Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Civilisationens kris

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Jason Bournes identitetsutveckling – en förlorad son i CIA-miljö

Har just publicerat ett nyhetsbrev. Huvudartikeln har titeln Jason Bournes identitetsutveckling – en förlorad son i CIA-miljö. Jag vågar lova att den bjuder på överraskande insikter om Jason Bourne och hans öden och äventyr så som de skildrats i de tre utomordentligt välgjorda actionfilmerna om honom. (The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum som alla finns i en samlingsbox)

GP, HD, SvD1, SvD2, DN, AB
—————————————–
Andra bloggare om , , , , ,

Klokt påveinitiativ med ringa mediatäckning

I höstas (13 oktober) riktade framstående muslimska lärde från hela världen och tillhöriga alla grenar av islam ett öppet brev till alla kristna ledare med påven Benedictus XVI i spetsen (kan studeras i sin helhet här).

Detta öppna brev är i princip en vädjan om att den kristna och muslimska världen i fredens intresse skall betona det som är gemensamt. Med citat från Bibeln och Koranen argumenterar författarna till brevet för att de båda religionernas gemensamma kärna är kärleken till Gud och kärleken till nästan. Och dessa muslimska lärde lyfter t.o.m. i all ödmjukhet fram att Muhammed fått följande sagt till sig: ”naught is said to thee but what already was said to the messengers before thee”. Alltså ”du har inte fått höra något som inte redan blivit sagt till andra gudomliga budbärare”.

Detta framsynta initiativ (enligt New York Times förbereds ett liknande initiativ i förhållande till judendomen) fick en mycket obetydlig mediatäckning. Annat är det med terrordåd, hotfulla uttalanden av fundamentalistiska extremister, Muhammedkarikatyrer och rondellhundar. Men nog behöver balanserade ekumeniska initiativ av detta slag belysas ingående. Om inte annat så som något slags motgift mot den livsfarliga och av Samuel Huntington inspirerade idén om ett civilisationskrig mellan kristna och muslimer.

Påvens reaktion på detta brev ledde till ett möte 4-5 mars mellan fem representanter för Vatikanens råd för dialog mellan religionerna och fem av undertecknarna av det muslimska öppna brevet. Detta ekumeniska möte beslöt att bilda The Catholic-Muslim Forum för att utveckla dialogen mellan muslimer och katoliker. Och dessutom fattades beslut om ett större seminarium i Rom till hösten (4-6 november). Temat för seminariet skall vara “Love of God, Love of Neighbour”.

Detta synnerligen behjärtansvärda initiativ omnämns helt kort av SvD, DN nämner det i papperstidningen genom en 4-raders notis som jag inte lyckats hitta på webben, Göteborgsposten och Metro har samma korta TT-notis som SvD medan t.ex. CNN slår upp händelsen lite större.

Vatikanens pressmeddelande kan läsas här. Och för övrigt vill jag dra en lans för Hooman Anvaris blogg Sekulära muslimer – SEMUS. Detta är ett utmärkt initiativ taget av en klok svensk muslim. Läsning av den rekommenderas som motgift mot negativt schablontänkande om muslimer.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,