BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

strängteori

Stephen Hawkings intellektuella krumbukter inför det stora mysteriet

Steven Hawking har skrivit en ny bok. Den heter Den stora planen. Den är säkert intressant och hade jag inte redan haft en stor och växande trave av böcker som jag anser att jag bör eller måste läsa så skulle jag ha gett mig på den direkt. I synnerhet efter Jackie Jakubowskis aptitretare i DN. Under rubriken Så fortsätter fysikerna sitt sökande efter ”Gud” ger han en glasklar inblick i hur Hawking tänker.

Bokens syfte beskriver Jakubowski som att Hawking söker ”efter en modell som förklarar hur universum har kunnat uppstå ur ‘ingenting’.” Sakläget är dock att någon sådan teorin inte formulerats men att

Hawking tillhör … dem som förespråkar den nya ”M-teorin”, som är den främsta kandidaten att utvecklas till den förenande ”teorin för allting”. I själva verket rör det sig om en hel familj av mer eller mindre överlappande teorier – så kallade strängteorier, som förenar kvant­mekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Sammantaget skapar de en modell som förklarar hur universum hade kunnat uppstå ”ur ett ingenting”. Och inte bara ett universum! Denna teori tillåter ett obegripligt stort antal olika universum, där naturlagarnas värden för just vårt universum är så välanpassade att de gör det möjligt att skapa förutsättning för vår existens.

Till detta hör att

Hawking avslutar sin nya bok lika optimistiskt som den förra: Vi befinner oss på tröskeln till en slutgiltig kunskap om vårt universums tillblivelse, och M-teorin kommer att ge svaret på hur vår skapelse kunnat uppstå utan övernaturligt ingripande, endast tack vare naturlagarna.

Men Jakubowski ser svagheten i detta resonemang och därför avslutar han sin artikel så här:

Man kan dock räkna med att när ”Den slutgiltiga ekvationen” väl är formulerad kommer människan ändå att envisas med den alltjämt obesvarade frågan: Vad är det som ger liv åt ekvationen och finjusterar naturlagarna?

Jakubowski inser alltså att Hawking hör till den stora grupp vetenskapsmän som tror att de kan finna en yttersta förklaring till vår existens som onödiggör det som de som brukar kallas gudshypotesen. Men att detta knappast är en övertygande ståndpunkt.

I min senaste bok – I ett annat ljus – sysslar jag en hel del med vetenskapens ambition att prestera en slutgiltig förklaring. Men att verkligheten är den att man hittills inte lyckats åstadkomma några förklaringar som inte själva är i behov av ytterligare förklaring. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen gör i själva verket att man hamnar i en oändlig regress. Men denna position vill man av förklarliga skäl inte hamna i för då måste man ju erkänna att man inte kan prestera en slutgiltig och därmed, som man tror, gudshypotesen inklusive religionen onödiggörande förklaring. Ställda inför behovet att erkänna att det vetenskapliga orsaksfriläggandet sker inom ramarna för eller är kringgärdat av något oförklarat, dvs. ett mysterium, postulerar man i stället existensen av något som förklaras vara fundamentalt och av självförklarande natur.

I min bok beskriver jag detta postulerande så här:

I praktiken innebär detta att de naturlagar som man anser sig ha frilagt får tjänstgöra som effektiv bromskloss för den oändliga regressen. Hit men inte längre. Naturlagarna ges alltså en funktion i det vetenskapliga kunskapsbygget som svarar mot axiomen i matematiken. Det vill säga att de bara är och inte behöver förklaras. Vilket innebär att man förhåller sig till dem som om de vore sin egen förklaring. Men man kompletterar också de förmodat självförklarande naturlagarna med teorier med allförklarande anspråk som t.ex. Darwins utvecklingslära. Och dessa teorier framställs som om de vore så bra nära bevisade att det i praktiken är onödigt att söka förklaringar till dem. De upphöjs helt enkelt till ett slags naturlagsstatus. Därmed behandlar man teorier som är användbara för att ordna och provisoriskt förklara fakta som om de själva vore bevisade fakta. Så till den grad bevisade att de kan hanteras som om de vore oberoende variabler utan all möjlighet till vidare förklaring.

Och så fortsätter jag:

Men detta val är närmast som ett indiskt reptrick. Det framstår som något som det inte är. Det framstår som ett val av vetande framför tro. Men detta är en illusion. Det val som vetenskapen i realiteten ställdes inför var inte ett val mellan tro och vetande. Även om det verkade så vid en flyktig anblick. Utan det var ett val mellan två typer av mytologier eller världsbilder. En som öppet tillstår att en helhetsförståelse av tillvaron är omöjlig att uppnå med hjälp av intellektet. Och en som mer eller mindre tydligt försöker dölja detta faktum bakom olika typer av antaganden om existensen av självförklarande realiteter som i själva verket saknar denna egenskap.

Drömmen om att vetenskapen skall kunna onödiggöra religionen är hett omhuldad i vår moderna tid och föreställningen om existensen av självförklarande materiella realiteter är i själva verket hjärtpunkten i denna dröm. Men dessa realiteter är lika svårupptäckta som den s.k. skavadern. De existerar bara som fantasier. Eller som jag uttrycker det i I ett annat ljus:

Begrepp som självförklarande och självorganiserande fungerar som begreppet slumpen, dvs. det är språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man dessutom vill dölja detta faktum. Och därigenom få slut på det fortsatta frågandet. Men alla som inte låter sig bländas av detta trick kan ju ställa den enkla frågan: vad är det som förklarar att ett självförklarande eller självorganiserande fenomen har just denna funktion? Eller möjligen: vad är det som förklarar att det inte behövs någon förklaring till att ett självförklarande fenomen är självförklarande?

—–
Andra bloggare om , , , , ,

Slumpens makt – Vetandets värld om strängteori

Idag var jag med på ett litet hörn i ett program från Vetandets värld om strängteori. Huvudpersonen är fysikprofessorn Ulf Danielsson. Min insats bestod av ett lite procerande inhopp mot slutet av programmet där jag påstod att vetenskapen inte kan ersätta (och ej heller onödiggöra) religionen och att svagheten i vetenskapens försök på området bl.a. har med föreställningen om slumpen att göra.

För den som är intresserad av mina lite mer noggranna resonemang om dessa frågor är förstås min senaste bok I ett annat ljus lämplig lektyr. Jag kan också bjuda på ett lite längre citat från sidorna 59-60 boken där jag tämligen tydligt klargör min syn på slumpen:

Eftersom vetenskapen som tankesystem genomsyras av ambitionen att i motsats till religionen framstå som trosfri så blir det av yttersta vikt att framhäva att denna universums upprinnelse inte har något högre syfte eller någon högre mening. Sådant luktar ju Gud och hans skapargärning lång väg. Och strider mot antagandet att all verklig kunskap om universum är materialistisk och mekanistisk. Men i stället för att lämna frågan öppen om vad som måhända kan ligga bakom universums uppkomst och vilken mening det hela måhända kan ha så börjar de kombinerade vetenskapsmännen och världsbildskonstruktörerna i stället att åkalla slumpen.

Av någon anledning tror man att slumpen är den realitet som gör vetenskapen trosfri. Schablonföreställningen om slumpen är ju att den är utan avsikt och utan mening. Eller annorlunda uttryckt att det är slumpens närvaro som gör att det lika gärna skulle kunna vara på något annat sätt. Men att det inte finns någon särskild orsak till att det ändå är som det är. Med hjälp av sina diffust artikulerade föreställningar om slumpen trollar man alltså bort, eller rättare sagt tror man sig trolla bort, både orsaken till att det är som det är och behovet att ställa frågor om orsaken till att det är som det är. Slumpen blir som en barmhärtig slöja över den pinsamma trosgrunden för vetenskapen.

Det man gör är alltså att man anammar föreställningen att slumpen på något oförklarat och oförklarbart sätt sörjer för skillnaden mellan en Big Bang som inte startar en evolutionsprocess och en som leder till det magnifika universum där vi råkar befolka en liten vacker planet, som kretsar kring en liten sol i utkanten av galaxen Vintergatan. En av konsekvenserna (om man nu bör använda ett sådant till orsakstänkande relaterat begrepp) av slumpens kosmiska närvaro var att diverse naturkonstanter blev absolut korrekt kalibrerade och ett antal naturlagar stabilt stadfästa så att startögonblicket fick den prägel som gjorde fortsättningen möjlig. Och denna start antas borga för att det inte finns någon högre mening eller något högre syfte med vår tillvaro. Den rullar bara på inom ramarna för de i begynnelseögonblicket stadfästa naturlagsstyrda villkoren för evolutionen.

För mig är det ett mysterium att någon överhuvudtaget kan undvika att se att föreställningen om den stora skaparslumpen är en ren och oförfalskad metafysisk föreställning. Jag förstår inte att man kan underkänna Gudsbegreppet som ett sätt att närma sig frågan om tillvarons yttersta grund, mening och syfte och tycka att föreställningen om slumpens dubiösa men avgörande roll skulle vara ett så mycket bättre och av vetande präglat sätt att förhålla sig till det hela.

Och så var det själva programmet som kan avnjutas i en månad framåt (numera här).

DN

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,