BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

socialdemokraterna

Bedragaren Juholt – några tankar om mediedrev

Juholt har det hett om öronen. Han har uppenbarligen fått för hög ersättning för sin Stockholmslägenhet. Insinuerande frågor ställs eller antyds. Hur slarvig och opålitlig är han egentligen? Har han rent av gjort detta med berått mod och därmed avslöjat sig själv som bedragare? Är den begångna handlingen tillräckligt graverande för att kunna leda till åtal? Och så har vi som ett bakgrundsbrus tanken på hans bedrägeridömda sambo och ordspråket ”lika barn leka bäst”. Kan detta verkligen vara herr och fru statsminister? Är det inte lika bra att göra pinan kort?

Det skulle utan tvekan vara enklare för Juholt om den här historien aldrig inträffat, och några säkra spådomar om vilket inflytande denna mediala cirkus kommer att få på hans politiska framtid vill jag inte leverera. Men en sak som jag undrar över när jag försöker leva mig in i hur den rättmätiga granskningen av höga politiker snabbt kan urarta till medial lynchning när ett ”spår” sniffats upp är vad som driver den typ av indignations- och insinuationsstorm som stundom kan ta fart.

Det är inte lätt att säga. Man kan ju alltid komma dragandes med behovet att sälja lösnummer eller kampen om uppnående av positioner i journalisternas prestigehierarki eller andra mer eller mindre tvivelaktiga motiv draperade i den sedvanliga retoriken om den kritiska journalistikens ovärderlighet för demokratin. Men eftersom motsatserna i allmänhet hänger nära samman med varandra på känslornas plan så undrar jag om inte styrkan i indignationen är ett uttryck för en i folkdjupen nästan förträngd men intensiv längtan efter den fläckfria, absoluta trovärdighetens perfektion? Och att de mediala stormarna är ett slags manifestation av eller sätt att göda denna längtan.

En aspekt av det attraktiva i drömmen om andras absoluta perfektion är att den hör samman med en djupt naiv längtan efter ansvarsbefrielse. Att det alltså skulle finnas personer som jag kan lita helt och fullt på och som säkert kommer att kunna hantera alla problem. Här har vi alltså illusionen om de perfekta ledarna i sin prydno. De ledare som gör att jag inte behöver bry mig. Jag kan med gott samvete ägna mig åt mina privata småttigheter och kanske också sjaskigheter. Drömmen om andras perfektion som ett slags alibi för egna brister och egen lust att inte vilja ta de risker som är förknippade med ett reellt ansvarstagande.

När det så uppenbaras att en eller annan person inte håller som projektionsskärm för längtan efter perfektion blir besvikelsen intensiv. Det framgår inte minst av det mediala gatlopp som de ofullkomliga svikarna bjuds på. Men vad finns psykologiskt sett bakom denna besvikelse? Vad säger gatloppets intensitet om de besvikna?

Min bestämda känsla inför denna fråga är att hela skådespelet drivs av i huvudsak omedvetna känslor av rädsla, maktlös utsatthet och otillräcklighet. Och att ett mycket frestande sätt att hantera detta känslokomplex är att skarpt kritisera intill och över hatets gräns andra för deras högst opassande och skändliga brister och tillkortakommanden. Eller också att bara tämligen passivt sjunga med i kören av tillintetgörande kritik mot de avslöjade svikarna. Sådant känns befriande och personligt upprättande på ett något besynnerligt, men i grunden falskt sätt. För en stund känner man sig överlägsen. Men känslan stannar inte länge, för vore den verklig så skulle man av livets obönhörliga logik själv bli tvungen att träda fram och ta ansvar.

Så den fråga vi alla kan ställas oss är, hur känslomässigt mottaglig är jag för indignationsjournalistik mot makthavare, och vad säger denna min eventuella mottaglighet om hur jag själv förhåller mig till makt och ansvar?

Sedan är det en annan sak att det inträffade är en pinsam blamage för Håkan Juholts del, och att det faktiskt inte är alldeles enkelt att förstå varför han inte lyckades undvika den.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, GP1, GP2, GP3, HD1, NSD1, NSD2 

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Lena Klevenås om samvetets och hjärtats väg i politiken

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Waidelich och Borg – bulldoggen och terriern

Den första debatten mellan Anders Borg och Tommy Waidelich är nu avklarad. Debatten var väl inte speciellt klargörande i sakfrågorna. Det förväntade blev sagt. Det för mig intressanta var i stället det personliga intryck de båda kontrahenterna gjorde. Borg är en välbekant man vid det här laget. Han gör som vanligt inget riktigt politikerintryck på mig. Han känns mer som en överintelligent tjänsteman med inslag av forskarattityd. Som person gör han dessutom intryck av att vara relativt sympatisk och resonabel men det går också att skönja stråk av nedlåtenhet i hans utstrålning.

Tommy Wadelich är en relativt ny bekantskap för mig. Har inte studerat honom tidigare även om jag känt till hans namn.  Mitt första intryck är att detta är en person med låg tyngdpunkt. Alltså viljestark och fokuserad. Känns inte lika snabb och självsäker som Borg, men han gör samtidigt ett ärligt och trovärdigt intryck. Han har inte alls den där känslan av grälsjuk arrogans kring sig som sin företrädare Östros utan gör ett mycket mera sympatiskt personligt intryck. Kampen mellan Waidelich och Borg känns på sätt och vis som en batalj mellan en bulldogg och en terrier.

Summan av mina första intryck blir att jag tror att Anders Borg kommer att få betydligt svårare att hantera Tommy Waidelich än han hade att övertrumfa Thomas Östros. Från att i relation till Östros ha känts som en intelligent, sympatisk och befriande opolitisk typ i kamp med den värsta sortens sossepolitruk är risken nu att han kommer att te sig som en visserligen erfaren och kunnig men samtidigt lite lätt nedlåtande och slängigt kallhamrad sifferexpert medan Waidelich känns stabilt vänlig och lugn.

Kan bara socialdemokraterna så småningom samla styrkorna kring en ny linje kan detta bli riktigt intressant.

AB1, AB2, DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2

——
Andra bloggare om , , , , ,

Förtroendet för Juholt

Har just läst ett par artiklar som gör stort nummer av att en Sifo-undersökning visar att Håkan Juholt inte på långa vägar kan mäta sig med Fredrik Reinfeldt i förtroende. Ja han ligger t.o.m. sämre till än Mona Sahlin. I SvD är det statsvetaren Peter Esaiasson som förklarar att Juholt redan missat chansen att göra ett gott intryck. Och i Aftonbladet är det Lena Mellin som tycker att Juholts start är usel.

På mig har Håkan Juholt däremot gjort ett mycket gott första intryck. Men det skulle han inte ha gjort om jag hade nöjt mig med att bilda min uppfattning på grundval av kommentarer i media. Mitt intryck är nämligen att de flesta mediekommentatorer som jag lagt märke till försöker indirekt framställa sig som briljanta strateger som önskar socialdemokraterna stora framgångar, och att de i denna sin egenskap omedelbart har förstått att sannolikheten för att Håkan Juholt kommer att misslyckas är stor. Bilden som målas upp är att detta är en revanschsugen och makthungrig lantis med en nostalgisk längtan efter tider som aldrig kommer åter. En man som i stället för att göra det enda rätta, dvs. förnya partiet i moderat riktning, börjar prata om rättvisa och solidaritet är rimligen körd. Nu är det rutavdrag, jobbskatteavdrag och individualism som gäller. Och dessutom kommer summan av hans nostalgitripp säkert att bara bli statligt förmynderi och ökad skatt. Och dessutom har han en särbo som riskerar stjäla matsilvret på nobelfesten (om man vågar bjuda henne). Vem kan lita på en sådan man?

Om någon blev populär efter en sådan kampanj vore det minst sagt sensationellt.

Själv har jag skapat mitt positiva intryck av Juholt genom att bl.a. se hans tal på socialdemokraternas kongress (ja jag var inte där, och jag är heller inte partimedlem ifall någon nu tror det) och ett tal som han höll när han som nyvald partiledare besökte LO. Men de flesta som har fått frågan om vilket förtroende de har för olika partiledare har säkert inte studerat saken lika ingående som jag. Utan de har med all sannolikhet bara tagit del av lite mediekommentarer. Och då återstår ju bilden av en makthungrig och impulsiv bakåtsträvare med en opålitlig särbo.

Samtidigt kan det naturligtvis gå åt skogen med sossarnas försök att vinna opinionen för den politik som de önskar driva under Juholts ledning. Men det kommer också så här inledningsvis att erbjudas många tillfällen till förhastade slutsatser. Jag tycker i varje fall att det skall bli mycket intressant att följa Juholts försök att bryta den moderatstyrda utvecklingen av Sverige mot ett hårt, segregerat och ekonomiskt allt ojämlikare marknadssamhälle.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En löftesrik början med Juholt

Det var en fröjd att höra Håkan Juholts tal. Äntligen en fullt närvarande person som talar från hjärtat. Min första reflektion kring valet av Juholt gäller den bespottade valberedningen. Den har ju kritiserats för en skrattretande otidsenlig process som leder tankarna till katolska kyrkans påveval. Och när Berit Andnor talar om processens öppenhet så verkar många känna en doft av Kafka. Men om nu en fullständigt värdelös och otidsenlig valberedningsprocess leder till valet av en man av Håkan Juholts kaliber hur dålig är då processen? Jag ställer bara frågan. Och dessutom kan man ju tillfoga att katolska kyrkan verkar ha klarat sig ganska bra. Och ganska länge. 

Det mest utmärkande för Juholts tal var förstås med vilken ledighet och personlig närvaro som det framfördes. Det är så som trovärdighet genereras. Man jämför honom med Göran Persson, men det är enligt min mening en haltande jämförelse. Göran Persson var visserligen en mycket god talare, men han hade en helt annan utstrålning kring sig. Han var kung sol och skapade i varje fall inte hos mig en känsla av att han ledde en rörelse på ett levande och kreativt sätt. Han var kraftfull, slug och beslutsför, men växte människor i hans närvaro? Och kunde han generera den kärlek och glädje som kan få en grupp att blomstra? Så vitt jag kan bedöma var Göran Persson i själva verket en självsäker ledare som höll andra i schack.

Juholt är förstås än så länge ett oskrivet blad som ledare. Men det här första talet (uppbackat av ytterligare några mediala framträdanden under senare tid) indikerar kraftfullt att Juholt är självsäker på ett helt annat sätt än Göran Persson. Jag tror helt enkelt att Juholt har en smittande självsäkerhet som gör att andra växer och utvecklas. Han verkar inte känna sig hotad av andras styrka. Naturligtvis skulle jag veta mer om detta om jag hade jobbat med honom eller talat med personer som gjort det. Men det intryck han gör på mig är just att han har en attityd till sig själv och till sin uppgift som gör att andra känner inspirerad stolthet inför att få hjälpa Juholt att leda socialdemokraterna till framgång.

Detta är en oerhörd styrka. För det möjliggör för socialdemokraterna att åter blir ett angeläget parti i kraft av ett tillräckligt självförtroende i sin ideologiska grundhållning för att våga gå verkligheten mycket nära. Den ideologiskt osäkre eller krampartade ser ju hela tiden saker som de borde vara enligt ett stelnat ideologiskt schema och missar därför hur det verkligen förhåller sig. Det är samma psykologi i detta som när en psykolog möter en klient. Känner klienten att psykologen mest är ute efter att bekräfta sina förutfattade och inlärda teorier om saker och ting så sluter sig klienten och för därigenom psykologen bakom ljuset. Och får heller förstås ingen hjälp eftersom psykologen relaterar sig till en teoretisk fantasi om klienten och inte till den verklige klienten. Framgångsrik politik kräver lyhörd kontakt med verkligheten. Så är det bara. Och skall jag alltså döma enbart av det intryck Juholt gör så har nu socialdemokraterna möjligheter att hitta tillbaka till att vara en framtidsskapande politisk rörelse.

När det gäller Juholts politiska besked är jag inte lika oförställt positiv som när det gäller det intryck han gör som person och ledare. Men hur paradoxalt det än kan låta är detta med de politiska beskeden inte lika viktigt i det här läget. Han gjorde en del klara och starka ideologiska markeringar om solidaritet och rättvisa, och dem delar jag helt och fullt. Och jag uppskattar mycket hans intentioner att se till att Socialdemokraterna öppnar sig för det bästa framtidstänkandet om ekonomi och politik.

Men det jag framför allt känner mig tveksam inför är hans syn på det rådande ekonomiska systemet. Han yppade inte ord som ens antydde en kritik mot hur det ekonomiska systemet fungerar. Att han inte gillar att skattepengar förvandlas till vinster i internationella riskkapitalbolag är enligt min mening ingen djupgående kritik av vårt ekonomiska systems grundläggande spelregler. Så det jag undrar är om han är en god gammalsosse eller gråsosse i den meningen att han tror att i stort sett evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att han alltså tror att det oavsett rådande miljö-, klimat- och resurskriser skall gå att hitta ett sätt att få ekonomin att växa utan att det går åt fanders med vår vackra jordiska hemvist. Att det alltså skall gå att genom teknologiska innovationer skapa en s.k. ”hållbar tillväxt” som kopplar loss tillväxten från det som hittills har varit dess miljökonsekvenser.

Har han den tron så hoppas jag att han också har en öppenhet för omprövning den dag det inte längre går att undvika en sådan. Då kanske han kan snegla lite åt Göran Perssons håll och väcka tanken om ett grönt folkhem till liv igen. Men denna gång utan illusioner om evig tillväxt.

Sist och slutligen vill jag bara säga att jag tycker att socialdemokraterna verkligen är att gratulera till att de trots det som verkade vara en katastrofal ledartorka kunde vaska fram en man med Juholts resning. Det lovar gott för framtiden. Att jag känner mig osäker på Juholts och partiets beredskap inför den förestående globala omkonstruktionen av det ekonomiska systemet förändrar inte detta omdöme. Globalt sett finns denna beredskap i mycket ringa mån inom det politiska livet. Den odlas i andra sammanhang. Men när det blir verkligt skarpt läge så är enligt min mening Socialdemokraterna långt bättre positionerade att bidra till denna omkonstruktion av det ekonomiska systemet än de borgerliga partierna. Och förklaringen är förstås deras betoning på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Detta tillsammans med frihet under ansvar är värden för framtiden.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SVT, Exp1, Exp2Exp3, AB1, AB2, AB3, GP1, GP2, HD, Sydsvenskan

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Partiformad inskränkthet eller universitetsformad?

I en intressant Svd-kolumn (Partiet eller universitetet) filosoferar Roland Poirier Martinsson (RPM) om värdet av akademisk utbildning för politiker. Det som utlöste reflektionen var hur Håkan Juholt hanterade frågan om sina obefintliga akademiska meriter. Han sa nämligen att partiet bärs av idéer och värderingar och att det är ”dom jag skall företräda och inte någon akademisk examen”.

Detta sätt att resonera imponerar inte på RPM. Hans huvudargument för att en akademisk examen även är viktig för en politiker är:

Det finns en tid i livet då vi är både tillräckligt intellektuellt mogna för att kunna omfatta komplicerade resonemang och samtidigt tillräckligt intellektuellt rörliga för att ta intryck av motsatta övertygelser. Den tar slut ungefär i 25-årsåldern (då Einstein utvecklade relativitetsteorin, Gödel sitt ofullständighetsteorem och Dylan gav ut Blonde on Blonde). Sedan tänker vi inte nytt längre, vi utmanar inte oss själva.

Men om man tillbringat den tiden i en miljö som är intellektuellt omskakande kan något dröja sig kvar – ett metaperspektiv på den egna världsbilden: jag vet vem jag är, men det fanns andra spår som jag valde bort. Vart hade de fört?

Om man i stället går in i ett politiskt ungdomsförbund och låter partiet ersätta universitetet innebär det som RPM ser det att man väljer motsatsen till den akademiska miljöns öppenhet och perspektivrikedom. Man löper helt enkelt risken att bli inskränkt och enkelspårig, även om RPM inte använder sådana odiplomatiska uttryck. Han säger i stället:

om de danande åren för våra politiker typiskt ser ut på det viset lär vi typiskt få politiker som stängde dörren till omvärlden ungefär samtidigt som deras sinnen blev mottagliga för världens mångfald.

Hur klokt det här än låter delar jag inte RPM:s synpunkt fullt ut. Enligt min erfarenhet är det inte så att genomsnittsakademikern får någon särskilt påfallande förmåga att inta ett metaperspektiv på sin världsbild. Och det hör samman med det faktum att de flesta av oss har svårt att lära oss något om vi inte samtidigt tror på det. På ytan kanske vi lär oss olika fakta, men vi får då på köpet med oss det perspektiv eller den världsbild som fakta är insvepta i. Vi lär oss alltså fakta och kommer att tro på perspektivet utan att vi ens riktigt förstå att vi gör det.

Se t.ex. på ekonomiutbildningarna. De producerar procentuellt sett minst lika många som tror på vårt nuvarande ekonomiska system som ett normalt teologiskt institut producerar troende präster. Eller se på de naturvetenskapligt utbildade. Nog tror många av dem att vår tillvaros upphov är en lycklig eller olycklig slump och att det inte heller finns någon högre mening med livet och tillvaron trots att dessa uppfattningar inte är några fakta utan är ett synsätt som så att säga följer med på köpet.

Jag delar däremot det jag uppfattar som poängen RPM:s krönika, nämligen att det inte är bra om våra ledare är inskränkta och ideologiskt enkelspåriga. Att vi alltså behöver ledare med mogen överblick och förmåga att inta ett metaperspektiv, dvs. har en förmåga att ställa sig granskande utanför sig själva och betrakta sina förgivettagna uppfattningar. Men jag är skeptisk till hans tro att universitetsutbildningen skulle vara särskilt effektiv för att åstadkomma en sådan mogen hållning.

Den skulle kanske kunna vara det. Men i så fall behöver vi först erkänna att den för närvarande inte bara handlar om att förmedla kunskap utan att den också är en kraftfull förmedlare av oftast oredovisade trosuppfattningar. Min uppfattning är alltså att vi genom våra utbildningar (och vår tidiga och från början kollektiva barnuppfostran) försöker stöpa alla i samma form samtidigt som vi försöker dölja detta genom ihärdigt prat om individualism och kritiskt tänkande. Så min ståndpunkt är alltså att jag håller med RPM om att det finns risk för att politiker utan akademisk utbildning, som låtit sig formas av ett parti, uppvisar en viss typ av ideologisk inskränkthet,  men det är enligt mening bara en annan typ av inskränkhet än den normalakademiska inskänkthet som formas av våra universitet.

När det slutligen gäller Juholt vet jag inte vilken form han är stöpt i och vilken eventuell inskränkhet han lider av. Jag hoppas dock att han är ett original i den meningen att han har den inre frihet som gör att han kan vara sann mot sig sig själv och inte ständigt behöver visa att han har lärt sig och vet vad man bör tycka och tro. För i så fall kan han vara en ledare och behöver inte begänsa sig till att bara vara vald till det.

——-
Andra bloggare om , , , ,

Ett indirekt erkännande av Juholt

I en ledare i SvD med rubriken Ta fajten, Damberg tycker skribenten att Mikael Damberg bör utmana Håkan Juholt så att kongressombuden får en chans att välja en förnyelse som SvD:s ledarredaktion tycker verkar påkallad.

Jag uppfattar detta månande om socialdemokratisk förnyelse som så säreget långt drivet att jag tror att det måste ligga en hund begraven. Jag tror helt enkelt att ställningstagandet är ett exempel på det man inom psykoanalysen kallar en ”reaktionsbildning”. Att man alltså innerst inne tror att Juholt kommer att göra Socialdemokraterna till ett verkligt reellt hot mot moderaterna och Alliansen. Men att man inte vill kännas vid detta på ett medvetet plan eftersom man med det analysperspektiv som man har (och håller för sant och korrekt) inte kan göra ett dylikt hot vare sig begripligt eller troligt.

——-
Andra bloggare om , , ,

Underskatta inte Juholt

Efter mycket vånda, eller i varje fall efter mycket spekulationer, har så den socialdemokratiska valberedningen fattat beslut. Håkan Juholt är mannen som skall väljas till ny partiledare. Och jag måste säga att jag är mycket glatt överraskad. Valberedningens arbete har i medias spekulationer framstått som en enda lång parad av kandidater som enligt min mening inte hållit måttet utom Per Nuder (som tackade nej). Allt såg övermåttan dystert ut. Ett tag verkade det bli antingen Mikael Damberg eller Thomas Östros, och det påstods att Göran Persson var ute och sluggade till förmån för Östros. Då började några förorda Pagrotsky som obestridligen är en intelligent karl. Men egentligen inte en politikertyp. Och klokt nog tackade han nej.

Först i detta läge dök alltså Juholt upp i spekulationerna. Tills idag har han för mig bara varit ett namn. Någon enstaka gång har jag hört honom i någon kort intervju. Men jag har inte exponerats tillräckligt för honom för att egentligen få någon uppfattning. Han har alltid verkat rätt spetsig och klar, och när han i höstas tyckte att Sahlin och partiledningen borde ställa sina platser till förfogande så gjorde det ett gott intryck på mig. Inget överslätande partihyckleri helt enkelt.

Nu har jag lyssnat på hans första presskonferens. Och jag säger det igen. Underskatta inte den mannen. Han har kanske utseendet emot sig med buskiga ögonbryn och mustasch, men detta är en levande, öppen och humoristisk person som dessutom är viljestark och smart samtidigt som han nog har vissa stråk av koleriskhet om han blir pressad. I det stora hela framstår Juholt för mig som en passionerad socialdemokrat av bästa märke. Om man jämför med alla personer som tidigare varit uppe till förslag är det för mig obegripligt att denne man inte förts på tal tidigare. Förklaringen är kanske att han helt enkelt är för bra och att vissa maktcentra i partiet känt sig hotade och därför försökt hålla honom borta.

Jag har av kommentarer sett att Håkan Juholt sägs vara till vänster om mitten och att detta inte bådar gott för förnyelsen av socialdemokraterna. Det är enligt min mening alldeles för tidigt att komma med sådana analyser. I en era av tillväxtdille och ökande ojämlikheter kommer förr eller senare tillräckligt många att känna sig hotade och ikläm för att frågor om rättvisa och solidaritet ånyo skall komma högt på dagordningen.

DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, GP, HD, Sydsvenskan

——
Andra bloggare om ,

Personliga omdömen om några socialdemokratiska ledarkandidater

En intressant och förmodligen initierad artikel i SvD av Christer Isaksson kastar ljus över den socialdemokratiska ledarstriden som en kamp mellan höger- och vänsterfalangerna i partiet. Isaksson hävdar att vänsterfalangens gunstling är Per Nuder, men att hans nej fått dem att lansera Thomas Eneroth. Men eftersom inte heller Eneroth verkar intresserad menar Isaksson att Thomas Östros är den kandidat som vänstern har lättast att stödja. I varje fall i jämförelse med Sven-Erik Österberg och i all synnerhet med Mikael Damberg som man anser vara provocerande högerinriktad.

Isaksson påstår dessutom att denna kombinerade falang- och personstrid

framstår som obegriplig för omvärlden, vilket kommer att ge negativa följder som med stor säkerhet lär sträcka sig fram till valet 2014.

Ja det kanske är värre än så. ”Socialdemokraternas kaos är av historiska dimensioner.”

Jag delar Isakssons analys i en del avseenden, men jag anser inte att socialdemokraternas kris är så självskapad och katastrofal som han verkar tycka. Isaksson har rimligen själv sympatier för de högerinriktade maktrealisterna i partiet som anser sig ha förstått att vänsterfalangens vänsterpartiliknande längtan efter den gamla goda tiden inte är något annat än politiskt förödande nostalgiska illusioner. Men vad stora delar av maktrealistfalangen inte verkar förstå är att framtidsutsikterna för den typ av politik – byggd på anpassning till globala ekonomiska realiteter – som alliansen bedriver inte är så lysande som det mediala hyllandet av Anders Borg verkar tyda på. Den ekonomiska krisen är långt ifrån över. Verkligheten är den att vi hittills bara är i början av det samhällsomdanande tumult som kommer att utlösas i globala skala av att vi närmar oss och börjar överskrida allt fler gränser för tillväxtekonomin.

Socialdemokraternas kris är därför en kris som djupast sett handlar om ett egentligen alla partier omfattande sökande efter en framtidsduglig politik. Partiets maktrealister underskattar betydelsen av detta, medan vänsterfalangen överskattar sina egna idéers kraft i sammanhanget. Men samtidigt finns det förstås personer inom båda dessa falanger som förstår läget och försöker finna en reellt nydanande politisk hållning. Ett någorlunda kort blogginlägg är inte rätt forum för att närmare utveckla mina tankar om dessa frågor. En något djupare analys finns dock i nyhetsbrevet 4:2010 där huvudartikeln har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys

Socialdemokraternas ledarstrid är därför invävd i en mycket komplex kamp om vad som är den mest framsynta positioneringen inför stundande nationella och globala kriser och problem som är relaterade till att den ekonomiska tillväxten inte kommer att kunna användas som lösning på strängt taget alla politiska problem. Och det är därför mycket svårt att bedöma ledarstriden ifråga. En sak är vem som har bäst möjligheter att bli vald och en annan är vem som har de bästa möjligheterna att bli en framtidsduglig ledare. Det är ju inte alls säkert att detta är samma person.

Jag har tidigare helt oförsiktigt roat mig med att uttala mig om min känsla inför olika politiska personer, t.ex. i det här blogginlägget om Mona Sahlin, utan att jag har någon personkännedom annat än den jag får av deras medieframträdanden. Och min känsla inför de personer som förekommit mest i diskussionerna kring i ordförandeskapet i Socialdemokraterna är som följer.

Mikael Damberg: Känns för mig som en ambitiös byråchef i en statlig förvaltning. Säkerligen en intelligent man. Men han gör ett svajigt och lite obehagligt aggressivt intryck på mig. Har svårt att se att han skall kunna samla partiet i en framåtriktad nyskapande ledargärning. Men visst skulle han duga till att komma till korta i kampen mot den skicklige Reinfeldt. 

Veronica Palm: Känns lite omogen och osäker och därför en smula ideologiskt stelbent. Hon behöver helt enkelt växa till sig så att hon blir tryggare, varmare och flexiblare i sin hållning. Har samtidigt en känsla av att det finns en ännu inte fullt utvecklad retorisk kraft i henne. Och att hon också har en potentiell öppenhet för inspiration baserad på medkänsla för andra. Jag tror därför att hon är ett av de bästa ledarämnena i partiet. Men jag tror att det skulle vara en olycka för henne om hon fick för mycket makt medan hon fortfarande styrs av bakåtblickande ideologiska käpphästar.

Thomas Eneroth: För mig känns han som en timid och eftertänksam rådgivare. Självklart ett ministerämne men knappast lämplig som ledare för partiet.

Sven-Erik Österberg: En man som känns motsägelsefull. På ytan kan han kännas som en tyst och stark man från vidderna. Lite av Socialdemokraternas motsvarighet till Thorbjörn Fälldin. Men bakom den stabila yttre uppenbarelsen känns han diffus och färglös. Han är troligen osäker, dvs. behöver själv ledning. Och får han den kan han förmodligen hjälpa till på ett uthålligt och stabilt sätt.

Thomas Östros: Känns svårfångad. På ett plan betraktande och lite tillbakadraget intelligent kalkylerande och på ett annat plan känns det som att det råder ett inre högtryck, en slags osäkerhet med inslag av både ombytligthet och enkelspårighet. Kanske också aggressioner. Knappast bra som ledare.

Lena Sommestad: Har mycket intensitet och övertygelse och det verkar också finnas stråk av värme i hennes varelse. En värme som möjligen är tillräcklig för att göra henne lämpad för ledarskap. Men samtidigt känns hon inte i första hand som en politiker. Som jag känner det finns det en air av lätt påstridig och mästrande ideologisk lärarinna över henne. Men detta hindrar inte att jag tror att hon kan spela en viktig roll i den framtida socialdemokratin i kraft av analytisk förmåga och jordnära öppenhet.

Ylva Johansson: Säkert vettig och sympatisk som person. Men känns svajig och för emotionellt påverkbar. Knappast den ledare som behövs.

Per Nuder: Fortfarande en joker i leken trots att han mycket tydligt framfört att han inte står till förfogande. Orsaken till detta jokerskap är att Nuder enligt min mening är i en klass för sig i det rådande startfältet. Det är en uppenbart intelligent person. Inte bara i den meningen att han kan vara fokuserat analytisk utan det känns som att han också har en förmåga till strategisk överblick. Dessutom har han enligt min mening ett visst ljus över sig. I detta avseende är han besläktad med Veronica Palm. Jag tror alltså att han i krissituationer är mottaglig för inspiration. Att han med andra ord kan bli bättre under press. Något som är en mycket central ledaregenskap. Samtidigt tror jag att den uppkomna situationen fokuserar en djup konflikt i Nuder. Den sida av hans person som under Perssontiden kunde få honom att kännas som en arrogant byråkrat känner förmodligen en rädsla för politiken och dess turbulenta och krävande omständigheter. Då känns det behagligare att kryssa runt som något slags konsult. Men frågan är vilket öde denne man har. Jag tror i varje fall att han har den ännu oförverkligade hjärtats potential som skulle kunna göra honom till en mycket bra ledare för Socialdemokraterna. Så trots hans nej och trots att partiet är ambivalent inför honom så går det inte att utesluta att det är Per Nuder som blir den nye ledaren. Enligt min mening skulle socialdemokraterna då få en ledare som både skulle kunna utmana Reinfeldt och leda en långsiktig och framsynt politisk förnyelse av socialdemokratin som alltså varken skulle handla om högerfalangens maktrealism eller vänsterfalangens bakåtblickande drömmar.

DN, SvD

——-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som ”Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Mona Sahlin – befrielsens ögonblick

Min första reaktion när jag fick höra att Mona Sahlin skulle avgå överraskade mig. Jag blev glad. Inte den där sortens glädje som vid närmare och ärlig självanalys är starkt uppblandad av en lättnad som mer eller mindre nödtorftigt döljer av ren aggression uppbackade stråk av skadeglädje. Nej min glädje kändes som befriande medkänsla för att något äntligen lossnat. Ända sedan Mona Sahlin valdes har jag känt ett slags plågad medkänsla med henne. Jag har inte förstått hur hon orkat upprätthålla bilden av sig själv som varande på rätt plats. Hela hennes varelse har enligt min varseblivning utstrålat plåga. Kroppsspråket har känts som om hon varit bedövad, närmast zombieartat och med armarna tätt efter sidorna har hon gått som om hon helt saknade livsglädje. Och hon har talat sin släpiga stockholmska, nästan på inandning. För mig har det varit obegripligt hur en partiledare med denna känsla kring sig skulle kunna leda ett parti till en valtriumf. Och det gick ju inte heller.

Och nu har uppenbarligen verkligheten kommit ifatt Mona Sahlin som person. Det är alltid en glädje när något sådant sker. För då öppnar sig genast nya möjligheter. Om verkligheten också kommit ifatt det socialdemokratiska partiet är dock högst osäkert. På sin höjd är det en öppen fråga. Detta blir något att komma tillbaka till när maktkampens linjer blivit tydligare än vad de nu är.

——–

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Exp1, Exp2, Exp3, GP1, GP2, GP3, Sydsvenskan

Politiskt illusionsmakeri

Ibland önskar jag att jag kunde läsa tyska obehindrat. Men två eller möjligen tre års studier i början på sextiotalet har inte lämnat tillräckliga intryck, och varje gång jag har försökt väcka upp mina kunskaper från de döda så har min viljekraft varit för svag. Rolf Gustavsson – Svenska dagbladets utmärkte kolumnist – är den som senast påmint mig om att jag faktiskt borde kunna tyska. Han gör det i en kolumn med rubriken Europas stabilitet är inte längre given. Den handlar om Peer Steinbrück, en f.d. tysk socialdemokratisk finansmininister och hans nya bok Unterm Strich.

Det som slog an hos mig är framförallt två avsnitt:

Ingenting garanterar att vi i Europa om tio år har kvar vårt hyggliga välstånd. Djupgående ekonomiska, sociala och demografiska förskjutningar skakar grundvalarna i vårt välfärdsbygge. De processerna påskyndas av den ekonomiska och finansiella krisen, som långt ifrån är över. Alla hoppas på ekonomisk tillväxt som en mirakelmedicin, men ingen vet varifrån den skall komma. Därför varnar Steinbrück uttryckligen för den stora nästan oemotståndliga frestelsen att släppa loss litet mer inflation för att ta ner de väldiga statsskulderna. På sikt hotar en ny världsomspännande inflationsvåg, skriver han.

och

Peer Steinbrücks huvudpoäng är att de allra flesta ledande politiker i Europa sprider illusioner om en stabilitet som inte längre är given. De låtsas kunna lösa problemen, men lyckas bara begränsa skadeverkningarna av den otyglade finanskapitalismen – i bästa fall. Han förespråkar ett nytt socialt kontrakt för att rädda välfärden efter den formel som föregångaren Karl Schiller formulerade: ”så mycket marknad som möjligt och så mycket stat som nödvändigt”.

Huruvida Karl Schillers formel är den rätta kan förstås diskuteras, men jag delar helt uppfattningen att det är fullständigt förödande att dagens politiker låtsas kunna lösa problemen. De håller därigenom liv i illusionen att vi har det bästa av alla tänkbara ekonomiska system och att vi med lite rattande hit och dit och lite tandlösa globala överenskommelser kan med framgång fortsätta jakten på den eviga tillväxten. Ett mycket farligt förhållningssätt som på sikt öppnar för missnöjespartier som får nuvarande missnöjespartier (av t.ex. Sverigedemokraternas snitt) att framstå som sansade.

Som jag ser det råder det en nästan förlamande konservatism i det politiska livet. Vi håller med stigande desperation fast vid det recept som vi i princip har följt under hela den moderna epoken, dvs. grovt sett sedan franska revolutionens dagar. Ett recept som föreskriver evig kunskapsutveckling genom vetenskapen omsatt i evig teknologisk utveckling som sedan omsätts på en någorlunda fri marknad i evig ekonomisk tillväxt och levnadsstandardökning. Och oavsett vilka problem vi hamnar i så framhålls tillväxten som lösningen. I synnerhet den tillväxt som försetts med det till synes klimat- och miljömedvetna epitetet ”hållbar”.

Hur länge vi kommer att lida av denna bakåtblickande kramp i det politiska livet är svårt att sia om. Men ju halsstarrigare vi blir desto större kriser lär vi dra på oss.

Men detta lilla blogginlägg är inte rätt forum för att fundera djupt över den politiska kris av globala dimensioner som råder. Kanske jag får tid och inspiration att lite längre fram göra en nyhetsbrevsanalys av situationen. Från svensk horisont är i varje fall valresultatet och det pågående tumultet inom socialdemokratin en intressant illustration till det politiska livets samlade tomhänthet inför framtiden. 

——–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Politisk visionslöshet – tankar om Lars Ohlys besked

Så har då Lars Ohly lämnat besked. Ett mycket intressant besked. Han vill inte ha en gemensam valplattform med socialdemokraterna och miljöpartiet inför nästa val. Och de flesta kommentatorer verkar tro att detta besked kommer att gynna högeralliansens möjligheter till återval, bland annat den ofta skarpsynte statsvetaren Leif Lewin.

Min känsla inför beskedet är att det rör något djupare än vad man kan tro. Det har ju blivit något av en dogm att det som ledde till sossarnas valnederlag var själv alliansbildningen. Och att de skulle ha klarat sig långt bättre om de själva hade ingått en vänsterallians med miljöpartiet och vänsterpartiet. Och att de därför inte kommer att lyckas återerövra makten om de inte kan ingå en allians inför valet 2010.

Min syn på saken är att vänsterpartiernas stora dilemma har varit ohanterat såväl i regeringsposition som i opposition ända sedan det blev uppenbart, om inte tidigare så i varje fall i och med Sovjetunionens sammanbrott, att det inte finns något alternativ till det rådande ekonomiska systemet. Så länge planekonomin existerade som ett reellt om än ineffektivt alternativ så kunde socialdemokrater och andra vänstersinnade spekulera om och försöka göra verklighet av en tredje väg och annat liknande. Men nu finns inga sådana utvägar i sikte. Vänsterpartierna är i sitt alternativlösa tillstånd tvungna att anpassa sig till den svårtyglade urkraften i den globaliserade och globaliserande kapitalismen och på marginalen försöka vrida samhällsutvecklingen i en riktning som kan påstås bättre spegla vänsterns värderingar.

Denna situation är till oförställd glädje för de borgerliga partierna, som njuter av att vänstern måste agera på samma spelplan som de själva eftersom de anser att de själva är långt skickligare på att förstå och sköta denna ekonomi så att näringslivet blir maximalt expansivt. Och i mjugg skrattar de åt gamla kommunistpartier som Ohlys vänsterparti som de anser odla ett slags kvarvarande övermodig illusion genom att tro att de har ett fungerande alternativ till den rådande ekonomiska ordningen. Och förmodligen smilar de också åt miljömuppar som surrar om räntefri ekonomi och andra dumheter.

Från ett borgerligt perspektiv lever vi alltså i den bästa av världar nu när det är uppenbart vilket ekonomiskt system som har i den politiska darwinismens namn vunnit överlevnadskampen så att det nu är suveränt och allenarådande. Vi är på rätt väg! Och de problem som vi har förmodas vi kunna lösa med fortsatt satsning på ekonomisk utveckling. Tillspetsat uttryckt är receptet evig vetenskaplig kunskapsutveckling som skall omsättas i evig teknologisk utveckling som då kan förväntas resultera i evig levnadsstandardhöjning. Ökade resurser genom ökad ekonomisk tillväxt är alltså i princip svaret på alla politiska frågor. Även miljöproblematiken och klimatkrisen. Men när det gäller de sistnämnda problemens lösning har insikten vaknat att det krävs en särskild sorts tillväxt, dvs. den s.k. ”hållbara tillväxten”. Ett begrepp som innebär en besvärjelse om en tillväxt som i motsats till den vanliga tillväxten inte har negativa mänskliga och miljömässiga konsekvenser.

Enligt min mening är det stora strategiska dilemmat för vänsterpartier av allehanda schatteringar att de inte klarar av att formulera en politiskt trovärdig kritik av det rådande ekonomiska systemet. Trots att systemet har stora brister om man kopplar ett helhetsperspektiv. Visst skapar den nuvarande ekonomiska ordningen välstånd, men den skapar och vidmakthåller också vedervärdig misär. För att nu inte tala om miljöproblem och hotande klimatkonsekvenser. Men det rådande systemets sirensångssjungande propagandister hävdar förstås att allt kommer att lösa sig i sinom tid bara vi fortsätter att tro på och applicera den utvecklingsmodell som vi har följt när vi har skapat de problem som vi har.

Jag anser alltså att vi har ett ekonomiskt system och en global ekonomisk ordning som gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand. Men vi har ingen politisk kraft som lyckats göra en mobiliserande politisk vision av detta djupt problematiska faktum. Vi står i praktiken politiskt tomhänta inför de stora globala problemen, dvs. utan politiska visioner med kraft att vägleda en konstruktiv utveckling.

Ohlys besked om vänsterpartiets ointresse för en gemensam plattform inför riksdagsvalet 2010 tror jag är en svag avglans av den problematik som jag just har försökt skissera. Jag tror alltså att det i Ohlys besked troligen finns en blandning av nostalgisk längtan efter den tid då det var lätt för vänsterpartiet att tro sig besitta den heliga politiska gralen och en hjärtats framsynta längtan efter ett nytt och reellt alternativ till den djupt bekymmersamma utvecklingsriktning som vi för närvarande följer.

Jag tolkar alltså Ohlys hållning i valplattformsfrågan inte enbart som ett nostalgiskt och av gammalkommunism färgat övermod angående den egna förmågan att presentera ett reellt alternativ till den förda politiken utan som ett slags måhända närmast omedveten insikt om att en vänster samlad under Mona Sahlins banér riskerar att inte utgöra ett framtidsdugligt alternativ till den maktbärande högeralliansen med mindre än att den kan utmejsla en framåtsyftande och visionär kritik av det rådande ekonomiska systemet. Att den tänkta vänsteralliansen riskerar att bara bli ett erbjudande om lite annorlunda rattning av ett system som inte är framtidsdugligt. Och då kommer med all sannolikhet Fredrik Reinfeldt att fortsätta som statsminister.

För mig gör det detsamma om den nödvändiga politiska förnyelsen på global och nationell nivå springer ur vänstern eller högern eller mitten, eller hur man nu vill positionsbestämma olika politiska krafter. Jag hoppas bara att den hos allt fler människor i och utanför maktens cirklar växande insikten om att vi för närvarande är förhäxade av en utvecklingsmodell som inte är framtidsduglig snart skall bli tillräckligt djup för att kunna utkristalliseras i politiska visioner som har kraft att bryta det nuvarande dödläget och staka ut vägen mot en framtid präglad av fördjupad eller rättare sagt demokratiserad demokrati, rimlig rättvisa inom och mellan nationerna och en högteknologisk ekonomisk sektor som ryms inom de ekologiska ramar som vår vackra planet erbjuder oss.

Så politiskt naiv är jag.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,