BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

tillväxt

Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

- Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Viktig bok av Wijkman och Rockström

Har varken hunnit läsa eller blogga om Anders Wijkmans nya bok. Den är skriven tillsammans med Johan Rockström och har titeln Bankrupting Nature. Att döma av deras tidigare gemensamma skrivprojekt är den säkert både intressant och läsvärd. Så när jag råkade snubbla över en video om boken som The Club of Rome (Romklubben) gjort så tyckte jag att den behöver lite ytterligare exponering. Här finns den till beskådande.

Boken kan till exempel köpas här eller här.
En sammanfattning av innehållet kan läsas här.
En artikel i SvD relaterad till boken och skriven av Wijkman och Rockström kan läsas här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Charles Eisensteins Sacred Economics på svenska

När jag läste Charles Eisensteins bok Sacred Economics blev jag så entusiastisk över det kloka innehållet att jag köpte ytterligare några ex som jag har gett bort. En av mottagarna var min vän Harry L. Jag visste att han kontemplerade över hur ett bättre ekonomiskt system möjligen skulle kunna vara konstruerat och fungera. Kontemplationer som i bästa fall skulle leda till bok. Harry såg direkt de påfallande likheterna mellan sitt eget tänkande och Charles Eisensteins och slog därför planerna på en egen bok ur hågen. Varför skriva själv när det redan är skrivet, var den kloka fråga Harry ställde sig. Men han förde tanken ett steg vidare och drog slutsatsen att det bästa han kunde göra i stället var att översätta Eisensteins bok till svenska.

Detta arbete har nu pågått ett tag. Och i samråd med Charles Eisenstein har de första översatta kapitlen börjat publiceras online. Planen är att åtminstone fyra femtedelar av boken skall vara publicerad före jul. Så för alla som vill avnjuta boken som en god följetong så gäller det att titta in då och då på den aktuella sidan för att se när nya kapitel läggs ut. Och så småningom blir det säkert också en tryckt bok, när den rätte förläggaren behagat dyka upp.

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök 8 juni 2012 finns att beskåda här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Konsten att förena hållbarhet och lönsamhet – föreläsning av Per Grankvist

Igår roade jag mig med att se på en högintressant föreläsning av Per Grankvist. Den hade titeln Konsten att förena hållbarhet och lönsamhet och kan beskådas här (om nu inbäddningen inte skulle fungera av en eller annan anledning).

Grankvist har profilerat sig som en av de mest insiktsfulla på området CSR (corporate social responsiblity) genom sin bok CSR i praktiken. Han är numera hållbarhetsredaktör på Veckans affärer och har också en egen blogg.

Efter att ha lyssnat noga på Grankvists utläggningar kände jag ett behov av att kort artikulera min egen tankeutveckling på området. För egen del var jag tidigt ute i dessa frågor. Den vise VD:n (utgiven 1998) har definitivt ett CSR-perspektiv även om begreppet inte var myntat på den tiden utan det i stället framförallt talades om corporate citizenship. Och min nästa bok, dvs. Oanade möjligheter, som jag skrev under en period av samarbete med Hans Hassle (numera framgångsrik VD för Plantagon International), handlar helt om detta perspektiv. Vilket också framgår av bokens undertitel som är Ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Denna bok skrevs under 1999 under inspiration från Kofi Annans Global Compact initiativ. Jag var t.o.m. inblandad i en grupp med Hassle i ledningen som anordnade en konferens med Georg Kell som då var intensivt verksam med att bygga upp FN:s Global Compact organisation, och fortfarande är chef för denna verksamhet.

Sedan dess har jag inte ägnat så mycket tid och tankekraft åt denna inriktning. Orsaken är helt enkelt att jag successivt kommit till uppfattningen att CSR-tänkandet inte förvaltat (ännu så länge i varje fall) sin systemkritiska potential. I …men vad går det ut på egentligen – livet alltså (utgiven 2004) lät jag därför en av karaktärerna säga något som åtminstone i viss mån speglade min uppfattning vid tidpunkten för själva skrivandet:

Jag vet inte vad det är som har hänt, men från början kändes detta med corporate citizenship som något mycket bra. Helt enkelt ett led i en av globaliseringen framtvingad förändring av det invanda strategiska tänkandet. Jag har varit mycket entusiastisk och arbetat hårt.

Men så känns det inte längre. På mig verkar det som att det håller på att bli kosmetika av alltsammans, och att den nakna sanningen är att det är de råaste penningmotiven som gäller. Och att detta är värre än någonsin. I varje fall under min tid. Hur det var på de s.k. rövarbaronernas tid har jag ju bara läst om. (…) Så på något sätt har jag kommit på glid i mitt inre och börjat känna att corporate citizenship är vackert i teorin, men att det inte kommer åt den hårda maktkärnan i näringslivet. Det tolereras som ett anständighetskamouflage, men skulle det börja äta sig in mot själva maktnerven så smäller det.

I efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n (utgiven 2005) tog jag så upp frågorna lite mer teoretiskt. Bl.a. uttryckte jag mig så här om svårigheterna att genom olika frivilliga CSR-insatser åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling:

Sammantaget betyder detta att jag anser att behovet av en långsiktigt hållbar utveckling kräver ett nytt ekonomiskt system. Det räcker inte att försöka lappa och laga med frivilliga överenskommelser i enlighet med den ena eller den andra uppförandekoden eller att låta sin verksamhet miljöcertifieras eller att försöka utveckla redovisningsprinciper även för miljöpåverkan och sociala konsekvenser. Allt sådant har förstås sina goda konsekvenser på marginalen, men systemfelen är av mer fundamentalt slag.

För att uttrycka det enkelt: Företagen behöver ett ekonomiskt system där den långsiktiga hållbarheten och det sociala ansvarstagandet blir en följd av att man följer systemets spelregler. I detta system är man sedan fri att – med den iver man tycker att det är värt – jaga vinster med hjälp av vetenskapsdrivna teknologiska innovationer. Systemet som sådant är i den bästa av världar konstruerat så att det med rimliga marginaler håller den samlade mänskliga ekonomiska verksamheten inom de ekologiska ramarna, och för övrigt inom de rättviseramar som kan anses rimliga med tanke på ett välfungerande samhälles behov av både individuell frihet och kollektiv solidaritet.

Och det är ungefär på den här positionen som jag fortfarande står. Samtidigt så är min pragmatiska sida fortfarande tilltalad av den typ av hållning som Per Grankvist artikulerar så väl i sin föreläsning. Han menar ju att det inte bara är strategiskt framsynt utan framförallt lönsamt för varje företag att in i minsta detalj av sin verksamhet anlägga ett inlevelsefullt, konkret och kompetent csr-perspektiv (eller ännu bättre ett hållbarhetsperspektiv). Och han betonar särskilt hur bra detta förhållningssätt är för lönsamheten. Samtidigt får jag intressant nog intrycket att Grankvist är väl medveten om att man med fog kan anlägga ett perspektiv liknande mitt – dvs. hysa uppfattningen att det rådande ekonomiska systemet faktiskt gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand – men att pragmatikern i honom har gjort att han slopat den överordnade systemkritiken och försöker få företagen att agera optimalt konstruktivt inom det rådande systemet. Förmodligen i en förhoppning att detta skall underlätta för de djupgående förändringar av systemet som måste komma. Men jag vet förstås inte säkert hur Grankvist tänker när det gäller detta. Skulle våra vägar korsas och det då finnas tid för samtal skulle jag definitivt försöka ta reda på hur det ligger till.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Charles Eisenstein kommer till Stockholm!

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök finns att beskåda här.

UPPDATERING 18 maj: De praktiska detaljerna kring evenemanget nedan är nu klara. Charles Eisensteins föredrag Vi är här för att ge (trots titeln förmodar jag att hans svenska är skral) börjar 18.00 i Franciskussalen, Högbergsgatan 15 A, Stockholm. Här kan du ladda ner en pdf med all relevant information.
—–
Fick idag ett mejl från en vän med ett innehåll som gör att jag omedelbart vill tuta i evenemangsluren. Charles Eisenstein kommer nämligen till Stockholm. Måhända är denne man inte särskilt känd, men sedan jag läste hans Sacred Economics hör jag till hans intellektuella supporterskara. Och jag har varit på vippen att skriva en analyserande nyhetsbrevsartikel om denna förträffliga bok av samma slag som jag tidigare har skrivit om David Jonstads och Björn Forsbergs i år publicerade böcker. Men andra åtaganden har hittills dessvärre kommit emellan. Vad som oavsett detta är alldeles klart är att Sacred Economics är en ögonöppnare. Boken har visserligen inslag som kan synas en smula flummiga för en strikt ekonomiskt inriktad person, men om man inte fastnar i detta utan kan ta in helheten så har Eisenstein många kunniga och kloka ting att säga om hur vårt ekonomiska system behöver omgestaltas i grunden så att det inte som i sin nuvarande tappning präglas av dels en obarmhärtigt ojämlikhetsskapande, dvs. förmögenhetspolariserande (rik kontra fattig) utveckling och dels ett i realiteten otillfredsställbart, miljöförstörande och resursuttömmande krav av evig tillväxt. Eisenstein får alltså sina läsare att tänka över hur ett ekonomiskt system möjligen skulle kunna se ut som inte som det nuvarande gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Denna Charles Eisenstein kommer alltså till Stockholm 8 juni 2012. Plats och tidpunkt är ännu inte bestämda (dock ett kvällsevenemang). I mejlet jag fick presenteras evenemanget så här:

Charles Eisenstein föreläser den 8 juni 2012 (plats meddelas senare)

Vill du eller din organisation vara med som arrangör av detta? Har du något förslag på fin lokal där man ryms kanske 50 pers i cirklar? Hör av dig!

Hur skulle samhället se ut om vi utgick ifrån att människor är generösa, toleranta och agerar utifrån empati istället för egenintresse? Hur skapar vi en ekonomi som utgår ifrån att människor och natur faktiskt betyder något, och som bygger på att vi alla hänger samman?

Kan man tänka sig en framtid av

* gåvor, delande och generositet

* lokala ekonomier och resilienta samhällen

* negativ ränta som genererar större och sannare rikedom

* befriad mänsklig passion och omtanke

* ett ekonomiskt system som tar skador på natur och människor på allvar

* en omställning från separation till levande samhörighet och ömsesidigt beroende

Charles Eisenstein föreläser över hela världen om omställning, pengar och kulturell evolution och har skrivit böckerna The Ascent of Humanity och Sacred Economics. Upptäck hans idéer om nya möjligheter för framtida livskvalitet och ekonomi. http://sacred-economics.com/

Kostnad: vad du vill

Anmäl till Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84

Sprid gärna!

Filmklipp med Charles

The Revolution is Love och Sacred Economics.

För egen del har jag redan anmält mig till denna begivenhet!

Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Jonstads och Forsbergs klargörande böcker om vägen mot en hållbar framtid

För tillfället är det lite medial stiltje i den i realiteten globala ekonomiska och politiska kris som från svenskt och europeiskt perspektiv främst har fokuserat på riskerna för att Greklands statsskuld skulle bli den tuva som stjälper hela eurolasset. Alla verkar vilja pusta ut i förvissningen eller åtminstone förhoppningen att dimensionerna på den utlovade räddningsfonden skall vara tillräckliga för att allt sakta men säkert skall återgå till den gamla vanliga ordningen. Det vill säga att den ekonomiska tillväxten skall fortsätta i global skala.

I mina föreläsningar brukar jag påpeka att vi lever i tvekampens era. En tvekamp mellan dem som tror och dem som inte tror att vi är på rätt väg. Alla som tror på den nuvarande inriktningen – dvs. den utvecklingsmodell som i princip har gällt hela den moderna epoken och som fokuserar på vetenskaplig och teknologisk utveckling omsatt i evig ekonomisk tillväxt – tycker i princip att allt bra som har hänt under den moderna epoken visar att inriktningen är den rätta, medan allt dåligt beror på att den rätta utvecklingsmodellen inte tillämpats korrekt och överallt. Och därutöver tror dessa förspråkare för den hävdvunna utvecklingsmodellen att allt kommer att bli bra för alla när väl detta ekonomiskt-politiska synsätt slagit igenom fullständigt och överallt. Medan de som inte tror på den rådande utvecklingsmodellen anser att om vi är på rätt väg åt något håll så är det ”åt helvete”.

Länge har maktelitens perspektiv haft ett stabilt övertag. Eventuella kritiker har tvingats husera i olika marginaler. Men i och med den pågående krisen (som ju blev akut i och med att husmarknaden kollapsade i USA 2008) börjar tvivlen på den rådande utvecklingsmodellen sakta men säkert att äta sig in mot centrum. Allt fler börjar öppet – och inte bara mellan skål och vägg – uttrycka sina tvivel på den långsiktiga hållbarheten i den dominerande utvecklingsmodellen.

Därför är det högst lägligt att två mycket bra svenska böcker publicerats i år som belyser läget. Båda genomsyras av tvivel på den rådande utvecklingsmodellen och argumenterar enligt min mening skarpsynt och övertygande för dess ohållbarhet. Böckerna jag syftar på är David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut och Björn Forsbergs Omställningens tid: tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid. För egen del har jag läst dem noggrant och dessutom i två nyhetsbrev nedtecknat en del reflektioner. I nyhetsbrev 1:2012 har huvudartikeln rubriken David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps. Och i nyhetsbrev 2:2012 är det Björns Forsbergs bok som står i centrum. Min betraktelse över den har rubriken Den yttre och inre omställningen – tankar kring Björn Forsbergs senaste bok.

DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, HD, sammanställning över recensioner av Jonstads bok, recensioner av Forsbergs bok
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Omställning oundviklig!

En synnerligen tänkvärd, och dessutom klar och lättbegriplig, film om naturresurser och tillväxtens gränser. Den har visserligen den överdramatiska titeln There’s No Tomorrow, men den är ändå lågmäld och saklig. Titeln syftar alltså inte på att vi står inför undergången utan bara på att vårt nuvarande livsmönster är utan framtid. (kan ses här)


—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Chris Martensons klarspråk om läget för ekonomin och miljön

Senast jag uppmärksammade Chris Martensons framsynta arbete var det nyhetsbrev som jag publicerade 15 mars 2009. Där finns bl.a. en länk till hans 3 timmar och 23 minuter långa Crash Course som ger en utomordentligt tydlig och genomgripande beskrivning av vart vår värld är på väg när det gäller det Martenson kallar ”the three E:s”, dvs. Economy, Energy and Environment. Hans perspektiv är inte sådant att det är till någon glädje för dem som till varje pris vill hålla fast vid föreställningen att vi är på rätt väg. Men för alla övriga är detta mycket informativa filmer.

Martenson fortsätter förstås sin verksamhet. Så har han t.ex. tidigare i år publicerat en mycket pedagogisk och lättläst bok med den föga överraskande titeln The Crash Course och den förtydligande undertiteln The Unsustainable Future of Our Economy, Energy and Environment.

För alla som känner en tvekan mot att spendera dryga tre timmar på att avnjuta Martensons Crash Course så finns här en kortvariant, dvs. ett c:a 40 minuter långt föredrag som sedan följs av frågor från publiken som får sina rappa svar.


Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Civilisationens kris

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Studieplan för okunniga ledarskribenter

Inspirationskällan till mitt senaste nyhetsbrev var två ledarartiklar. En i DN (med rubriken Överdriven undergång) och en i SvD (Hur hållbar är De grönas tillväxt). Båda ledarartiklarna ifrågasätter den moderna tillväxtkritiken, men gör det på ett sätt som visar att kunskapsnivån är mycket låg. Skribenterna visar med stor tydlighet att de inte bemödat sig om att sätta sig in i vad saken gäller utan nöjer sig med att falla tillbaka på ideologiska schabloner. Mitt nyhetsbrev kan därför ses som en liten studieplan för både ledarskribenter och övriga eventuellt intresserade. Det har huvudartikeln Modern tillväxtkritik: tre intervjuer och fyra böcker

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Ekosystemstjänster – en väg till omkonstruktion av det ekonomiska systemet?

Under rubriken Naturens tjänster allt hetare tillgång finns i dagens SvD en intressant artikel om s.k. ekosystemstjänster. Det handlar alltså om den destruktiva egenheten i det rådande ekonomiska systemet att vårt sätt att räkna fram vinster inte tar någon hänsyn till det ”gratisarbete” som planeten jorden bidrar med genom att tillhandahålla olika naturresurser som t.ex. odlingsbar mark, rent vatten, fisk i haven, mineraltillgångar etc. etc. I realiteten kan skövling av resurser och livsmiljö, ja ett systematiskt undergrävande av framtida generationers förmåga till ett drägligt liv, pågå samtidigt som företagen redovisar feta vinster med tillhörande bonusutbetalningar till den ekonomiska supereliten.

Enkelt uttryckt skulle vi behöva ett ekonomiskt system där vår ekologiskt sköra och vackra planet deltog som ett aktiebolag vars syfte skulle vara att prissätta sina tjänster så att det ekonomiska systemet hölls sig inom de ekologiska ramarna. Men så är det ju inte. Utan vi kan fortsätta att räkna fram fiktiva vinster som i realiteten döljer olika typer av skövling av naturresurser. Medvetenheten om existensen av detta graverande systemfel ökar dock. Och den konferens i Norge som SvD-artikeln berör är ett uttryck för detta. Intresserade kan se den här.

Av intresse är också TEEB (The Economics og Ecosystems and Biodiversity), ett projekt ägnat att försöka sätta pris på just ekosystemstjänster av olika slag. På deras hemsida finns många intressanta rapporter att ta del av. Den s.k. syntesrapporten kan kanske vara en bra början (den engelska varianten finns här.

Än så länge verkar dock dessa lovvärda strävanden till stor del utspelas inom ramarna för den förföriska drömmen om den eviga ekonomiska tillväxten. Men verkligheten vinner ju i längden över illusoriska föreställningar om den.

——
Andra bloggare om , , , , ,

En löftesrik början med Juholt

Det var en fröjd att höra Håkan Juholts tal. Äntligen en fullt närvarande person som talar från hjärtat. Min första reflektion kring valet av Juholt gäller den bespottade valberedningen. Den har ju kritiserats för en skrattretande otidsenlig process som leder tankarna till katolska kyrkans påveval. Och när Berit Andnor talar om processens öppenhet så verkar många känna en doft av Kafka. Men om nu en fullständigt värdelös och otidsenlig valberedningsprocess leder till valet av en man av Håkan Juholts kaliber hur dålig är då processen? Jag ställer bara frågan. Och dessutom kan man ju tillfoga att katolska kyrkan verkar ha klarat sig ganska bra. Och ganska länge. 

Det mest utmärkande för Juholts tal var förstås med vilken ledighet och personlig närvaro som det framfördes. Det är så som trovärdighet genereras. Man jämför honom med Göran Persson, men det är enligt min mening en haltande jämförelse. Göran Persson var visserligen en mycket god talare, men han hade en helt annan utstrålning kring sig. Han var kung sol och skapade i varje fall inte hos mig en känsla av att han ledde en rörelse på ett levande och kreativt sätt. Han var kraftfull, slug och beslutsför, men växte människor i hans närvaro? Och kunde han generera den kärlek och glädje som kan få en grupp att blomstra? Så vitt jag kan bedöma var Göran Persson i själva verket en självsäker ledare som höll andra i schack.

Juholt är förstås än så länge ett oskrivet blad som ledare. Men det här första talet (uppbackat av ytterligare några mediala framträdanden under senare tid) indikerar kraftfullt att Juholt är självsäker på ett helt annat sätt än Göran Persson. Jag tror helt enkelt att Juholt har en smittande självsäkerhet som gör att andra växer och utvecklas. Han verkar inte känna sig hotad av andras styrka. Naturligtvis skulle jag veta mer om detta om jag hade jobbat med honom eller talat med personer som gjort det. Men det intryck han gör på mig är just att han har en attityd till sig själv och till sin uppgift som gör att andra känner inspirerad stolthet inför att få hjälpa Juholt att leda socialdemokraterna till framgång.

Detta är en oerhörd styrka. För det möjliggör för socialdemokraterna att åter blir ett angeläget parti i kraft av ett tillräckligt självförtroende i sin ideologiska grundhållning för att våga gå verkligheten mycket nära. Den ideologiskt osäkre eller krampartade ser ju hela tiden saker som de borde vara enligt ett stelnat ideologiskt schema och missar därför hur det verkligen förhåller sig. Det är samma psykologi i detta som när en psykolog möter en klient. Känner klienten att psykologen mest är ute efter att bekräfta sina förutfattade och inlärda teorier om saker och ting så sluter sig klienten och för därigenom psykologen bakom ljuset. Och får heller förstås ingen hjälp eftersom psykologen relaterar sig till en teoretisk fantasi om klienten och inte till den verklige klienten. Framgångsrik politik kräver lyhörd kontakt med verkligheten. Så är det bara. Och skall jag alltså döma enbart av det intryck Juholt gör så har nu socialdemokraterna möjligheter att hitta tillbaka till att vara en framtidsskapande politisk rörelse.

När det gäller Juholts politiska besked är jag inte lika oförställt positiv som när det gäller det intryck han gör som person och ledare. Men hur paradoxalt det än kan låta är detta med de politiska beskeden inte lika viktigt i det här läget. Han gjorde en del klara och starka ideologiska markeringar om solidaritet och rättvisa, och dem delar jag helt och fullt. Och jag uppskattar mycket hans intentioner att se till att Socialdemokraterna öppnar sig för det bästa framtidstänkandet om ekonomi och politik.

Men det jag framför allt känner mig tveksam inför är hans syn på det rådande ekonomiska systemet. Han yppade inte ord som ens antydde en kritik mot hur det ekonomiska systemet fungerar. Att han inte gillar att skattepengar förvandlas till vinster i internationella riskkapitalbolag är enligt min mening ingen djupgående kritik av vårt ekonomiska systems grundläggande spelregler. Så det jag undrar är om han är en god gammalsosse eller gråsosse i den meningen att han tror att i stort sett evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att han alltså tror att det oavsett rådande miljö-, klimat- och resurskriser skall gå att hitta ett sätt att få ekonomin att växa utan att det går åt fanders med vår vackra jordiska hemvist. Att det alltså skall gå att genom teknologiska innovationer skapa en s.k. ”hållbar tillväxt” som kopplar loss tillväxten från det som hittills har varit dess miljökonsekvenser.

Har han den tron så hoppas jag att han också har en öppenhet för omprövning den dag det inte längre går att undvika en sådan. Då kanske han kan snegla lite åt Göran Perssons håll och väcka tanken om ett grönt folkhem till liv igen. Men denna gång utan illusioner om evig tillväxt.

Sist och slutligen vill jag bara säga att jag tycker att socialdemokraterna verkligen är att gratulera till att de trots det som verkade vara en katastrofal ledartorka kunde vaska fram en man med Juholts resning. Det lovar gott för framtiden. Att jag känner mig osäker på Juholts och partiets beredskap inför den förestående globala omkonstruktionen av det ekonomiska systemet förändrar inte detta omdöme. Globalt sett finns denna beredskap i mycket ringa mån inom det politiska livet. Den odlas i andra sammanhang. Men när det blir verkligt skarpt läge så är enligt min mening Socialdemokraterna långt bättre positionerade att bidra till denna omkonstruktion av det ekonomiska systemet än de borgerliga partierna. Och förklaringen är förstås deras betoning på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Detta tillsammans med frihet under ansvar är värden för framtiden.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SVT, Exp1, Exp2Exp3, AB1, AB2, AB3, GP1, GP2, HD, Sydsvenskan

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Om kartan inte stämmer med verkligheten…

När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut - skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.

När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.

Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.

Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet ”om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom ”kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.

I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.

Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.

Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.

Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.

Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med ”kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.

Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.

Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.

Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.

——
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Förstklassigt seminarium om vår fixering vid tillväxtekonomin

Igår var jag på ett heldagsseminarium i Sigtuna om problemen med vår fixering vid tillväxtekonomin. Det arrangerades bl.a. av Omställningsgruppen i Sigtuna Kommun. Föreläsarna var av yppersta klass. Kevin Noone (forskare vid Stockholm Resilience Centre) inledde med en betraktelse byggd på sin forskning om Planetary Boundries. (Huvudrapporten Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity kan laddas ner här). Och föreläsningen kan avnjutas i sin helhet på följande Bambuserfilm. 


 

Björn Forsberg – författare till den utmärkta boken Tillväxtens sista dagar –  hade mycket intressant att förtälja bl.a. om stadsodling där han särskilt lyfte fram Detroit och Havanna. Det sistnämnda var väl inte alldeles populärt eftersom en del i publiken verkade vara av uppfattningen att eftersom Castros diktatur är dålig så får inget vara bra på Cuba.


Redaktören för det förträffliga klimatmagasinet Effekt David Jonstad gjorde också en intressant betraktelse. Hans reflektion börjar efter c:a 7 minuter av följande Bambuserfilm.


Anders Wijkman hade följande tänkvärda ting att förmedla.


Och slutligen framförde Lars Wedén några kloka och balanserade synpunkter på konkreta politiska åtgärder som vore möjliga att vidta omedelbart.


———
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Välfärd utan tillväxt

I dagens DN recenseras Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Sverker Lenas har gett sin förstående recension titeln Hur blir hamstern hållbar?. Denna titel är en anspelning på en liten film om en glupsk hamster som fördubblar sin vikt varje vecka. En film som förstås är avsedd att illustrera det ohållbara med evig tillväxt. Filmen kan t.ex. beskådas i ett av mina tidigare blogginlägg. Jag har ännu inte läst boken, men den verkar både intressant och välskriven. Åtminstone att döma av den föreläsning som Tim Jackson höll på ett fullsatt ABF när han i samband med lanseringen besökte Stockholm.

——-
Andra bloggare om , , , , ,