Civilisationens kris

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Den globala kapitalismen i Sovjetläge

Har fått en liten eftersläpning på mitt SvD-läsande och när jag i natt gjorde en koncentrerad läsinsats upptänkte jag en intressant krönika av Lars Berge. Den har rubriken En frihetsikons uppgång och fall. Han skriver där:

Idag ser allt fler bedömare oroväckande likheter mellan Sovjetimperiet och dagens krisande globala kapitalism. En världsomspännande superklass har vuxit fram. Den består av höjdare inom politik, banker och näringsliv. De lever lika isolerade från omvärlden som den gamla sovjetiska nomenklaturan. De flyger högt över nationsgränserna i sina Gulfstreamplan. De har en makt och rikedom som saknar motstycke i historien. De 1000 rikaste miljardärernas sammanlagda förmögenhet är nästan dubbelt så stor som de fattigaste 2,5 miljardernas tillgångar sammanräknade.

Och så berättar han om den amerikanske juristen och finansanalytikern Bruce Judson som i sin bok It Could Happen Here tydligen hävdar att USA och resten av västvärlden mycket väl kan stå vid randen av en kollaps. Och Berge beskriver Judsons ståndpunkt så här:

Metodiskt bockar han av lärdomarna från Sovjetunionens fall. Ett långdraget krig i Afghanistan. En djup ekonomisk kris. En rad omfattande reformer. Och efter reformer är en regim som mest sårbar. Sovjet drabbades hårt av de fallande oljepriserna på 1980-talet. Gorbatjov introducerade glasnost för att återvitalisera ekonomin. Men när löftena om en bättre framtid inte infriades, när vanligt folk fick det allt sämre, brast fördämningarna. En revolution kan inträffa mycket plötsligt och är resultatet av slumpvisa händelser snarare än en planlagd kupp. Det behöver inte bli särskilt blodigt. Så vad betyder egentligen det som händer i Grekland? På Island? I Spanien, USA, Italien… Är det en tillfällig ekonomisk svacka vi ser? Eller är det början till slutet för nyliberalismen som politisk och ekonomisk doktrin?

Det som överraskade mig med Berges krönika om Judsons tankar är att jag inte är van vid att tankar som jag själv har gett uttryck för i åratal kommer till uttryck i den etablerade pressen. Något måste helt enkelt ha hänt.

För egen del började jag använda jämförelserna med Sovjetunionen redan 1989 när jag i samband med Berlinmurens fall stördes av all naiv eufori över vad detta kunde antas betyda när det gällde kaptalismens överlägsenhet. En eufori som t.ex. fick Francis Fukuyama att proklamera “historiens slut”. Jag brukade då säga att den västerländska formen av kapitalism hade lika lysande framtidsutsikter som den totalitära kommunismen. Det skulle bara ta lite längre tid innan detta började bli uppenbart.

Och låt mig som en avslutning på detta blogginlägg komma med ett längre citat från efterordet i Den vise VD:n. Det ingår i pocketupplagan som publicerades 2005.

Ett sätt att få ett mera intellektuellt grepp om det jag försöker uttrycka är att jämföra med de processer som föregick Sovjetunionens sammanbrott. För i detta sammanbrott illustreras tydligt vad som händer när förtrollningen bryts, när ingen längre tror. Visst höll ledningen i det längsta på med sina bedyranden av att allt var på rätt väg. Femårsplanerna uppfylldes och det storslagna målet kom allt närmare. En och annan dissident fanns men de flesta läste lydigt den kommunistiska trosbekännelsen så fort det behövdes.

Men sanningen om den utåt manifesterade lydigheten fanns i människornas hemlighållna inre. Allt fler Sovjetmedborgare emigrerade i sin egen fantasi till en annan värld. De levde alltså i något slags inre exil. Men de flesta teg och höll god min även om allt mindre kraft blev tillgänglig för att hålla liv i systemet. Till sist gick alla omkring och väntade.

Och så kom han då, Gorbatjov. Han var ”the One” – den utvalde – som det heter i Matrixfilmerna. Han hade något som hade kraft att spränga hela systemet. Även om han nog inte själv var medveten om det. Han yttrade i varje fall de magiska orden: glasnost och perestrojka. Med ens förstod alla som väntade att detta var signalen. Nu behövde de inte låtsas längre. Mardrömmen var över. Ja det tog några år. Och efterbörden av det väldiga riket var svårhanterad. För det fanns ingen ny vision att erbjuda. Det enda som hände var att våra illusioner anammades och därmed kom de nya länderna med Ryssland i spetsen i bättre takt med Västvärlden och dess bekymmer.

Och min känsla är att vi också väntar. Och i denna väntan upprätthåller vi den ordning vi har, och på direkt fråga så uttrycker de flesta sin tilltro. Men mellan skål och vägg, och även allt mer öppet, sprider sig känslan att detta kan inte hålla i längden. Känslan som allt fler har svårt att freda sig för är att vi i själva verket är inbegripna i vår egen samhälleliga svanesång. Detta är en djupt oroande känsla så därför pratar vi bort den, eller nedvärderar dess betydelse. Men de samhälleliga konsekvenserna av denna känsla kommer inte att spegla vårt hyckleri och självbedrägeri utan vår nakna ärliga känsla.

Där står vi, tror jag. Vi har helt enkelt passerat den korsväg där vi måhända hade kunnat välja det framtidsscenario av en relativt odramatisk och gradualistisk övergång till en ny och bättre tingens ordning som jag skissat i slutkapitlet av Den vise VD:n. Nu är mönstret ett annat. Jag tror helt enkelt att något kommer att ske som är tillräckligt tydligt och dramatiskt för att förtrollningen skall brytas, eller kanske bättre uttryckt för att vi inte skall kunna fortsätta att låtsas att vi fortfarande är fullt uppslukade av den. Något kommer alltså att ske som gör att vi slutar att hoppas på den gamla ordningen. Att vi helt enkelt inser att vi är, som jag uttryckte det ovan, plötsligt dömda till nyordning.

Vad det är som kommer att ske vet jag inte. Det troligaste är väl att det blir ett ekonomiskt sammanbrott, eller så blir det något annat. Vi kanske också kan få vår motsvarighet till Gorbatjov, men den person eller grupp som i så fall skulle träda fram måste skilja sig från Gorbatjov i det avseendet att den är bärare av en trovärdig ny vision. Eller kanske det blir både och. Jag vet som sagt inte. Samtidigt har jag den insisterande känslan att det inte kan dröja länge. Kanske är det en fråga om år, kanske inte?

——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Jason Bournes identitetsutveckling – en förlorad son i CIA-miljö

Har just publicerat ett nyhetsbrev. Huvudartikeln har titeln Jason Bournes identitetsutveckling – en förlorad son i CIA-miljö. Jag vågar lova att den bjuder på överraskande insikter om Jason Bourne och hans öden och äventyr så som de skildrats i de tre utomordentligt välgjorda actionfilmerna om honom. (The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum som alla finns i en samlingsbox)

GP, HD, SvD1, SvD2, DN, AB
—————————————–
Andra bloggare om , , , , ,

Obamas kraftfulla och djupt tänkta tal

Efter att ha följt Barack Obama tämligen noggrant ända fram till hans valseger så har jag gjort ett uppehåll i mitt bloggande av den enkla anledningen att jag har prioriterat annat skrivande. Och jag är fortfarande inte klar med detta arbete. Men efter att ha lyssnat några gånger på Obamas tal känns det som att jag i konsekvensens namn måste låta det pryda min blogg även om det inte längre är en nyhet.

Reaktionerna på talet blev väl inte översvallande. Och en del tyckte att det saknade det rätta retoriska lyftet. Inga slagkraftiga formuleringar som kommer att citeras i evärdliga tider. Enligt min uppfattning är det emellertid ett lysande och synnerligen innehållsrikt tal.

Ta t.ex. följande två stycken:

To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society’s ills on the West – know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy. To those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent, know that you are on the wrong side of history; but that we will extend a hand if you are willing to unclench your fist.

To the people of poor nations, we pledge to work alongside you to make your farms flourish and let clean waters flow; to nourish starved bodies and feed hungry minds. And to those nations like ours that enjoy relative plenty, we say we can no longer afford indifference to suffering outside our borders; nor can we consume the world’s resources without regard to effect. For the world has changed, and we must change with it.

Här är talet i sin helhet. Först svär Obama presidenteden och själva talet börjar efter tre minuter.

DN
———————————-
Andra bloggare om , ,

Ett nytt och inspirerande ledarskap

Så visade det sig då till sist att det amerikanska folket besatt nödvändig urskillningsförmåga. Ibland har jag haft mina tvivel, inte minst under primärvalen. Och så kom de starkt tillbaka i samband med republikanernas konvent, då jag verkligen befarade att McCain skulle bli svårslagen. Men några dagar senare berördes jag av en så djup inre förvissning om att Barack Obama skulle vinna att jag faktiskt inte kunnat oroa mig sedan dess. Och det blev som jag trodde. Det var helt enkelt en underbar natt framför TV:n och datorn. Spänningen var väl inte så stor eftersom det för varje någorlunda god teckentydare var uppenbart tidigt att Barack Obama skulle segra. Och han gjorde det med besked.

Denna seger är för mig ett mycket gott tecken för utvecklingen i USA och världen. Jag vet att det nästan alltid är säkrast att ha en cynisk hållning till förväntningar om storartade politiska förändringar. Men idag skall jag låta mitt naiva hjärta råda. Det jag hela tiden sett som Obamas verkliga gåva till storpolitiken och människorna, och som hans magiska röst frambär, är hans ledarskap. Han är något helt annat än den vanliga sortens rädda ledare som när de med mer eller mindre tvivelaktiga metoder nått sin maktposition visar sin litenhet genom att pressa in sina underlydande i sina egna inskränkta perspektiv och personliga småsintheter. Ledare som inte bara får människor att krympa, och mest se till sitt eget i misstänksamhet och rädsla, utan också bidrar till att sprida cynism om allt ledarskap. En cynism som sätter likhetstecken mellan ledarskap och maktmissbruk.

Som jag ser det har Barack Obama stora möjligheter att visa för sitt folk och för världen i övrigt hur ledarskap verkligen skall bedrivas för att den ambivalenta och rädda lilla människan skall våga lita på sina bästa sidor. Detta kan förstås låta banalt. Men verkligheten är den att vår föga välskötta värld är ett ytterst talande vittnesbörd inte om hur de måste vara utan om hur det blir när vi människor låter vår rädsla, misstänksamhet, allmänna småsinthet och egoism styra våra handlingar. Det vi behöver är alltså ledare som kan stödja alla människors positiva förmåga till framsynt ansvarstagande för sig själva, sina närmaste och även långt vidare cirklar än så för den händelse förmågan att konstruktivt inkludera är tillräckligt stor.

Barack Obama är för mig en ledare som verkligen från djupet av sin varelse förstår att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem har gemensamma lösningar. Den rädde ledaren vill minska maktkretsen och exkludera det problematiska. Denna manöver gör att ledaren tycker sig stärka sin makt, men i själva verket är denna känsla ett sken. De lösningar som föds genom att det problematiska exkluderas, och därmed inte blir förstått, är inga reella lösningar. Och inget blir bättre av att den inbillat mäktige försöker tvinga sina skenlösningar på verkligheten.

Mitt hjärtas övertygelse är att i Barack Obama har världen fått en ledare som verkligen är värd att se upp till och inspireras av. Den makt till konstruktiv förändring som finns i att vi alla fattar klokare och mer inkluderande beslut är ofantlig.

Lyssna bara på Barack Obamas tal.

Som ett litet PS vill jag till sist nämna John McCain. Hans tal berörde mig starkt. Det blev till sist med McCain som med Hillary Clinton. Först när dessa båda ambitiösa politiker till sist kunde erkänna sig besegrade så visade de något av sina personer som är djupt tilltalande. I McCains fall förändrades t.o.m. hans röst så att ett äkta stråk av medkänsla ibland kunde lysa fram.


DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3,AB4
——————————–
Andra bloggare om , , ,

Bortom fundamentalismen

I en klok liten betraktelse i gårdagens SvD ger sig den annars så försiktige Jan Hjärpe in på ett djärvt historiskt analogitänkande. Han beskriver hur den svenska väckelserörelsen genom att kraftfullt och framgångsrikt ifrågasätta den religiösa legitimeringen av den politiska statsmakten hjälpte till att katalysera en utveckling som krävde en ny legitimering av makten. Och denna nya legitimering blev att makten skulle ha folkets mandat genom demokrati kretsande kring lika rösträtt för alla oberoende av religiös tillhörighet.

Det Hjärpe tycker sig se är att liknande processer pågår inom den islamiska världen. Radikala muslimer anser att deras härskare alls inte har Allahs mandat, att de i själva verket är hycklande avfällingar. Och Hjärpe tror uppenbarligen att dessa fundamentalistiska muslimer med alla deras maktanspråk å sin islamtolknings vägnar kommer att gå bet i sina maktsträvanden. Att de helt enkelt inte kommer att lyckas ta makten utan att de i stället genom en historiens ironi kommer att bidra till att driva fram en process där makten tonar ner sin religiösa legitimering och i stället sakta men säkert söker sig mot den legitimering som verklig demokrati skänker.

Grunden för en sådan tro är förstås att de vanliga medborgarna i de islamiska länderna faktiskt inte är särskilt intresserade av att leva i teokratiska diktaturer som försöker återskapa en fantiserad guldålder i en mytisk urtid utan att de i lika hög grad som sina bröder och systrar av andra religioner vill ha och föredrar demokrati (flera undersökningar bekräftar detta).

I detta perspektiv kan man förstås tycka att USA:s politik efter 11 september är grovt kontraproduktiv. Att den stärker den fundamentalism som den säger sig vilja bekämpa. Och så är med all sannolikhet fallet. Men den djupaste orsaken till denna olyckliga utveckling är förmodligen att den politiserade kristna fundamentalismen i USA liksom den politiserade judendomen i Israel dras till det historiska sekulariserande reningsbad som den islamiska världen genomgår.

Och på andra sidan detta reningsbad hägrar enligt min mening inte en värld styrd av en elitstyrd och maktmanipulerande demokrati ideologiskt grundad i den moderna materialistiska fundamentalism som går i spetsen för sekulariseringen utan en demokratiserad demokrati grundad i en människosyn och samhällsfilosofi färgad av en andlig syn på människan emanerande ur de befintliga religionernas ekumeniska kärnpunkt.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,