Än en gång denne Parsifal

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  “durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Enögd syn på Parsifal

Skrev just ett kort litet inlägg på Facebook som uttrycker (åtminstone delar av) min reaktion på Hans Ruins artikel i dagens DN (betitlad Öga mot öga med fascismens hjärta) om den senaste uppsättningen på Kungliga Operan av Richard Wagners sista verk Parsifal. En artikel som enligt mitt förmenande är synnerligen enögd för att nu anspela på dess rubrik. Mitt FB-inlägg följer här:

Professor Hans Ruin förklarar i en lång artikel det farliga i att tycka om Operans senaste uppsättning av Parsifal. Med en begåvad närsynthet förklarar han att det finns bara ett sätt att se på verket. Man bör alltså ha klart för sig att om man tycker om det så är det ens oprofessorliga okunnighet och känslomässiga lättpåverkbarhet som förleder en att stödja en fascistisk livshållning starkt kryddad med antisemitism, kvinnofientlighet och inskränkt kristendom. Enligt min mening har Ruin stirrat sig blind i sin tro på sin egen tolkning. Så blind att han inte låter sig beröras av den allmänmänskliga dimensionen av verket. “Durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla) är det centrala temat. Ett tema som rör människans fulla förverkligande i praktiken av sin djupaste och sanna natur. Och under den långa utvecklingsprocessen när man som människa tar denna sin natur i full besittning kommer man att steg för steg bli medveten om att man måste befria sig från allt hat. Oavsett vad Wagner kan ha hävt ur sig och oavsett vilka dubiösa personer som kan ha trott än det ena än det andra om hans budskap så hade han också en stark mystisk ådra med djup förståelse för att sann kärlek inte dömer eller utesluter någon.

UPPDATERING 28 okt 2013
Hans Ruins artikel har fått två genmälen i DN:
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden

UPPDATERING 29 okt 2013
Så kom ytterligare ett genmäle:
Anders Carlberg, Den empatiska operan

UPPDATERING 4 nov 2013
Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten, Våga se Wagners kristna antisemitism
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Clint Eastwood och krigarens utvecklingsväg

Jag brukar ibland skriva om filmer som berört mig djupt. Det kan bli riktigt långa utläggningar som t.ex. om Jason Bourne och Inception. Och i åratal har jag varit på vippen att också skriva om filmer av Clint Eastwood. Men det har – med undantag för lite reflektioner kring Hereafter/Livet efter detta – alltid stupat på att det känts som att hans filmer är i ett slags djup dialog med många av hans tidigare verk. Att jag för att känna mig nöjd med min insats därför skulle behöva göra en studie av ett eller annat tema i hans filmgärning. Ett tag kontemplerade jag t.ex. över att skriva en betraktelse om i huvudsak De skoningslösa och Gran Torino i ett försök att skildra vad man skulle kunna kalla Clint Eastwoods perspektiv på krigarens utvecklingsväg. Men även detta kändes som ett projekt som skulle kunna grena ut sig och bli för komplicerat. Att det nästan skulle behövas en hel bok. Och det har inte känts som att jag har tid för ett sådant projekt.

Men samtidigt har jag inte blivit av med denna tanke. Så på något sätt verkar Clint Eastwood ligga och “skava”  i mitt undermedvetna. Han har i alla händelser följt mig i 50 år. Jag minns i min barndom – vi hade inte skaffat TV än – hur min bror och jag sprang över åkrarna till grannen för att vi skulle få se på Bröderna Cartwright. Det var mycket fascinerande. Men så kom Rawhide, och därmed också Clint Eastwood. Och det var något helt annat. Nu hade även mitt hem blivit försett med TV så det behövdes inga löpturer till grannen. Och jag satt som klistrad. Om jag skulle fortsätta på klistertemat så var det alltså då jag “fastnade” för Clint Eastwood. Ett tag minskade i och för sig fascinationen. Det var inte alldeles lätt att se var djupet egentligen fanns i en del av hans produktion. Men under de senare decennierna har en del viktiga filmer emellertid gjort att Eastwoods filosofiska, ja andliga budskap, börjat framträda allt tydligare.

Föga överraskande är jag inte ensam om att se detta. I natt läste jag t.ex. med stigande entusiasm en understreckare i SvD. Den har rubriken Clintans teologiska universum och är Susanne Wigorts Yngvessons reflektioner kring en bok av Sara Anson Vaux med titeln The Ethical Vision of Clint Eastwood. Det är en mycket välskriven och intressant artikel som gör det nödvändigt för mig att skaffa boken. Och vill det sig kanske den också kan inspirera mig såpass att jag lyckas skiva något kort och klart om just Clintan och och hans förståelse för krigarens utvecklingsväg.

Osvuret är dock bäst.
—–
Andra bloggare om

En påminnelse om mänsklig storhet

De flesta av oss har inte svårt att hitta berättigade anledningar till att känna avsky, rent av hat mot andra företeelser och människor. Hatets attraktion är att det bär ett löfte om att kunna utgöra den kränktes självupprättelse. Och inledningsvis känns det kanske bra att gjuta sin avsky över det ena eller det andra. Man känner sig ha rätten helt och fullt på sin sida. Symboliskt gör man sig som hatare till ett slags parodi på Gud Fader själv på domens dag. Med svavelosande eder lotsar man objektet för sitt hat till den eviga fördömelsen. Men eftersmaken blir sällan god. Hatet blir inte bara som en projektil som träffar det som hatas utan det klibbar på något obehagligt sätt fast vid den hatande. Den hatande gör genom sitt hat inte bara något med det hatade, utan den hatande gör också något med sig själv. I realiteten späder hatet på det självhat som är grunden för förmågan att hata.

I en artikel i SvD skildras den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish livsöde. Han om någon skulle kunna åberopa berättigade anledningar till hat. Under den israeliska luftattacken mot Gazaremsan under några veckor i slutet av 2008 och början av 2009 blev Abuelaish utsedd till måltavla eftersom han i israelisk TV kunde på flytande hebreiska beskriva de palestinska lidandena. Resultatet av attacken med stridsvagn blev att Abuelaish förlorade tre döttrar (i åldern 14-20 år) och en brorsdotter. En fjärde dotter förlorade synen.

Abuelaish kommenterar sin reaktion på denna tragedi på följande sätt:

Jag tackar Gud för att jag hade styrkan att behålla lugnet och att fatta rätt beslut mitt i denna tragedi. Det var många som ville se mig gå under i vrede.

Och det beslut han fattade var att starta en stiftelse Daughters for Life som ger stipendier till studiebegåvade flickor från Palestina, Israel och Jordanien. Särskilt viktigt är att det inte spelar någon roll om stipendiemottagarna är araber eller judar. Hans insatser har faktiskt också renderat honom en nominering till Nobels fredspris.

Till saken hör också att han visar att den som avstår från att hata inte därmed hamnar i något slags menlös eftergivenhet. Abuelaish har nämligen stämt den israeliska militären inför rätta. Han vill “ha en ursäkt och ett ansvarstagande från deras sida”. Och han står på sig även inför det faktum att domstolen kräver betalt för att ta upp hans fall.

Denne man är ett heroiskt föredöme. Att under dylika omständigheter tacka nej till att svärta sitt eget hjärta med hat är utan tvekan en stor sak. Och en påminnelse för alla som lättvindigt sätter sig till doms över andra och deras uselhet att det finns en annan väg. En väg som innebär att vi avstår från att göra det mesta möjliga av våra sämre sidor. En väg som väcker hopp om mänskligheten och framtiden.

Andra bloggare om , , ,

En klok kalif

I gårdagens DN recenserar Per Jönsson – vi gick faktiskt på samma forskarutbildning i statsvetenskap för många herrans år sedan – Mattias Gardells nya bok Islamofobi. Hans recension har titeln Islam i historiens centrum. Det är säkert en bra och kunnig bok, även om jag inte själv är förtjust i att begrepp som hör hemma i psykiatrisk diagnostik används i politiska frågor. I det här fallet omyndigförklaras ju fobikerna åtminstone indirekt. Fobier är ju vanföreställningar. Men politik handlar om verkligheten sådan den är, dvs. finns det ett missnöje och en misstänksamhet som måhända gränsar till det diagnosticerbara så måste det ändå hanteras. Pillerburkar och KBT-terapi är inga politiska instrument. Och lyckas man inte ladda ur de aktuella vanföreställningarna deras kraft genom vettiga politiska åtgärder så kan de få överhanden och leda till starka och obehagliga politiska uttryck. Man måste alltså gå i politisk klinch, men respektfull politisk klinch, med politiska fobiker för att måhända kunna påverka deras föreställningar. Det förstår säkert Gardell, men boktiteln visar inte detta.

Men skälet till att jag alls nämner recensionen är att Per Jönsson inkluderar ett citat från en uppenbart klok gammal kalif. Ali ibn Abu Talib var islams fjärde kalif och tydligen svärson till självaste Muhammed. Och enligt Jönsson är han shiamuslimernas främste imam. Denne kalif kom tydligen på sin tid i gräl med diverse Koranfundamentalister. Och då lär han ha sagt:

Denna Koran är bara bläck och papper, den kan inte tala för sig själv. Det är människor som tolkar den, utefter sina begränsade personliga omdömen och åsikter.

Detta är förvisso något som bokstavstrogna fundamentalister av alla de slag gör klokt i att betänka.

——–
Andra bloggare om , , , ,

Paul Potts livsvisdom

Spelade in ett TV-reportage om Paul Potts som sändes häromdagen. Paul Potts fascinerade mig redan ifjol, och jag skrev om mina intryck av hans vid det här laget världskända audition inför Britain’s got talent i ett av mina nyhetsbrev. Rättare sagt mot slutet av en betraktelse med den något förbryllande titeln Det blå huset – sensommartankar om makt, kärlek och skönhet.

När jag så idag tog mig tid att se det där reportaget så hade jag inte några direkta förväntningar. Men på slutet brände det till. Paul Potts hade ju delat med sig av en del av sina olika bekymmer med mobbning och sjukdomar. Han hade helt enkelt inte haft det så lätt, och så sa han: “Ett par av mobbarna har kontaktat mig och bett om förlåtelse, men min inställning till det är att det inte finns något att förlåta. Det tillhör det förflutna.”

Det där lät ju för bra för att vara sant i intervjuarens öron så han inflikade: “Finns det inte en liten del av dig som säger ‘där fick de allt se'”. Och Paul Potts skakade på huvudet och sa: “Inte alls. En del av det som gör dig till den du är är det du har gått igenom. Jag skulle inte vara jag om jag inte hade gått igenom det där, så på en del sätt borde jag tacka dem. Jag skulle inte var den jag är utan dem.”

Detta är ett uttalande av den djupaste och mest svårvunna visdom. Det vet om inte annat alla som bär med sig sin bitterhet över det ena eller det andra. Kanske är det också något av denna visdom som Paul Potts förmedlar med sin sång, medan en del musikrecensenter rynkar på näsan.

DN
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Livskloka Klüft

Så har då Carolina Klüft chockat idrottssverige med att ett OS-år sluta med sjukamp. En hel del förståsigpåare uttrycker förståelse, men bland reaktionerna finns också omdömen som att hon “offrar ett givet OS-guld”, riskerar minskade sponsorsintäkter och sviker svenska folkets förväntningar. Men när hon redogör för sitt beslut så är hon värd all respekt. Hon deklarerar frankt att hon “följt sitt hjärta och att det är värt 1000 gånger mer än ett eventuellt OS-guld”. Att hon “tappat glädjen”, och i en intervju på Aftonbladets webb säger hon att hon känt en tilltagande tomhet inför sin sjukamp och att hon därför börjat titta åt ett annat håll. Samtidigt ville hon inte fatta ett förhastat beslut utan behövde en tid av dialog med sig själv “för det är bara jag som vet hur det är att vara jag”.

Man kan ju tycka att idrott är en perifer sak. Men den grad av personlig integritet och självinsikt som Carolina Klüft tycks uppvisa i sitt beslutsfattande är inte något perifert. De allra flesta av oss har svårt att fatta beslut på djupa inre grunder utan vi famlar fram styrda av yttre ting och andras förväntningar. Trots att Carolina Klüft är en ung tjej så visar hon en mognad och en eftertanke som väger långt tyngre som föredöme än hennes hurtigt valkyrieartade bedrifter på idrottsarenan.

Personligen tycker jag att denna hennes uppvisning i livsklokhet stämmer väl med min bild av henne som en gammal själ och att det skall komma att visa sig allteftersom. Faktum är att jag tidigt fick en känsla av att det finns ett starkt samband mellan Carolina Klüft och Astrid Lindgren. Inte så att jag tror att det nödvändigtvis är ett författaröde som väntar, utan det handlar om integritet, medkänsla och idealism. Varför inte politik Carolina?
———————————
Smålandsposten
SvD 1 2 3
DN 1 2

Andra bloggare om , , , , , ,