationer av mer eller mindre originella existenser som t.ex. Alan, ”en äldre irländsk skäggig herre”.

Det var alltså när jag läste detta som känslan från min spärrvaktstid kom tillbaka. Jag var visserligen flitigt sysselsatt med eget intellektuellt arbete under dagarna i spärren. Det var inte för inte som jag brukar beskriva detta arbete som ett ”förtäckt kulturstipendium”. Men jag ägnade mig också åt att betrakta ett samhälle och dess människor.

Med åren upprättades det osynliga band mellan mig och olika trafikanter. Vi svenskar är ju diskreta, men vi lade märke till varandra och naturligtvis förstod de som regelbundet passerade förbi spärren att jag fick en viss inblick i deras liv. Ibland fick jag också frapperande förtroenden t.ex. i samband med sjukdomar, dödsfall, skilsmässor och andra dramatiska skeenden i livet. Men för det mesta blev det inget sagt trots att mycket var om inte uppenbart så ändå ganska tydligt. Ja det är faktiskt överraskande hur mycket man kan förstå eller åtminstone ana om en människa bara av att se henne passera en pendeltågsstation år efter år.

De osynliga banden är också överraskande starka. När jag t.ex. häromåret höll en föreläsning i Norrköping, eller möjligen var det i Linköping, blev jag efteråt kontaktad av en kille som jag kände igen som gammal Trångsundsbo. Han hade flyttat för flera år sedan, men var uppenbart förtjust över att se mig i en annan roll. Och han ville gärna dela med sig av hur han hade uppfattat mig som person medan jag satt och beskådade Trångsundstrafikanter.

Jag slutade detta arbete 1998, och i många år efteråt fick jag frågor om tågen om jag rörde mig i Trångsunds lilla centrum. Men av förklarliga skäl har det blivit allt glesare med dylika kontakter. Men så sent som häromåret var det en person som trodde att jag var en god källa till pålitlig information. När jag sa att jag inte hade jobbat i spärren på si så där 10 år tittade han lite förvånat på mig och sa: ”Då är det därför jag inte sett dig på länge.”

För några dagar sedan, rättare sagt dagen före julafton, fick jag återigen en påminnelse om min spärrvaktstillvaro. ”Känner du igen mig” sa en ung herre i kanske 35 års åldern till mig på ICA. Mitt svar blev nej. Men han kände uppenbart igen mig som spärrvakten. Det här var en välklädd herre med den typ av utstrålning som driftiga och välutbildade personer har så han hade förmodligen känt något slags affinitet när han passerade spärren på 90-talet.

Hur som helst berättade vi för varandra vad vi sysslar med nuförtiden. Och det kändes bra. Inte bara en fläkt från gamla tider. Utan lite riktig mänsklig beröring mitt i julståhejet.

Jag tänker på att det moderna livet sägs vara så anonymt och uppstressat. Och det är väl sant på många sätt. Men under ytan längtar vi efter att knyta an till varandra och bry oss om. Bakom nollställda ansikten registrerar vi våra bröder och systrar och om omständigheterna blir de rätta så vågar vi ge oss till känna. Och återvänder Andres Lokko till sina gamla Londonkvarter så kommer troligen även han att få möta ett eller annat glatt ansikte som undrar var han hållit hus på senare tid.

—–
Ytterligare några erfarenheter från mitt spärrvaktsliv finns i detta gamla nyhetsbrev (från sidan 2).
—–
Andra bloggare om Andres Lokko, London, Trångsund, spärrvakt, SJ, pendeltåg, medmänsklighet

Centralpunkten i hans verksamhet är den boxingsklubb som han driver och där han tar hand om många av Rosengårds ungdomar. Det som gjort att jag lagt denne man på minnet är framförallt det kloka senegalesiska ordspråk som han nämnde i sitt tacktal när han fick Sportspegelns pris: ”Du kan leva utan far och du kan leva utan mor. Men du kan inte leva utan hopp.” Och med insikt om detta har han levt sitt liv för att hjälpa ungdomar genom att bemöta dem med värdighet och tilltro så att de kan våga tro på det hopp som spirar i dem. Verkligen föredömligt och något som behövs inte bara i Rosengård. Vi behöver alla bli sedda så att vi därigenom kan tro på oss själva.

—–
Bra artikel om Dallas, Skånskan, AB, Sydsvenskan 

Andra bloggare om Dallas, Dallas Diabaté, Svenska hjältar, Rosengård, hopp

Martenson fortsätter förstås sin verksamhet. Så har han t.ex. tidigare i år publicerat en mycket pedagogisk och lättläst bok med den föga överraskande titeln The Crash Course och den förtydligande undertiteln The Unsustainable Future of Our Economy, Energy and Environment.

För alla som känner en tvekan mot att spendera dryga tre timmar på att avnjuta Martensons Crash Course så finns här en kortvariant, dvs. ett c:a 40 minuter långt föredrag som sedan följs av frågor från publiken som får sina rappa svar.

Andra bloggare om Chris Martenson, Crash Course, peak oil, hållbar utveckling, ekonomi, tillväxt, systemkris, miljö, ekologi, marknadsekonomi, pengar, penningsystem

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om systemkris, civilisationsskifte, ekologi, ekonomi, nyliberalism, finanskris, klimatkris, terrorism, peak oil

Helt underbar betraktelse som jag fnissade flera gånger till medan jag läste; som det ska vara alltså. Och högst tänkvärd – dessutom blir jag nyfiken på att få veta mer! 

När det blir tillfälle att stilla denna nyfikenhet vet jag inte, men ett andra gästblogginlägg är planerat.
—–
Andra bloggare om varumärke, reklam, brand, branding

Den slagkraftige professorn svarade:

Jag ser på näringslivet som på hästen på den gamla bondgården. Mina släktingar hade bondgård. Och dom sa alltid: Det är tack vare hästen som vi får mat på bordet. Det är hästens kraft som föder oss. Dom var alltid väldigt vänliga mot hästen, och de pratade aldrig illa om hästen. Men en sak gjorde dom aldrig med hästen. Dom fråga aldrig hästen om råd.

—–
Andra bloggare om Hans Rosling, näringslivet, makt, Skavlan

I Carl Bildts fall gör hon tankeexperimentet att om det varit han och inte Håkan Juholt som hade haft sin sambo boende gratis på skattebetalarnas bekostnad i åratal så förmodar hon att ingen då hade klarat av att förödmjuka Bildt. Att han i motsats till Juholt skulle ha lyckats freda sig.

Bildt skulle ha

deklarerat att sakfrågan var felaktigt bedömd, struntartad och ologiskt hanterad. Han hade tagit strid tills de flesta blivit osäkra på om han inte hade rätt ändå, var det inte en ologiskt hanterad struntsak felaktigt bedömd? Förödmjukelse drabbar bara dem som tillåter det.

Hon tar också upp Bildts vad det verkar utmärkta förmåga att inte bara freda sig mot olika anklagelser rörande sina gamla Lundin Oil kopplingar till Etiopien utan också att få journalister och andra att framstå som lättviktigt okunniga och utan omdöme som tar upp frågor som är irrelevanta.

När det gäller Zlatan tar Lena Andersson det faktum att svenska fotbollslandslaget vinner och verkar spela bättre när Zlatan inte är med som intäkt för sin förmodan att Zlatan har en auktoritär och krävande utstrålning som får de andra i laget att krympa i sin rädsla för att den väldige skall bli missnöjd med deras insatser.

Hennes sammanfattande beskrivning av det auktoritära förhållningssättet beskriver mycket träffsäkert vad det handlar om.

De auktoritära ledartyperna utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa. (…) I närvaro av en auktoritär person vågar man inte misslyckas och inte tänka. Man börjar betrakta sig med den auktoritäres kritiska blick och blir sladdrig. När man möter dessa personer ser man till att på olika sätt förmedla att man inte kan något, inte vet något och inte är något hot. Man blir inställsam och lismande fast man då avskyr sig själv. Avväpnandet sker automatiskt, gasreceptorerna vet att auktoritära personer inte får överglänsas eller utmanas eftersom de inte mår bra då. (…) De auktoritära har tidigt lärt sig att inte visa osäkerhet. När de är rädda går de på attack, utsöndrar ännu mer auktoritär gas tills omgivningen retirerar. Prestige och förödmjukelse är fästpunkterna de orienterar efter. De pladdrar aldrig, utan skapar tystnaden som får andra att pladdra. De räddar inte andra ur obekväma situationer men vet hur man försätter dem där.

Detta synnerligen väl beskrivna auktoritära förhållningssätt är det centrala beteendeparadigmet i allt maktmissbruk. Och för min egen del har jag framförallt beskrivit vad det handlar om i Den vise VD:n. Jag använder inte samma begreppsapparat som Lena Andersson men våra observationer är mycket likartade. Min huvudobservation är att det auktoritära beteendeparadigmet är genomsyrat av en undermedveten regel som säger att det är förbjudet att väcka negativa känslor. En regel som både ledare och följare svurit omedveten trohet mot. Och att det är denna regel som auktoritära ledarpersonligheter utnyttjar stenhårt för att värna och utvidga sin makt. Så fort de känner något som hotar deras prestige, makt och känsla av att flyta ovanpå i ett tillstånd av ofelbarhet så kommer de att skoningslöst försöka knäcka dem som uppfattas som bärare eller förmedlare av detta hot.

Jag brukar i mina föreläsningar beskriva hur det känns att bli utsatt för auktoritärt ledarskap genom exemplet att en underordnad har gjort en utredning om ett missförhållande som det är mycket viktigt att få gehör för och hur den personen i sin oro för att den auktoritäre chefen skall strunta i det hela verkligen har förberett sig grundligt för att göra en klar och övertygande framställning av realiteter.

Så fort den föredragande personen kliver in genom dörren till chefens rum känner han motvinden. Men han stålsätter sig och börjar sin framställning. Men upptäcker direkt tendenser till att tungan svullnar och nästan förlamas. Det blir mycket svårt att klart säga vad han hade tänkt säga, och inte bara det. Det blir också svårt att tänka klart. Till sist viker den föredragande ner sig och säger något diffust och osant som gör att den auktoritäre ledaren inte längre behöver känna sig kritiserad eller hotad.

Full av självförakt lämnar så den underlydande sin chef med i realiteten oförrättat ärende. Och så fort han får chansen kommer han att baktala chefen bland människor som han litar på, och dessutom börjar han i sitt avmotiverade tillstånd att fantisera om andra jobb eller om att inta en passiv födkroksmentalitet enligt devisen ”jag vet vad jag behöver göra för att inte riskera mitt månatliga skadestånd, och jag gör inte ett dugg mer än det”.

Det som har hänt i den här situationen brukar jag beskriva genom att skilja mellan två typer av kommunikation som jag kallar program ett och program två. Program ett handlar om det intryck man vill göra genom sina direkta utsagor. Här talar man vackert och i ledarsammanhang så handlar det om ord och uttryck som rekommenderas enligt gängse managementjargong. På program ett har den aktuelle chefen kanske talat sig till tårögdhet om delaktighet och öppna processer och annat vackert. Medan program två uttrycker vad man egentligen tycker, och här handlar det inte i första hand om vad man säger utan om vad man utstrålar. Så oavsett vad chefen i mitt exempel har sagt för vackra saker på program ett så utstrålar han i mitt exempel något helt annat. Om det icke verbala budskapet (det Lena Andersson kallar utsöndring av auktoritär gas) översätts till klartext så är chefens budskap ”eftersom jag kommer att bli förbannad av det du tänkt säga så skall du hålla käften eller säga något som jag gillar, och för övrigt göra som jag säger”.

Den här typen av ledarskap hör ofelbart samman med maktmissbruk. Det är också förödande för kreativitet och motivation i en organisation. Och som mera allmänt psykologiskt beteendeparadigm omöjliggör det auktoritära förhållningssättet tillitsfulla och ärliga relationer. Frågan om hur den makt som auktoritära ledare utövar skall brytas och ersättas av ett klokare och medmänskligare ledarskap är dock en alldeles för stor fråga att ta upp här. Men som sagt en del av mina synpunkter på saken finns i Den vise VD:n. Men också i Oanade möjligheter och här och där i mina övriga böcker.
—–
Andra bloggare åsikter om Lena Andersson, Carl Bildt, Zlatan, auktoritärt ledarskap, maktmissbruk

Bokens syfte beskriver Jakubowski som att Hawking söker ”efter en modell som förklarar hur universum har kunnat uppstå ur ‘ingenting’.” Sakläget är dock att någon sådan teorin inte formulerats men att

Hawking tillhör … dem som förespråkar den nya ”M-teorin”, som är den främsta kandidaten att utvecklas till den förenande ”teorin för allting”. I själva verket rör det sig om en hel familj av mer eller mindre överlappande teorier – så kallade strängteorier, som förenar kvant­mekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Sammantaget skapar de en modell som förklarar hur universum hade kunnat uppstå ”ur ett ingenting”. Och inte bara ett universum! Denna teori tillåter ett obegripligt stort antal olika universum, där naturlagarnas värden för just vårt universum är så välanpassade att de gör det möjligt att skapa förutsättning för vår existens.

Till detta hör att

Hawking avslutar sin nya bok lika optimistiskt som den förra: Vi befinner oss på tröskeln till en slutgiltig kunskap om vårt universums tillblivelse, och M-teorin kommer att ge svaret på hur vår skapelse kunnat uppstå utan övernaturligt ingripande, endast tack vare naturlagarna.

Men Jakubowski ser svagheten i detta resonemang och därför avslutar han sin artikel så här:

Man kan dock räkna med att när ”Den slutgiltiga ekvationen” väl är formulerad kommer människan ändå att envisas med den alltjämt obesvarade frågan: Vad är det som ger liv åt ekvationen och finjusterar naturlagarna?

Jakubowski inser alltså att Hawking hör till den stora grupp vetenskapsmän som tror att de kan finna en yttersta förklaring till vår existens som onödiggör det som de som brukar kallas gudshypotesen. Men att detta knappast är en övertygande ståndpunkt.

I min senaste bok – I ett annat ljus – sysslar jag en hel del med vetenskapens ambition att prestera en slutgiltig förklaring. Men att verkligheten är den att man hittills inte lyckats åstadkomma några förklaringar som inte själva är i behov av ytterligare förklaring. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen gör i själva verket att man hamnar i en oändlig regress. Men denna position vill man av förklarliga skäl inte hamna i för då måste man ju erkänna att man inte kan prestera en slutgiltig och därmed, som man tror, gudshypotesen inklusive religionen onödiggörande förklaring. Ställda inför behovet att erkänna att det vetenskapliga orsaksfriläggandet sker inom ramarna för eller är kringgärdat av något oförklarat, dvs. ett mysterium, postulerar man i stället existensen av något som förklaras vara fundamentalt och av självförklarande natur.

I min bok beskriver jag detta postulerande så här:

I praktiken innebär detta att de naturlagar som man anser sig ha frilagt får tjänstgöra som effektiv bromskloss för den oändliga regressen. Hit men inte längre. Naturlagarna ges alltså en funktion i det vetenskapliga kunskapsbygget som svarar mot axiomen i matematiken. Det vill säga att de bara är och inte behöver förklaras. Vilket innebär att man förhåller sig till dem som om de vore sin egen förklaring. Men man kompletterar också de förmodat självförklarande naturlagarna med teorier med allförklarande anspråk som t.ex. Darwins utvecklingslära. Och dessa teorier framställs som om de vore så bra nära bevisade att det i praktiken är onödigt att söka förklaringar till dem. De upphöjs helt enkelt till ett slags naturlagsstatus. Därmed behandlar man teorier som är användbara för att ordna och provisoriskt förklara fakta som om de själva vore bevisade fakta. Så till den grad bevisade att de kan hanteras som om de vore oberoende variabler utan all möjlighet till vidare förklaring.

Och så fortsätter jag:

Men detta val är närmast som ett indiskt reptrick. Det framstår som något som det inte är. Det framstår som ett val av vetande framför tro. Men detta är en illusion. Det val som vetenskapen i realiteten ställdes inför var inte ett val mellan tro och vetande. Även om det verkade så vid en flyktig anblick. Utan det var ett val mellan två typer av mytologier eller världsbilder. En som öppet tillstår att en helhetsförståelse av tillvaron är omöjlig att uppnå med hjälp av intellektet. Och en som mer eller mindre tydligt försöker dölja detta faktum bakom olika typer av antaganden om existensen av självförklarande realiteter som i själva verket saknar denna egenskap.

Drömmen om att vetenskapen skall kunna onödiggöra religionen är hett omhuldad i vår moderna tid och föreställningen om existensen av självförklarande materiella realiteter är i själva verket hjärtpunkten i denna dröm. Men dessa realiteter är lika svårupptäckta som den s.k. skavadern. De existerar bara som fantasier. Eller som jag uttrycker det i I ett annat ljus:

Begrepp som självförklarande och självorganiserande fungerar som begreppet slumpen, dvs. det är språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man dessutom vill dölja detta faktum. Och därigenom få slut på det fortsatta frågandet. Men alla som inte låter sig bländas av detta trick kan ju ställa den enkla frågan: vad är det som förklarar att ett självförklarande eller självorganiserande fenomen har just denna funktion? Eller möjligen: vad är det som förklarar att det inte behövs någon förklaring till att ett självförklarande fenomen är självförklarande?

—–
Andra bloggare om Stephen Hawking, Gud, vetenskap, materialism, reduktionism, strängteori

Det skulle utan tvekan vara enklare för Juholt om den här historien aldrig inträffat, och några säkra spådomar om vilket inflytande denna mediala cirkus kommer att få på hans politiska framtid vill jag inte leverera. Men en sak som jag undrar över när jag försöker leva mig in i hur den rättmätiga granskningen av höga politiker snabbt kan urarta till medial lynchning när ett ”spår” sniffats upp är vad som driver den typ av indignations- och insinuationsstorm som stundom kan ta fart.

Det är inte lätt att säga. Man kan ju alltid komma dragandes med behovet att sälja lösnummer eller kampen om uppnående av positioner i journalisternas prestigehierarki eller andra mer eller mindre tvivelaktiga motiv draperade i den sedvanliga retoriken om den kritiska journalistikens ovärderlighet för demokratin. Men eftersom motsatserna i allmänhet hänger nära samman med varandra på känslornas plan så undrar jag om inte styrkan i indignationen är ett uttryck för en i folkdjupen nästan förträngd men intensiv längtan efter den fläckfria, absoluta trovärdighetens perfektion? Och att de mediala stormarna är ett slags manifestation av eller sätt att göda denna längtan.

En aspekt av det attraktiva i drömmen om andras absoluta perfektion är att den hör samman med en djupt naiv längtan efter ansvarsbefrielse. Att det alltså skulle finnas personer som jag kan lita helt och fullt på och som säkert kommer att kunna hantera alla problem. Här har vi alltså illusionen om de perfekta ledarna i sin prydno. De ledare som gör att jag inte behöver bry mig. Jag kan med gott samvete ägna mig åt mina privata småttigheter och kanske också sjaskigheter. Drömmen om andras perfektion som ett slags alibi för egna brister och egen lust att inte vilja ta de risker som är förknippade med ett reellt ansvarstagande.

När det så uppenbaras att en eller annan person inte håller som projektionsskärm för längtan efter perfektion blir besvikelsen intensiv. Det framgår inte minst av det mediala gatlopp som de ofullkomliga svikarna bjuds på. Men vad finns psykologiskt sett bakom denna besvikelse? Vad säger gatloppets intensitet om de besvikna?

Min bestämda känsla inför denna fråga är att hela skådespelet drivs av i huvudsak omedvetna känslor av rädsla, maktlös utsatthet och otillräcklighet. Och att ett mycket frestande sätt att hantera detta känslokomplex är att skarpt kritisera intill och över hatets gräns andra för deras högst opassande och skändliga brister och tillkortakommanden. Eller också att bara tämligen passivt sjunga med i kören av tillintetgörande kritik mot de avslöjade svikarna. Sådant känns befriande och personligt upprättande på ett något besynnerligt, men i grunden falskt sätt. För en stund känner man sig överlägsen. Men känslan stannar inte länge, för vore den verklig så skulle man av livets obönhörliga logik själv bli tvungen att träda fram och ta ansvar.

Så den fråga vi alla kan ställas oss är, hur känslomässigt mottaglig är jag för indignationsjournalistik mot makthavare, och vad säger denna min eventuella mottaglighet om hur jag själv förhåller mig till makt och ansvar?

Sedan är det en annan sak att det inträffade är en pinsam blamage för Håkan Juholts del, och att det faktiskt inte är alldeles enkelt att förstå varför han inte lyckades undvika den.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, GP1, GP2, GP3, HD1, NSD1, NSD2 

—–
Andra bloggare om Håkan Juholt, socialdemokraterna, mediedrev, bidragsfusk, journalistik, indignationsjournalistik,

Och nu är det dags igen. På senare år har jag haft svårt att intressera mig för Centerpartiet. Maud Olovsson i all ära. Hon känns energisk, varm och på många sätt trevlig som person. Men hon har också något i sin utstrålning som hos mig utlöser en stark ovederhäftighetsvarning. Nu har hon emellertid blivit en del av den centerpartistiska ledarhistorien. Och fram har i stället Annie Lööf trätt. En person som jag lagt märke till tidigare, men inte skaffat någon direkt uppfattning om.

Nu har jag lyssnat på hennes stora tal på centerstämman och också på en hel del intervjuer. Mitt första intryck av Annie Lööfs tal var att hon ännu inte är någon fullfjädrad folktalare. Måhända gjorde hennes stora stund henne spänd. Rösten fick mig att associera till en lätt kraxande, sträng och krävande småländsk lärarinna som inte backar i första taget av den anledningen att hon har rätt. Samtidigt fanns det en hetta kring henne som inte i första hand kom ut som varm vänlighet och personlig sympatiskhet utan mera som viljestyrka och en känsla av höggradig angelägenhet. Så det är möjligt att personerna som satt där i lokalen kände sig rejält ”upphettade” även om det inte var ett i retoriskt avseende särskilt märkvärdigt tal. 

Efter att ha sett det här talet så kände jag mig en smula  förbryllad. Jag hade enkelt svårt att tillfullo förstå varför det finns sådan entusiasm i Centern för denna uppenbart ambitiösa unga dam. Men så lyssnade jag på flera intervjuer. Och då fick jag ett viktigt kompletterande intryck. I de intervjuer jag sett har Annie Lööf varit mycket skicklig. Hon känns varmt och vänligt hyperkoncentrerad på intervjuaren. Det känns som att hon omsluter den intervjuade personen, eller på något sätt ”suger in” honom eller henne i sin koncentrerade aura. Och då följer förstås i synnerhet tittarna med i detta ”sug”. Kanske är det detta som gör att hon har ryktet ”att gå igenom rutan”.

Men det finns ytterligare ett inslag i hur hon ter sig för mig som enligt min mening förekommer ytterst sällan. De allra flesta politiker känns som om de har medvetandet fullt av sådant som de inte säger, och därför skapar de utan att själva förstå det ett intryck som gör att man som lyssnare och tittare undrar hur det verkligen förhåller sig och vad som i själva verket är sanningen. Det är som om normalpolitikern har mycket av det som han eller hon säger i slutna rum eller mellan skål och vägg långt framme i sitt medvetande, och att det hela tiden pågår ett komplicerat halvmanipulativt redigerande av det budskap som presenteras. Ett budskap som då inte känns fullt ärligt eller trovärdigt.

Som jag uppfattar Annie Lööf  i de intervjuer jag sett har hon ytterst lite av denna politikersjuka. Om det beror på att hon är en enkel och ärlig person som säger vad hon menar och menar vad hon säger eller om det mest beror på att hon är osedvanligt starkt koncentrerad på sitt budskap vet jag inte. Men min känsla är att denna egenskap kommer att vara till hennes fördel i allt opinionsarbete.

I en av intervjuerna nämnde hon fem politiker som hon såg upp till: Jens Stoltenberg, Gudrun Schyman, Margaret Thatcher, Karin Söder och Lena Ek. Och här tror jag faktiskt att hon ger en tolkningsnyckel till sig själv som person.  Likt Stoltenberg vill hon vara principfast och klok när det verkligen gäller, men samtidigt också varmt närvarande för s.k. ”vanliga människor”. Likt Gudrun Schyman vill hon ha en feministisk approach som samtidigt är sexig och kvinnlig. När Gudrun S var i sitt esse så fanns det ju under ytan något närmaste erotiskt lockande över hennes variant av kommunism. Likt Margaret Thatcher vill hon vara en synnerligen viljestark exponent för en politisk princip som ligger i tiden. Kanske vill hon vara en nordisk sköldmö till kamp för ekologisk hållbarhet. Karin Söder talar förmodligen till lärarinnan inom Annie Lööf och till hennes längtan att bli en mogen och klok centerkvinna. Det är ju trots allt inte enbart en fördel att vara ung. Och valet av Lena Ek har förmodligen en liknande bakgrund. Här finns ju dessutom en möjlighet till konkret samarbete i nutid där Lena Ek kanske kan tjänstgöra som ett varmt och klokt stöd i Annie Lööfs mognadsprocess.

Jag har noterat att Annie Lööfs omnämnande av Margaret Thatcher som politisk förebild har lett till en hel del besk kritik. Men det tror jag är delvis förfelat. Jag tror inte att Annie Lööf vill ställa sig i spetsen för en utveckling som liknar en karikatyr av Thatchers hårda högerpolitik. Och skälet till det på det personliga planet är att min känsla inför Annie Lööfs utveckling som politisk ledare är att hon i grunden visserligen är en osedvanligt viljestark, klar och karismatisk person med visst Thatcherstuk. Men att hon samtidigt har en ännu så länge långt ifrån fullt utvecklad men likväl stark känsla av värme för andra människor, och faktiskt också känsla för rättvisa. Faktum är att jag vill gå så långt som att säga att det är ett slags potentiell landsmoderskänsla kring henne. Men samtidigt är det förstås mycket svårt att veta hur en ung person kommer att mogna. Att Annie Lööf är en rikt utrustad person är dock ställt utom varje tvivel.

När det gäller den politiska sidan av saken, dvs. vilket utrymme Annie Lööf kan få i sin ledargärning genom att vara associerad till Centerpartiet är förstås svårt att bedöma. Och därför inlåter jag mig inte på några större spekulationer om den saken utöver att påstå att den pågående ekonomiska krisen – som enligt min mening på sikt kommer att nödvändiggöra en mycket genomgripande samhällsomdaning – mycket väl kan komma att öka det politiska utrymmet för Centerpartiet. Jag ser i varje fall en renässans för landsbygden som långt ifrån osannolik. Och det skulle i så fall öppna möjligheter för ett klokt skött Centerparti. 

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, SVT2, AB1, AB2, AB3, AB4, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4,

—–
Andra bloggare om Annie Lööf, centerpartiet, ledarskap

Enligt Sveriges Radio är Pettersons kommentar till det inträffade att han är ”lite omtumlad”.  Förmodligen hade han inte förväntat sig att få domstolens hjälp att ta sig ur Socialstyrelsens ideologiska järngrepp. Samtidigt påminner han helt torrt om att han bara agerat som 54000 andra homeopatiska läkare inom EU.

I den Orwellska nyspråkstraditionen framträder så Anders Tegnell (avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning) och hävdar att Socialstyrelsen också fick rätt i domen. Eftersom Förvaltningsdomstolen inte uttalade sig om homeopatins eventuella verkningar utan i sina domskäl främst lyfte fram att Socialstyrelsen inte hade lyckats visa på några konkreta risker för patientsäkerheten så säger Tegnell att

En viktig del i domen som jag ser det är att domstolen inte tycker att homeopati är en del i en vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan den viktiga aspekten är att man upprätthåller en hög patientsäkerhet.

Lite annorlunda uttryckt tycks Tegnell mena att Förvaltningsdomstolens beslut betyder att homeopatin fortfarande är utan medicinskt värde, men att läkare kan (åtminstone ibland) ha rätt att rekommendera en eller annan behandling utan bevisad verkan så länge patientsäkerheten inte riskeras. Ett uttalande som bland annat underförstått betyder att ett av det skolmedicinska etablissemangets främsta dygder är dess månande om patientsäkerheten. Eftersom jag råkar ha en SvD artikel i färskt minne med rubriken Fler dör av läkemedel än i trafiken i USA så kan jag inte annat än höja på ögonbrynen inför Tegnells uttalande.

DN, SvD, AB

—–
Andra bloggare om homeopati, hsan, högsta förvaltningsdomstolen, skolmedicin, alternativmedicin, sjukvården, vetenskap

—–
Andra bloggare om Lester Brown, Plan B, Svenska Plan B, hållbar utveckling, ekologi, ekonomi, politik, globalisering, civilisationsskifte

Det finns naturligtvis många fördelar med valfrihet. Men den verkligt intressanta maktfrågan för framtiden är inte att medborgarna kan välja mellan olika alternativ utan vem som har makt över de alternativ som finns att välja mellan. Och hur kloka dessa makthavare är och hur öppna de är för påverkan från vanliga medborgare.

För att illustrera vad jag menar skall jag ta ett exempel från en helt annan värld, herrekiperingsvärlden. För drygt 25 år sedan köpte jag en sommarkavaj som jag tyckte var mycket snygg. Den har dessutom visat sig vara så gott som outslitlig. Jag använder den fortfarande då och då som vardagskavaj när jag t.ex. går och handlar i Trångsunds centrum. Häromåret köpte jag en annan sommarkavaj på den s.k. fina gatan. Den var dyr och snygg. Men efter två kanske tre år var den utsliten. Hål i fodret och här på manschetten eller vad man nu skall kalla det. Och jag hade inte använt den särskilt mycket eller brutalt.

Men den kavajen och många andra klädinköp som jag gjort under de senare åren har övertygad mig om att det under några decenniers lopp skett en generell försämring när det gäller klädkvalitet. Jag har alltså fortfarande full valfrihet, jag kan välja att köpa vilka kläder jag vill. Men jag har inte blivit tillfrågad om jag vill ha en generell kvalitetsförsämring. När det gäller den frågan har jag ingen makt, och förstås inte heller över modets växlingar utan där prackas man på det som någon annan bestämmer.

Varje människa som tänker politiskt tänker alltså att valfrihet kan naturligtvis vara bättre än ingen valfrihet alls, men den centrala politiska maktfrågan är vem som har makten över de alternativ som erbjuds. Och det är den verkligt intressanta makten. Och hur klok är den? Och hur öppen för inflytande från vanliga medborgare är den i praktiken?

Som jag ser det är det alltså lätt att man i vurmen över hur bra det är att få välja mellan olika alternativ helt enkelt glömmer den viktiga makten över de alternativ som erbjuds. Det faktiska läget kan ju vara att man får förmånen att välja mellan alternativ som man inte vill ha. Och hur bra är det?

—–
Andra bloggare om valfrihet, välfärd, välfärdsstat, sns, kristdemokraterna, offentlig sektor, nyliberalism