BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

samvete

Calvary – en recension

Såg Calvary frampå småtimmarna. En fantastisk film om naken existentiell nöd. Huvudpersonen är en irländsk präst – briljant spelad av Brendan Gleeson – som lät sig prästvigas efter att hans fru dött. I filmens öppningsscen får prästen ta emot ett dödshot av en man som sitter i biktstolen. Mordet skall ske om en dryg vecka. Den presumtive mördaren tycker nämligen att prästen behöver den tiden för att förbereda sig och för att ordna upp saker och ting. Därför inbjuds prästen till ett mordmöte på stranden nästkommande söndag.

Bakgrunden är att personen ifråga blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under fem års tid av en nu avliden präst. Skändligheterna började när den nu vuxne mannen var en sjuårig pojke. Och han tycker att detta gör det motiverat att döda inte en ond och dålig präst utan en som är alldeles oskyldig.

Efter denna minst sagt dramatiska inledning blir filmen en lågmäld skildring av prästens väg mot söndagen. Han fortsätter sin prästgärning, och möter den ena församlingsmedlemmen efter den andra i vardagliga situationer. Och det är då en bottenlös existentiell nöd uppenbaras. Den tro som en gång kunde skänka mening och kanske t.o.m. lyster åt livet har förlorat sin trovärdighet och cynismen och meningslösheten är svår att avvärja. Och prästen i all sin robusta medmänsklighet och närvaro har inte så mycket att erbjuda. Allt är naket, sant och en smula galghumoristiskt skildrat.

Samtidigt svävar frågan över prästens vandring genom den irländska vardagen om detta kanske i ljuset av mordhotet och filmens titel verkligen är en modern Golgatavandring. Prästen funderar förstås själv på frågan och kämpar med sitt förhållningssätt.

Vilken upplösning filmen slutligen får vill jag förstås inte avslöja. Men låt mig säga såpass mycket som att förutom att vara en skarpsynt skildring av den moderna människans existentiella nöd så är den en fascinerande gestaltning av den själsligt vanställande kraften i att bli utsatt för något som upplevs som oförlåtligt. Samtidigt som en aning av förlåtelse och försoning låter sig skönjas. För som prästen säger i ett telefonsamtal med sin dotter: ”Det talas för mycket om synd och för lite om dygder”. ”Du har nog rätt”, svarar dottern och frågar samtidigt: ”Vilken skulle då vara den främsta?” Och prästen svarar: ”Jag anser att förlåtelse är synnerligen underskattat.”

Andra recensioner.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Lena Klevenås om samvetets och hjärtats väg i politiken

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Milgrams lydnadsexperiment, eller vem vågar säga nej?

Under den braskande rubriken Tortyr i fransk tv-sändning skriver DN om något slags underhållningsprogram som sägs ”ta underhållningen till en helt ny nivå”. Uppläggningen verkar vara en parodi på Stanley Milgrams kända lydnadsexperiment.

Bortsett från det för mig som gammal DN-läsare närmast pinsamma i artikelns uppenbara kvällstidningshållning är Milgrams lydnadsexperiment väl värda att begrunda. De gjordes under 60-talet och en knapphändig beskrivning finns här (en utförligare artikel fast på engelska kan läsas här).

Häromåret upprepade Jerry Burger experimentet. Studien kommenterades bl.a. i DN (Ondskan ligger farligt nära) och i New York Times. (Four Decades After Milgram, We’re Still Willing to Inflict Pain).

För egen del brukar jag beröra dessa lydnadsexperiment i mina föreläsningar som bakgrund till diskussioner om integritet. Jag hoppas alltid att åtminstone några av mina åhörare skall på verkligt allvar fråga sig om de har några principer som inte är till salu. Om samvetets röst kan göra sig hörd i det inre.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Partisamvetet kontra samvetet

Den pågående debatten om FRA:s integritetskränkande avlyssningsbefogenheter är en intressant studie i teorin om det socialt konstruerade samvetet kontra det verkliga samvetet. Partipiskan viner och lydnadsreflexer utlöses och rättfärdigas av skammen inför lusten att bryta mot avgivna löften om partilojalitet. Och naturligtvis av rädslan för det hotande straffet. Det socialt konstruerade samvetet, partisamvetet, kräver att medborgarnas integritet säljs för en fantasi om hur hot måste avvärjas i en modern tid.

Visst kan det tyckas vara ett argumentationstekniskt skamgrepp att påminna om nazistiska och kommunistiska partisamveten och vad de rymde av rädslo- och skamstyrda lojaliteter. Men verkligheten är den att vi människor i allmänhet är flockdjur som är benägna att sälja vår integritet till den verkliga makten genom att säga ja till det makten bjuder, oavsett hur vidrigt det är.

Kraft till en revolt mot denna benägenhet har endast de personer i vilka det verkliga samvetets röst inte är tystad eller överlagrad och förvrängd av det socialt konstruerade samvetets påbud.

Så den fråga som jag med viss bävan ser fram emot att få besvarad i FRA-omröstningen är om det finns några riksdagsledamöter med väckt samvete, eller om hela bunten är lydiga personer som med mjuka ryggar och smorda käftar viker sig för grupptryck.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,