BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

varg

Människan är människans varg

Dagen till ära funderar jag över varför vargen har blivit symbol för den natur- och ekologimedvetne moderne svensken. Inte en utrotningshotad, väldoftande och vacker liten blomma eller en skönsjungande men utrotningshotad fågel utan just vargen. Jag minns att det fordom vurmades en hel del för pandor som ju tvivelsutan är söta, men vad är det som gör vargen till en så hett omhuldad symbol för modern naturmedvetenhet. Landsortsbefolkning, som uppretad av vargens framfart bland hundar och andra tamdjur tjuvjagar varg, inramas i en berättelse där deras råa primitivitet och överdrivna rädslor kontrasteras mot den moderna sofistikerade urbana människans ekologiska insiktsfullhet.

Jag har i sak inget att bidra med till debatten för och emot vargen. Jag kan förstå att man kan tycka att naturen är så ställd under tryck från den moderna människans framfart att det behöver kompenseras på det ena eller andra sättet. Och att det kan finnas en närmast mytologisk eller ”religiös” längtan efter orörd natur som något odiskutabelt gott och bra och att även vargen har en plats i denna längtan efter Edens lustgård. Och på grund av att jag är uppväxt på en liten bondgård så förstår jag väl nyttoargumentens tyngd i vissa kretsar. Att få sina tamdjur dödade är ju liktydigt med att bli bestulen. Samtidigt kan det vara intressant att notera att ersättningssystemet för rivna får och renar, och dödade hundar knappast är lika välutvecklat och smidigt som när någon får sitt kontokort kapat.  

Men det jag som sagt har svårt att förstå är varför vargen blivit ett symboldjur för den moderna svenskens naturmedvetenhet. Ett skyggt och lömskt rovdjur. Och så kom jag att tänka på Thomas Hobbes, den gamle politiske filosofen. Han skrev på sin tid ”homo homini lupus”, dvs. människan är människans varg. Kan det vara så att vi människor undermedvetet förstår att vi symboliskt förhåller oss som ”vargar” både till oss själva och till naturen och att medkänslan med vargen är ett slags överförd medkänsla för oss själva och vår egen bekymmersamma framtid som ett ekonomiskt rovdjur som hänsynslöst skövlar naturen.

Om det är så, hoppas jag att vi skyndsamt inser att vi är lika utsatta som vargen. Och att tiden för symbolpolitik sedan länge är ute. I klartext räddar vi inte oss själva genom att rädda vargen. Utan vi måste se till att tämja ”vargen” i oss själva så att vår egen ekonomiska rovdjursverksamhet inhägnas inom de staket och skrankor som de ekologiska lagarna utgör.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, AB, GP1, GP2, HD,