BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

nära-döden-upplevelse

Medvetandet och hjärnan

Efter att här på småtimmarna ha lyssnat till en utomordentligt bra radiointervju med Dr. Eben Alexander, en amerikansk neurokirurg, blev jag så entusiastisk över att ha upptäckt en tankefrände att jag måste göra ett litet kort blogginlägg. Denne Eben Alexander var till och med att han drabbades av en svår hjärnhinneinflammation en konventionell företrädare för den reduktionistiska materialism som forskarvärlden, utbildningsväsendet och stora delar av media försöker sälja in som ett vetenskapligt faktum när det i själva verket är en trosuppfattning. Och dessutom en högst tvivelaktig sådan.

När Eben Alexander vaknade upp ur sin koma erinrade han sig en intensiv, hyperverklig och synnerligen mångfacetterad upplevelse av en andlig värld. En upplevelse som i ett slag klargjorde att hans tidigare syn på tingen var grovt bristfällig. Och i intervjun talar han både om upplevelsen och sina teoretiska slutsatser. I en kommande bok med arbetsnamnet Life Beyond Death: A Neurosurgeon’s Life-Changing Near-Death Odyssey kommer han att redogöra både för sina upplevelser och för de teoretiska slutsatser som han dragit.

Jag ser förstås fram emot att läsa detta verk och är samtidigt glad för att jag under väntan på utgivningen kan erbjuda ett surrogat för boken ifråga till de otåliga, nämligen min egen I ett annat ljus. Ett av de centrala teoretiska spörsmålen i den är ju frågan om medvetandets förhållande till hjärnan. Med utgångspunkt från mina egna inre s.k. mystiska upplevelser så gör jag mitt bästa för att visa på bristerna i den reduktionistiska materialismen. Och så försöker jag måla upp en trovärdigare och konstruktivare världsbild för vår tid.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Dödsbäddsvisioner och materialismens otillräcklighet

En fascinerande artikelserie har inletts på SvD:s Idagsida. Den första artikeln – Visioner på dödsbädden är ofta tabu – är en välskriven (som alltid när Agneta Lagercrantz för pennan) kombination av en intervju med neuropsykiatern Peter Fenwick och en redogörelse för centrala inslag i hans forskning. Fenwick har nämligen intervjuat personal på hospice och fått inblick i vilka berättelser som de får höra av de döende:

Här ett exempel som citeras i artkeln:

Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger – och dog!

Generellt gäller att de personer som i visionerna kommer för att hämta den döende är personer som hon/han ”har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon”.

En från mitt perspektiv mycket intressant aspekt av denna forskning hör samman med Fenwicks konstaterande att:

 Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbäddsvisioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Artikeln berör inte förklaringen till denna inställning annat än indirekt genom Fenwicks svar på frågan om det finns förklaringar till de olika dödsbäddsvisionerna. Och hans svar blir:

Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.

Det som spökar när dessa visioner blir onämnbara eller bortförklaras är förstås den materialistiska reduktionism som kommit att få en mycket dominerande filosofisk maktposition. Enligt denna världsbild har medvetandet ingen autonom existens utan är en produkt av hjärnan och nervsystemet. Döden anses i konsekvens med detta innebära medvetandets totala utslocknande och visioner av den typ som Fenwick studerat framstår då som något slags hallucinationer till möjlig illusorisk tröst på tröskeln till det eviga mörkret.

Om Fenwick i något sammanhang gett sig ordentligt i kast med de filosofiska frågor som hans intervjustudie aktualiserar vet jag inte. Men oavsett hur det är med den saken uppfattar jag det som utomordentligt bra att han i sin forskning lyfter fram upplevelser som han åtminstone själv i denna idagsidesintervju inte betraktar som lämpliga att bortförklara med hänvisning till olika hjärn- och nervsystemsspratt som dödsprocessen bjuder den döende på utan att denne förmår genomskåda det hela i sin utsatta situation.

För egen del har jag länge funderat över problemen med den materialistiska världsbild som har sådan makt i vår tid. Ett centralt problem med detta filosofiska perspektiv är att dess tillskyndare argumenterar som om perspektivet ifråga inte är en tro utan ett faktum. Detta är faktiskt en stor filosofisk bluff om jag nu får uttrycka mig så drastiskt. I min senaste bok – I ett annat ljus – gör jag i vilket fall som helst mitt bästa för att avslöja denna bluff . Läs gärna den om du vill få lite hjälp att kränga av dig den tvångströja av materialistiskt schablontänkande som vi alla fått dragna över våra huvuden genom vår förment objektiva och trosbefriade skolundervisning.

Adl, Bokus
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Livet, döden och medvetandets natur

Råkade lyssna på ett intressant radioprogram i går. Det hette Kropp och själ, och just det här speciella programmet hade titeln Om gränslandet mellan liv och död (kan avlyssnas i sin helhet här). Det som alldeles särskilt väckte mitt intresse var redovisningen av Adrian Owens forskning. Han har nämligen lyckats visa att en del personer som diagnosticerats som varande i ett s.k. vegetativt tillstånd mycket väl kan vara medvetna trots att man inom den medicinska vetenskapen hittills har varit övertygad om att så inte är fallet.

Owens forskning bygger på idén att ställa frågor till personer i ett diagnosticerat vegetativt tillstånd och studera deras svar genom att kartlägga deras hjärnreaktioner med hjälp av s.k. funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Owen gav helt enkelt patienterna verbala instruktioner att när de ville svara ja på en fråga så skulle de föreställa sig att de spelade tennis, och när de ville svara nej så skulle de föreställa sig att de gick omkring hemma i sin bostad. Skälet till denna till synes långsökta uppläggning är att dessa båda hjärnaktiviteter utspelas i vitt skilda delar av hjärnan så sammanblandning är utesluten. Efter dessa instruktioner fick så patienterna besvara några frågor om personliga familjeomständigheter medan deras hjärnreaktioner studerades i tomografen.

Det sensationella i sammanhanget var alltså att ett antal patienter besvarade de frågor som de fick helt korrekt. Något som alltså tyder på att diagnosen av dem som varande helt renons på normala kognitiva funktioner är felaktig.

Även om det naturligtvis är omöjligt att med ledning av den hittills gjorda forskningen avgöra hur stora själsliga förmögenheter som den i ett förmodat vegetativt tillstånd existerande individen besitter så spekulerar redan forskarna om att det kanske så småningom kan bli möjligt att till denna typ av patienter ställa (och få svar på) den centrala frågan om individerna ifråga vill fortsätta att leva instängda i sina dåligt fungerande kroppar.

Från mitt perspektiv är det verkligt intressanta med den här typen av forskning vilket ljus den skulle kunna kasta över frågan om hur medvetandet är relaterat till hjärnan. Enligt det rådande vetenskapliga perspektivet betraktas det som en självklarhet – ja som ett faktum – att medvetandet genereras av hjärnan. Och att medvetandet följaktligen inte kan ha en autonom existens. Men om detta vet vi inget i strikt vetenskaplig mening. I realiteten har vetenskapen lierat sig med en reduktionistisk och materialistisk världsbild som den valt att behandla som om den vore ett empiriskt faktum. Men ur strikt vetenskaplig synvinkel är det en öppen fråga hur medvetandet är relaterat till hjärnan.

I sitt experiment ställde förstås Owen frågor som visade på trohet mot det rådande materialistiska paradigmet. Frågorna handlade konsekvent om sådant som hade med patienternas minne från tiden som fullt friska att göra. Men verkligt intressant skulle det enligt min mening bli om man t.ex. frågade om saker som rör hur de själva uppfattar sin medvetenhetsmässiga belägenhet. Om det är så att de uppfattar en klyvnad mellan sitt reella och av hjärnan oberoende medvetande och det medvetande som de förmår uttrycka genom hjärnan. Om de alltså uppfattar något slags ute-ur-kroppen-erfarenhet samtidigt som de varseblir att de så att säga sitter fast i sin skadade hjärna.

Jag har förstås inget färdigutvecklat frågebatteri att erbjuda Adrian Owen utan jag vill bara uttrycka en förhoppning att han i sin fortsatta forskning skall våga ta steg utanför de ramar som den reduktionistiska materialismen ålägger honom. För då skulle han kanske kunna frilägga en kunskap som skulle kunna ha verklig filosofisk sprängkraft. Något som skulle kunna hjälpa den moderna människan att slippa tro att det är en vetenskaplig sanning att vi människor är ett slags hjärnstyrda biologiska robotar engagerade i en rå överlevnadskamp i en i grunden slumpstyrd och ytterst sett meningslös evolution.

Owens hemsida är sprängfylld av intressant information.

Följande två små filmer beskriver ganska väl hur hans senaste forskning är upplagd och vilka rönen är:

AB, SvD, BBC, The Times
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Kvalificerad forskning om nära-döden-upplevelser

För snart en månad sedan presenterades på en presskonferens i New York (i samband med ett internationellt FN-symposium) ett stort upplagt försök om nära-döden-upplevelser. Dessa upplevelser är en nagel i ögat på alla inom vetenskapsvärlden som tror på någon variant av den filosofiska uppfattning som kallas materialistisk reduktionism. En uppfattning som bl.a. innebär att man tror att medvetandet skapas av hjärnan och att det därför inte kan ha en autonom existens, dvs. en existens oberoende av hjärnan. Enligt den materialistiska reduktionismen innebär därför döden att medvetandet släcks ner för gott, eftersom hjärnan är död.

Nära-döden-upplevelser stör dock den filosofiskt förutfattade meningen om dödens karaktär så till vida att visserligen inte döda, men djupt medvetslösa, personer uppenbarligen kunnat dels inte bara uppleva intressanta föraningar om en tillvaro efter döden utan också faktiskt korrekt varsebli företeelser i det sjukhusrum där personalen försökt rädda dem. Och det är framförallt denna sistnämnda förmåga till varseblivning, trots att de vanliga sinnena inte fungerar och djup medvetslöshet råder, som intresserar forskarna i det i New York kungjorda forskningsprojektet.

Hela projektet kretsar kring att man sätter upp bilder högt uppe i de aktuella upplivningsrummen på olika sjukhus. Och man sätter upp dem på ett sådant sätt att de bara kan ses om den seende själv är uppe i taket. Bilderna får dessutom inte föreställa något som är allmängods utan är för ändamålet konstruerade unika symboler.

Idén är alltså att undersöka om personer med nära-döden-upplevelser kommer att rapportera att de faktiskt sett någon av dessa bilder. Och skulle detta ske så anser forskarna ifråga att detta visar att medvetandet uppenbarligen kan fungera utan att dess organ hjärnan är aktiverad på det sätt som den vanligen är när man är medveten, och att det dessutom är kapabelt att på något sätt lämna sin köttsliga hemvist och varsebli korrekt.

Skulle det däremot inte komma några rapporter om korrekt varseblivna bilder så anser forskarna att detta kan tas som intäkt för att nära-döden-upplevelser är av illusorisk karaktär. Att hjärnan i ett tämligen syrefattigt och stressat tillstånd helt enkelt fabricerar upplevelser från den befintliga minnesbanken.

Detta forskningsupplägg verkar mycket bra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka att det i den intellektuella hederlighetens namn vore på tiden att alla som schablonmässigt utgår från att hjärnan skapar medvetandet försökte prestera några som helst bevis för att så är fallet. Det är faktiskt inget bevis att något ter sig rimligt från en eller annan utgångspunkt. Och det är heller inget bevis att de allra flesta har samma uppfattning. Sakläget är i själva verket att vi i vetenskaplig mening inte vet hur medvetandet förhåller sig till hjärnan. Men att man inom forskningsvärlden bestämt sig för att i stor utsträckning tro att medvetandet skapas av hjärnan.

Som historien visar kan man tro allt möjligt utan att det för den skull är sant. Vi trodde till exempel en gång i tiden att jorden var platt. Visst verkade det rimligt att tro en sådan sak. Men det ändrade inte det korrekta förhållandet. Jorden blev inte ett dugg plattare av att vi trodde att den var platt. Och medvetandets förhållande till hjärnan är det det är, oavsett vad vi tror om saken och oavsett vad tankemaktens företrädare bestämt att vi skall tro på om vi inte vill riskera att bli stämplade som simpla illusionsmakare.

För alla som är intresserade går det bra att se själva presskonferensen, och seminariet här.

AB, Dagens Medicin
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,