BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Sarah Palin

En kollektivt formad pil av hat!

Som alla som följer min blogg har noterat har jag inte bloggat om den amerikanska presidentvalskampanjen på ett tag. Orsaken är inte att jag tappat intresset utan bara att nu när avgörandet närmar sig så blir de vanliga mediernas täckning mera ingående. Och ibland också bättre. Jag läste t.ex. just ett belysande inlägg på SvD:s blogg om USA-valet med rubriken ”Pro-life”-horden som vill döda Obama. Inlägget är skrivet av Martin Gelin och skildrar hur John McCain och Sarah Palin gör sitt yttersta för att på sina kampanjmöten piska upp antagonistiska känslor mot Obama. Detta har bl.a. fått kongressledamoten från Georgia John Lewis (som gjorde betydelsefulla insatser i medborgarrättsrörelsen på sin tid) att ta bladet från munnen:

”As one who was a victim of violence and hate during the height of the Civil Rights Movement, I am deeply disturbed by the negative tone of the McCain-Palin campaign,” Lewis said in a statement. ”Sen. McCain and Gov. Palin are sowing the seeds of hatred and division, and there is no need for this hostility in our political discourse.”

Lewis gjorde t.o.m. jämförelser med den gamle rasisten George Wallace och hans presidentvalskampanj. Men mera träffande är ändå följande kommentar:

”As public figures with the power to influence and persuade, Sen. McCain and Gov. Palin are playing with fire, and if they are not careful, that fire will consume us all. They are playing a very dangerous game that disregards the value of the political process and cheapens our entire democracy. We can do better. The American people deserve better.”

Enligt min mening är förståelsen i det allmänna medvetandet svag för med vilken skrämmande kraft indignationsskapande, splittrande och i själva verket hatisk retorik kan åstadkomma förskräckande verkningar. Senast jag hade anledning att kommentera detta var i min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) som skrevs under den tid då Anna Lindh-mordet skedde. Jag kommenterade då de kollektiva känsloströmmarnas makt på följande sätt:

Hat dödar kort och gott. Och det spelar ingen roll om man kallar hatet för berättigat missnöje eller använder någon annan förskönande omskrivning. Hat dödar. Men detta verkar vara svårt att se och förstå. Man tittar på mordvapen och mördarnas mer eller mindre förvirrade redogörelser för sina motiv. Men i fall som detta så förs mördarna fram som surfare på en flodvåg av rädsla, hat och indignation. Och den flodvågen har mördarna inte skapat själva. Den har vi människor, vi vanliga indignerade småhatare skapat. Mördare är bara ett redskap. Själva stålspetsen på en kollektivt formad pil av hat.

Men självklart motverkar positiva tankar om Obama det hot som hatretoriken skapar. Om inte annat stör det hatpilens kurs.

En artikel med Lewis uttalande och McCain-kampanjens och Obama-kampanjens kommentarer finns att läsa här. Och här en kort, intressant och någorlunda insiktsfull kommentar i The New Yorker.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Sarah Palin – en dokusåpakaraktär

Jag såg förstås debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin, men hittills har jag valt att inte kommentera den. Skälet är rent ut sagt att jag är djupt förbryllad över det s.k. fenomenet Sarah Palin. Jag har lyssnat på mängder av amerikanska debatter där republikanskt färgade kommentatorer i extatiska ordalag prisar Palins folklighet och karisma medan demokraterna pendlar mellan viss återhållen artighet till att såga Palin som ett dåligt skämt.

För egen del har jag otroligt svårt att förstå att det går att uppfatta Sarah Palin som vederhäftig. Den fråga jag har ställt mig är om det verkligen är politisk dragningskraft som Sarah Palin har. Efter att ha vridit och vänt på den frågan kan jag inte befria mig från intrycket att det känns som att hon deltar i en dokusåpa som imiterar en presidentvalskampanj. Och att det som är nyckeln till hennes tjuskraft är en kombination av fräckt och populistiskt levererade, starkt högerfärgade schablonsynpunkter och den erotiska laddning som uppstår av motsättningen mellan en på ytan sexualfientlig religiös hållning och snäva kjolar och ögonflörtning med publiken. En erotisk laddning som för många som inte vill vara medvetna om det sexuella inslaget i attraktionen till Sarah Palin döljs och bäddas in i en allmän känsla av hänförelse för henne.

Själv finner jag det ofantligt fascinerande att den amerikanska presidentvalskampanjen faktiskt omfattar en ”dokusåpakaraktär”. Visserligen har Sarah Palin varit borgmästare och visst är hon guvernör för Alaska, men hennes vederhäftighetskvot är inte särskilt imponerande på den nivå som hon nu aspirerar på. Visst kan republikanska proffstyckare försvara henne i falsett, men ställ henne i fantasin tillsammans med t.ex. Margaret Thatcher och Angela Merkel. Inte kan någon rimligt objektiv och av partisympatier någorlunda opåverkad person tycka att dessa damer spelar i samma division. Nu lär ju Margaret Thatcher vara på väg in i senila dimmor, men om hon hade varit i sin krafts dagar så skulle det onekligen vara intressant att få ta del av denna magnifika ledarpersons mellan-skål-och-vägg-utvärdering av Sarah Palins halt som potentiell politisk ledare för USA.

Frågan för det amerikanska folket i det snart stundande valet verkar alltså vara om politik handlar om verkligheten eller om det är en medialt konstruerad dokusåpa. Att detta val alls blivit möjligt känns i dessa tider av finanskris och begynnande global recession som en yttring av grav amerikansk dödsdrift.

Själv känner jag mig emellertid numera relativt säker på att smärtan i de reella problemen kommer att göra att världen slipper ett dokusåpaledarskap. Sedan är det en annan sak att de utmaningar som Barack Obama står inför är djupt skrämmande. Men samtidigt visar historien att i svåra krisögonblick träder ofta ledare fram som är vuxna situationen.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Fler klokheter om det amerikanska presidentvalet

Göran Rosenberg är pålitlig i sin klokhet. I gårdagens DN publicerade han en subtilt tänkt betraktelse över Sarah Palins dragningskraft som alla bör läsa som inte nöjer sig med schablonföreställningar om vad som står på spel i det amerikanska presidentvalet. Schablonföreställningar som jag själv helt kort berörde i ett blogginlägg häromdagen. Rosenbergs artikel har titeln En overklig värld.

Jag kan dessutom tipsa om ett par andra djupt tänkta artiklar om presidentvalet. Den första är skriven av Deepak Chopra. Denne man har väl inte rykte om sig att vara något annat än en penningsugen new-age-guru, men i artikeln Obama and the Palin effect (och i uppföljaren Obama and the Palin effect (Part 2) visar han sig trots detta sitt rykte vara en klok betraktare av det politiska skeendet.

Dessutom är David Spanglers reflektion Winning Vs Building väl värd studier och eftertanke.
————————————-
Andra bloggare om , , ,

Teckentydning

Teckentydning är intressant. Livet kan vara som en rebus. Lösningarna finns om man ser dem och förstår dem. Såg just följande lilla CNN-inslag om den kvinna som vann den Miss Alaska tävling där Sarah Palin blev god tvåa. I den tävlingen vann alltså den svarta flickan och när jag känt lite på filmens eftersmak så kände jag att detta är kanske ett sådant där litet omärkligt tecken. Att Sarah Palins roll är att komma god tvåa. Besegrad av en svart medtävlare.


———————————
Andra bloggare om , ,

Gürs tankefel om ekonomi och kreationism

Thomas Gür har skrivit en fyndig och missvisande krönika i SvD med rubriken Löjligt är bättre än jobbförstörande där han tycker att om valet står mellan Sarah Palins sympatier för kreationism och Barack Obamas protektionism så är Palins ståndpunkt att föredra. Uppmaningen är alltså att man skall sympatisera med McCain och Palin trots Palins ur svenskt perspektiv hårresande religiöst grundande konservatism ty dessa ståndpunkter är bara betydelselösa löjligheter medan den protektionism som Gür menar att Obama står för däremot riskerar att slå mot all ekonomisk utveckling.

Jämförelsen mellan protektionism och kreationism haltar dock betänkligt. Frågan om kreationismen är i och för sig svår i den meningen att vetenskapen inte kan avgöra frågan om det finns en skapargud (eller flera). Men vad vetenskapen däremot kan avgöra är att det finns en evolution. Att förneka detta och dessutom upphöja detta förnekande till ett slags vetenskap är inget annat än ogenomtänkt bakåtsträveri. Så om man undantar frågan om Guds existens så är frågan om kreationismen enkel att avgöra på vetenskaplig grund.

Frågan om frihandel är däremot något helt annat. Visserligen påstår Gür att ”protektionism … strider mot tusentals år av mänsklig erfarenhet som dessutom kodifierats till beprövad vetenskap sedan ett par sekler. Ju friare utbytet mellan människor är när det gäller varor, tjänster och kapital, desto större blir det ömsesidiga välståndet”. Detta är en grovt förenklad ståndpunkt. Så vitt vi vet har den evolution som vetenskapen frilagt varit en och densamma sedan Big Bang, men den frihandel som Thomas Gür pratar om har haft många ansikten genom åren. Till och med själva begreppet frihandel är missvisande. Vi har i själva verket aldrig haft frihandel, i meningen spelregelsfri frihandel. Frihandel är en idealiserad schablon som aldrig varit omsatt i verkligheten. Det som alltid gällt har varit olika varianter av handelsutbyte som vi kallat det ena eller det andra, men där det centrala är de spelregler som råder. Och dessa spelregler reflekterar mer eller mindre väl rådande maktförhållanden och värderingar.

Obama som är en mycket intelligent karl har naturligtvis förstått att frågan inte gäller frihandel eller s.k. protektionism. Det frågan gäller är vilka spelregler som bör råda i det handelssystem som vi har. Det tankefel Gür gör är att han verkar utgå ifrån att det ekonomiska systemet så som det för närvarande är konstituterat utifrån rådande spelregler, värderingar och maktförhållanden är en faktisk realitet som vi måste förhålla oss till som om det hade samma tyngd som faktum som självaste evolutionen.

Men det ekonomiska systemet är ett fortgående konstruktionsprojekt. Så frågan är inte att det ekonomiska systemet fungerar som det gör utan om vi vill och ser anledning till att bevara dess nuvarande funktion. Och jag har personligen svårt att förstå varför alla försvarare av det rådande systemet (som Gür) är så nöjda och så övertygade om att bara det får fortsätta ”ostört” så kommer allt att ordna sig till det bästa.

I själva verket tyder väl det mesta på att det rådande systemet har graverande brister i synnerhet när det gäller fördelningen av de skapade resurserna och i förhållande till den resursbas som vår ekologiskt sköra planet utgör.

Själv brukar jag uttrycka saken så här: Vi behöver ett nytt ekonomiskt system, dvs. nya spelregler för det ekonomiska systemet, så att en långsiktigt hållbar global utveckling inte är utesluten på förhand som den är med nuvarande system. Och med långsiktig hållbar utveckling menar jag inte något slags överspänd statligt dirigerad miljöfascism som folk på högerkanten drömmer mardrömmar om. Det är naturligtvis av yttersta vikt att människans frihet och skapande förmåga tas till vara inom ekonomin. Men spelreglerna måste enligt min mening vara sådana att denna frihet och kreativitet inte som för närvarande underminerar utan stöder en utveckling mot rimlig rättvisa inom och mellan nationer. Och dessutom är det en naturvetenskaplig nödvändighet att den ekonomiska utvecklingen ryms inom de ekologiska ramar som vår hemvist i kosmos erbjuder oss.

Enligt min mening förstår Obama dessa ting. Men samtidigt existerar han i en politisk verklighet och måste förhålla sig till det missnöje som hans presumtiva väljare har med den rådande utvecklingen.

För min del är det alltså ingen tvekan om att Obama och Biden kommer att bedriva en politik som bygger på en klokare förståelse för den globala ekonomiska systemutvecklingen än McCain och Palin. Dessa två företer i själva verket många tecken på att vara fundamentalister, dvs. stelbenta dogmatiker, på fler områden än ekonomin. Och varför skulle vi behöva mer av den varan?
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Politiska opportunisters roande försvar av Sarah Palin

Här gör Jon Stewart en mästerlig insats för att belysa hur den lägsta formen av politisk kommunikation fungerar. Den är också mycket roande genom att den med närmast bisarr tydlighet exponerar hur politisk opportunism ser ut i praktiken. Och i centrum står försvaret av Sarah Palin.

För egen del undrar jag mest över hur de personer som framträder i denna film orkar köra detta spel. Eller är möjligen personerna ifråga så splittrade att de bara är medvetna om en ståndpunkt åt gången? Finns någon diagnos för sådant?


———————————
Andra bloggare om , , ,

Pitbull Palin

Efter att ha roat mig med en ominstallation efter rejäla datorproblem är jag nu i läge att kommentera Sarah Palins tal. Jag såg det i natt. Det var retoriskt skickligt. Mycket skickligt. Dessutom var hon vid sidan av sina lovprisningar av John McCain synnerligen besk och dessutom hånfull i sin kritik av Barack Obama. Han framställdes närmast som en flitigt memoarskrivande intellektuell och vältalig fjant utan reell erfarenhet av den hårda politiska och exekutiva verklighet där Palin och McCain däremot har skördat sådana osannolika lagrar att det rimligen borde vara självklart för varje vettig människa att McCain är den president USA behöver.

Palin var heller inte särskilt noggrann med fakta. Hon gjorde t.ex. stort nummer av de fruktansvärda skattehöjningar som Obama står för. Att sanningen är den att han lovat skattesänkningar för alla utom de fem rikaste procenten av befolkningen besvärade inte Palin.

Utöver detta förmedlande hennes lätt gälla och lite spruckna och solarplexusdallrande röst en frän aggressivitet. Så det var säkert inte en tillfällighet att hon lämnade manus och frågade sin publik om skillnaden mellan ”a hockey mom” och en pitbull. Och svaret var läppstiftet.

Det mest intressanta från mitt perspektiv med hennes och för den delen också Rudy Guilianis tal är att republikanerna uppenbarligen än en gång ämnar spela ”rädslokortet”. Det kort som George Bush förvaltade med sådan skicklighet mot John Kerry. Och det är onekligen en intressant fråga om tillräckligt många amerikaner är beredda att gå på denna vals en gång till.

För dem som vill lägga 45 minuter på Sarah Palin följer här hennes tal i dess helhet:

Som en intressant kontrapunkt infogar jag också en kort och mycket belysande kommentar från Barack Obama.

AB, DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,