BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Mona Sahlin

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som ”Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Mona Sahlin – befrielsens ögonblick

Min första reaktion när jag fick höra att Mona Sahlin skulle avgå överraskade mig. Jag blev glad. Inte den där sortens glädje som vid närmare och ärlig självanalys är starkt uppblandad av en lättnad som mer eller mindre nödtorftigt döljer av ren aggression uppbackade stråk av skadeglädje. Nej min glädje kändes som befriande medkänsla för att något äntligen lossnat. Ända sedan Mona Sahlin valdes har jag känt ett slags plågad medkänsla med henne. Jag har inte förstått hur hon orkat upprätthålla bilden av sig själv som varande på rätt plats. Hela hennes varelse har enligt min varseblivning utstrålat plåga. Kroppsspråket har känts som om hon varit bedövad, närmast zombieartat och med armarna tätt efter sidorna har hon gått som om hon helt saknade livsglädje. Och hon har talat sin släpiga stockholmska, nästan på inandning. För mig har det varit obegripligt hur en partiledare med denna känsla kring sig skulle kunna leda ett parti till en valtriumf. Och det gick ju inte heller.

Och nu har uppenbarligen verkligheten kommit ifatt Mona Sahlin som person. Det är alltid en glädje när något sådant sker. För då öppnar sig genast nya möjligheter. Om verkligheten också kommit ifatt det socialdemokratiska partiet är dock högst osäkert. På sin höjd är det en öppen fråga. Detta blir något att komma tillbaka till när maktkampens linjer blivit tydligare än vad de nu är.

——–

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Exp1, Exp2, Exp3, GP1, GP2, GP3, Sydsvenskan

Politisk visionslöshet – tankar om Lars Ohlys besked

Så har då Lars Ohly lämnat besked. Ett mycket intressant besked. Han vill inte ha en gemensam valplattform med socialdemokraterna och miljöpartiet inför nästa val. Och de flesta kommentatorer verkar tro att detta besked kommer att gynna högeralliansens möjligheter till återval, bland annat den ofta skarpsynte statsvetaren Leif Lewin.

Min känsla inför beskedet är att det rör något djupare än vad man kan tro. Det har ju blivit något av en dogm att det som ledde till sossarnas valnederlag var själv alliansbildningen. Och att de skulle ha klarat sig långt bättre om de själva hade ingått en vänsterallians med miljöpartiet och vänsterpartiet. Och att de därför inte kommer att lyckas återerövra makten om de inte kan ingå en allians inför valet 2010.

Min syn på saken är att vänsterpartiernas stora dilemma har varit ohanterat såväl i regeringsposition som i opposition ända sedan det blev uppenbart, om inte tidigare så i varje fall i och med Sovjetunionens sammanbrott, att det inte finns något alternativ till det rådande ekonomiska systemet. Så länge planekonomin existerade som ett reellt om än ineffektivt alternativ så kunde socialdemokrater och andra vänstersinnade spekulera om och försöka göra verklighet av en tredje väg och annat liknande. Men nu finns inga sådana utvägar i sikte. Vänsterpartierna är i sitt alternativlösa tillstånd tvungna att anpassa sig till den svårtyglade urkraften i den globaliserade och globaliserande kapitalismen och på marginalen försöka vrida samhällsutvecklingen i en riktning som kan påstås bättre spegla vänsterns värderingar.

Denna situation är till oförställd glädje för de borgerliga partierna, som njuter av att vänstern måste agera på samma spelplan som de själva eftersom de anser att de själva är långt skickligare på att förstå och sköta denna ekonomi så att näringslivet blir maximalt expansivt. Och i mjugg skrattar de åt gamla kommunistpartier som Ohlys vänsterparti som de anser odla ett slags kvarvarande övermodig illusion genom att tro att de har ett fungerande alternativ till den rådande ekonomiska ordningen. Och förmodligen smilar de också åt miljömuppar som surrar om räntefri ekonomi och andra dumheter.

Från ett borgerligt perspektiv lever vi alltså i den bästa av världar nu när det är uppenbart vilket ekonomiskt system som har i den politiska darwinismens namn vunnit överlevnadskampen så att det nu är suveränt och allenarådande. Vi är på rätt väg! Och de problem som vi har förmodas vi kunna lösa med fortsatt satsning på ekonomisk utveckling. Tillspetsat uttryckt är receptet evig vetenskaplig kunskapsutveckling som skall omsättas i evig teknologisk utveckling som då kan förväntas resultera i evig levnadsstandardhöjning. Ökade resurser genom ökad ekonomisk tillväxt är alltså i princip svaret på alla politiska frågor. Även miljöproblematiken och klimatkrisen. Men när det gäller de sistnämnda problemens lösning har insikten vaknat att det krävs en särskild sorts tillväxt, dvs. den s.k. ”hållbara tillväxten”. Ett begrepp som innebär en besvärjelse om en tillväxt som i motsats till den vanliga tillväxten inte har negativa mänskliga och miljömässiga konsekvenser.

Enligt min mening är det stora strategiska dilemmat för vänsterpartier av allehanda schatteringar att de inte klarar av att formulera en politiskt trovärdig kritik av det rådande ekonomiska systemet. Trots att systemet har stora brister om man kopplar ett helhetsperspektiv. Visst skapar den nuvarande ekonomiska ordningen välstånd, men den skapar och vidmakthåller också vedervärdig misär. För att nu inte tala om miljöproblem och hotande klimatkonsekvenser. Men det rådande systemets sirensångssjungande propagandister hävdar förstås att allt kommer att lösa sig i sinom tid bara vi fortsätter att tro på och applicera den utvecklingsmodell som vi har följt när vi har skapat de problem som vi har.

Jag anser alltså att vi har ett ekonomiskt system och en global ekonomisk ordning som gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand. Men vi har ingen politisk kraft som lyckats göra en mobiliserande politisk vision av detta djupt problematiska faktum. Vi står i praktiken politiskt tomhänta inför de stora globala problemen, dvs. utan politiska visioner med kraft att vägleda en konstruktiv utveckling.

Ohlys besked om vänsterpartiets ointresse för en gemensam plattform inför riksdagsvalet 2010 tror jag är en svag avglans av den problematik som jag just har försökt skissera. Jag tror alltså att det i Ohlys besked troligen finns en blandning av nostalgisk längtan efter den tid då det var lätt för vänsterpartiet att tro sig besitta den heliga politiska gralen och en hjärtats framsynta längtan efter ett nytt och reellt alternativ till den djupt bekymmersamma utvecklingsriktning som vi för närvarande följer.

Jag tolkar alltså Ohlys hållning i valplattformsfrågan inte enbart som ett nostalgiskt och av gammalkommunism färgat övermod angående den egna förmågan att presentera ett reellt alternativ till den förda politiken utan som ett slags måhända närmast omedveten insikt om att en vänster samlad under Mona Sahlins banér riskerar att inte utgöra ett framtidsdugligt alternativ till den maktbärande högeralliansen med mindre än att den kan utmejsla en framåtsyftande och visionär kritik av det rådande ekonomiska systemet. Att den tänkta vänsteralliansen riskerar att bara bli ett erbjudande om lite annorlunda rattning av ett system som inte är framtidsdugligt. Och då kommer med all sannolikhet Fredrik Reinfeldt att fortsätta som statsminister.

För mig gör det detsamma om den nödvändiga politiska förnyelsen på global och nationell nivå springer ur vänstern eller högern eller mitten, eller hur man nu vill positionsbestämma olika politiska krafter. Jag hoppas bara att den hos allt fler människor i och utanför maktens cirklar växande insikten om att vi för närvarande är förhäxade av en utvecklingsmodell som inte är framtidsduglig snart skall bli tillräckligt djup för att kunna utkristalliseras i politiska visioner som har kraft att bryta det nuvarande dödläget och staka ut vägen mot en framtid präglad av fördjupad eller rättare sagt demokratiserad demokrati, rimlig rättvisa inom och mellan nationerna och en högteknologisk ekonomisk sektor som ryms inom de ekologiska ramar som vår vackra planet erbjuder oss.

Så politiskt naiv är jag.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,