BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

moderaterna

Waidelich och Borg – bulldoggen och terriern

Den första debatten mellan Anders Borg och Tommy Waidelich är nu avklarad. Debatten var väl inte speciellt klargörande i sakfrågorna. Det förväntade blev sagt. Det för mig intressanta var i stället det personliga intryck de båda kontrahenterna gjorde. Borg är en välbekant man vid det här laget. Han gör som vanligt inget riktigt politikerintryck på mig. Han känns mer som en överintelligent tjänsteman med inslag av forskarattityd. Som person gör han dessutom intryck av att vara relativt sympatisk och resonabel men det går också att skönja stråk av nedlåtenhet i hans utstrålning.

Tommy Wadelich är en relativt ny bekantskap för mig. Har inte studerat honom tidigare även om jag känt till hans namn.  Mitt första intryck är att detta är en person med låg tyngdpunkt. Alltså viljestark och fokuserad. Känns inte lika snabb och självsäker som Borg, men han gör samtidigt ett ärligt och trovärdigt intryck. Han har inte alls den där känslan av grälsjuk arrogans kring sig som sin företrädare Östros utan gör ett mycket mera sympatiskt personligt intryck. Kampen mellan Waidelich och Borg känns på sätt och vis som en batalj mellan en bulldogg och en terrier.

Summan av mina första intryck blir att jag tror att Anders Borg kommer att få betydligt svårare att hantera Tommy Waidelich än han hade att övertrumfa Thomas Östros. Från att i relation till Östros ha känts som en intelligent, sympatisk och befriande opolitisk typ i kamp med den värsta sortens sossepolitruk är risken nu att han kommer att te sig som en visserligen erfaren och kunnig men samtidigt lite lätt nedlåtande och slängigt kallhamrad sifferexpert medan Waidelich känns stabilt vänlig och lugn.

Kan bara socialdemokraterna så småningom samla styrkorna kring en ny linje kan detta bli riktigt intressant.

AB1, AB2, DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2

——
Andra bloggare om , , , , ,

Förtroendet för Juholt

Har just läst ett par artiklar som gör stort nummer av att en Sifo-undersökning visar att Håkan Juholt inte på långa vägar kan mäta sig med Fredrik Reinfeldt i förtroende. Ja han ligger t.o.m. sämre till än Mona Sahlin. I SvD är det statsvetaren Peter Esaiasson som förklarar att Juholt redan missat chansen att göra ett gott intryck. Och i Aftonbladet är det Lena Mellin som tycker att Juholts start är usel.

På mig har Håkan Juholt däremot gjort ett mycket gott första intryck. Men det skulle han inte ha gjort om jag hade nöjt mig med att bilda min uppfattning på grundval av kommentarer i media. Mitt intryck är nämligen att de flesta mediekommentatorer som jag lagt märke till försöker indirekt framställa sig som briljanta strateger som önskar socialdemokraterna stora framgångar, och att de i denna sin egenskap omedelbart har förstått att sannolikheten för att Håkan Juholt kommer att misslyckas är stor. Bilden som målas upp är att detta är en revanschsugen och makthungrig lantis med en nostalgisk längtan efter tider som aldrig kommer åter. En man som i stället för att göra det enda rätta, dvs. förnya partiet i moderat riktning, börjar prata om rättvisa och solidaritet är rimligen körd. Nu är det rutavdrag, jobbskatteavdrag och individualism som gäller. Och dessutom kommer summan av hans nostalgitripp säkert att bara bli statligt förmynderi och ökad skatt. Och dessutom har han en särbo som riskerar stjäla matsilvret på nobelfesten (om man vågar bjuda henne). Vem kan lita på en sådan man?

Om någon blev populär efter en sådan kampanj vore det minst sagt sensationellt.

Själv har jag skapat mitt positiva intryck av Juholt genom att bl.a. se hans tal på socialdemokraternas kongress (ja jag var inte där, och jag är heller inte partimedlem ifall någon nu tror det) och ett tal som han höll när han som nyvald partiledare besökte LO. Men de flesta som har fått frågan om vilket förtroende de har för olika partiledare har säkert inte studerat saken lika ingående som jag. Utan de har med all sannolikhet bara tagit del av lite mediekommentarer. Och då återstår ju bilden av en makthungrig och impulsiv bakåtsträvare med en opålitlig särbo.

Samtidigt kan det naturligtvis gå åt skogen med sossarnas försök att vinna opinionen för den politik som de önskar driva under Juholts ledning. Men det kommer också så här inledningsvis att erbjudas många tillfällen till förhastade slutsatser. Jag tycker i varje fall att det skall bli mycket intressant att följa Juholts försök att bryta den moderatstyrda utvecklingen av Sverige mot ett hårt, segregerat och ekonomiskt allt ojämlikare marknadssamhälle.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Ett indirekt erkännande av Juholt

I en ledare i SvD med rubriken Ta fajten, Damberg tycker skribenten att Mikael Damberg bör utmana Håkan Juholt så att kongressombuden får en chans att välja en förnyelse som SvD:s ledarredaktion tycker verkar påkallad.

Jag uppfattar detta månande om socialdemokratisk förnyelse som så säreget långt drivet att jag tror att det måste ligga en hund begraven. Jag tror helt enkelt att ställningstagandet är ett exempel på det man inom psykoanalysen kallar en ”reaktionsbildning”. Att man alltså innerst inne tror att Juholt kommer att göra Socialdemokraterna till ett verkligt reellt hot mot moderaterna och Alliansen. Men att man inte vill kännas vid detta på ett medvetet plan eftersom man med det analysperspektiv som man har (och håller för sant och korrekt) inte kan göra ett dylikt hot vare sig begripligt eller troligt.

——-
Andra bloggare om , , ,

Det sanna ansiktet

Att Lena Andersson har ett skarpt intellekt är uppenbart. Det leder henne visserligen fel när hon sysslar med andliga ting. Dessa greppar hon på ett så fyrkantigt sätt att hon har en tendens att missa själv poängen. Något som blev särskilt tydligt när hon stormade in på den nationella scenen genom sitt sommarprogram om Jesus där hon sig själv ovetandes visade på sanningen i Vladimir Prelogs utsaga att ”logik är konsten att ta fel med tillförsikt”.

I sin nya gärning som skribent på DN håller hon sig dock oftast till ämnen som passar hennes tankeläggning. Och nu har hon enligt min mening skrivit sin bästa kolumn hittills. Under rubriken Moderat manipulation gör hon en skoningslös och samtidigt nyanserad analys av av vad som finns bakom den förledande retoriken om arbetslinjen och behovet att minska utanförskapet. Att det helt enkelt handlar om att sänka skatten och därmed minska statens möjligheter att ge stöd till dem som behöver hjälp.

Hon ser alltså tydligt att oavsett retorisk drapering så har i synnerhet Moderaterna en ideologisk fixering vid idén att det bästa samhället skapas om den ekonomiska egennyttan får så fritt spelrum som möjligt. Och därför kunde de också i regeringsställning konstruera ett sjukförsäkringssystem där de på grund av hjärtats blindhet inte kunde förutse att det skulle vid strikt juridisk och tjänstemannamässig tillämpning leda till att t.ex. svårt cancersjuka i stället för att vara sjukskrivna skulle på vägen mot försörjning genom socialbidrag tvingas resa sig från sjukbädden och ibland kanske t.o.m. från dödsbädden för att söka jobb som i dessa tider av hög arbetslöshet med all sannolikhet inte finns.

Detta ytterligt oempatiska ”lagstiftningsmisstag” har fått omedelbara konsekvenser i partisympatierna. Sedan återstår att se om det kostar Alliansen makten i det kommande valet. Minnet är dessvärre kort och Fredrik Reinfeldt är mycket skicklig i TV-debatter.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,