BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

skolmedicin

Ett framsteg för homeopatin

Det skolmedicinska etablissemangets förhållande till s.k. alternativmedicin bygger knappast på ödmjukhet. Igår blev jag medveten om ett nytt exempel på detta när Högsta förvaltningsdomstolen fattade beslut i ett ärende rörande läkaren Anders Pettersson. Denne läkare har nämligen tagit sig friheten att erbjuda sina patienter homeopatisk behandling som komplement till övrig behandling. Den vetenskapliga rättrogenhetens väktare i form av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) hade då fattat beslut om att ställa nämnde Anders Pettersson under övervakning i 3 år. Men efter diverse turer i lägre rätt har Petterson uppenbarligen nu blivit friad av Högsta förvaltningsdomstolen. Socialstyrelsen förmenas därmed sin rätt att trakassera Pettersson för hans agerande.

Enligt Sveriges Radio är Pettersons kommentar till det inträffade att han är ”lite omtumlad”.  Förmodligen hade han inte förväntat sig att få domstolens hjälp att ta sig ur Socialstyrelsens ideologiska järngrepp. Samtidigt påminner han helt torrt om att han bara agerat som 54000 andra homeopatiska läkare inom EU.

I den Orwellska nyspråkstraditionen framträder så Anders Tegnell (avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning) och hävdar att Socialstyrelsen också fick rätt i domen. Eftersom Förvaltningsdomstolen inte uttalade sig om homeopatins eventuella verkningar utan i sina domskäl främst lyfte fram att Socialstyrelsen inte hade lyckats visa på några konkreta risker för patientsäkerheten så säger Tegnell att

En viktig del i domen som jag ser det är att domstolen inte tycker att homeopati är en del i en vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan den viktiga aspekten är att man upprätthåller en hög patientsäkerhet.

Lite annorlunda uttryckt tycks Tegnell mena att Förvaltningsdomstolens beslut betyder att homeopatin fortfarande är utan medicinskt värde, men att läkare kan (åtminstone ibland) ha rätt att rekommendera en eller annan behandling utan bevisad verkan så länge patientsäkerheten inte riskeras. Ett uttalande som bland annat underförstått betyder att ett av det skolmedicinska etablissemangets främsta dygder är dess månande om patientsäkerheten. Eftersom jag råkar ha en SvD artikel i färskt minne med rubriken Fler dör av läkemedel än i trafiken i USA så kan jag inte annat än höja på ögonbrynen inför Tegnells uttalande.

DN, SvD, AB

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Kvartersdoktons hälsorecept – goda middagar, lite promenader och kärlek

För egen del har jag aldrig sett programmet Kvartersdoktorn. Min bror brukar då och då säga att jag bör göra det. Han är full av beundran över Magnus Eriksson som den manlige läkaren i dokumentärserien heter. Och framhåller honom som ett verkligt föredöme. Bakgrunden är att min bror regelbundet är förbannad på de läkare han träffar. Arroganta typer som inte svarar på frågor, utan bara mästrar och skriver ut recept. Men denne Magnus Eriksson är tydligen en riktig människa, som närvarande och sympatisk bryr sig om och respekterar sina patienter.

Trots min brors ivriga rekommendationer har jag alltså aldrig sett det där programmet, men när jag i dagens SvD såg en intervju med läkaren ifråga med rubriken Doktor annorlunda så läste jag förstås den som ett slags kompensation. Karin Thunberg brukar alltid göra bra intervjuer, och den här var inget undantag. Magnus Eriksson framstår som en levnadsklok och vettig människa, helt i enlighet med min brors beskrivning. 

Det som gjorde mest intryck på mig var Erikssons svar på frågan ”Hur ofta går du själv till doktorn?”. Det var kort och kärnfullt: ”Ytterst ogärna.” Och Karin Thunberg följde då upp med frågan ”Vad är du rädd för?” och fick det lysande svaret.

Så länge ingen hittar någon sjukdom hos mig är jag frisk, så länge jag inte kollat mina levervärden har jag inte druckit för mycket. Min mamma var likadan, gick aldrig till doktorn. Högt blodtryck, till exempel, har bara marginell betydelse för en människas livslängd. Det viktigaste är generna, om man har något ärftligt och det har jag inte. Jag vill inte behöva ta ett piller varje dag och bli påmind om min egen dödlighet. Om jag känner någon krämpa, viket jag gör ibland, tänker jag på min husläkare. Då går besvären över.

Jag har visserligen ingen husläkare att tänka på som subtilt verkande medicin utan jag nöjer mig med akupunktur och homeopati. Och det fungerar utmärkt. Trots utspel från Christer Fuglesang och andra pillerfanatiker som är angelägna om att ingen får bli, eller fortsätta vara, frisk på fel sätt, dvs. utan att läkemedelsindustrin tjänat pengar.

På tal om attackerna och hånet mot s.k. alternativmedicin läste jag förresten i senaste Hälsa att

Patienter till läkare som har komplementär utbildning i antroposofisk medicin, akupunktur och homeopati kostar mindre rent hälsoekonomiskt och lever dessutom längre, jämfört med patienter till läkare som inte har en sådan utbildning. Det här visar en studie från Nederländerna. Studien omfattar 150000 försäkringstagare i ett av Nederländernas största försäkringsbolag. 

Något att betänka.

Men låt mig ge den kloke kvartersdoktorn sista ordet.

Var inte rädd om dig utan lev! (…) Det viktigaste för att behålla hälsan är att man äter gott, rör sig lite grann och är del av ett socialt sammanhang.

Ett påstående som Karin Thunberg spetsar till med sin fråga ”Så egentligen klarar vi oss på goda middagar, lite promenader och kärlek?”. Svaret hon får blir: ”Visst.”

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

”Matter over mind” eller ”mind over matter”?

Läste just två fascinerande och varandra säreget kompletterande artiklar i SvD. Den första – Nytt rön kan ge färre självmord – handlade om upptäckten av en inflammationsmarkör – IL6 – som kan användas för att diagnosticera självmordsbenägenhet. Man har helt enkelt upptäckt att självmordsbenägna personer har något slags inflammatoriskt tillstånd i hjärnan, och man hoppas därför kunna behandla dessa starkt deprimerade personer med något slags kombination av antidepressiva och antiinflammatoriska medel. Denna artikel stämmer perfekt med den överordnade vetenskapliga världsbilden att verkligt solida förklaringar är materiella förklaringar. Och på den psykiska sjukdomslärans område betyder alltså detta att om man lyckas relatera ett psykiskt sjukdomssymptom till något slags kroppslig faktor så anses symptomet förklarat. Att det alltså är olika rubbningar av hormoner, signalsubstanser och andra kroppsaftsbalanser eller t.o.m. inflammationer som förklaras ligga bakom sjukdomssymptomet och att en adekvat behandling därför kräver att man tillför allehanda kemikalier som har till syfte att någorlunda justera de olika fysiska rubbningarna.

Den andra artikel har den braskande rubriken Isfakir utmanar vetenskapen. Den handlar om en 51 årig holländare vid namn Wim Hof som tydligen besitter från normalmänniskans synpunkt synnerligen märkliga förmågor. Av allt att döma tycks han kunna styra sitt autonoma nervsystem med ren viljekraft. En förmåga som han tränat upp genom att meditera bland munkar i Tibet och bland mayaindianer. Och det är inga småsaker som han lyckas med. Han har bl.a. slagit 18 olika extrema världsrekord som noterats i Guinness rekordbok. Hof kom tydligen sina färdigheter på spåren när han tog ett bad i en iskall fjällbäck. Han upptäckte då att

han kunde ligga i nästan hur länge som helst. Sedan dess har världsrekordet slagits flera gånger, bland annat i direktsänd tv där han badat i nästan två timmar i en tank fylld med ett halv ton isbitar, hela tiden med en stabil kroppstemperatur på 37 grader celsius.

Till forskarnas häpnad lyckas han tydligen inte bara starkt påverka sin kroppstemperatur och cirkulation med viljan. Något som ytterligare bevisats av bedrifter som att springa maraton i 20 graders kyla iklädd shorts eller att simma under Nordpolens is i 6 minuter och 20 sekunder utan att hämta andan. Utan han kan tydligen också påverka sitt immunförsvar med viljan.

Professorn i intensivvårdsmedicin Peter Pickkers, som gjort försöken på Wim Hof, är förstås förbryllad och konstaterar på sedvanligt försiktigt vetenskapligt vis att ”det är för tidigt att säga om detta öppnar för helt nya sätt att behandla sjukdomar.” Man skall till en början försöka upprepa resultaten genom att hitta andra personer som använt samma meditationsmetoder som Wim Hof och som möjligen kan vara intresserade av att ställa sig till forskarnas förfogande.

Till saken hör att Wim Hof naturligtvis inte tror att han själv är unik på något sätt. Han menar att alla kan göra det han gör. ”Det handlar om att förflytta sina gränser, undanröja rädslor och förfina sin meditativa teknik”.

Den överordnade fråga som dessa båda artiklar enligt min mening ställer i blickpunkten rör den materialistiskt reduktionistiska medicinens filosofiska grundbult att sjukdom är en störning i den biologiska mekanismen som bör justeras genom tillsats av allehanda kemikalier om nu inte kirurgi också anses påkallat. En ståndpunkt som tämligen väl beskrivs av begreppet ”matter over mind”.  Har t.ex. en självmordsbenägenhetsökande inflammation i hjärnan upptäckts så är enligt detta standardperspektiv det självklara botemedlet antiinflammatoriska medel. Wim Hofs förmågor aktualiserar däremot ett helt annat perspektiv nämligen den mänskliga viljans eller intentionens makt i sammanhanget. Ett perspektiv som låter sig väl beskrivas av begreppet ”mind over matter”. Utifrån detta perspektiv blir den centrala frågan i den här konkreta situationen: Vad har utspelats och utspelas i det inre för att detta skall få en inflammerad hjärna till följd?  En inflammation som i sin tur kan få sådan makt över tanken och känslan att självmord ter sig som den naturliga och bästa utvägen.

Ur det här perspektivet framstår symptombehandling med antiinflammatoriska medel som en kanske någorlunda effektiv men ytlig behandling eftersom den inte kommer åt den verkliga kausala kraften i sammanhanget. Det Wim Hofs förmågor påminner oss människor om är makten i att tänka friska tankar och känna friska känslor. Detta betyder inte att jag har någon naiv tro på att vi alla hux flux kan tänka och känna oss friska och att alla som lider av olika sjukdomstillstånd därför har sig själva att skylla i något slags moraliserande mening. Jag menar bara att om man med kraft och stabil konsekvens förmår tänka friska tankar och känna friska känslor så kommer våra sjukdomstillstånd att begränsas till dem som har andra orsaker än vår egen livshållning.
—–
Andra bloggare , , , , ,

Placebo en möjlig port till en annan läkekonst?

Efter att ha blivit intensivt engagerad i en debatt på denna min blogg efter ett inlägg som jag skrev med anledning av PC Jersilds recension i DN av Edzard Ernst och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksaleri så vill jag i anslutning till SvD-artikeln om samma bok bara ställa några frågor. Vad är placebo? Varför och hur fungerar placebo? Varför har inte placebo hög status utan betraktas närmast som ett felaktigt eller i varje fall primitivt och omodernt sätt att bli frisk?

Om det gick att förstå människan som fysiologiskt system så att man kunde systematiskt använda de mekanismer som verkar i det som kallas placebo så är jag övertygad om att om patienterna ställdes inför valet att få bli friska genom placebomekanismerna eller genom rejäla doser av allt annat än biverkningsfria kemikalier så skulle skolmedicinen så som den nu ser ut vara död.

Så i stället för att betrakta placebo som ett slags ointressant residualfenomen borde vi enligt min mening betrakta fenomenet som en möjlig port till paradigmomdanande insikter om människans natur och därmed också om sjukdomarnas uppkomst och bot.

Mitt intryck är dock att det inom medicinen som expertsystem (eller kanske det i stort sett bara är bland expertsystemets ideologiska väktare) är mycket viktigt att bli frisk på rätt sätt (dvs. på det sätt som dominerar nu) så det lär väl dröja innan modiga forskare vågar vända på analyskuttingen och verkligen försöka förstå placebo i stället för att se ner på det som ett slags sämre bot.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Sedvanlig skolmedicinsk arrogans

PC Jersild recenserar i dagens DN under rubriken Kvacksalveriets pris en mot alternativmedicin och komplementärmedicin mycket kritisk bok. Den är skriven av Simon Singh och Edzard Ernst och har titeln Salvekvick och kvacksalveri. Jag har inte läst boken, men kan i varje fall konstatera att Jersild verkar mer än nöjd med att i stort sett ingenting av vad som granskas i den finner nåd inför författarnas förmodat skärpta intellekt och goda omdöme.

Tonfallet i recensionen (och jag förmodar även tonfallet i boken) är präglat av den sedvanliga arrogansen i sammanhanget. Men låt mig påminna Jersild och andra som är på härnadståg mot alternativmedicinen att de personer som har och har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar inte imponeras av att få veta att de har blivit lurade. Att de suggererat sig själva till friskhet eller att det helt enkelt bara är så att de blivit friska ändå. Och därmed spenderat pengar på verkningslösa dumheter.

Den skolmedicinska arrogansen är faktiskt kontraproduktiv. Personer som vet att de har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar struntar naturligtvis fullständigt i att dessa behandlingar underkänns av skolmedicinska experter. Istället börjar man undra över vad det är för fel på vetenskapens metoder som gör att de inte kan hitta de verkningar som man själv med tacksamhet upplevt. Och så undrar man också över varför ideologiska representanter för en läkekonst som i Sverige årligen lär kosta 4000 personer livet p.g.a. felbehandlingar är så oroade över de risker som tas av personer som vänder sig till alternativmedicinen. Varför engagerar de sig inte för att försöka rädda de patienter som söker sig till deras eget system. Det verkar vara en långt angelägnare uppgift.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Antroposofisk medicin i blåsväder

Läste just en artikel i DN som förkunnar att Läkemedelsverket verkar inriktat på att sätta stopp för den antroposofiska medicinen. ”Vi bedömer att den svenska läkemedelslagstiftningen inte är anpassad för den antroposofiska medicinen”, säger Stefan Berggren som tydligen är enhetschef på Läkemedelsverket. Och slutsatsen är förstås den givna. Den dispens som antroposoferna har bör inte förnyas.

Min kommentar är att det naturligtvis inte finns någon anledning att tro att allt som antroposoferna sysslar med i sin läkekonst är höjt över varje rimlig invändning, men varför är det så angeläget att försöka lagvägen tvinga alla att bli friska på det sätt som skolmedicinen och dess institutioner för tillfället definierar som det rätta. Den omskrutna friheten skall minsann inte finnas på detta område. Och blir man frisk på fel sätt så har man förmodligen inte ens varit sjuk. En inbillningssjuk blir inbillningsfrisk.

Och hur stora är problemen med felbehandlingar etc. inom alternativmedicinen jämfört med felbehandlingar inom skolmedicinen? Det lär ju dö c:a 4000 personer om året av felbehandlingar inom sjukvården.

I samband med att TV 4 gjorde en utomordentligt snedvriden granskning av den antroposofiska cancermedicinen Iscador skrev jag en längre betraktelse i ämnet med titeln: Skolmedicin och alternativmedicin – hegemoniförsvar eller en möjlig framtida syntes. Den börjar på sidan 2 i detta dokument.

————————————–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Sjukvårdens häpnadsväckande makt över våra sinnen

Socialstyrelsen publicerade idag en rapport med titeln Vårdskador inom somatisk slutenvård. Denna rapport ger vid handen att 8,6 % av patienterna inom den somatiska slutenvården har tecken på vårdskador. På årsbasis skulle detta betyda 105000 vårdskador. I runda slängar var tionde vårdskadad patient får bestående men eller funktionsnedsättning. Det handlar alltså om c:a 10000 patienter om året. Och i tre procent av fallen bidrar vårdskadan till patientens död, dvs. c:a 3000 patienter dör årligen av den behandling som de får inom sjukvården.

I pressmeddelandet i samband med rapportens publicering uttalar sig chefen för Socialstyrelsens tillsynsavdelning, Johan Carlsson. Han säger till att börja med att ”sedan de journaler vi har granskat skrevs 2003-2004 har mycket hänt på patientsäkerhetsområdet men fortfarande finns mycket kvar att göra”. Detta är en klassisk byråkratutsaga. I stället för att rent ut säga att siffrorna är fullständigt oacceptabla, ja skandalösa så tar man udden av dem genom att framställa det som att vi är på rätt väg och att det därför inte finns någon anledning till oro. Vi får också veta att ansvaret för vårdskadorna ”ligger i första hand på hälso- och sjukvården själv”. Något som får mig att undra över om man verkligen har övervägt att skylla det hela på de otillständigt svårbotade och lättdödade patienterna.

I vilket fall som helst betonar Socialstyrelsens pressmeddelande att det viktigaste är att sjukvården förebygger vårdskador genom att utveckla ”rutiner för det egna säkerhetsarbetet”. Och man gör också följande jämförelse: ”Precis som andra avancerade verksamheter som flyget och processindustrin, behöver vården utveckla ett system av egenkontroll av de egna rutinerna”. Och det som i detta sammanhang sägs krävas är ”förbättrad information till patienterna samt inom och mellan vårdenheter och striktare hygienregler”.

I dagens DN kommenterar Göran Hägglund Socialstyrelsens rapport i en rätt klok artikel, och jag skall inte fördjupa mig närmare i hans olika idéer kring vilka underverk som skulle kunna åstadkommas om man hade en lika bra webbaserad journalföring som i den amerikanska veteransjukvården. Det jag i stället vill lyfta fram är det fullständigt häpnadsväckande faktum att en rapport som denna inte leder till ett fullständigt ramaskri. Visserligen är det känt sedan tidigare att sjukvården kostar tusentals personer om året livet. Men varför har vi fortsatt förtroende för denna verksamhet. Skulle det gälla någon annan verksamhet så skulle det tveklöst vara annat ljud i skällan. Tänk t.ex. om 8,6 % av flygpassagerarna skadades under själva flygandet. Och att 3 % av dem som skadades faktiskt dog. Det behövs inte någon större insiktsfullhet för att förstå att om dessa förhållanden rådde så skulle flyget få oöverstigliga svårigheter med passagerarunderlaget.

Så den fråga jag ställer mig är: hur har sjukvården kunnat få sådan makt över våra sinnen att vi tycker att det i stort sett är OK att det fungerar som det gör?

Jag vet inte svaret. Kan det verkligen räcka med en lagom kombination av egen dödsrädsla och det penningstarka medicinindustriella komplexets skickliga marknadsföring av sin människosyn, verklighetsuppfattning och sjukvårdsideologi?

Själv tänker jag på ett råd som en av mina vänner har gett mig. Han är själv läkare, och sa vid ett tillfälle av klarsyn att ”man skall inte söka läkare i oträngt mål”.

SvD
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Medkännande och ensidigt om adhd

Svenska Dagbladets Idagsida kör för närvarande en serie om adhd. I hittills fem artiklar (1 2 3 4 5) har olika personer med adhd-diagnos presenterats på det där inlevelsefulla, balanserade och välskrivna sätt som gör Idagsidan så bra. I det aktuella fallet är artiklarna så medkännande skrivna att det nästan känns hjärtlöst att komma dragandes med tvivel på de tankemodeller som hela adhd-tänkandet bygger på.

Men jag saknar likväl en problematiserande artikel om själva adhd-diagnosen. Och i synnerhet om orsakerna till det aktuella tillståndet. Men den kanske kommer.

I väntan på denna artikel vill jag om skälet till min saknad säga att jag anser att den nuvarande artikelserien ger ett rätt ensidigt stöd för det synsätt på adhd som hör samman med det rådande skolmedicinska paradigmet. Enligt detta betraktas ju sjukdom som i grunden orsakat av en störning i den biologiska mekanismen och att bot innebär att med hjälp av olika kemiska substanser så långt möjligt återställa den ursprungliga friska biologiska mekanismfunktionen. Och adhd-diagnosen passar utmärkt väl in i denna bild genom att adhd beskrivs som ett neuropsykiatriskt funktionshinder som kan motverkas t.ex. med olika amfetaminpreparat. Adhd-symtomen anses alltså bero på något slags störning i hjärnfunktionen som man försöker kalibrera med diverse kemikalier.

Ett alternativt perspektiv på adhd finns emellertid. Det är sprunget ur det som kallas anknytningsforskning, en forskningsinriktning som bygger på John Bowlbys pionjärinsatser på området (om anknytningsteorin i allmänhet läs t.ex. 1 & 2). Denna forskning kunde tidigt urskilja tre huvudtyper av anknytningsmönster mellan mor och barn: trygg, undvikande och ambivalent anknytning. En del barn passade dock inte in i dessa tre kategorier och från början på 1990-talet har vissa forskare börjat använda ett fjärde anknytningsmönster som kallas ”desorganiserad anknytning”. En anknytningsform som förekommer i 5-10 procent av de undersökta föräldra-barnparen. Men förekomsten av det desorganiserade anknytningsmönstret är inte jämt fördelad över olika sociala situationer utan det är i stället så att i s.k. socialt utsatta familjer är förekomsten 25-30 procent och i socialt extremt utsatta familjer, s.k. högriskfamiljer, är förekomsten 85-90 procent.

Det adhd-relevanta med denna forskning är att den desorganiserade anknytningen är starkt relaterad till olika utagerande beteenden som hyperaktivitet, impulsivitet, uppmärksamhetsproblem, ökad aggressivitet etc. Forskningen visar kort och gott att barn med desorganiserad anknytning har starkt ökad tendens att bete sig på sätt som kan kvalificera för en adhd-diagnos.

Två mycket intressanta och sakligt välunderbyggda artiklar om adhd ur både ett evolutionspsykologiskt perspektiv och ur det perspektiv som anknytningsforskningen skänker finns i tidskriften Medikament. De är skrivna av läkaren Tomas Ljungberg och kan läsas här (1 2).

Om man ser på adhd-problematiken ur det perspektiv som håller på att växa fram ur anknytningsforskningen så kan man ställa sig frågan om det inte i själva verket är så att vi har valt att organisera vårt samhälle så att vi ökar möjligheterna för uppkomsten av olika former av otrygg och desorganiserad anknytning och att vi därför i rätt stor utsträckning själva producerar den adhd-problematik som vi sedan med bekymrad min bekämpar med amfetaminpreparat.
———————————-
Andra bloggare om , , ,