En intervju med Skolsnack

Här kommer ytterligare en inspelad konsekvens av mitt framträdande på Learning is the shit. Skolsnacks Ante Runnquist gjorde en intervju med mig, och den kan nu avnjutas som en del i Skolsnacks senaste podcast som i sin helhet handlar om just Learning is the shit. Hela programmet är väl värt att lyssna på. Men för dem som endast vill ta del av mina utläggningar så börjar intervjun efter c:a 23 minuter.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Ytterligare synpunkter på skolan

Såg just att hela den intervju som Canal 2nd Opinion gjorde med mig på Learning is the Shit nu publicerats. Den kan beskådas här och innehåller några av mina synpunkter på skolan. Spontant och improviserat framförda direkt efter mitt föredrag en solig dag i Brunnsparken i Ronneby.

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Vad har skolan för roll i dagens moderna samhälle?

Micke Gunnarsson hörde av sig för några månader sedan och frågade om jag skulle kunna tänka mig att hålla en föreläsning på Learning is the Shit. Det skulle handla om skolan. Jag kände mig lite tveksam. Men han var så entusiastisk så jag tackade ja i förhoppningen att jag inte skulle göra en allt för slät figur. Jag tänkte helt enkelt att något skulle jag väl kunna komma på att säga. Om jag får kontemplera ett tag över en fråga så brukar det till sist kunna bli någorlunda tänkvärt och underhållande.

Och nu har evenemanget gått av stapeln. Det gick som smort. I varje fall att döma av publikreaktionerna och av diverse efterdyningar på bl.a. Facebook.

Ytterligare en efterdyning är en intervju som representanter för Canal 2nd Opinion gjorde med mig och ytterligare några s.k. profiler i sammanhanget. Alla fick samma fråga. “Vad har skolan för roll i dagens moderna samhälle?” Ett antal svar, inklusive mitt, finns ihopredigerade i en liten film som finns till beskådande här (mitt inlägg börjar efter 1 minut och 56 sekunder).

När det gäller mitt föredrag i dess helhet finns det endast kvar som fragment i konferensdeltagarnas minnen. Men ett sådant fragment som verkade ta skruv var mitt påstående att “barnen kommer till oss från framtiden ” som bärare av uppdraget att sköta framtiden bättre än vad vi som för närvarande sköter showen är på väg att göra. Poängen var förstås att vi inte direkt skall kasta oss över dem och försöka göra dem till avbilder av oss själva. För då lär de sig att fungera på samma klokhetsnivå som råder för närvarande.  Och då förstör vi i praktiken deras förmåga att hjälpa oss. Så barnen skall alltså mötas med respekt för det de har med sig, och för vad detta kan utvecklas till om de får det stöd som behövs.

—–
Micke Gunnarssons reflektioner kring Barnen kommer till oss från framtiden
Andra bloggare om , , , , , , ,

Hopp och respekt – Dallas livsgärning prisas

Dialy Mory Diabaté, gemenligen kallad Dallas, är en man med stort hjärta. Jag blev medveten om hans existens i samband med att han fick ett pris som Sportspegeln delade ut på en idrottsgala för några år sedan. Hur hedrande denna utmärkelse än var så var gårdagens utmärkelse på TV4 galan om Svenska hjältar strået vassare. Han hedrades där för sin livsgärning. Och fick ta emot priset från från statsminister Reinfeldts hand i en rörande ceremoni.

Centralpunkten i hans verksamhet är den boxingsklubb som han driver och där han tar hand om många av Rosengårds ungdomar. Det som gjort att jag lagt denne man på minnet är framförallt det kloka senegalesiska ordspråk som han nämnde i sitt tacktal när han fick Sportspegelns pris: “Du kan leva utan far och du kan leva utan mor. Men du kan inte leva utan hopp.” Och med insikt om detta har han levt sitt liv för att hjälpa ungdomar genom att bemöta dem med värdighet och tilltro så att de kan våga tro på det hopp som spirar i dem. Verkligen föredömligt och något som behövs inte bara i Rosengård. Vi behöver alla bli sedda så att vi därigenom kan tro på oss själva.
Dialy%20Mory%20Diabet%C3%A9%20%22Dallas%22%20prisas%20f%C3%B6r%20%C3%A5rets%20livsg%C3%A4rning
—–
Bra artikel om Dallas, Skånskan, AB, Sydsvenskan 

Andra bloggare om , , , ,

Kvartslivskrisen – ett symptom på det moderna samhällets illusioner om den mänskliga identiteten

Idagsidan har just startat en ny serie. Ann Lagerström har hittills hunnit med tre intressanta artiklar (1 2 3). Denna gång är det den s.k. kvartslivskrisen som avhandlas. Begreppet åsyftar de problem moderna ungdomar (framförallt i åldersintervallet 20-29 år) har att tydligt se sin väg mot vuxenskapet. I sin första artikel i serien beskriver Lagerström krisen i följande ordalag: “Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.”

Och i den resonerande andra artikeln framför en intervjuad psykoanalytiker uppfattningen att även om det alltid varit förknippat med vissa svårigheter att gå från ungdom till vuxenliv så har problemen intensifierats sedan 90-talet: “Den nya invidualismen ställde högre krav på medborgarna, medieutbudet ökade och internet kopplade upp oss mot världen.” Idén är förstås att innan globaliseringen och den nya informationsteknologin började slå igenom i svåröverskådliga samhälleliga omdaningsprocesser och kriser så var valmöjligheterna i ett betydligt stabilare och förutsägbarare samhälle långt färre och därmed mindre osäkerhets- och ångestdrivande.

Men nu är alltså friden över och allt verkar plötsligt stå på spel. Symboliskt uttryckt uppfattas livsvalen ungefär som problemen man möter vid prickskytte. Mycket små avvikelser i början leder till att “livsmålstavlan” bommas grovt. Det gäller alltså att sikta rätt. De tidiga livsvalen ter sig därför utomordentligt dramatiska. Ångesten över att dåliga tidiga livsval skall leda till ett förfelat liv kan tydligen bli paralyserande stark. Och över alltihop svävar frågorna om hur man skall kunna veta vad som är rätt, och hur man skall kunna vara riktigt säker om man nu lyckas bestämma sig för vad man tror är rätt.

Den här situationen är ju inte direkt ägnad att förvåna. Hela vårt samhälle genomsyras av en ytlig och narcissistisk känsla av att lyckan är lättuppnåelig om man gör de rätta individuella valen. Men den fråga jag ställer mig är hur man skall kunna göra dessa val när man samtidigt får lära sig att ens identitet inte är något som djupast sett är beständigt utan att identiteten i stället är ett flytande och osäkert konstruktionsprojekt. Den moderna hållningen till identiteten är ju att den formas genom ens livsval. Det är helt enkelt modernt att skratta åt det som kallas en essentialistisk syn på den mänskliga identiteten, dvs. att den djupast sett och beständigt är vad den är och att detta “vara” kan upptäckas genom djupkontemplation över frågan “vem är jag”. En essentialistisk syn på identiteten innebär alltså att man tror på existensen av en reell självinsikt med utgångspunkt från vilken man kan gestalta ett liv som är ett så sant uttryck som möjligt för ens djupaste väsen eller varelse.

Enligt det moderna tänkandet är dylika idéer exempel på förmoderna förvillelser. Det är som Sartre uttryckte saken inte så att “essensen föregår existensen” utan “existensen föregå essensen”, dvs. vi skapar vår identitet genom våra livsval. Eftersom inget är givet, och det därför inte heller finns några stabila kriterier för att avgöra vilket val som är det rätta, står vi där ångestridna inför behovet att välja och ta ansvar för det liv vi har och måste skapa.

Den moderna positionen när det gäller den mänskliga identitetens “essensfrihet” blir kanske tydligare om man tänker sig hur det är att köpa skor. Det kan finnas förvillande många skomodeller, och visst kan valet vara svårt. Riden av olika bilder av vad som anses vara modernt, coolt och inne drabbas man kanske av beslutsångest. Men det finns ett paradkriterium som alltid gäller, nämligen att man har de fötter man har. Skorna måste helt enkelt passa om det alls skall fungera. Detta är på sätt vis en motsvarighet till en essentialistisk syn på identiteten. Medan den moderna icke-essentialistiska synen på identiteten svarar mot hur skoinköpssituationen skulle te sig om man trodde att fötterna blev till genom valet av skor.

Min ståndpunkt är alltså att föreställningen om att människan är ett slumpmässigt uppkommet och i grunden identitetslöst väsen som försöker skapa och hålla samman en skenbart stabil identitet genom sina ytterst sett godtyckliga livsval intill dess att den slumpmässiga och med all sannolikhet motsägelsefulla och ångestridna identitetskonstruktionen upplöses för gott i döden är en illusion som vi människor skulle må väl av att upplösa.

Nu är det inte så att jag menar att valet står mellan essentialism och icke-essentialistisk konstruktivism. Min position låter sig nog bäst beskrivas som essentialistisk konstruktivism. Jag förnekar alltså inte att vi människor i viss mening konstruerar vår identitet genom våra livsval, men vi gör det inte i ett fullständigt icke-essentialistiskt vakuum. Våra identitetskonstruktioner i språkets och livsvalens värld överskuggas och vägleds av vår djupaste och sannaste identitet. Och ju sämre dessa våra identitetskonstruktioner är som gestaltningar av vår djupaste bortomspråkliga essens desto större blir vår vantrivsel och frustration i det liv vi försöker välja. Ju lomhördare vi är på vårt inre öra inför den livsvägledning som vår sanna identitet skänker desto rotlösare känner vi oss och desto godtyckligare och meningslösare ter sig våra liv.

På många sätt har det varit bra att det moderna tänkandets anti-essentialism bidragit till att fräta sönder begränsande identitetskonstruktioner. Men samtidigt börjar vi nu allt tydligare betala priset för att vi kastat ut barnet med badvattnet. Att vi begränsat våra liv och möjligheter med inskränkta identitetskonstruktioner som vi missriktat betraktat som om de vore essentialistiskt stabila är inget skäl för att förkasta idén om en bortomspråklig essens eller identitet som vi bör försöka ha så klar intuitiv pejling på som möjligt när vi försöker gestalta våra liv.

Att utreda implikationerna av en dylik ståndpunkt i ett litet blogginlägg låter sig förstås inte göras så därför avslutar jag nu med att dra en lans för min senaste bok, … men vad går det ut på egentligen – livet alltså, som säkert ter sig skamlöst essentialistisk för dem som har svårt att greppa en essentialistisk konstruktivism. Men oavsett detta behandlar boken våra övergripande samhälleliga utvecklingsproblem och diskuterar ingående existentiella frågor om livet, meningen och döden och söker därmed också svar på centrala frågor som “vem är jag”, “vad är viktigt för mig” och “hur skall jag komma till min rätt”. Frågor som inte bara är brännande under den s.k. kvartslivskrisen.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Barns och ungdomars psykiska ohälsa en sund reaktion

Idag läste jag i SvD om ungas s.k. psykiska ohälsa. Bakgrunden till artikeln var Bris rapport om saken. Denna rapport är djupt gripande, men jag måste säga att jag inte gillar föreställningen att barn och ungdomar förklaras i ökande utsträckning vara psykiskt sjuka. Det tror jag inte ett dugg på. Det mesta tyder förstås på att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt illa. Men inte beror det på sjukdom. Det är snarare ett friskhetstecken att må illa av något som inte är bra.

Barns och ungdomars s.k. psykiska ohälsa visar för vuxenvärlden hur sunda och friska människor reagerar på de vanvettiga värderingar som gestaltas i vårt samhälle. Och vad gör vi? Jo vi bortförklarar reaktionerna som uttryck för psykisk ohälsa. Och så kommer vi med pillerburken och beskäftigt terapiprat syftande till anpassning. Detta är ett svek mot barn och ungdomar, men också mot oss själva. Vi vuxna är tydligen rädda för den spegling som våra barn och ungdomar ger.

Jag kan inte låta bli och dra mig till minnes med vilken hånfullhet vi i Västvärlden betraktade den sovjetiska psykiatrin som behandlade dem som inte trodde på kommunismen, dvs. s.k. dissidenter. Och nu är det tydligen vår tur att behandla vantrivsel i den bästa av mänskliga samhällsformer som om det handlade om psykisk sjukdom. Det glädjande i sammanhanget är att detta på sikt kommer att få samma grad av framgång som de sovjetiska insatserna.

———————————
Andra bloggare om , , , ,