BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

sjukvården

Ett framsteg för homeopatin

Det skolmedicinska etablissemangets förhållande till s.k. alternativmedicin bygger knappast på ödmjukhet. Igår blev jag medveten om ett nytt exempel på detta när Högsta förvaltningsdomstolen fattade beslut i ett ärende rörande läkaren Anders Pettersson. Denne läkare har nämligen tagit sig friheten att erbjuda sina patienter homeopatisk behandling som komplement till övrig behandling. Den vetenskapliga rättrogenhetens väktare i form av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) hade då fattat beslut om att ställa nämnde Anders Pettersson under övervakning i 3 år. Men efter diverse turer i lägre rätt har Petterson uppenbarligen nu blivit friad av Högsta förvaltningsdomstolen. Socialstyrelsen förmenas därmed sin rätt att trakassera Pettersson för hans agerande.

Enligt Sveriges Radio är Pettersons kommentar till det inträffade att han är ”lite omtumlad”.  Förmodligen hade han inte förväntat sig att få domstolens hjälp att ta sig ur Socialstyrelsens ideologiska järngrepp. Samtidigt påminner han helt torrt om att han bara agerat som 54000 andra homeopatiska läkare inom EU.

I den Orwellska nyspråkstraditionen framträder så Anders Tegnell (avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning) och hävdar att Socialstyrelsen också fick rätt i domen. Eftersom Förvaltningsdomstolen inte uttalade sig om homeopatins eventuella verkningar utan i sina domskäl främst lyfte fram att Socialstyrelsen inte hade lyckats visa på några konkreta risker för patientsäkerheten så säger Tegnell att

En viktig del i domen som jag ser det är att domstolen inte tycker att homeopati är en del i en vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan den viktiga aspekten är att man upprätthåller en hög patientsäkerhet.

Lite annorlunda uttryckt tycks Tegnell mena att Förvaltningsdomstolens beslut betyder att homeopatin fortfarande är utan medicinskt värde, men att läkare kan (åtminstone ibland) ha rätt att rekommendera en eller annan behandling utan bevisad verkan så länge patientsäkerheten inte riskeras. Ett uttalande som bland annat underförstått betyder att ett av det skolmedicinska etablissemangets främsta dygder är dess månande om patientsäkerheten. Eftersom jag råkar ha en SvD artikel i färskt minne med rubriken Fler dör av läkemedel än i trafiken i USA så kan jag inte annat än höja på ögonbrynen inför Tegnells uttalande.

DN, SvD, AB

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Kvartersdoktons hälsorecept – goda middagar, lite promenader och kärlek

För egen del har jag aldrig sett programmet Kvartersdoktorn. Min bror brukar då och då säga att jag bör göra det. Han är full av beundran över Magnus Eriksson som den manlige läkaren i dokumentärserien heter. Och framhåller honom som ett verkligt föredöme. Bakgrunden är att min bror regelbundet är förbannad på de läkare han träffar. Arroganta typer som inte svarar på frågor, utan bara mästrar och skriver ut recept. Men denne Magnus Eriksson är tydligen en riktig människa, som närvarande och sympatisk bryr sig om och respekterar sina patienter.

Trots min brors ivriga rekommendationer har jag alltså aldrig sett det där programmet, men när jag i dagens SvD såg en intervju med läkaren ifråga med rubriken Doktor annorlunda så läste jag förstås den som ett slags kompensation. Karin Thunberg brukar alltid göra bra intervjuer, och den här var inget undantag. Magnus Eriksson framstår som en levnadsklok och vettig människa, helt i enlighet med min brors beskrivning. 

Det som gjorde mest intryck på mig var Erikssons svar på frågan ”Hur ofta går du själv till doktorn?”. Det var kort och kärnfullt: ”Ytterst ogärna.” Och Karin Thunberg följde då upp med frågan ”Vad är du rädd för?” och fick det lysande svaret.

Så länge ingen hittar någon sjukdom hos mig är jag frisk, så länge jag inte kollat mina levervärden har jag inte druckit för mycket. Min mamma var likadan, gick aldrig till doktorn. Högt blodtryck, till exempel, har bara marginell betydelse för en människas livslängd. Det viktigaste är generna, om man har något ärftligt och det har jag inte. Jag vill inte behöva ta ett piller varje dag och bli påmind om min egen dödlighet. Om jag känner någon krämpa, viket jag gör ibland, tänker jag på min husläkare. Då går besvären över.

Jag har visserligen ingen husläkare att tänka på som subtilt verkande medicin utan jag nöjer mig med akupunktur och homeopati. Och det fungerar utmärkt. Trots utspel från Christer Fuglesang och andra pillerfanatiker som är angelägna om att ingen får bli, eller fortsätta vara, frisk på fel sätt, dvs. utan att läkemedelsindustrin tjänat pengar.

På tal om attackerna och hånet mot s.k. alternativmedicin läste jag förresten i senaste Hälsa att

Patienter till läkare som har komplementär utbildning i antroposofisk medicin, akupunktur och homeopati kostar mindre rent hälsoekonomiskt och lever dessutom längre, jämfört med patienter till läkare som inte har en sådan utbildning. Det här visar en studie från Nederländerna. Studien omfattar 150000 försäkringstagare i ett av Nederländernas största försäkringsbolag. 

Något att betänka.

Men låt mig ge den kloke kvartersdoktorn sista ordet.

Var inte rädd om dig utan lev! (…) Det viktigaste för att behålla hälsan är att man äter gott, rör sig lite grann och är del av ett socialt sammanhang.

Ett påstående som Karin Thunberg spetsar till med sin fråga ”Så egentligen klarar vi oss på goda middagar, lite promenader och kärlek?”. Svaret hon får blir: ”Visst.”

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Placebo en möjlig port till en annan läkekonst?

Efter att ha blivit intensivt engagerad i en debatt på denna min blogg efter ett inlägg som jag skrev med anledning av PC Jersilds recension i DN av Edzard Ernst och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksaleri så vill jag i anslutning till SvD-artikeln om samma bok bara ställa några frågor. Vad är placebo? Varför och hur fungerar placebo? Varför har inte placebo hög status utan betraktas närmast som ett felaktigt eller i varje fall primitivt och omodernt sätt att bli frisk?

Om det gick att förstå människan som fysiologiskt system så att man kunde systematiskt använda de mekanismer som verkar i det som kallas placebo så är jag övertygad om att om patienterna ställdes inför valet att få bli friska genom placebomekanismerna eller genom rejäla doser av allt annat än biverkningsfria kemikalier så skulle skolmedicinen så som den nu ser ut vara död.

Så i stället för att betrakta placebo som ett slags ointressant residualfenomen borde vi enligt min mening betrakta fenomenet som en möjlig port till paradigmomdanande insikter om människans natur och därmed också om sjukdomarnas uppkomst och bot.

Mitt intryck är dock att det inom medicinen som expertsystem (eller kanske det i stort sett bara är bland expertsystemets ideologiska väktare) är mycket viktigt att bli frisk på rätt sätt (dvs. på det sätt som dominerar nu) så det lär väl dröja innan modiga forskare vågar vända på analyskuttingen och verkligen försöka förstå placebo i stället för att se ner på det som ett slags sämre bot.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Sjukvårdens häpnadsväckande makt över våra sinnen

Socialstyrelsen publicerade idag en rapport med titeln Vårdskador inom somatisk slutenvård. Denna rapport ger vid handen att 8,6 % av patienterna inom den somatiska slutenvården har tecken på vårdskador. På årsbasis skulle detta betyda 105000 vårdskador. I runda slängar var tionde vårdskadad patient får bestående men eller funktionsnedsättning. Det handlar alltså om c:a 10000 patienter om året. Och i tre procent av fallen bidrar vårdskadan till patientens död, dvs. c:a 3000 patienter dör årligen av den behandling som de får inom sjukvården.

I pressmeddelandet i samband med rapportens publicering uttalar sig chefen för Socialstyrelsens tillsynsavdelning, Johan Carlsson. Han säger till att börja med att ”sedan de journaler vi har granskat skrevs 2003-2004 har mycket hänt på patientsäkerhetsområdet men fortfarande finns mycket kvar att göra”. Detta är en klassisk byråkratutsaga. I stället för att rent ut säga att siffrorna är fullständigt oacceptabla, ja skandalösa så tar man udden av dem genom att framställa det som att vi är på rätt väg och att det därför inte finns någon anledning till oro. Vi får också veta att ansvaret för vårdskadorna ”ligger i första hand på hälso- och sjukvården själv”. Något som får mig att undra över om man verkligen har övervägt att skylla det hela på de otillständigt svårbotade och lättdödade patienterna.

I vilket fall som helst betonar Socialstyrelsens pressmeddelande att det viktigaste är att sjukvården förebygger vårdskador genom att utveckla ”rutiner för det egna säkerhetsarbetet”. Och man gör också följande jämförelse: ”Precis som andra avancerade verksamheter som flyget och processindustrin, behöver vården utveckla ett system av egenkontroll av de egna rutinerna”. Och det som i detta sammanhang sägs krävas är ”förbättrad information till patienterna samt inom och mellan vårdenheter och striktare hygienregler”.

I dagens DN kommenterar Göran Hägglund Socialstyrelsens rapport i en rätt klok artikel, och jag skall inte fördjupa mig närmare i hans olika idéer kring vilka underverk som skulle kunna åstadkommas om man hade en lika bra webbaserad journalföring som i den amerikanska veteransjukvården. Det jag i stället vill lyfta fram är det fullständigt häpnadsväckande faktum att en rapport som denna inte leder till ett fullständigt ramaskri. Visserligen är det känt sedan tidigare att sjukvården kostar tusentals personer om året livet. Men varför har vi fortsatt förtroende för denna verksamhet. Skulle det gälla någon annan verksamhet så skulle det tveklöst vara annat ljud i skällan. Tänk t.ex. om 8,6 % av flygpassagerarna skadades under själva flygandet. Och att 3 % av dem som skadades faktiskt dog. Det behövs inte någon större insiktsfullhet för att förstå att om dessa förhållanden rådde så skulle flyget få oöverstigliga svårigheter med passagerarunderlaget.

Så den fråga jag ställer mig är: hur har sjukvården kunnat få sådan makt över våra sinnen att vi tycker att det i stort sett är OK att det fungerar som det gör?

Jag vet inte svaret. Kan det verkligen räcka med en lagom kombination av egen dödsrädsla och det penningstarka medicinindustriella komplexets skickliga marknadsföring av sin människosyn, verklighetsuppfattning och sjukvårdsideologi?

Själv tänker jag på ett råd som en av mina vänner har gett mig. Han är själv läkare, och sa vid ett tillfälle av klarsyn att ”man skall inte söka läkare i oträngt mål”.

SvD
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,