BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

SAS

En sittmardröm på nattåget

Gjorde ett jobb i Haparanda igår. Höll en föreläsning för chefer på kommunen med titeln Visioner och ledarskap. Det gick som smort. Resan tog i och för sig dryga 35 timmar. Försenade tåg och bussbyten gjorde sitt till för att det hela skulle bli en övning i tålmodigt sittande.

Men det verkligt prövande var den eländiga stolen på nattåget från Luleå. Jag lyckades inte få vare sig ligg- eller sovplats. Så jag tillbringade den lite mer än femton timmar långa resan sittande. Och stolen var en sannskyldig plåga. Min erfarenhet är att de flesta kommunikationsföretag numera försämrar stolarna. För inte så länge sedan flög jag med ett SAS-plan som var nyrenoverat och naturligtvis var stolarna sprillans nya. Och det betydde att de var stenhårda och hur jag än bar mig åt så satt jag obekvämt. Men rekordet slås av dessa förfärliga stolar på nattåget från Luleå. Det var av allt att döma en nyrenoverad kupé. Allt såg fräscht och trevligt ut. Men sittandet var ett helvete.

Det nya stolkonceptet verkar vara att stolarna skall tvinga på passagerarna en hållning som de inte har och aldrig har haft. Stolar som de på SAS-planet och SJ-stolen skriker hela tiden till min kropp: höftpartiet borde vara annorlunda vinklat, du borde ha mer svank, själva bröstryggen borde vara något rakare, huvudet skall hållas på ett annat sätt osv, osv. Om man inte är en atletiskt byggd 190-195 cm lång person med fullständigt perfekt hållning enligt någon ortopedisk och ergonomisk standardmall så blir sittandet en enda lång kamp för att försöka hitta mer eller mindre säregna och onaturliga ställningar för att neutralisera stolens offensiva ryggpåverkan och undvika att värk och kramper går över i ryggskott.

Att man kunde göra bekväma stolar förr i världen påmindes jag om häromåret när jag tog tåget till Tällberg. Då hade man satt in en gammal förstaklassvagn. Det var en fröjd. Stolen var mjuk, och lät mig ha min rygg ifred. Jag kunde sitta hur jag ville utan att få ont. På den tiden hade man uppenbarligen inte krånglat till en enkel sak.

Så min fråga är: Varför verkar det vara så svårt att göra stolar som är neutralt bekväma? Där en normal gubbe som jag, utan särskilda ryggbesvär och andra defekter, kan sitta lugnt och avslappnat och utan att behöva kämpa emot stolens aggressiva försök att få min rygg att stämma med något slags schablon för hur människor bör se ut. Efter denna sittmardröm på SJ:s nattåg har jag börjat fantisera om att det kanske finns någon beskäftig grupp av rygguppfostrare i något statligt verk som i likhet med Socialstyrelsens smörgåskampanj på 60-talet (6-8 skivor bröd om dagen) har gett sig fan på att använda allmänna kommunikationsmedel som ett sätt att ”förbättra” de resandes hållning.

Skulle denna fantasi ha fog för sig så är mitt förslag att gruppen omgående läggs ner. Och är förklaringen i stället enbart kommunikationsföretagens snålhet och inkompetens så får jag väl i värsta fall anmäla mig som provsittare.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,