Andres Lokkos London och en pendeltågsspärr i Trångsund

I fredagens SvD har Andres Lokko skrivit ett mycket inlevelsefullt och mänskligt reportage om känslan kring att lämna London för att efter 6 år flytta hem till Sverige. Jag läste Hej då, London i igår kväll och blev mycket nostalgisk. Inte för att jag bott länge i London och därför kände igen mig. Nej det reportaget påminde mig om var likheterna mellan aspekter av Lokkos hållning inför att lämna London och hur det var för mig att lämna en tillvaro som spärrvakt vid Trångsunds pendeltågsstation inte efter 6 år utan efter 21 år.

Lokko konstaterar:

Men det jag tar med mig, starkare än något annat, är personerna som omgav utkanterna av min vardag. De jag inte ens kände.

Och så skriver han med inlevelse och medkänsla om sina observationer av mer eller mindre originella existenser som t.ex. Alan, ”en äldre irländsk skäggig herre”.

Det var alltså när jag läste detta som känslan från min spärrvaktstid kom tillbaka. Jag var visserligen flitigt sysselsatt med eget intellektuellt arbete under dagarna i spärren. Det var inte för inte som jag brukar beskriva detta arbete som ett ”förtäckt kulturstipendium”. Men jag ägnade mig också åt att betrakta ett samhälle och dess människor.

Med åren upprättades det osynliga band mellan mig och olika trafikanter. Vi svenskar är ju diskreta, men vi lade märke till varandra och naturligtvis förstod de som regelbundet passerade förbi spärren att jag fick en viss inblick i deras liv. Ibland fick jag också frapperande förtroenden t.ex. i samband med sjukdomar, dödsfall, skilsmässor och andra dramatiska skeenden i livet. Men för det mesta blev det inget sagt trots att mycket var om inte uppenbart så ändå ganska tydligt. Ja det är faktiskt överraskande hur mycket man kan förstå eller åtminstone ana om en människa bara av att se henne passera en pendeltågsstation år efter år.

De osynliga banden är också överraskande starka. När jag t.ex. häromåret höll en föreläsning i Norrköping, eller möjligen var det i Linköping, blev jag efteråt kontaktad av en kille som jag kände igen som gammal Trångsundsbo. Han hade flyttat för flera år sedan, men var uppenbart förtjust över att se mig i en annan roll. Och han ville gärna dela med sig av hur han hade uppfattat mig som person medan jag satt och beskådade Trångsundstrafikanter.

Jag slutade detta arbete 1998, och i många år efteråt fick jag frågor om tågen om jag rörde mig i Trångsunds lilla centrum. Men av förklarliga skäl har det blivit allt glesare med dylika kontakter. Men så sent som häromåret var det en person som trodde att jag var en god källa till pålitlig information. När jag sa att jag inte hade jobbat i spärren på si så där 10 år tittade han lite förvånat på mig och sa: ”Då är det därför jag inte sett dig på länge.”

För några dagar sedan, rättare sagt dagen före julafton, fick jag återigen en påminnelse om min spärrvaktstillvaro. ”Känner du igen mig” sa en ung herre i kanske 35 års åldern till mig på ICA. Mitt svar blev nej. Men han kände uppenbart igen mig som spärrvakten. Det här var en välklädd herre med den typ av utstrålning som driftiga och välutbildade personer har så han hade förmodligen känt något slags affinitet när han passerade spärren på 90-talet.

Hur som helst berättade vi för varandra vad vi sysslar med nuförtiden. Och det kändes bra. Inte bara en fläkt från gamla tider. Utan lite riktig mänsklig beröring mitt i julståhejet.

Jag tänker på att det moderna livet sägs vara så anonymt och uppstressat. Och det är väl sant på många sätt. Men under ytan längtar vi efter att knyta an till varandra och bry oss om. Bakom nollställda ansikten registrerar vi våra bröder och systrar och om omständigheterna blir de rätta så vågar vi ge oss till känna. Och återvänder Andres Lokko till sina gamla Londonkvarter så kommer troligen även han att få möta ett eller annat glatt ansikte som undrar var han hållit hus på senare tid.

—–
Ytterligare några erfarenheter från mitt spärrvaktsliv finns i detta gamla nyhetsbrev (från sidan 2).
—–
Andra bloggare om , , , , , ,

En sittmardröm på nattåget

Gjorde ett jobb i Haparanda igår. Höll en föreläsning för chefer på kommunen med titeln Visioner och ledarskap. Det gick som smort. Resan tog i och för sig dryga 35 timmar. Försenade tåg och bussbyten gjorde sitt till för att det hela skulle bli en övning i tålmodigt sittande.

Men det verkligt prövande var den eländiga stolen på nattåget från Luleå. Jag lyckades inte få vare sig ligg- eller sovplats. Så jag tillbringade den lite mer än femton timmar långa resan sittande. Och stolen var en sannskyldig plåga. Min erfarenhet är att de flesta kommunikationsföretag numera försämrar stolarna. För inte så länge sedan flög jag med ett SAS-plan som var nyrenoverat och naturligtvis var stolarna sprillans nya. Och det betydde att de var stenhårda och hur jag än bar mig åt så satt jag obekvämt. Men rekordet slås av dessa förfärliga stolar på nattåget från Luleå. Det var av allt att döma en nyrenoverad kupé. Allt såg fräscht och trevligt ut. Men sittandet var ett helvete.

Det nya stolkonceptet verkar vara att stolarna skall tvinga på passagerarna en hållning som de inte har och aldrig har haft. Stolar som de på SAS-planet och SJ-stolen skriker hela tiden till min kropp: höftpartiet borde vara annorlunda vinklat, du borde ha mer svank, själva bröstryggen borde vara något rakare, huvudet skall hållas på ett annat sätt osv, osv. Om man inte är en atletiskt byggd 190-195 cm lång person med fullständigt perfekt hållning enligt någon ortopedisk och ergonomisk standardmall så blir sittandet en enda lång kamp för att försöka hitta mer eller mindre säregna och onaturliga ställningar för att neutralisera stolens offensiva ryggpåverkan och undvika att värk och kramper går över i ryggskott.

Att man kunde göra bekväma stolar förr i världen påmindes jag om häromåret när jag tog tåget till Tällberg. Då hade man satt in en gammal förstaklassvagn. Det var en fröjd. Stolen var mjuk, och lät mig ha min rygg ifred. Jag kunde sitta hur jag ville utan att få ont. På den tiden hade man uppenbarligen inte krånglat till en enkel sak.

Så min fråga är: Varför verkar det vara så svårt att göra stolar som är neutralt bekväma? Där en normal gubbe som jag, utan särskilda ryggbesvär och andra defekter, kan sitta lugnt och avslappnat och utan att behöva kämpa emot stolens aggressiva försök att få min rygg att stämma med något slags schablon för hur människor bör se ut. Efter denna sittmardröm på SJ:s nattåg har jag börjat fantisera om att det kanske finns någon beskäftig grupp av rygguppfostrare i något statligt verk som i likhet med Socialstyrelsens smörgåskampanj på 60-talet (6-8 skivor bröd om dagen) har gett sig fan på att använda allmänna kommunikationsmedel som ett sätt att “förbättra” de resandes hållning.

Skulle denna fantasi ha fog för sig så är mitt förslag att gruppen omgående läggs ner. Och är förklaringen i stället enbart kommunikationsföretagens snålhet och inkompetens så får jag väl i värsta fall anmäla mig som provsittare.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,