Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Calvary – en recension

Såg Calvary frampå småtimmarna. En fantastisk film om naken existentiell nöd. Huvudpersonen är en irländsk präst – briljant spelad av Brendan Gleeson – som lät sig prästvigas efter att hans fru dött. I filmens öppningsscen får prästen ta emot ett dödshot av en man som sitter i biktstolen. Mordet skall ske om en dryg vecka. Den presumtive mördaren tycker nämligen att prästen behöver den tiden för att förbereda sig och för att ordna upp saker och ting. Därför inbjuds prästen till ett mordmöte på stranden nästkommande söndag.

Bakgrunden är att personen ifråga blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under fem års tid av en nu avliden präst. Skändligheterna började när den nu vuxne mannen var en sjuårig pojke. Och han tycker att detta gör det motiverat att döda inte en ond och dålig präst utan en som är alldeles oskyldig.

Efter denna minst sagt dramatiska inledning blir filmen en lågmäld skildring av prästens väg mot söndagen. Han fortsätter sin prästgärning, och möter den ena församlingsmedlemmen efter den andra i vardagliga situationer. Och det är då en bottenlös existentiell nöd uppenbaras. Den tro som en gång kunde skänka mening och kanske t.o.m. lyster åt livet har förlorat sin trovärdighet och cynismen och meningslösheten är svår att avvärja. Och prästen i all sin robusta medmänsklighet och närvaro har inte så mycket att erbjuda. Allt är naket, sant och en smula galghumoristiskt skildrat.

Samtidigt svävar frågan över prästens vandring genom den irländska vardagen om detta kanske i ljuset av mordhotet och filmens titel verkligen är en modern Golgatavandring. Prästen funderar förstås själv på frågan och kämpar med sitt förhållningssätt.

Vilken upplösning filmen slutligen får vill jag förstås inte avslöja. Men låt mig säga såpass mycket som att förutom att vara en skarpsynt skildring av den moderna människans existentiella nöd så är den en fascinerande gestaltning av den själsligt vanställande kraften i att bli utsatt för något som upplevs som oförlåtligt. Samtidigt som en aning av förlåtelse och försoning låter sig skönjas. För som prästen säger i ett telefonsamtal med sin dotter: “Det talas för mycket om synd och för lite om dygder”. “Du har nog rätt”, svarar dottern och frågar samtidigt: “Vilken skulle då vara den främsta?” Och prästen svarar: “Jag anser att förlåtelse är synnerligen underskattat.”

Andra recensioner.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En studie i oskyldighetspsykologi

En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.

Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.

Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.

Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.

Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , ,

En psykologiskt skarpsynt författare

Läste i natt en intervju med en för mig helt okänd person, den israeliske författaren Etgar Keret. Under rubriken En synnerligen skruvad plats, syftande på det moderna Israel, träder en psykologiskt mycket skarpsynt man fram. Det är faktiskt en ren fröjd att läsa om hur han klart ser den psykologiska skuggsidan av att försöken att finna ett försonat perspektiv på förintelsen stelnat i en krampartad absolut skuldfrihet.

Därför har också Keret föga överraskande beskyllts för att vara antisemit. Och skälet var tydligen en omdebatterad TV-sketch som Keret beskriver så här:

Den handlade om ett israeliskt friidrottsgäng som är i Tyskland och tränar, och som vill att deras löpare ska få en något kortare bana, med tanke på Förintelsen och allt, och till slut lyckas de. Skuld fungerar, och det vet israeliska politiker som ju ofta använder Förintelsen som ett redskap. Därför blev det extra känsligt.

Att en man med sådan insikt når stora försäljningsframgångar särskilt bland unga ser jag som ett gott tecken. Att det finns en längtan efter att spänna av och leva i nuet. Av att bara vara människa bland människor i en allt globalare värld.

Boken som aktualiserade intervjun har titeln Åtta procent av ingenting. Den måste jag läsa.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Om helande rättvisa

För alla som är upprörda över domarna i t.ex. Rödebymålet eller mot grabbarna som sparkade ihjäl Riccardo Campogiani och inte hittar några konstruktiva tankebanor att kanalisera sin indignation över rättsystemets flagranta brister rekommenderar jag läsning av fredagens understreckare i SvD. Den är skriven av filosofen Joakim Molander och har titeln Lagen kan inte hjälpa Rödeby att läka och handlar om kontrasten mellan den västerländska rättstraditionen och s.k. helande rättvisa.

Denna helande rättvisa (översättning av begreppet ”restorative justice”) representerar ett sätt att tänka kring brottpåföljder som inkluderar både den kriminelle och de av brottet berörda i en ömsesidig process syftande till att utvinna ett medmänskligt och moraliskt sett så djupgående lärande som möjligt för de inblandade parterna.

Grundidén är att den kriminelle och brottsoffren skall tala med med varandra med stöd av speciellt utbildade samtalsledare som antingen kan vara utomstående eller domare och åklagare. När det fungerar, vilket det tydligen ofta gör, leder samtal av detta slag till att de kriminella börjar förstå konsekvenserna av sitt handlande. Och denna insikt kan sedan leda till accepterande av ansvar och i förlängningen därav till en önskan om att upprätta den egna självrespekten genom att söka förlåtelse och försoning.

Under denna process kan i den bästa av världar mycket djupa insikter födas om medmänsklighetens natur och om den sårbara ömsesidighet som råder mellan oss människor. Insikter som gör en fortsättning på brottets bana omöjlig.

Samtidigt möjliggör denna dialogprocess svårvunna insikter för brottsoffren. Beroende på brottets karaktär kan det förstås vara näst intill ogörligt att finna ett försonat förhållningssätt till det som hänt, men det finns en smärtpunkt i det inre där både falsk och överslätande förlåtelse och försoning och rättmätig bitterhet och hämndgirighet viker för något som i det närmaste är ett under.

Att tala om detta under som fördjupad självinsikt och självrespekt kan låta futtigt, att tala om det som att man öppnar sig för ett inre källflöde av sann kärlek kan låta patetiskt eller sentimentalt. Men upplevelsen och de med upplevelsen sammanhängande insikterna är reella.

SvD 1 2 3 4 5 , DN 1 2

Uppdatering 31 juli: En bra artikel i ämnet av Ann Heberlein finns i Axess nr 5. Artikeln har titel Straffet bör upprätta offret.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Tankar om Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel

Nu har jag gjort det jag lovade i ett tidigare blogginlägg, dvs. jag har läst Ann Heberleins utmärkta bok Det var inte mitt fel. Den är lysande. Klartänkt, skarpsynt och uppfriskande rättframt skriven. Jag känner inte Ann Heberlein personligen, men när jag hade läst några sidor så fick jag en känsla av att pennan förts av något så säreget som en sofistikerad akademiker som av någon anledning behärskar konsten att kommunicera med samma oinställsamma tydlighet som Bert Karlsson. Men efter ett tag så förstod jag att det trots det rättframma tonfallet finns en djupgående medkänsla i budskapet så då kändes inte jämförelsen med Bert Karlsson särskilt välfunnen längre utan jag började associera till det arbete som utförs av personer som Anders Carlberg (chef för Fryshuset) och Dialy Mory Diabaté, gemenligen kallad Dallas (en bra artikel om Dallas verksamhet finns här).

Ann Heberlein vill helt enkelt ta hela det konflikträdda, överslätande och skitsnackande Sverige i hampan som ett slags till ansvarstagande och självrespekt uppfostrande morsa. Hennes resonemang utgår enkelt uttryckt från respekt för människan och hennes okränkbara värde. Men också från insikten att vi människor inte automatiskt klarar av att uttrycka detta vårt okränkbara värde genom hur vi lever våra liv. Vi behöver utvecklas i samspel med omvärlden. Vi behöver helt enkelt mötas av och samspela med människor som p.g.a. sin djupa självrespekt och integritet kan hjälpa oss att finna vår egen självrespekt och integritet.

Och som jag förstår Ann Heberlein är hon närmast rasande över hur vårt land är insvept i en överslätande filosofi som skapar intrycket att det mesta går an och att det mesta bör tolereras i något slags till intet förpliktigande moralisk relativism. Att vi helt enkelt lämnar människor åt sig själva och kanske i synnerhet barn och ungdomar genom att inte tydligt kräva det beteende som är kännetecknande för en ansvarstagande och mogen människa. Att vi är så rädda för dålig och ond auktoritet att vi inte förstår hur vi skall utöva god auktoritet. Och att vi därför tar vår tillflykt till diffusa teorier om tolerans och att det på något sätt skulle vara kränkande med klar och sanningsenlig feedback på faktiska prestationer, men att detta i själva verket innebär att vi sviker andra människor och vårt eget ansvar för dem och oss själva genom att inte dela med oss av våra ärliga reaktioner på olämpligt beteende.

När jag hade läst lite drygt halva boken så var det för mig alldeles klart att den handlar om hur vi människor skall vara mot varandra för att vi skall kunna tillsammans bygga, upprätthålla och utveckla ett samhälle där vi gör våra bättre sidor rimlig rättvisa. Har man ett psykologiskt perspektiv kan man kanske i stället säga att den handlar om tuff kärlek. Men samtidigt började en annan fråga skava i mitt inre. Varför argumenterar Ann Heberlein med sådan hetta att det känns som om hon skriver för sitt liv? Och mot slutet av boken fick jag faktiskt svar på den frågan. Det är helt enkelt så att boken är mycket personlig eftersom den egentligen är en meditation över en svårt kränkande upplevelse som Ann Heberlein råkade ut för i sin ungdom.

Jag har ju bl.a. i min senaste bok skrivit om att det i alla liv händer sådant som vi skulle ha tackat nej till om vi hade fått frågan först. Och att dessa händelser kan vara så svårsmälta att det blir som att ha fått en hel get nedtryckt i sig (en krönika om ämnet kan läsas på sidorna 9-12 i detta nyhetsbrev). Smältningen kan ta decennier eller mer. Ann Heberleins bok är faktiskt sprungen ur just en sådan getsmältning. Därför är den värd extra respekt. Trots att den är teoretiskt stringent och djupt kunnig så är det ingen teoretisk bok. Till formen liknar den kanske en populärt framställd lektion i moralfilosofi, men djupast sett är den ett övertygande vittnesbörd om en kämpande människas kamp för att nå självrespekt och integritet.

Den kampen har vi alla mycket att lära av.

SvD 1 2, DN, City,
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Om skuld, ansvar och personlig mognad

På senare år har Ann Heberlein (teologie doktor vid Lunds universitet) då och då glatt mig med kloka krönikor och reflektioner i SvD (1 2 3 4 5 6). Ofta har det med utgångspunkt från aktuella händelser handlat om genomtänkta reflektioner kring skuld, ansvar och möjlig förlåtelse. Nu har hon tydligen närmast i raseri skrivit en bok om det hon uppfattar som en “svensk massflykt från ansvar”. Bokens titel är Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar och den presenteras i dagens idagartikel i SvD.

Boken sägs handla om “att skylla ifrån sig, att lägga ansvaret för sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra, om att göra sig själv till offer för att slippa ta ansvar, om människor som hävdar att de är kränkta när de inte får väl godkänt på provet.” Huruvida de problem som Ann Heberlein tar upp är en specifikt svensk sjuka är väl närmast ett ämne för en jämförande global studie, men att de existerar är uppenbart. Häromsistens skrev ju t.ex. Marciej Zaremba flera intressanta artiklar i DN (1 2 3 4) kring kränkningsproblematik och identitetspolitik. Och alla som i media studerat reaktioner i samband med olika typer av offentliga skandaler vet ju att det knappast finns några gränser för hur långt olika personer kan gå när det gäller att lägga fram sig själv urskuldande hel- eller halvlögner och patetiska undanflykter för att bevara sin idealiserat goda självbild intakt.

Och i samband med olika typer av misshandel och våld visar sig den utlösande orsaken inte alltför sällan ha varit en kritisk eller nedlåtande kommentar eller blick. Och den kränkning som detta anses innebära, även om kritiken var fullständigt sakligt motiverad, kräver då att den egna hedern upprättas genom ett rejält överfall eller knivhugg eller vad det nu kan vara som anses mest lämpligt och verksamt.

Utan att ha läst boken är det förstås svårt att komma med några alldeles bestämda helhetsbedömningar av Ann Heberleins sätt att förhålla sig till det problem hon identifierat som angeläget. Min allmänna intuitiva känsla är dock att att det råder ett frändskap mellan våra perspektiv och jag delar oreserverat hennes bedömning “att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt”.

Och för att ytterligare understryka denna min uppfattning tänkte jag nu citera lite från min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) där jag t.ex. uttryckte mig så här: “Skulden känns besudlande, och därför vägrar alltså de flesta av oss att ta på sig skuld och förvandla den till positivt ansvar och lärande. Vi skjuter i stället skulden ifrån oss på andra. Det var inte mitt fel, det drabbade en oskyldig. Men någon måste ju vara skyldig, för annars känner jag mig jagad av den skuld jag kunde ha tagit på mig själv. För att den egna känslan av inre frid och renhet skall kunna bevaras behövs alltså en syndabock. Vi behöver peka finger och säga: Där ligger skulden. Jag är skuldfri, men det kan man minsann inte säga om den eller den eller dem. Dessa vedervärdiga människor som åsamkat mig detta.”

Och lite lägre fram i boken driver jag resonemanget ett steg längre genom att konstatera att “den frid som infinner sig i samband med att man friskriver sig själv från skuld, ansvar och lärmöjligheter vid utpekandet av en syndabock är ytterst kortvarigt. Eftersom skuldprojektionen inte är med sanningen överensstämmande börjar det koka i det inre av kvarvarande känslor av skuld. Det känns som att det behövs något mer. Jag har varit ett offer för den där vedervärdiga personen eller situationen. Och ett offer behöver upprättelse.

Skuldprojektion leder alltså till att projiceraren känner sig som ett offer, och offermentaliteten är mycket plågsam. Offret känner sig förpliktigat att hata förövaren eller förtryckaren eller vilket begrepp som nu är det riktiga att använda. Offret ser ju sig självt som oskyldigt och uppfattar därför hatet som berättigat. Men hat är ett svårhanterat psykiskt gift.

Så länge offret känner sig som offer pågår en aldrig sinande produktion av hat. Och behovet att projicera detta hat finns hela tiden. Om den gamla syndabocken inte räcker, eller rent av inte längre finns, måste nya sökas i en oändlig jakt på inre frid. En inre frid som tros ligga i den upprättelse som fantiseras bli följden av en oftast med skenbart vackra ord beskriven hämnd. På detta sätt kommer alltså offret att söka frid och upprättelse genom att förvandla sig självt till förövare.”

Enligt artikeln förväntar sig Ann Heberlein hård kritik för sina uppfattningar. Och det kommer hon förmodligen att få. Det pågår ju en kamp om hur människans natur bör uppfattas där makten länge har innehafts av företrädare för relativistiska idéer om att den mänskliga identiteten inte är något annat än en social konstruktion. Och har man den uppfattningen så luktar det förstås något omodernt över Heberleins hållning. Och i idagartikeln får hon också frågan om inte hennes tal om skuld låter som gammaldags luthersk moralsyn. Detta förnekar hon dock ivrigt. Och så vitt jag kan förstå med fog.

Slutligen vill jag säga att jag betraktar Ann Heberleins bok som ett av många tecken på att makten för en filosofi, som bakom vacker retorik om tolerans och förnuftsmoral i själva verket handlar om en upplösning av människan som moralisk ansvarigt subjekt, håller på att försvagas och förhoppningsvis snart brytas. Det gläder mig förstås. Ja det gör det så till den grad att jag kommer att köpa och läsa boken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,