BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

modernitet

På väg mot en ny civilisation – Kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari 19.00

Fredsrörelsen på Orust har ambitiösa föreläsningsprogram. Temat för vårens program är Hur skapas en fredskultur? Och bland föreläsarna märks celebriteter som Stina Oscarson och Birger Schlaug. Jag har fått förmånen att inleda detta vårprogram med en föreläsning med titeln På väg mot en ny civilisation – från gårdagens visioner till framtidens. Utgångspunkten för mina reflektioner är förstås min senaste bok Vart är världen på väg? Och i pressreleasen om föreläsningen står att läsa att

Karl-Erik Edris skriver och talar som en lärd idéhistoriker och framställer sina rön och tankar på ett föredömligt enkelt språk. Vad kan vi, bör vi lära av historien? Hur kan var och en av oss bidra till att ”skapa den nya civilisationen”?

Den beskrivningen stämmer väl någorlunda väl även om jag inte ser mig själv som någon lärd idéhistoriker. Jag vågar dock lova att jag kommer att bjuda på intellektuell underhållning. Även om ämnet är allvarligt så behöver varje publik få chansen att skratta gott och hjärtligt. Och förhoppningsvis blir det lite inspiration också.

Föreläsningen äger rum på kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari kl. 19.00.

karl-erik_edris2016
——
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Vart är världen på väg? – Dieselverkstaden 10 sept

navsession2Så var det dags för ett offentligt föredrag om min nya bok. Det äger rum på Dieselverkstaden, Markusplatsen 17, Sickla. Den här gången är jag omgiven (eller inramad) av två damer. Jill Nord sjunger under det inledande minglet från 17.00. Och Anna Lindman (journalist och programledare från SVT) kommer att leda den frågestund som avslutar mitt föredrag som skall börja 18.00. Evenemanget är tänkt att pågå till 21.00.

All nödvändig praktisk information om biljetter etc finns här. Dessutom kan jag nämna att boken finns till försäljning för specialpriset 200 SEK.

Utöver detta kan jag säga att det väl inte är så lätt att under ett kort föredrag leva upp till det en läsare av boken förmedlade till mig mejlledes. Han skrev: ”Tack än en gång för boken du har skrivit. Den åstadkom flera dagars eufori.” Men jag lovar göra mitt bästa!

Adlibris, Bokus, CDON.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Calvary – en recension

Såg Calvary frampå småtimmarna. En fantastisk film om naken existentiell nöd. Huvudpersonen är en irländsk präst – briljant spelad av Brendan Gleeson – som lät sig prästvigas efter att hans fru dött. I filmens öppningsscen får prästen ta emot ett dödshot av en man som sitter i biktstolen. Mordet skall ske om en dryg vecka. Den presumtive mördaren tycker nämligen att prästen behöver den tiden för att förbereda sig och för att ordna upp saker och ting. Därför inbjuds prästen till ett mordmöte på stranden nästkommande söndag.

Bakgrunden är att personen ifråga blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under fem års tid av en nu avliden präst. Skändligheterna började när den nu vuxne mannen var en sjuårig pojke. Och han tycker att detta gör det motiverat att döda inte en ond och dålig präst utan en som är alldeles oskyldig.

Efter denna minst sagt dramatiska inledning blir filmen en lågmäld skildring av prästens väg mot söndagen. Han fortsätter sin prästgärning, och möter den ena församlingsmedlemmen efter den andra i vardagliga situationer. Och det är då en bottenlös existentiell nöd uppenbaras. Den tro som en gång kunde skänka mening och kanske t.o.m. lyster åt livet har förlorat sin trovärdighet och cynismen och meningslösheten är svår att avvärja. Och prästen i all sin robusta medmänsklighet och närvaro har inte så mycket att erbjuda. Allt är naket, sant och en smula galghumoristiskt skildrat.

Samtidigt svävar frågan över prästens vandring genom den irländska vardagen om detta kanske i ljuset av mordhotet och filmens titel verkligen är en modern Golgatavandring. Prästen funderar förstås själv på frågan och kämpar med sitt förhållningssätt.

Vilken upplösning filmen slutligen får vill jag förstås inte avslöja. Men låt mig säga såpass mycket som att förutom att vara en skarpsynt skildring av den moderna människans existentiella nöd så är den en fascinerande gestaltning av den själsligt vanställande kraften i att bli utsatt för något som upplevs som oförlåtligt. Samtidigt som en aning av förlåtelse och försoning låter sig skönjas. För som prästen säger i ett telefonsamtal med sin dotter: ”Det talas för mycket om synd och för lite om dygder”. ”Du har nog rätt”, svarar dottern och frågar samtidigt: ”Vilken skulle då vara den främsta?” Och prästen svarar: ”Jag anser att förlåtelse är synnerligen underskattat.”

Andra recensioner.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Vart är världen på väg? – Hillesgården 6 maj 19.00

Genom åren har jag hållit många föreläsningar på Hillesgården. Detta ypperliga etablissemang har ju en onsdagsserie där populära artister uppträder och andra kända och halvkända personer förmedlar sina budskap. Genom åren är det en imponerande skara som stått på Hillesgårdens scen. Och i år är det min tur igen. Orsaken är förstås min nya bok. I programmet presenteras mitt framträdande så här:

Vart är världen på väg? är titeln på Karl-Erik Edris sjunde och nya bok. Det är också en fråga som de flesta ställer sig. Media matar oss med en oändlig ström av elände. Det är lätt att känna sig rädd och maktlös inför vad som bara verkar kunna bli värre.

Men Karl-Erik vänder radikalt på kuttingen i sin bok. Vi är inte alls inne i en utveckling som barkar åt skogen. Det som pågår svarar snarare mot den katastrof för larven och puppan som fjärilsblivandet innebär. Det är alltså en ny och lysande tid som håller på att bryta fram. Och som Karl-Erik visar på sitt skarpsynta och humoristiska sätt kan vi alla underlätta skeendena genom att i ord och handling ta ställning för fjärilen.

Karl-Erik Edris som är statsvetare, föreläsare och författare har under åren gjort många uppskattade framträdanden på Hillesgården. I samband med föredraget kan du köpa hans bok till specialpris och få den signerad.

All praktisk information om biljettanskaffning och annat finns på Hillesgårdens hemsida.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Vart är världen på väg? – offentligt föredrag 23 april

Min nya bok Vart är världen på väg? med undertiteln Perspektiv, strategier och förutsägelser närmar sig offentlighetens ljus med stormsteg. Bokreleasen äger rum 23 april. Just denna dag har jag också ett offentligt föredrag om boken. Det kommer att äga rum i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan 5 i Stockholm, i en lokal som heter Karlberg (ligger i källarplanet). Och jag börjar tala 19.00.

Föredraget är gratis, men så länge mitt medhavda lager räcker säljer jag böcker till det facila priset 200 SEK (billigare än på nätet). Ta gärna med jämna pengar.

Föredraget finns även som Facebookevenemang. Där kan du anmäla dig om du har lust och är Facebookmedlem. Och du är också välkommen att bjuda in dem av dina Facebookvänner som du tror skulle ha behållning av mitt föredrag.

Även om titeln säger mycket om vad föredraget kommer att handla om så finns det mer information på min hemsida. Ja inte om själva föredraget utan om boken, men det är ju ändå den som jag skall prata om. Så läs gärna baksidestexten, omdömen om boken, innehållsförteckningen och Björn Forsbergs och mitt eget förord. Men föredrag är ju föredrag så då spelar sådant in som inspiration i stunden. Och alla som hört mig tala vet ju att det kan bli en hel del av den varan!
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Charles Eisensteins Sacred Economics på svenska

När jag läste Charles Eisensteins bok Sacred Economics blev jag så entusiastisk över det kloka innehållet att jag köpte ytterligare några ex som jag har gett bort. En av mottagarna var min vän Harry L. Jag visste att han kontemplerade över hur ett bättre ekonomiskt system möjligen skulle kunna vara konstruerat och fungera. Kontemplationer som i bästa fall skulle leda till bok. Harry såg direkt de påfallande likheterna mellan sitt eget tänkande och Charles Eisensteins och slog därför planerna på en egen bok ur hågen. Varför skriva själv när det redan är skrivet, var den kloka fråga Harry ställde sig. Men han förde tanken ett steg vidare och drog slutsatsen att det bästa han kunde göra i stället var att översätta Eisensteins bok till svenska.

Detta arbete har nu pågått ett tag. Och i samråd med Charles Eisenstein har de första översatta kapitlen börjat publiceras online. Planen är att åtminstone fyra femtedelar av boken skall vara publicerad före jul. Så för alla som vill avnjuta boken som en god följetong så gäller det att titta in då och då på den aktuella sidan för att se när nya kapitel läggs ut. Och så småningom blir det säkert också en tryckt bok, när den rätte förläggaren behagat dyka upp.

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök 8 juni 2012 finns att beskåda här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Charles Eisenstein kommer till Stockholm!

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök finns att beskåda här.

UPPDATERING 18 maj: De praktiska detaljerna kring evenemanget nedan är nu klara. Charles Eisensteins föredrag Vi är här för att ge (trots titeln förmodar jag att hans svenska är skral) börjar 18.00 i Franciskussalen, Högbergsgatan 15 A, Stockholm. Här kan du ladda ner en pdf med all relevant information.
—–
Fick idag ett mejl från en vän med ett innehåll som gör att jag omedelbart vill tuta i evenemangsluren. Charles Eisenstein kommer nämligen till Stockholm. Måhända är denne man inte särskilt känd, men sedan jag läste hans Sacred Economics hör jag till hans intellektuella supporterskara. Och jag har varit på vippen att skriva en analyserande nyhetsbrevsartikel om denna förträffliga bok av samma slag som jag tidigare har skrivit om David Jonstads och Björn Forsbergs i år publicerade böcker. Men andra åtaganden har hittills dessvärre kommit emellan. Vad som oavsett detta är alldeles klart är att Sacred Economics är en ögonöppnare. Boken har visserligen inslag som kan synas en smula flummiga för en strikt ekonomiskt inriktad person, men om man inte fastnar i detta utan kan ta in helheten så har Eisenstein många kunniga och kloka ting att säga om hur vårt ekonomiska system behöver omgestaltas i grunden så att det inte som i sin nuvarande tappning präglas av dels en obarmhärtigt ojämlikhetsskapande, dvs. förmögenhetspolariserande (rik kontra fattig) utveckling och dels ett i realiteten otillfredsställbart, miljöförstörande och resursuttömmande krav av evig tillväxt. Eisenstein får alltså sina läsare att tänka över hur ett ekonomiskt system möjligen skulle kunna se ut som inte som det nuvarande gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Denna Charles Eisenstein kommer alltså till Stockholm 8 juni 2012. Plats och tidpunkt är ännu inte bestämda (dock ett kvällsevenemang). I mejlet jag fick presenteras evenemanget så här:

Charles Eisenstein föreläser den 8 juni 2012 (plats meddelas senare)

Vill du eller din organisation vara med som arrangör av detta? Har du något förslag på fin lokal där man ryms kanske 50 pers i cirklar? Hör av dig!

Hur skulle samhället se ut om vi utgick ifrån att människor är generösa, toleranta och agerar utifrån empati istället för egenintresse? Hur skapar vi en ekonomi som utgår ifrån att människor och natur faktiskt betyder något, och som bygger på att vi alla hänger samman?

Kan man tänka sig en framtid av

* gåvor, delande och generositet

* lokala ekonomier och resilienta samhällen

* negativ ränta som genererar större och sannare rikedom

* befriad mänsklig passion och omtanke

* ett ekonomiskt system som tar skador på natur och människor på allvar

* en omställning från separation till levande samhörighet och ömsesidigt beroende

Charles Eisenstein föreläser över hela världen om omställning, pengar och kulturell evolution och har skrivit böckerna The Ascent of Humanity och Sacred Economics. Upptäck hans idéer om nya möjligheter för framtida livskvalitet och ekonomi. http://sacred-economics.com/

Kostnad: vad du vill

Anmäl till Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84

Sprid gärna!

Filmklipp med Charles

The Revolution is Love och Sacred Economics.

För egen del har jag redan anmält mig till denna begivenhet!

Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Civilisationens kris

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Stephen Hawkings intellektuella krumbukter inför det stora mysteriet

Steven Hawking har skrivit en ny bok. Den heter Den stora planen. Den är säkert intressant och hade jag inte redan haft en stor och växande trave av böcker som jag anser att jag bör eller måste läsa så skulle jag ha gett mig på den direkt. I synnerhet efter Jackie Jakubowskis aptitretare i DN. Under rubriken Så fortsätter fysikerna sitt sökande efter ”Gud” ger han en glasklar inblick i hur Hawking tänker.

Bokens syfte beskriver Jakubowski som att Hawking söker ”efter en modell som förklarar hur universum har kunnat uppstå ur ‘ingenting’.” Sakläget är dock att någon sådan teorin inte formulerats men att

Hawking tillhör … dem som förespråkar den nya ”M-teorin”, som är den främsta kandidaten att utvecklas till den förenande ”teorin för allting”. I själva verket rör det sig om en hel familj av mer eller mindre överlappande teorier – så kallade strängteorier, som förenar kvant­mekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Sammantaget skapar de en modell som förklarar hur universum hade kunnat uppstå ”ur ett ingenting”. Och inte bara ett universum! Denna teori tillåter ett obegripligt stort antal olika universum, där naturlagarnas värden för just vårt universum är så välanpassade att de gör det möjligt att skapa förutsättning för vår existens.

Till detta hör att

Hawking avslutar sin nya bok lika optimistiskt som den förra: Vi befinner oss på tröskeln till en slutgiltig kunskap om vårt universums tillblivelse, och M-teorin kommer att ge svaret på hur vår skapelse kunnat uppstå utan övernaturligt ingripande, endast tack vare naturlagarna.

Men Jakubowski ser svagheten i detta resonemang och därför avslutar han sin artikel så här:

Man kan dock räkna med att när ”Den slutgiltiga ekvationen” väl är formulerad kommer människan ändå att envisas med den alltjämt obesvarade frågan: Vad är det som ger liv åt ekvationen och finjusterar naturlagarna?

Jakubowski inser alltså att Hawking hör till den stora grupp vetenskapsmän som tror att de kan finna en yttersta förklaring till vår existens som onödiggör det som de som brukar kallas gudshypotesen. Men att detta knappast är en övertygande ståndpunkt.

I min senaste bok – I ett annat ljus – sysslar jag en hel del med vetenskapens ambition att prestera en slutgiltig förklaring. Men att verkligheten är den att man hittills inte lyckats åstadkomma några förklaringar som inte själva är i behov av ytterligare förklaring. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen gör i själva verket att man hamnar i en oändlig regress. Men denna position vill man av förklarliga skäl inte hamna i för då måste man ju erkänna att man inte kan prestera en slutgiltig och därmed, som man tror, gudshypotesen inklusive religionen onödiggörande förklaring. Ställda inför behovet att erkänna att det vetenskapliga orsaksfriläggandet sker inom ramarna för eller är kringgärdat av något oförklarat, dvs. ett mysterium, postulerar man i stället existensen av något som förklaras vara fundamentalt och av självförklarande natur.

I min bok beskriver jag detta postulerande så här:

I praktiken innebär detta att de naturlagar som man anser sig ha frilagt får tjänstgöra som effektiv bromskloss för den oändliga regressen. Hit men inte längre. Naturlagarna ges alltså en funktion i det vetenskapliga kunskapsbygget som svarar mot axiomen i matematiken. Det vill säga att de bara är och inte behöver förklaras. Vilket innebär att man förhåller sig till dem som om de vore sin egen förklaring. Men man kompletterar också de förmodat självförklarande naturlagarna med teorier med allförklarande anspråk som t.ex. Darwins utvecklingslära. Och dessa teorier framställs som om de vore så bra nära bevisade att det i praktiken är onödigt att söka förklaringar till dem. De upphöjs helt enkelt till ett slags naturlagsstatus. Därmed behandlar man teorier som är användbara för att ordna och provisoriskt förklara fakta som om de själva vore bevisade fakta. Så till den grad bevisade att de kan hanteras som om de vore oberoende variabler utan all möjlighet till vidare förklaring.

Och så fortsätter jag:

Men detta val är närmast som ett indiskt reptrick. Det framstår som något som det inte är. Det framstår som ett val av vetande framför tro. Men detta är en illusion. Det val som vetenskapen i realiteten ställdes inför var inte ett val mellan tro och vetande. Även om det verkade så vid en flyktig anblick. Utan det var ett val mellan två typer av mytologier eller världsbilder. En som öppet tillstår att en helhetsförståelse av tillvaron är omöjlig att uppnå med hjälp av intellektet. Och en som mer eller mindre tydligt försöker dölja detta faktum bakom olika typer av antaganden om existensen av självförklarande realiteter som i själva verket saknar denna egenskap.

Drömmen om att vetenskapen skall kunna onödiggöra religionen är hett omhuldad i vår moderna tid och föreställningen om existensen av självförklarande materiella realiteter är i själva verket hjärtpunkten i denna dröm. Men dessa realiteter är lika svårupptäckta som den s.k. skavadern. De existerar bara som fantasier. Eller som jag uttrycker det i I ett annat ljus:

Begrepp som självförklarande och självorganiserande fungerar som begreppet slumpen, dvs. det är språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man dessutom vill dölja detta faktum. Och därigenom få slut på det fortsatta frågandet. Men alla som inte låter sig bländas av detta trick kan ju ställa den enkla frågan: vad är det som förklarar att ett självförklarande eller självorganiserande fenomen har just denna funktion? Eller möjligen: vad är det som förklarar att det inte behövs någon förklaring till att ett självförklarande fenomen är självförklarande?

—–
Andra bloggare om , , , , ,

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som ”Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Vaclav Havels skarpa varning för en ateistisk civilisation

Fick på Facebook just ett tips om en kort artikel i Dagen med rubriken Havel varnar för ”ateistisk civilisation”. Den väckte mitt intresse och fick mig att göra lite efterforskningar. Grunden för artikel är uppenbarligen en föreläsning som Vaclav Havel höll vid öppningsceremonin vid en konferens arrangerad av Forum 2000 i Prag  kring temat The World We Want To Live In. I detta föredrag är han inte nådig i sin kritik mot det han kallar vår ”first truly global civilisation” som han också karakäriserar som ”the first atheistic civilisation, in other words, a civilisation that has lost its connection with the infinite and eternity.” Han säger:

However, the most dangerous aspect of this global atheistic civilisation is its pride. The pride of someone who is driven by the very logic of his wealth to stop respecting the contribution of nature and our forebears, to stop respecting it on principle and respect it only as a further potential source of profit. (…)

I sense behind all of this not only a globally spreading short-sightedness, but also the swollen self-consciousness of this civilisation, whose basic attributes include the supercilious idea that we know everything and what we don’t yet know we’ll soon find out, because we know how to go about it. We are convinced that this supposed omniscience of ours which proclaims the staggering progress of science and technology and rational knowledge in general, permits us to serve anything that is demonstrably useful, or that is simply a source of measurable profit, anything that induces growth and more growth and still more growth, including the growth of agglomerations.
 
But with the cult of measurable profit, proven progress and visible usefulness there disappears respect for mystery and along with it humble reverence for everything we shall never measure and know, not to mention the vexed question of the infinite and eternal, which were until recently the most important horizons of our actions.
 
We have totally forgotten what all previous civilisations knew: that nothing is self-evident.
Och utan att darra på manschetten drar Havel efter efter lite analyser slutsatsen att:
In all events, I am certain that our civilisation is heading for catastrophe unless present-day humankind comes to its senses. And it can only come to its senses if it grapples with its short-sightedness, its stupid conviction of its omniscience and its swollen pride, which have been so deeply anchored in its thinking and actions.
 
It is necessary to wonder. And it is necessary to worry about the non-self-evidence of things.
Att jag tycker att detta är ord i rättan tid behöver jag väl knappast påpeka. Och jag ser fram emot när mitt eget nästa större inlägg i debatten blir tillgängligt, dvs. min kommande bok I ett annat ljus vars internetnärvaro hittills begränsas till en Facebooksida. Havels kloka tal kan avnjutas i sin helhet här. Och en mer utförlig artikel om talet finns här.

Sekulariseringen en övergångsfas i människans förståelse av sig själv och världen

För några månader sedan köpte jag Charles Taylors nästan 900-sidiga bok A Secular Age (läsarreaktioner kan studeras här). Jag minns inte varför, men förmodligen läste jag något omnämnande av den som slog an något i mig. Och jag har tidigare läst en del av denne komplext och klokt resonerande kanadensiske filosof. Dessvärre ligger boken fortfarande i högen över olästa böcker, men när jag idag har ägnat mig åt att läsa ikapp gamla tidningar efter lite påskledigt fick jag en påminnelse om hur angelägen boken är genom en förnämlig understreckare i påskaftonens SvD med titeln Vi lever i tvivlets tidevarv. Peder Thalén, religionsvetare vid Högskolan i Gävle och författare till den för mig tills idag okända boken Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris har av allt att döma ägnat Charles Taylors bok en insiktsfull närläsning.

Om jag förstår Thaléns artikel rätt så bedriver alltså Taylor bl.a. en sofistiskerad och i grunden historiefilosofisk argumentation som inte bara ifrågasätter utan faktiskt underkänner den ur upplysningen emanerande metaberättelsen som säger att människorna har levt i vantro och teologiskt mörker sedan tidernas begynnelse men att den moderna eran innebar slutet för detta sorgliga tillstånd. Tanken är alltså att upplysningens filosofiska revolution en gång för alla frigjorde den största av alla ljusbringare, nämligen det mänskliga intellektet och dess främsta yttring vetenskapen. Och när detta väl skett är det sedan bara en tidsfråga innan all gammal vantro rökts ut ur mänsklighetens förmoderna intellektuella skrymslen så att vi till sist kommer att bli fullt moderna. En sekulariserad materialism förgylld med vackert prat om humanism och människans oändliga värde serveras oss då inte som en tro utan som en frukt av upplyst förnuft och vetenskaplig kunskap.

Men han nöjer sig tydligen inte med detta utan han antyder tydligen att den moderna erans försök att eliminera tro och religion kan komma att visa sig vara en fas i mänsklighetens fortsatta fördjupning av förståelsen för den bortomspråkliga, och därför våra begrepp egentligen ständigt underminerande, grunden för vår mysteriösa existens.

Åtminstone är det vad jag läser in i det sista stycket av Thaléns förnämliga artikel: ”Taylor verkar dock inte se det som troligt att människor skulle återvända till de befintliga utformningarna av religionen, åtminstone inte på ett sätt som skulle vara opåverkat av den period av partiell religionslöshet som präglat många samhällen i väst en längre tid. Känneteckande för denna ‘ökenvandring’ är en distansering från konfessionella gränser och religiöst tvång. Det har uppstått en rymd kring religionen präglad av ökad frihet och frivillighet. Dessa kvaliteter kan i bästa fall komma att omskapa religionen inifrån. Här framträder hos Taylor, om än försiktigt antydd, en kanske välbehövlig vision om en tilltagande ekumenisk anda och minskade religiösa motsättningar.”

Måhända övertolkar jag Charles Taylor och hans uttolkare Peder Thalén men en sak är säker, jag måste försöka få tid att läsa Taylors bok. För mig som länge argumenterat för bristerna i den sekulariserade humanismens syn på människan och världen och att denna livssyn har en övergående och både destruktiv och konstruktiv roll i mänsklighetens utveckling är det alltid trevligt att få skärpa den egna argumentation med hjälp av tankefränder.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Kvartslivskrisen – ett symptom på det moderna samhällets illusioner om den mänskliga identiteten

Idagsidan har just startat en ny serie. Ann Lagerström har hittills hunnit med tre intressanta artiklar (1 2 3). Denna gång är det den s.k. kvartslivskrisen som avhandlas. Begreppet åsyftar de problem moderna ungdomar (framförallt i åldersintervallet 20-29 år) har att tydligt se sin väg mot vuxenskapet. I sin första artikel i serien beskriver Lagerström krisen i följande ordalag: ”Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.”

Och i den resonerande andra artikeln framför en intervjuad psykoanalytiker uppfattningen att även om det alltid varit förknippat med vissa svårigheter att gå från ungdom till vuxenliv så har problemen intensifierats sedan 90-talet: ”Den nya invidualismen ställde högre krav på medborgarna, medieutbudet ökade och internet kopplade upp oss mot världen.” Idén är förstås att innan globaliseringen och den nya informationsteknologin började slå igenom i svåröverskådliga samhälleliga omdaningsprocesser och kriser så var valmöjligheterna i ett betydligt stabilare och förutsägbarare samhälle långt färre och därmed mindre osäkerhets- och ångestdrivande.

Men nu är alltså friden över och allt verkar plötsligt stå på spel. Symboliskt uttryckt uppfattas livsvalen ungefär som problemen man möter vid prickskytte. Mycket små avvikelser i början leder till att ”livsmålstavlan” bommas grovt. Det gäller alltså att sikta rätt. De tidiga livsvalen ter sig därför utomordentligt dramatiska. Ångesten över att dåliga tidiga livsval skall leda till ett förfelat liv kan tydligen bli paralyserande stark. Och över alltihop svävar frågorna om hur man skall kunna veta vad som är rätt, och hur man skall kunna vara riktigt säker om man nu lyckas bestämma sig för vad man tror är rätt.

Den här situationen är ju inte direkt ägnad att förvåna. Hela vårt samhälle genomsyras av en ytlig och narcissistisk känsla av att lyckan är lättuppnåelig om man gör de rätta individuella valen. Men den fråga jag ställer mig är hur man skall kunna göra dessa val när man samtidigt får lära sig att ens identitet inte är något som djupast sett är beständigt utan att identiteten i stället är ett flytande och osäkert konstruktionsprojekt. Den moderna hållningen till identiteten är ju att den formas genom ens livsval. Det är helt enkelt modernt att skratta åt det som kallas en essentialistisk syn på den mänskliga identiteten, dvs. att den djupast sett och beständigt är vad den är och att detta ”vara” kan upptäckas genom djupkontemplation över frågan ”vem är jag”. En essentialistisk syn på identiteten innebär alltså att man tror på existensen av en reell självinsikt med utgångspunkt från vilken man kan gestalta ett liv som är ett så sant uttryck som möjligt för ens djupaste väsen eller varelse.

Enligt det moderna tänkandet är dylika idéer exempel på förmoderna förvillelser. Det är som Sartre uttryckte saken inte så att ”essensen föregår existensen” utan ”existensen föregå essensen”, dvs. vi skapar vår identitet genom våra livsval. Eftersom inget är givet, och det därför inte heller finns några stabila kriterier för att avgöra vilket val som är det rätta, står vi där ångestridna inför behovet att välja och ta ansvar för det liv vi har och måste skapa.

Den moderna positionen när det gäller den mänskliga identitetens ”essensfrihet” blir kanske tydligare om man tänker sig hur det är att köpa skor. Det kan finnas förvillande många skomodeller, och visst kan valet vara svårt. Riden av olika bilder av vad som anses vara modernt, coolt och inne drabbas man kanske av beslutsångest. Men det finns ett paradkriterium som alltid gäller, nämligen att man har de fötter man har. Skorna måste helt enkelt passa om det alls skall fungera. Detta är på sätt vis en motsvarighet till en essentialistisk syn på identiteten. Medan den moderna icke-essentialistiska synen på identiteten svarar mot hur skoinköpssituationen skulle te sig om man trodde att fötterna blev till genom valet av skor.

Min ståndpunkt är alltså att föreställningen om att människan är ett slumpmässigt uppkommet och i grunden identitetslöst väsen som försöker skapa och hålla samman en skenbart stabil identitet genom sina ytterst sett godtyckliga livsval intill dess att den slumpmässiga och med all sannolikhet motsägelsefulla och ångestridna identitetskonstruktionen upplöses för gott i döden är en illusion som vi människor skulle må väl av att upplösa.

Nu är det inte så att jag menar att valet står mellan essentialism och icke-essentialistisk konstruktivism. Min position låter sig nog bäst beskrivas som essentialistisk konstruktivism. Jag förnekar alltså inte att vi människor i viss mening konstruerar vår identitet genom våra livsval, men vi gör det inte i ett fullständigt icke-essentialistiskt vakuum. Våra identitetskonstruktioner i språkets och livsvalens värld överskuggas och vägleds av vår djupaste och sannaste identitet. Och ju sämre dessa våra identitetskonstruktioner är som gestaltningar av vår djupaste bortomspråkliga essens desto större blir vår vantrivsel och frustration i det liv vi försöker välja. Ju lomhördare vi är på vårt inre öra inför den livsvägledning som vår sanna identitet skänker desto rotlösare känner vi oss och desto godtyckligare och meningslösare ter sig våra liv.

På många sätt har det varit bra att det moderna tänkandets anti-essentialism bidragit till att fräta sönder begränsande identitetskonstruktioner. Men samtidigt börjar vi nu allt tydligare betala priset för att vi kastat ut barnet med badvattnet. Att vi begränsat våra liv och möjligheter med inskränkta identitetskonstruktioner som vi missriktat betraktat som om de vore essentialistiskt stabila är inget skäl för att förkasta idén om en bortomspråklig essens eller identitet som vi bör försöka ha så klar intuitiv pejling på som möjligt när vi försöker gestalta våra liv.

Att utreda implikationerna av en dylik ståndpunkt i ett litet blogginlägg låter sig förstås inte göras så därför avslutar jag nu med att dra en lans för min senaste bok, … men vad går det ut på egentligen – livet alltså, som säkert ter sig skamlöst essentialistisk för dem som har svårt att greppa en essentialistisk konstruktivism. Men oavsett detta behandlar boken våra övergripande samhälleliga utvecklingsproblem och diskuterar ingående existentiella frågor om livet, meningen och döden och söker därmed också svar på centrala frågor som ”vem är jag”, ”vad är viktigt för mig” och ”hur skall jag komma till min rätt”. Frågor som inte bara är brännande under den s.k. kvartslivskrisen.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,