BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

partikelfysik

Slumpens makt – Vetandets värld om strängteori

Idag var jag med på ett litet hörn i ett program från Vetandets värld om strängteori. Huvudpersonen är fysikprofessorn Ulf Danielsson. Min insats bestod av ett lite procerande inhopp mot slutet av programmet där jag påstod att vetenskapen inte kan ersätta (och ej heller onödiggöra) religionen och att svagheten i vetenskapens försök på området bl.a. har med föreställningen om slumpen att göra.

För den som är intresserad av mina lite mer noggranna resonemang om dessa frågor är förstås min senaste bok I ett annat ljus lämplig lektyr. Jag kan också bjuda på ett lite längre citat från sidorna 59-60 boken där jag tämligen tydligt klargör min syn på slumpen:

Eftersom vetenskapen som tankesystem genomsyras av ambitionen att i motsats till religionen framstå som trosfri så blir det av yttersta vikt att framhäva att denna universums upprinnelse inte har något högre syfte eller någon högre mening. Sådant luktar ju Gud och hans skapargärning lång väg. Och strider mot antagandet att all verklig kunskap om universum är materialistisk och mekanistisk. Men i stället för att lämna frågan öppen om vad som måhända kan ligga bakom universums uppkomst och vilken mening det hela måhända kan ha så börjar de kombinerade vetenskapsmännen och världsbildskonstruktörerna i stället att åkalla slumpen.

Av någon anledning tror man att slumpen är den realitet som gör vetenskapen trosfri. Schablonföreställningen om slumpen är ju att den är utan avsikt och utan mening. Eller annorlunda uttryckt att det är slumpens närvaro som gör att det lika gärna skulle kunna vara på något annat sätt. Men att det inte finns någon särskild orsak till att det ändå är som det är. Med hjälp av sina diffust artikulerade föreställningar om slumpen trollar man alltså bort, eller rättare sagt tror man sig trolla bort, både orsaken till att det är som det är och behovet att ställa frågor om orsaken till att det är som det är. Slumpen blir som en barmhärtig slöja över den pinsamma trosgrunden för vetenskapen.

Det man gör är alltså att man anammar föreställningen att slumpen på något oförklarat och oförklarbart sätt sörjer för skillnaden mellan en Big Bang som inte startar en evolutionsprocess och en som leder till det magnifika universum där vi råkar befolka en liten vacker planet, som kretsar kring en liten sol i utkanten av galaxen Vintergatan. En av konsekvenserna (om man nu bör använda ett sådant till orsakstänkande relaterat begrepp) av slumpens kosmiska närvaro var att diverse naturkonstanter blev absolut korrekt kalibrerade och ett antal naturlagar stabilt stadfästa så att startögonblicket fick den prägel som gjorde fortsättningen möjlig. Och denna start antas borga för att det inte finns någon högre mening eller något högre syfte med vår tillvaro. Den rullar bara på inom ramarna för de i begynnelseögonblicket stadfästa naturlagsstyrda villkoren för evolutionen.

För mig är det ett mysterium att någon överhuvudtaget kan undvika att se att föreställningen om den stora skaparslumpen är en ren och oförfalskad metafysisk föreställning. Jag förstår inte att man kan underkänna Gudsbegreppet som ett sätt att närma sig frågan om tillvarons yttersta grund, mening och syfte och tycka att föreställningen om slumpens dubiösa men avgörande roll skulle vara ett så mycket bättre och av vetande präglat sätt att förhålla sig till det hela.

Och så var det själva programmet som kan avnjutas i en månad framåt (numera här).

DN

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Svar till Cerns generaldirektör

Läste just en fascinerande artikel i SvD med rubriken En partikel från svaren. Det är en intervju med Cerns generaldirektör Rolf Heuer. Den partikel som åsyftas är den s.k. Higgspartikeln. Och lyckas man hitta den menar man sig ha fått bekräftelse på en teori om varför partiklar har massa. Och denna teori skulle då kunna tjäna som förklaring till, eller i varje fall en beskrivning av hur universum kom till (rättare sagt de 5 % av tillvaron som tros bestå av vanlig materia, resten förmodas bestå av mörk materia och mörk energi).

Det från mitt perspektiv mest intressanta i intervjun är Heuers svar på frågan ”tror du själv på Gud?” Svaret blev:

Jag brottas med frågan om religion, men kommer alltid till: ”vad fanns i så fall före Gud?” Förra året hade jag en privatseans med påven. Han var väldigt intresserad av vad Cern gör, och vi diskuterade möjligheterna att ha en workshop tillsammans under 2012.

Svaret visar enligt min mening att Heuer inte förstår att han genom sin fråga ”Vad fanns i så fall före Gud?” definierar Gud som ett fenomen i tiden och att han alltså därigenom ger uttryck för uppfattningen att det måste finnas något före Gud på samma sätt som man kan spekulera om något som fanns före Big Bang. Och han gör detta utan att det minsta fråga sig om hans definition leder till att det är Gud han funderar över eller om det inte i själva verket är en egen specialgud som han konstruerar genom sin definition.

Från mitt perspektiv är det i varje fall helt klart att den Gud Heuer skapar genom sin definition gör Gud till något som inte skiljer sig från de fenomen som vetenskapen studerar. Han går inte så långt att han uttrycker en förhoppning om att upptäcka honom i sin accelerator. Men han utgår från att Gud kan omfattas och slutligen kanske också förstås av det mänskliga intellektet. Men Gud i sin helhet kan inte omfattas och förstås av intellektet. Detta är en illusion som är kärt omhuldad bland både ateister och religiösa. Men icke desto mindre en illusion. Svaret till Heuer blir alltså att om inte Gud fanns före Gud så är Gud inte Gud utan något slags mänskligt konstruerad avgud.

I min senaste bok – I ett annat ljus – resonerar jag mycket utförligare om de frågor som Heuers fråga om Gud aktualiserar. Och jag ber att få hänvisa den intresserade till boken. Ett litet smakprov kan jag dock lämna genom ett citat från sidorna 91-92.

Det som är svårt att förstå eller kanske framförallt att acceptera är alltså att Gud aldrig har rättvisande beskrivits eller förklarats genom intellektet. Att sanningen om Gud inte kan i sin fullständighet baxas in i den intellektstrukturerade språkvärlden utan att bli ett slags parodi. Och skälet är enkelt. Gud som existentiell helhet kan inte förklaras och omfattas av intellektet.

Detta har radikala konsekvenser för alla som har tvärsäkra föreställningar på området. Det är helt enkelt så att alla som tror att de verkligen kopplat greppet om Gud har övermannats av illusioner. Och detta gäller oberoende av om man tror på Gud eller ej. De ateister som ihärdigt argumenterar för att Gud inte finns förstår uppenbarligen inte att de överhuvudtaget inte talar om Gud, utan de sysslar enbart med att försöka vederlägga mänskliga föreställningar om Gud. Vilket onekligen är viss skillnad. Och alla de troende som är övertygade om att just de vet hur Gud verkligen är, pratar konsekvent i nattmössan. Den som tror sig ha kopplat ett helhetsgrepp på Gud vare sig det är en ateist eller en självöverskattande teolog, fanatisk präst eller en vanlig självgod församlingsmedlem snar till fördömanden i Guds namn bryter tveklöst mot det första budet: ”Du skall inga andra Gudar hava jämte mig”. Det vill säga vederbörande har gjort sig själv till Gud. En föga klädsam position för en liten människa.

När det gäller religionen är det alltså av avgörande betydelse att förstå att det yttersta mysteriet, vi kan kalla det Gud, kommer att som helhet förbli ett mysterium. 

Mer info om boken finns här eller här. Två program från Vetandets värld är också relevanta i sammanhanget (I & II).

Adlibris, Bokus

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Vetandets värld om partikelfysik o.dyl.

Här kommer ett inslag från Vetandets värld. I två program diskuteras lite olika tankar om partikelfysik och tillhörande idéer om hur verkligheten är beskaffad. Själv är jag med på ett litet hörn i detta det andra programmet.

—–
Andra bloggare om , , , , ,