BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

reinkarnation

I ett annat ljus – föreläsning 16 februari

16 februari 2011 håller jag en föreläsning med anledning av min nya bok. Föreläsningen ingår i Hillesgårdens onsdagsserie. Biljettförsäljningen börjar 24 januari. All nödvändig information finns på Hillesgårdens hemsida. I programmet presenteras föredraget så här:

I ett annat ljus

I vår moderna tid får vi lära oss att se på oss själva i vetenskapens ljus. Då kommer generna och hjärnan i centrum. Tillvaron påstås ha tillkommit genom en slump och sakna högre mening. Och Gud förklaras vara en tom fantasi. Med utgångspunkt från sin nya bok I ett annat ljus ger Karl-Erik Edris ikväll en helt annan bild. Gud och vetenskapen går hand i hand. Livet har en högre mening. Kärleken har sista ordet. Vi som har hört Karl-Erik tidigare, vet dessutom att han på ett oefterhärmligt sätt förenar glasklar tankeskärpa med humor och värme.

Föreläsningen börjar 19.00. Och för alla som är osäkra på de geografiska realiteterna kan en titt på följande vägbeskrivning göra underverk.

Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett ”diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet ”som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

Frysboxen – människans evighetshopp!?

Läste just en gammal understreckare i SvD – Jag har ett personnummer; alltså finns jag. Jag ämnar inte fördjupa mig närmare i de sofistikerade resonemang om den mänskliga identiteten som förs i denna artikel utan jag vill bara förmedla den inblick som artikelförfattaren Vendela Fredricson ger i de bisarra föreställningar om den mänskliga identiteten som omhuldas inom den verksamhet som kallas kryonik. Hon tar särskilt upp kryoniklaboratoriet KrioRus som ligger utanför Moskva. Detta KrioRus är tydligen en av det växande antal

kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.

På sin hemsida beskriver KrioRus sitt erbjudande på följande sätt:

Cryonics is the practice of preserving the body or head/brain of human after legal death in a state of deep freeze, with a view to his recovery and cure (including the effects of aging) in the future, when medical and other technologies allow it. Most people, living in the present, have a chance to radical life extension, even if they… die. The reliability of this assertion is easy to understand, if we combine scientific facts, real possibilities of modern cryonics and reasonable assumption on the prospects of technologies. (…) Cryonic suspension is a service available to most people who want to preserve for themselves the possibility of life in the future. In the ”KrioRus” company the price of cryonic suspension and indefinite cryoconservation of the patient’s head or brain is 10 000 $ U.S., the price of services of cryonic suspension and cryoconservation of the whole body range from $ 30 000. Moreover, in some cases you can pay in installments and pay some part of money in accordance with the testament. The number of people exposed to cryonic suspension and people who have signed contracts for cryopreservation, is growing worldwide. Do not put off signing the contract, losing precious chances for immortality. Contact the KrioRus company now. Cryonics is your chance to return.

Ja vad skall man säga. Juristen i mig undrar om man räknar med att lagstiftningen skall ändras så att man kan testamentera sina resurser till sig själv i det nyupptinade tillståndet. Eller det kanske räcker med att man har kvar sin Internetbank. Problemet är väl att komma ihåg koden. Men det problemet kan man kanske lösa enklast genom att magasinera den tillsammans med övriga ägodelar på Shurgard tills man kan hämta rubbet när man som nyupptinad skall köra igång sitt liv igen.

Min tanke inför hela denna besynnerliga affärsverksamhet är att den väl ändå får ses som ett solitt symptom på framgången i den moderna tidens ihärdiga propagerande för materialismen som en vetenskapligt korrekt livsåskådning. Kunderna på KrioRus och andra liknande ställen kan ju knappast bli mer övertygade än de redan är om att det enda som existerar är materien. Att anden bara är en ”saft” som utsöndras av hjärnan och nervsystemet. Och att människans evighetshopp finns i frysboxen. Bara nu inte alltihop saboteras av strömavbrott och/eller reinkarnation. Och vem får pengarna tillbaka om det inte fungerar?

——–
Andra bloggare om , , , , , ,

Hjärndöd, transplantationer, organhandel, dödsrädsla och reinkarnation

Läste just två fantastiskt intressanta och välskrivna understreckare från torsdag och fredag i förra veckan med de talande rubrikerna Högt pris när själens boning reas ut och Tungt att bära ett främmande hjärta. Artiklarna är skrivna av Fredrik Svenaeus som är filosofiprofessor vid Södertörns högskola. Ämnet i fokus är transplantationer och organdonationer. Ur ett tillrättalagt perspektiv som bara betonar läkarvetenskapens framsteg och välsignelser är det förstås en fantastisk sak att allt fler svårt sjuka människor får sina liv räddade genom transplantationer. Men hela denna hantering har en långt ifrån oproblematisk baksida.

Grunden är det s.k. hjärndödsbegreppet, dvs. att man förklarar en person som död när de högre hjärnfunktionerna slagits ut. Och man håller så liv i dessa s.k. ”hjärndöda kroppar” för att de kroppsorgan som är i transplantationsdugligt skick inte skall förstöras. Detta låter ju rimligt och bra. Det finns dock komplikationer. En sådan är att den hjärndöde tilltänkte donatorns anhöriga kan finna situationen svårhanterlig, eller som Svenaeus uttrycker det ”att förstå att din son inte längre lever fastän hans hjärta slår och hans kropp ser levande ut är inte lätt, ens för läkare eller sjuksköterskor”. Men det är en sak att hjärndöda kroppar fortfarande ser levande ut, men faktum är att de inte bara ser levande ut utan de beter sig också som om de vore levande, dvs. de ”reagerar på operativa ingrepp och måste bedövas för att inte försättas i chocktillstånd när man tar ut organen.”

Personligen finner jag det minst sagt märkligt och faktiskt beklämmande att maktens till behovet av organdonationer anpassade definition av döden kan ”överleva” den här typen av reaktioner från förment döda personer. Är inte den självklara slutsatsen att om kroppen reagerar på smärta så är dödsprocessen inte avslutad. Den är kanske påbörjad, och den i ett enskilt fall dragna slutsatsen att en person är hjärndöd i den meningen att vederbörande inte kan återkomma till ett normalt medvetande i sin nuvarande kropp är måhända korrekt, men reagerar kroppen på ett operativt ingrepp så kan inte personen ifråga vara död i någon rimlig mening av detta begrepp. Låt vara att han eller hon är halvdöd eller nästan död. Men döden inträder inte för gott förrän i samband med att det eftertraktade organet tas ur den visserligen bedövade men levande kroppen.

Eftersom vi tar för givet att döden innebär att medvetandet släcks så har vi alltså lyckats övertyga oss om att inget mänskligt medvetande kan finnas kvar i, eller i anslutning till, den som hjärndöd betraktade kroppen. Men vad vet vi om detta. Vi antar att det är så och baserar vårt agerande på detta antagande. Men varför skulle det inte kunna vara så att de personer som i nära-döden-upplevelser betraktat operationer som de själva överlevt också skulle kunna betrakta hur de bokstavligen slaktas i organdonationssyfte utan att kunna kommunicera detta på vanligt sätt till andra ”i-sina-kroppar-varande” människor.

Och om vi fortsätter detta tankeexperiment så är det förstås möjligt att hjärndöda personer upplever att det är alldeles OK att deras organ kommer till användning i andras kroppar, men det är också möjligt att de upplever det som vedervärdigt smärtsamt att bli slaktade. Den hjärndöde kanske har ungefär samma förhållande till sin ännu levande kropp som den person som under en operation med en felgången bedövning upplever att det enda som blev bedövat var den egna förmågan att kommunicera med omvärlden. Smärtupplevelsen var dock intakt.

Jag vet inte med säkerhet hur det är. Jag noterar dock att vi avhåller oss från att kremera hjärndöda patienter. Men jag undrar varför vi inte i konsekvensens namn gör det. Med lite bedövning skulle det väl inte vara några problem?

Svenaeus utmärkta artiklar är emellertid inte i första hand fokuserade på hjärndödsproblematiken utan på den marknad för organ som uppkommit av just bristen på transplantationsdugliga organ och också på olika tankar kring hur organbristen skall lösas. När det gäller bristen på organ så har alltså penningstarka, och transplantationsdugliga organ efterfrågande, personer skapat en marknad där inte bara hjärndöda och avrättade får bidra med utbudet utan fattiga personer tubbas också till att sälja t.ex. en njure. Och det är inte svårt att föreställa sig hur kraftfulla aktörer på denna marknad skulle kunna vara (och kanske redan är) av maffian ägda ”organmäklare” som effektiviserat organanskaffandet genom systematiska mord för det höga ändamålet att ”rädda liv” för det ännu högre ändamålet att tjäna pengar.

Bland de olika idéer för att lösa problemen med organbrist som är i svang presenterar Svenaeus dels några som har karaktären av filosofiska tankeexperiment och skönlitterära fantasier och dels sådana som är sprungna ur naturvetenskapens ökade kunskaper och förmågor. Till de filosofiska tankeexperimenten hör filosofen John Harris idé om det s.k ”överlevnadslotteriet”. Svenaeus förklarar att Harris paradidé är ”ett framtida samhälle som organiserats på så sätt att flesta möjliga skall kunna överleva genom ett lotteri, där en person i befolkningen slumpvis väljs ut som donator och dödas, så fort det finns två eller flera personer som skulle kunna räddas genom hans organ. Grymt och orättvist att döda oskyldiga? Jovisst, men i vilken utsträckning har svårt sjuka som behöver organ för att överleva i så fall förtjänat sitt öde? De är redan offer för ett naturligt lotteri som vi enligt Harris kan göra rättvisare genom att komplettera det med ett samhälleligt organiserat sådant.”

När det gäller de skönlitterära fantasierna så har Kazuo Ishiguro tydligen skrivit en roman på temat att bristen på organ löses genom att man föder upp sterila kloner till alla medborgare. Kloner som ges kollektiv uppfostran och som får från början lära sig vilken uppgift de har i livet. Och Svenaeus konstaterar att ”det verkligt hjärtskärande och oroande i Ishiguros roman är den lätthet med vilken klonbarnen kan uppfostras till att acceptera och se som självklar att deras plikt är att hjälpa andra genom att ge bort sina organ i en serie av operationer som slutligen leder till att de ‘fullbordar’ (ordet dör används inte i boken).”

Vetenskapens tankar kring hur organbristen skall lösas har utvecklats från att först handla om förhoppningar om s.k. xenotransplantationer, vilket framförallt handlade om organodling inte på kloner utan på grisar. Men riskerna med detta anses tydligen för höga så därför är det numera möjligheten att på sikt odla organ från patientens egna celler som är det mest löftesrika och fantasieggande. Och Svenaeus skriver: ”Det som nu börjar bli möjligt är främst ihåliga organ som blodkärl, urinblåsa, livmoder och luftstrupe. Men runt hörnet väntar kanske en ‘organogenes’ av njurar, levrar och hjärtan, som kommer att förvandla decennierna kring vårt sekelskifte till en märklig parentes i den mänskliga historien när man bytte organ med varandra.”

Det finns mycket att säga om detta. Jag nöjer mig med att ställa några frågor. Den första är: Varför är vi så förtvivlat rädda för döden? Och så undrar jag hur vi kan vara så säkra på att döden inte fyller en helt väsentlig och oumbärlig funktion i evolutionen som gör att våra försök att undslippa den med hjälp av allt mer biologiskt sofistikerade och desperata medel kommer att leda till av oss själva föga anade och djupt obehagliga korrigerande reaktioner från den mäktiga verklighet som vi är en liten om än arrogant del av?

Och till sist så har vi tanken att allt faktiskt kan vara helt onödigt. Att det är alldeles OK att dö och att vi i sinom tid får vår nya kropp genom reinkarnationsmekanismen.

Men så kan det väl ändå inte vara säger vän av ordning och förnuft!?

Uppdatering 14 juni: I samband med inlägget Skendöd blivande organdonator finns utförliga kommentarer av relevans även för detta inlägg. Den första av dessa kommentarer är skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,