BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Michael Jackson

Michael Jackson en projektionsskärm för kollektivt vanvett

Andres Lokko har i dagens SvD skrivit en intressant och genomtänkt understreckare om Michael Jackson under den synnerligen talande rubriken Instängd i en förlorad barndom. Jackson har själv kommenterat sin barndom och dess inflytande på honom i sin låt Childhood.

People say I’m not okay
‘Cause I love such elementary things…
It’s been my fate to compensate,
for the Childhood I’ve never known…

och så vädjar han till alla som hade svårt att tolera hans livsstil och hans utseendeförändringar

Before you judge me, try hard to love me,
Look within your heart then ask,
Have you seen my Childhood?

Det han säger är alltså att om man betraktar honom med sitt fullt medkännande hjärta så kommer man att förstå att med den barndom som han har haft så är hans sätt att vara fullt begripligt. Ja hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Han förklarar sig helt enkelt vara ett ohjälpligt offer.

För egen del har jag en del erfarenheter av personer med just denna inställning till livet och omständigheterna. Om den upprätthålls med stenhård konsekvens så får den inte bara till följd att man blir som Lokko uttrycker det i sin rubrik ”instängd i en förlorad barndom” utan man kastar också bort nyckeln. Och det sker genom att man gör sig oemottaglig för den kärlek som man saknade i sin barndom och som man skenbart försöker få tillgång till. Man blir helt enkelt fast i en pose där man vädjar om en kärlek som man vägrar att ta emot. Detta kan ju tyckas märkligt och motsägelsefullt, men det förklaras av att smärtan i att ta emot den helande kärleken undermedvetet upplevs som för svår. Den helande kärleken skulle ju om den togs emot göra att sanningen om både barndomen och ens egna illusoriska sätt att försöka kompensera för den skulle framstå i all sin eländighet.

Orsaken till att olika personer hamnar i denna inre position varierar på ytan, men det gemensamma är att det handlar om att de har blivit utsatta för tidiga, mycket djupa och kraftfulla integritetskränkningar. Annorlunda uttryckt är den inre oförmågan att ta emot helande och utvecklande kärlek en följd av olika kombinationer av fysisk och psykisk incest. Symtombilden som utvecklas som reaktion på dessa integritetskränkningar är förstås beroende av den person som utsatts för dem. Så det kan bli det mesta från fullständigt oempatiska mördartyper och våldtäktsmän till mer vardagliga psykopat- och borderlinetyper till hypersensitiva, kreativa och sexuellt tvetydiga personer. Att Michael Jackson hörde till den senare kategorin är förstås ställt utom varje tvivel.

Ingen som blir utsatt för den här typen av tidiga integritetskränkningar blir ”ensam herre i sitt hus”. Ens egen sanna identitet blir som ett hemligt rum i det inre, medan man har en stor farstu till detta rum som bildades när man tidigt tvingades tillåta att andra klampade runt i ens inre i sin närgångna och psykiskt uppslukande förfogandedrift. De psykiska kränkningarna ger faktiskt upphov till ett slags identitetsvakuum som gör att man i denna fastu till sitt hemliga och kanske till och med omedvetna identitetsrum ”suger in” alla möjliga typer av influenser som tjänstgör som gestaltningar av ens inre plåga. Som ett slags påminnelser om att man förlorat sig själv.

Det är i det här perspektivet som Michael Jackson och hans liv blir verkligt intressant. Han var nämligen tillräckligt begåvad och i varje fall i teorin tillräckligt finstämt medkännande för att bli ett slags globalt medium för de många mer eller mindre identitetssvaga och narcissistiska människornas rosenröda drömmar om personlig storhet och kändisskap. Och enligt min mening visade han genom sitt på många sätt patetiska liv inte framförallt upp hur han själv innerst inne var, utan hur vi är som fyllde hans psykiska ”farstu” med allehanda illusioner om vad som är väsentligt här i livet.

Jag ser alltså Michael Jackson inte i första hand som ett offer för sin svåra barndom och därför som en patetisk uppvisning i svårbegriplig psykologisk patologi utan som ett medium för ett kollektivt vanvett som vi inte förstår och inte vill hantera där det kan förstås och hanteras, dvs. i oss själva. Nej vi vill förlägga det utanför oss själva och både fascineras av det och förfasa oss över det, medan vi inbillar oss att vi verkligen inte har något som är lika tokigt som det Michael Jackson visade för oss. För mig är alltså en viktig dimension av fenomenet Michael Jackson att han var en projektionsskärm för en hel del kollektiva illusioner. Den viktigaste av frågor är alltså inte vad Michael Jacksons död säger om Michael Jackson utan vad den säger om vår tid och dess människor.

För den som vill läsa en personlig betraktelse över Jackson skriven av person som inte spekulerar på avstånd rekommederar jag Deepak Chopras blogginlägg. Ja även blogginlägg av Chopras son och dotter är intressanta i sammanhanget.

Till sist lägger jag in en Jacksonlåt som visar en annan sida av hans inlevelseförmåga. Den heter Earth Song, och i den gestaltar han inte alla garderobsnarcissisters vridna drömmar om att få träda fram som globala celebriteter utan våndan över vad vi människor kan vara på väg att göra med vår jord om vi inte tar vårt förnuft till fånga.


——————————————-
Andra bloggare om , , , , ,