BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

rättvisa

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som ”Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Var är havren?

Sände just ut ett nyhetsbrev där huvudartikeln var en lite mer allmän och filosofisk betraktelse över den pågående ekonomiska krisen. Den har den måhända något förbryllande titeln Var är havren? och lyder som följer:

Pengar är ett svårt ämne. De är abstrakta. Sedlar i handen eller i madrassen är förstås lite mindre abstrakt än olika kombinationer av ettor och nollor, som ju är ”substansen” i det digitala penningflödet. Men varför har pengar ett värde? För egen del lärde jag mig detta på den lilla bondgård som jag är uppväxt på. Som liten grabb förstod jag ju att pengar var viktigt om man ville skaffa sig något som man inte hade. Men varför fanns det inte alltid pengar till allt som gick att önska? När jag funderade över det förstod jag att pengar inte har något värde i sig. Skall de alls ha något värde måste det finnas något bakom dem som är reellt värdefullt annars är de bara värda papperet som de är tryckta på. Och i den värld där jag fanns som liten grabb handlade det om hö, mjölk, ägg, spannmål, griskött etc. Fanns inte detta så fanns inga pengar. En insikt som jag formulerade som ”pengar är havre”.

Nu har vi en stor och av allt att döma svårbegriplig ekonomisk kris som väcker rädsla över hela planeten. Ingen vet riktigt hur det hela skall hanteras. Men vilket är egentligen problemet? Enkelt uttryckt kan det beskrivas som en fråga, nämligen ”var är havren?”. Vi har en ekonomi där vi av olika föga smickrande anledningar tillåtit oss att å det grövsta tappa kontakten med de reella värden som måste finnas bakom pengarna. Drivna av penningsugenhet har vi funnit sätt att få mer pengar, och så länge vi inte bekymrar oss om havren – dvs. vilka värden som fanns bakom pengarna – känner vi oss rika. Men skillnaden mellan penningrikedom och havrerikedom kan inte vara hur stor som helst. Då blir nämligen havrefrågan akut. Alla ställer sig plötsligt frågan vilket är pengarnas (och naturligtvis aktiernas, obligationernas, optionernas etc. etc.) reella ”havrevärde”. Ångesten sprider sig. Det känns rent av som att alla värden kan vara på väg att försvinna. Men så är det förstås inte. Havre är fortfarande havre. Och när det hela lugnat ner sig så har vi i bästa fall bara förlorat de värden som vi inbillade oss att vi hade.

Det den nuvarande krisen handlar om på ett djupare plan är spelreglerna för vårt nuvarande ekonomiska system. Som det är nu är utrymmet för penningekonomin att tappa kontakten med ”havrevärdet” alldeles för stort. Detta är en problematik som vi inte bör ta lätt på, för när skillnaden mellan ”penningvärde” och ”havrevärde” drivits över en viss gräns kan resultatet bli att penningekonomin brakar ihop och landar i bytesekonomins reella värden.

Jag säger inte att vi är där nu. Men jag utesluter inte att om vi är tillräckligt rädda och kortsynta så kan vi hamna där, åtminstone för en tid. Ur ett övergripande perspektiv är det emellertid alldeles klart att det som behövs i den nuvarande krisen är globala systemförändrande reformer som gör att vi får ett ekonomiskt system som tyglar finansmarknadernas tendens att regelbundet föröda den reella ekonomin (havreekonomin) i försöken att säkra de fiktiva värden som man suggererat sig till att tro att man ägde. Reformer som dessutom måste vara inriktade på att ekonomin skall möjliggöra drägliga och rimligt rättvisa levnadsomständigheter för alla människor på vår jord inom ramarna för de ekologiska realiteter som gäller på vår hemvist i kosmos.

Rättvisa och måttlighet är värden för en ny tid!

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,