BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

vinst

Konsten att förena hållbarhet och lönsamhet – föreläsning av Per Grankvist

Igår roade jag mig med att se på en högintressant föreläsning av Per Grankvist. Den hade titeln Konsten att förena hållbarhet och lönsamhet och kan beskådas här (om nu inbäddningen inte skulle fungera av en eller annan anledning).

Grankvist har profilerat sig som en av de mest insiktsfulla på området CSR (corporate social responsiblity) genom sin bok CSR i praktiken. Han är numera hållbarhetsredaktör på Veckans affärer och har också en egen blogg.

Efter att ha lyssnat noga på Grankvists utläggningar kände jag ett behov av att kort artikulera min egen tankeutveckling på området. För egen del var jag tidigt ute i dessa frågor. Den vise VD:n (utgiven 1998) har definitivt ett CSR-perspektiv även om begreppet inte var myntat på den tiden utan det i stället framförallt talades om corporate citizenship. Och min nästa bok, dvs. Oanade möjligheter, som jag skrev under en period av samarbete med Hans Hassle (numera framgångsrik VD för Plantagon International), handlar helt om detta perspektiv. Vilket också framgår av bokens undertitel som är Ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Denna bok skrevs under 1999 under inspiration från Kofi Annans Global Compact initiativ. Jag var t.o.m. inblandad i en grupp med Hassle i ledningen som anordnade en konferens med Georg Kell som då var intensivt verksam med att bygga upp FN:s Global Compact organisation, och fortfarande är chef för denna verksamhet.

Sedan dess har jag inte ägnat så mycket tid och tankekraft åt denna inriktning. Orsaken är helt enkelt att jag successivt kommit till uppfattningen att CSR-tänkandet inte förvaltat (ännu så länge i varje fall) sin systemkritiska potential. I …men vad går det ut på egentligen – livet alltså (utgiven 2004) lät jag därför en av karaktärerna säga något som åtminstone i viss mån speglade min uppfattning vid tidpunkten för själva skrivandet:

Jag vet inte vad det är som har hänt, men från början kändes detta med corporate citizenship som något mycket bra. Helt enkelt ett led i en av globaliseringen framtvingad förändring av det invanda strategiska tänkandet. Jag har varit mycket entusiastisk och arbetat hårt.

Men så känns det inte längre. På mig verkar det som att det håller på att bli kosmetika av alltsammans, och att den nakna sanningen är att det är de råaste penningmotiven som gäller. Och att detta är värre än någonsin. I varje fall under min tid. Hur det var på de s.k. rövarbaronernas tid har jag ju bara läst om. (…) Så på något sätt har jag kommit på glid i mitt inre och börjat känna att corporate citizenship är vackert i teorin, men att det inte kommer åt den hårda maktkärnan i näringslivet. Det tolereras som ett anständighetskamouflage, men skulle det börja äta sig in mot själva maktnerven så smäller det.

I efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n (utgiven 2005) tog jag så upp frågorna lite mer teoretiskt. Bl.a. uttryckte jag mig så här om svårigheterna att genom olika frivilliga CSR-insatser åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling:

Sammantaget betyder detta att jag anser att behovet av en långsiktigt hållbar utveckling kräver ett nytt ekonomiskt system. Det räcker inte att försöka lappa och laga med frivilliga överenskommelser i enlighet med den ena eller den andra uppförandekoden eller att låta sin verksamhet miljöcertifieras eller att försöka utveckla redovisningsprinciper även för miljöpåverkan och sociala konsekvenser. Allt sådant har förstås sina goda konsekvenser på marginalen, men systemfelen är av mer fundamentalt slag.

För att uttrycka det enkelt: Företagen behöver ett ekonomiskt system där den långsiktiga hållbarheten och det sociala ansvarstagandet blir en följd av att man följer systemets spelregler. I detta system är man sedan fri att – med den iver man tycker att det är värt – jaga vinster med hjälp av vetenskapsdrivna teknologiska innovationer. Systemet som sådant är i den bästa av världar konstruerat så att det med rimliga marginaler håller den samlade mänskliga ekonomiska verksamheten inom de ekologiska ramarna, och för övrigt inom de rättviseramar som kan anses rimliga med tanke på ett välfungerande samhälles behov av både individuell frihet och kollektiv solidaritet.

Och det är ungefär på den här positionen som jag fortfarande står. Samtidigt så är min pragmatiska sida fortfarande tilltalad av den typ av hållning som Per Grankvist artikulerar så väl i sin föreläsning. Han menar ju att det inte bara är strategiskt framsynt utan framförallt lönsamt för varje företag att in i minsta detalj av sin verksamhet anlägga ett inlevelsefullt, konkret och kompetent csr-perspektiv (eller ännu bättre ett hållbarhetsperspektiv). Och han betonar särskilt hur bra detta förhållningssätt är för lönsamheten. Samtidigt får jag intressant nog intrycket att Grankvist är väl medveten om att man med fog kan anlägga ett perspektiv liknande mitt – dvs. hysa uppfattningen att det rådande ekonomiska systemet faktiskt gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand – men att pragmatikern i honom har gjort att han slopat den överordnade systemkritiken och försöker få företagen att agera optimalt konstruktivt inom det rådande systemet. Förmodligen i en förhoppning att detta skall underlätta för de djupgående förändringar av systemet som måste komma. Men jag vet förstås inte säkert hur Grankvist tänker när det gäller detta. Skulle våra vägar korsas och det då finnas tid för samtal skulle jag definitivt försöka ta reda på hur det ligger till.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Vinstens undergörande verkan

Läste just gårdagens ledare i SvD. Den proklamerar som kritik av ett utspel av Lars Ohly om Vänsterpartiets önskan att förbjuda vinstdrivande friskolor att Vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Tänk så underbart och enkelt det ändå är. Med vinsten som ledstjärna blir det bättre och bättre. Det slår aldrig fel. Skribenten Johan Folin konstaterar.

Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.

Och att döma av rubriken anser Folin alltså att man kan sätta likhetstecken mellan denna förbättrade effektivitet och bättre kvalitet.

Denna övertro på vinsten är en sorglig schablontanke. Det finns mängder av exempel på att vinstintresset utmärkt väl går hand i hand med sämre kvalitet. Jag har ingen personlig och konkret kontakt med skolan längre, men senast idag köpte jag strumpor. Orsaken är att de under de senaste åren slits allt mer. Kvaliteten har obestridligen sjunkit. Ett tag verkade de vara på väg att bli engångsvaror. De förvandlades till något slags pulver som fastnade mellan tårna och försvann i duschen. Men nu kan de hålla i några veckor. Men förr i världen var de svårutslitliga.

Man behöver dock inte vara ekonom för att förstå att med en viss vinstmarginal på strumpor så är det bättre att sälja fler än färre. Alltså sänk kvaliteten på strumporna i vinstens namn. Och om alla fabrikörer gör det så vad kan kunderna göra. Alla kunder som inte vill ha hål på strumporna måste köpa mer strumpor.

Likadant är det med kostymer. Jag brukar oftast köpa rätt dyra italienska kostymer. De är snygga och sitter bra. Men tyget blir allt ömtåligare. Jag kan t.ex. inte längre ha min portmonnä i fickan för då går tyget sönder. 1983 köpte jag emellertid en sommarkavaj för en tusenlapp på Åhlens. Den är i princip outslitlig. Jag använder den fortfarande. Hur många andra kavajer av bättre märke som jag slitit ut sedan dess vet jag inte. Men ingen skall komma till mig och säga att kvaliteten på tyger och kläder har stigit. Naturligtvis är det det motsatta som gäller. Sämre kvalitet ger mer försäljning. Och om alla försämrar kvaliteten så vad skall kunden göra.

Eller tänk på de numera förbjudna glödlamporna. Under min livstid har brinntiden sjunkit mer och mer. Inte heller här drev vinstintresset fram någon kvalitetsförbättring. Nej fabrikanterna sänker tillsammans kvaliteten och kunderna som föredrar ljus framför mörker tvingas köpa fler glödlampor.

Men det är klart skolan är ju inte strumpor, kostymer och glödlampor. I skolan blir det säkert allt bättre bara riskkapitalbolag och allsköns penningsugna personer får jobba på att öka vinsten. Ingen kan väl tro något annat?
—————————————–
Andra bloggare om

, , , , , , , , , ,