Michail Chodorkovskij – en olycksfågel eller en ödets man?

Under min stilla helgläsning av gamla SvD gjorde en krönika av den kände journalisten Stig Fredrikson särskilt intryck på mig. Rubriken är Chodorkovskij värd all beundran. Jag har genom åren inte intresserat mig särskilt mycket för Michail Chodorkovskijs öde och bakgrund. Jag vet förstås att han var en synnerligen framgångsrik oligark. Chef för Yukos, då Rysslands största oljebolag, och kanske också Rysslands rikaste man. Detta är ju inte en position som man hamnar i av en lycklig slump, så till en början sorterade jag Chodorkovskij till den grupp av förslagna och hänsynslösa maktspelare som i allmänhet når toppen på den hierarki som de behagar rikta sina ambitioner mot.

Men så började Chodorkovskij visa politiska ambitioner. Och uppenbarligen uppfattades han som ett reellt hot. Han blev nämligen anklagad och fälld för ekonomisk brottslighet. Chodorkovskij dömdes till fängelse och hans företag Yukos förstatligades i samma veva. Det är åtminstone svårt för mig att tro att detta förfarande var enbart motiverat av Chodorkovskijs tvivelaktiga ekonomiska vandel. Skulle det mått efter vilket Chodorkovskij mättes användas konsekvent för mätning av andra i den ryska ekonomiska och politiska eliten så skulle med all sannolikhet den nuvarande eliten bli svårt decimerad.

Chodorkovskij arresterades hösten 2003 och har suttit i fängsligt förvar sedan dess. 2005 befanns han skyldig till diverse ekonomiska oegentligheter. Och han fick påspädning på domen 2010. För min egen del har jag inte haft någon alldeles klar uppfattning om Chodorkovskij har en reell potential som en politiskt betydelsefull person i den ryska framtiden. Klart är dock att om han har en politisk kraft och ett politiskt öde så är det en ytterst speciell “hedersbetygelse” att bli fängslad med ekonomiska eller andra svepskäl som motivering. Man behöver bara tänka på personer som Nelson Mandela, Vaclav Havel och Aung San Suu Kyi. Men det kan ju också vara så att Chodorkovskij bara är en vanlig olycksfågel. Att hans ekonomiska framgångar helt enkelt steg honom åt huvudet så att han trodde att han också var en överdängare på politik och t.o.m. en lämplig utmanare till Putin.

Stig Fredrikson verkar däremot inte tveka om att fängelseåren sakta men säkert håller på att göra Chodorkovskij till en man att räkna med i politiken. Han är, säger Fredrikson, “Rysslands mest kände och betydande politiska fånge” som från fängelset “har formulerat ett tydligt alternativ till Putins auktoritära styre”. Ett alternativ som innebär att “Chodorkovskij vill se ett demokratiskt och liberalt Ryssland, men med en stark roll för regeringen inom social- och välfärdspolitik.”

Fredriksons insikter om Chodorkovskij baserar sig uppenbarligen på en pågående brevväxling dem emellan. Och det gör mig med ens intresserad. För jag minns väl Fredriksons relation till Alexander Solsjenitsyn. Så tanken anmäler sig att det kan vara så att Fredrikson än gång har säker näsa för vad som är betydelsefullt i den ryska utvecklingen. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Det som gjorde störst intryck på mig i Fredriksons krönika är i alla händelser Chodorkovskijs reflektioner kring sitt öde.

Jag har också frågat Chodorkovskij varifrån han har hämtat sin ståndaktighet och obrutna styrka under alla fängelseåren. Han bestämde sig omedelbart för att inte gräva ned sig i meningslösa självanalyser i jakt på sin egen eller någon annans skuld. I stället arbetar han målmedvetet med vissa livsmål, och i dem ingår alltså att formulera sig politiskt om Ryssland. Han har insett att det är möjligt att ”jag aldrig mer kommer ut i friheten”, men han skriver också att ”jag känner att jag är behövd i det jag gör, och därmed också i livet”.

Så talar och tänker en man som definitivt inte vill spela bort den roll som ödet kan komma att bjuda honom på.
—–
Andra bloggare om , ,

Rätt land vann!

Trots en enligt min mening riktig skitlåt vann rätt land. Eurovisionsschlagerns nästan magiska politiska logik tog ut sin rätt. Putins Ryssland vann aldrig, men den nya presidenten Dimitrij Medvedevs löfte om ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland fick lagerkransen.

DN, AB, SvD
———————————
Andra bloggare om , , , ,