Epigenetiken underminerar enkelspårig materialism

Det måste tydligen vara juldag för att min blogglusta skall aktiveras. I mitt fortsatta läsande av gamla SvD stötte jag på en synnerligen intressant artikel av frilansskribenten Håkan Lindgren. Den har rubriken Generna och kroppen – vem använder vem? Och Lindgrens ståndpunkt sammanfattas i ingressen.

Ju mer vi vet om hur generna använder sig av oss, desto bättre kan vi använda oss av dem. Men att förstå generna är komplicerat: generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och miljön? Den formas av organismen.

Lindgren har studerat epigenetiken och insett att den genetiska determinism som verkar falla sig naturlig för de flesta faktiskt är ett villospår. Ett villospår som Lindgren i viss mån försöker reda ut genom följande resonemang:

I september i år skickade Encode – det internationella forskningsprojekt som efterträtt Hugo – ut ett uppseendeväckande pressmeddelande. Man hade funnit att upp till 18 procent av människans DNA har till uppgift att reglera de 2 procent som kodar för olika proteiner (80 procent av vårt DNA anses nu ha något slags funktion).

Allt detta leder fram till frågan: Vem bestämmer över vem? Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna? Jag skulle vilja gå ett steg bortom den frågan. Den som försöker förstå ett komplext system, med nivåer efter nivåer av ömsesidiga orsakssamband, reagerar alltför ofta med att fråga: ”Var sitter chefen?”. För Dawkins är generna chefen och kroppen är till för att tjäna dem. För Francis är det cellen som är chef: den bläddrar i genernas bibliotek och tar vad den behöver. Båda förutsätter att det finns en högsta chef. (…)

Inget är tydligen så svårt för den mänskliga tanken som att föreställa sig en levande organism. Det som borde vara självklart, att levande varelser är föränderliga, att de växer, utvecklas, tar skada eller gynnas, reagerar på sin omgivning och själva påverkar omgivningen genom sina aktiviteter – att föreställa sig allt detta kräver en närmast övermänsklig ansträngning. Vi känner motstånd mot det. Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp. Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk. Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas. Hitta ut ur den cirkeln om du kan.

Lindgren påtalar alltså att vi människor har svårt för ett flödande processtänkande, och att vi därför föredrar ett statiskt (tillståndsorienterat) kausalt tänkande. Och att vi därför utan stöd i den yppersta genforskningens empiri fortfarande håller fast vid föreställningen om en genetisk determinism som strängt taget är lika naiv som den mekaniska materialism som rådde på 1800-talet när man i entusiasmen över upptäckten av atomerna trodde att dessa var tillvarons yttersta och allt annat determinerande byggstenar.

Detta är en viktig poäng. Men jag tycker att Lindgren missar något väsentligt. Och det har att göra med att han trots sin kritik av den genetiska determinismen verkar dela den världsbild som dominerar i de flesta kretsar i vår tid. Och det är en världsbild som kan beskrivas som reduktionistisk materialism. Denna materialism beskrivs ofta på sätt som får den att framstå som väsentligt mer sofistikerad än den mekaniska materialismen. Men denna sofistikeringsgrad är enligt min mening mest ett sken. Hur komplicerade teorier man än framför för att slippa anklagelser om reduktionism så är de olika varianter av “soft materialism” som framläggs likväl reduktionistiska i kraft av att man utgår från antagandet att materien är den reella grunden för allt verkligt. Och detta innebär i praktiken att tillvaron förutsätts vara en medvetandelös maskin där medvetandet uppkommer lokalt som ett slags epifenomen till uppkomsten av materiella organismer av tillräcklig komplexitetsgrad.

Utgår man från denna världsbild så är man hänvisad till antingen den osofistikerad reduktionism som Lindgren kritiserar eller så fastnar man i en evig rundgång av orsaker till orsaker till orsaker som dessutom är ömsesidigt intrasslade i varandra så att det hela är strängt taget omöjligt att reda ut.

Nu betyder inte detta att jag menar att allt kommer att lösa sig galant bara vetenskapen överger sin materialistiska metafysik. Att vi då kan enkelt inse “vem eller vad som är högsta chef” och så själva (vilket ju är det outtalade syftet) i vår kontroll och maktambition göra oss till chefer över den högsta chefen. Utan jag menar bara att om man bortser från medvetandet som en autonom dimension av tillvaron så kommer man i förtjusningen över den materialistiska tillvarons komplexiteter missa enkla och fundamentala sanningar om oss själva (inklusive generna) och tillvaron i dess helhet.

Till sist vill jag också nämna att jag skrivit en längre betraktelse om epigenetik i ett av mina nyhetsbrev. Den har formen av en längre recension och har rubriken “Genernas makt – reflektioner efter en läsning av Bruce Liptons bok The Biology of Belief”. Kan väl också nämna att denna bok numera finns på svenska och har titeln Tro, dogmer och biologi: Hur vårt undermedvetna styr våra gener.
—-
Andra bloggare om , , ,

Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. “fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för “den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg “tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Stephen Hawkings intellektuella krumbukter inför det stora mysteriet

Steven Hawking har skrivit en ny bok. Den heter Den stora planen. Den är säkert intressant och hade jag inte redan haft en stor och växande trave av böcker som jag anser att jag bör eller måste läsa så skulle jag ha gett mig på den direkt. I synnerhet efter Jackie Jakubowskis aptitretare i DN. Under rubriken Så fortsätter fysikerna sitt sökande efter “Gud” ger han en glasklar inblick i hur Hawking tänker.

Bokens syfte beskriver Jakubowski som att Hawking söker “efter en modell som förklarar hur universum har kunnat uppstå ur ‘ingenting’.” Sakläget är dock att någon sådan teorin inte formulerats men att

Hawking tillhör … dem som förespråkar den nya ”M-teorin”, som är den främsta kandidaten att utvecklas till den förenande ”teorin för allting”. I själva verket rör det sig om en hel familj av mer eller mindre överlappande teorier – så kallade strängteorier, som förenar kvant­mekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Sammantaget skapar de en modell som förklarar hur universum hade kunnat uppstå ”ur ett ingenting”. Och inte bara ett universum! Denna teori tillåter ett obegripligt stort antal olika universum, där naturlagarnas värden för just vårt universum är så välanpassade att de gör det möjligt att skapa förutsättning för vår existens.

Till detta hör att

Hawking avslutar sin nya bok lika optimistiskt som den förra: Vi befinner oss på tröskeln till en slutgiltig kunskap om vårt universums tillblivelse, och M-teorin kommer att ge svaret på hur vår skapelse kunnat uppstå utan övernaturligt ingripande, endast tack vare naturlagarna.

Men Jakubowski ser svagheten i detta resonemang och därför avslutar han sin artikel så här:

Man kan dock räkna med att när ”Den slutgiltiga ekvationen” väl är formulerad kommer människan ändå att envisas med den alltjämt obesvarade frågan: Vad är det som ger liv åt ekvationen och finjusterar naturlagarna?

Jakubowski inser alltså att Hawking hör till den stora grupp vetenskapsmän som tror att de kan finna en yttersta förklaring till vår existens som onödiggör det som de som brukar kallas gudshypotesen. Men att detta knappast är en övertygande ståndpunkt.

I min senaste bok – I ett annat ljus – sysslar jag en hel del med vetenskapens ambition att prestera en slutgiltig förklaring. Men att verkligheten är den att man hittills inte lyckats åstadkomma några förklaringar som inte själva är i behov av ytterligare förklaring. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen gör i själva verket att man hamnar i en oändlig regress. Men denna position vill man av förklarliga skäl inte hamna i för då måste man ju erkänna att man inte kan prestera en slutgiltig och därmed, som man tror, gudshypotesen inklusive religionen onödiggörande förklaring. Ställda inför behovet att erkänna att det vetenskapliga orsaksfriläggandet sker inom ramarna för eller är kringgärdat av något oförklarat, dvs. ett mysterium, postulerar man i stället existensen av något som förklaras vara fundamentalt och av självförklarande natur.

I min bok beskriver jag detta postulerande så här:

I praktiken innebär detta att de naturlagar som man anser sig ha frilagt får tjänstgöra som effektiv bromskloss för den oändliga regressen. Hit men inte längre. Naturlagarna ges alltså en funktion i det vetenskapliga kunskapsbygget som svarar mot axiomen i matematiken. Det vill säga att de bara är och inte behöver förklaras. Vilket innebär att man förhåller sig till dem som om de vore sin egen förklaring. Men man kompletterar också de förmodat självförklarande naturlagarna med teorier med allförklarande anspråk som t.ex. Darwins utvecklingslära. Och dessa teorier framställs som om de vore så bra nära bevisade att det i praktiken är onödigt att söka förklaringar till dem. De upphöjs helt enkelt till ett slags naturlagsstatus. Därmed behandlar man teorier som är användbara för att ordna och provisoriskt förklara fakta som om de själva vore bevisade fakta. Så till den grad bevisade att de kan hanteras som om de vore oberoende variabler utan all möjlighet till vidare förklaring.

Och så fortsätter jag:

Men detta val är närmast som ett indiskt reptrick. Det framstår som något som det inte är. Det framstår som ett val av vetande framför tro. Men detta är en illusion. Det val som vetenskapen i realiteten ställdes inför var inte ett val mellan tro och vetande. Även om det verkade så vid en flyktig anblick. Utan det var ett val mellan två typer av mytologier eller världsbilder. En som öppet tillstår att en helhetsförståelse av tillvaron är omöjlig att uppnå med hjälp av intellektet. Och en som mer eller mindre tydligt försöker dölja detta faktum bakom olika typer av antaganden om existensen av självförklarande realiteter som i själva verket saknar denna egenskap.

Drömmen om att vetenskapen skall kunna onödiggöra religionen är hett omhuldad i vår moderna tid och föreställningen om existensen av självförklarande materiella realiteter är i själva verket hjärtpunkten i denna dröm. Men dessa realiteter är lika svårupptäckta som den s.k. skavadern. De existerar bara som fantasier. Eller som jag uttrycker det i I ett annat ljus:

Begrepp som självförklarande och självorganiserande fungerar som begreppet slumpen, dvs. det är språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man dessutom vill dölja detta faktum. Och därigenom få slut på det fortsatta frågandet. Men alla som inte låter sig bländas av detta trick kan ju ställa den enkla frågan: vad är det som förklarar att ett självförklarande eller självorganiserande fenomen har just denna funktion? Eller möjligen: vad är det som förklarar att det inte behövs någon förklaring till att ett självförklarande fenomen är självförklarande?

—–
Andra bloggare om , , , , ,

Svar till Cerns generaldirektör

Läste just en fascinerande artikel i SvD med rubriken En partikel från svaren. Det är en intervju med Cerns generaldirektör Rolf Heuer. Den partikel som åsyftas är den s.k. Higgspartikeln. Och lyckas man hitta den menar man sig ha fått bekräftelse på en teori om varför partiklar har massa. Och denna teori skulle då kunna tjäna som förklaring till, eller i varje fall en beskrivning av hur universum kom till (rättare sagt de 5 % av tillvaron som tros bestå av vanlig materia, resten förmodas bestå av mörk materia och mörk energi).

Det från mitt perspektiv mest intressanta i intervjun är Heuers svar på frågan “tror du själv på Gud?” Svaret blev:

Jag brottas med frågan om religion, men kommer alltid till: ”vad fanns i så fall före Gud?” Förra året hade jag en privatseans med påven. Han var väldigt intresserad av vad Cern gör, och vi diskuterade möjligheterna att ha en workshop tillsammans under 2012.

Svaret visar enligt min mening att Heuer inte förstår att han genom sin fråga “Vad fanns i så fall före Gud?” definierar Gud som ett fenomen i tiden och att han alltså därigenom ger uttryck för uppfattningen att det måste finnas något före Gud på samma sätt som man kan spekulera om något som fanns före Big Bang. Och han gör detta utan att det minsta fråga sig om hans definition leder till att det är Gud han funderar över eller om det inte i själva verket är en egen specialgud som han konstruerar genom sin definition.

Från mitt perspektiv är det i varje fall helt klart att den Gud Heuer skapar genom sin definition gör Gud till något som inte skiljer sig från de fenomen som vetenskapen studerar. Han går inte så långt att han uttrycker en förhoppning om att upptäcka honom i sin accelerator. Men han utgår från att Gud kan omfattas och slutligen kanske också förstås av det mänskliga intellektet. Men Gud i sin helhet kan inte omfattas och förstås av intellektet. Detta är en illusion som är kärt omhuldad bland både ateister och religiösa. Men icke desto mindre en illusion. Svaret till Heuer blir alltså att om inte Gud fanns före Gud så är Gud inte Gud utan något slags mänskligt konstruerad avgud.

I min senaste bok – I ett annat ljus – resonerar jag mycket utförligare om de frågor som Heuers fråga om Gud aktualiserar. Och jag ber att få hänvisa den intresserade till boken. Ett litet smakprov kan jag dock lämna genom ett citat från sidorna 91-92.

Det som är svårt att förstå eller kanske framförallt att acceptera är alltså att Gud aldrig har rättvisande beskrivits eller förklarats genom intellektet. Att sanningen om Gud inte kan i sin fullständighet baxas in i den intellektstrukturerade språkvärlden utan att bli ett slags parodi. Och skälet är enkelt. Gud som existentiell helhet kan inte förklaras och omfattas av intellektet.

Detta har radikala konsekvenser för alla som har tvärsäkra föreställningar på området. Det är helt enkelt så att alla som tror att de verkligen kopplat greppet om Gud har övermannats av illusioner. Och detta gäller oberoende av om man tror på Gud eller ej. De ateister som ihärdigt argumenterar för att Gud inte finns förstår uppenbarligen inte att de överhuvudtaget inte talar om Gud, utan de sysslar enbart med att försöka vederlägga mänskliga föreställningar om Gud. Vilket onekligen är viss skillnad. Och alla de troende som är övertygade om att just de vet hur Gud verkligen är, pratar konsekvent i nattmössan. Den som tror sig ha kopplat ett helhetsgrepp på Gud vare sig det är en ateist eller en självöverskattande teolog, fanatisk präst eller en vanlig självgod församlingsmedlem snar till fördömanden i Guds namn bryter tveklöst mot det första budet: ”Du skall inga andra Gudar hava jämte mig”. Det vill säga vederbörande har gjort sig själv till Gud. En föga klädsam position för en liten människa.

När det gäller religionen är det alltså av avgörande betydelse att förstå att det yttersta mysteriet, vi kan kalla det Gud, kommer att som helhet förbli ett mysterium. 

Mer info om boken finns här eller här. Två program från Vetandets värld är också relevanta i sammanhanget (I & II).

Adlibris, Bokus

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Vetandets värld om partikelfysik o.dyl.

Här kommer ett inslag från Vetandets värld. I två program diskuteras lite olika tankar om partikelfysik och tillhörande idéer om hur verkligheten är beskaffad. Själv är jag med på ett litet hörn i detta det andra programmet.

—–
Andra bloggare om , , , , ,

“Matter over mind” eller “mind over matter”?

Läste just två fascinerande och varandra säreget kompletterande artiklar i SvD. Den första – Nytt rön kan ge färre självmord – handlade om upptäckten av en inflammationsmarkör – IL6 – som kan användas för att diagnosticera självmordsbenägenhet. Man har helt enkelt upptäckt att självmordsbenägna personer har något slags inflammatoriskt tillstånd i hjärnan, och man hoppas därför kunna behandla dessa starkt deprimerade personer med något slags kombination av antidepressiva och antiinflammatoriska medel. Denna artikel stämmer perfekt med den överordnade vetenskapliga världsbilden att verkligt solida förklaringar är materiella förklaringar. Och på den psykiska sjukdomslärans område betyder alltså detta att om man lyckas relatera ett psykiskt sjukdomssymptom till något slags kroppslig faktor så anses symptomet förklarat. Att det alltså är olika rubbningar av hormoner, signalsubstanser och andra kroppsaftsbalanser eller t.o.m. inflammationer som förklaras ligga bakom sjukdomssymptomet och att en adekvat behandling därför kräver att man tillför allehanda kemikalier som har till syfte att någorlunda justera de olika fysiska rubbningarna.

Den andra artikel har den braskande rubriken Isfakir utmanar vetenskapen. Den handlar om en 51 årig holländare vid namn Wim Hof som tydligen besitter från normalmänniskans synpunkt synnerligen märkliga förmågor. Av allt att döma tycks han kunna styra sitt autonoma nervsystem med ren viljekraft. En förmåga som han tränat upp genom att meditera bland munkar i Tibet och bland mayaindianer. Och det är inga småsaker som han lyckas med. Han har bl.a. slagit 18 olika extrema världsrekord som noterats i Guinness rekordbok. Hof kom tydligen sina färdigheter på spåren när han tog ett bad i en iskall fjällbäck. Han upptäckte då att

han kunde ligga i nästan hur länge som helst. Sedan dess har världsrekordet slagits flera gånger, bland annat i direktsänd tv där han badat i nästan två timmar i en tank fylld med ett halv ton isbitar, hela tiden med en stabil kroppstemperatur på 37 grader celsius.

Till forskarnas häpnad lyckas han tydligen inte bara starkt påverka sin kroppstemperatur och cirkulation med viljan. Något som ytterligare bevisats av bedrifter som att springa maraton i 20 graders kyla iklädd shorts eller att simma under Nordpolens is i 6 minuter och 20 sekunder utan att hämta andan. Utan han kan tydligen också påverka sitt immunförsvar med viljan.

Professorn i intensivvårdsmedicin Peter Pickkers, som gjort försöken på Wim Hof, är förstås förbryllad och konstaterar på sedvanligt försiktigt vetenskapligt vis att “det är för tidigt att säga om detta öppnar för helt nya sätt att behandla sjukdomar.” Man skall till en början försöka upprepa resultaten genom att hitta andra personer som använt samma meditationsmetoder som Wim Hof och som möjligen kan vara intresserade av att ställa sig till forskarnas förfogande.

Till saken hör att Wim Hof naturligtvis inte tror att han själv är unik på något sätt. Han menar att alla kan göra det han gör. “Det handlar om att förflytta sina gränser, undanröja rädslor och förfina sin meditativa teknik”.

Den överordnade fråga som dessa båda artiklar enligt min mening ställer i blickpunkten rör den materialistiskt reduktionistiska medicinens filosofiska grundbult att sjukdom är en störning i den biologiska mekanismen som bör justeras genom tillsats av allehanda kemikalier om nu inte kirurgi också anses påkallat. En ståndpunkt som tämligen väl beskrivs av begreppet “matter over mind”.  Har t.ex. en självmordsbenägenhetsökande inflammation i hjärnan upptäckts så är enligt detta standardperspektiv det självklara botemedlet antiinflammatoriska medel. Wim Hofs förmågor aktualiserar däremot ett helt annat perspektiv nämligen den mänskliga viljans eller intentionens makt i sammanhanget. Ett perspektiv som låter sig väl beskrivas av begreppet “mind over matter”. Utifrån detta perspektiv blir den centrala frågan i den här konkreta situationen: Vad har utspelats och utspelas i det inre för att detta skall få en inflammerad hjärna till följd?  En inflammation som i sin tur kan få sådan makt över tanken och känslan att självmord ter sig som den naturliga och bästa utvägen.

Ur det här perspektivet framstår symptombehandling med antiinflammatoriska medel som en kanske någorlunda effektiv men ytlig behandling eftersom den inte kommer åt den verkliga kausala kraften i sammanhanget. Det Wim Hofs förmågor påminner oss människor om är makten i att tänka friska tankar och känna friska känslor. Detta betyder inte att jag har någon naiv tro på att vi alla hux flux kan tänka och känna oss friska och att alla som lider av olika sjukdomstillstånd därför har sig själva att skylla i något slags moraliserande mening. Jag menar bara att om man med kraft och stabil konsekvens förmår tänka friska tankar och känna friska känslor så kommer våra sjukdomstillstånd att begränsas till dem som har andra orsaker än vår egen livshållning.
—–
Andra bloggare , , , , ,

I ett annat ljus – föreläsning 16 februari

16 februari 2011 håller jag en föreläsning med anledning av min nya bok. Föreläsningen ingår i Hillesgårdens onsdagsserie. Biljettförsäljningen börjar 24 januari. All nödvändig information finns på Hillesgårdens hemsida. I programmet presenteras föredraget så här:

I ett annat ljus

I vår moderna tid får vi lära oss att se på oss själva i vetenskapens ljus. Då kommer generna och hjärnan i centrum. Tillvaron påstås ha tillkommit genom en slump och sakna högre mening. Och Gud förklaras vara en tom fantasi. Med utgångspunkt från sin nya bok I ett annat ljus ger Karl-Erik Edris ikväll en helt annan bild. Gud och vetenskapen går hand i hand. Livet har en högre mening. Kärleken har sista ordet. Vi som har hört Karl-Erik tidigare, vet dessutom att han på ett oefterhärmligt sätt förenar glasklar tankeskärpa med humor och värme.

Föreläsningen börjar 19.00. Och för alla som är osäkra på de geografiska realiteterna kan en titt på följande vägbeskrivning göra underverk.

Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett “diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet “som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

Förklaras verkligen döden av åldrandets biologiska mekanismer?

Efter några stressiga dagar har jag börjat läsa ifatt gamla nummer av Svenska Dagbladet, och jag fäste mig då först vid söndagens understreckare Långt liv i hälsa uråldrig dröm av professor emeritus i genetik Marianne Rasmuson. En på många sätt fascinerande artikel om åldrandets biologiska mekanismer. Men som de flesta artiklar av denna typ drar den också en lans för den reduktionistiska materialism som många vetenskapsmän är talesmän för utan att verka närmare reflektera över att just denna filosofi är en av många möjliga hållningar till livet och inte alls en hållning som är en nödvändig konsekvens av ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Rasmuson påpekar nämligen som om det vore den självklaraste och mest empiriskt belagda sak i världen att “sist och slutligen är vi ju alla bara ett slags transportörer av gener i evolutionens evighetsperspektiv”. En utsaga som formligen ångar av allmängiltiga metafysiska anspråk på att utöver detta finns inte mycket att säga om vad människan sist och slutligen är.

Inför detta enligt min mening ogrundade anspråk tänker jag på en skämtteckning som jag såg för några år sedan. Den föreställde ett äldre par på väg hem från mataffären med var sin kasse. Och mannen säger plötsligt: “Ja du, Kerstin lilla, egentligen är vi bara små flugskitar i kosmos” varvid Kerstin replikerar: “Tala du för dig själv, Gunnar”.

Min poäng är alltså att om Marianne Rasmuson vill uttrycka diverse metafysiska spekulationer om hur tillvaron ytterst sett är beskaffad så står det henne naturligtvis fritt, men jag tycker att hon och hennes naturvetenskapliga gelikar får tala för sig själva som Gunnar i den just refererade skämtteckningen. Jag tycker alltså att man inom forskarvärlden helt enkelt bör sluta med sitt försåtliga sammanblandande av empiriska fakta och privata och kanske för tillfället populära metafysiska förklaringar av tillvarons natur som i kraft av denna sammanblandning får en air av empirisk sanning över sig.

Utöver detta vill jag bara säga att artikeln bygger på den som ett faktum betraktade tron (eller förgivettagandet) att döden är en orsak av olika biologiska sönderfallsprocesser på cell- och molekylnivå. Denna syn på döden är förstås en konsekvens av tron att livet också skapas av biologiska processer. Men vad vet vi om det egentligen. Liv kanske bara finns, och så uttrycker det sig genom biologiska processer när det är möjligt. Och i så fall kan man vända på kuttingen och tro att det biologiska sönderfallet är en verkan av de processer som avslutas med att kroppen dör. Att den kroppsliga döden innebär att det liv och den energi som kroppen en gång gav uttryck för faktiskt drar sig tillbaka av en aller annan anledning.

Detta sistnämnda synsätt betraktas förstås som en orimlig och flummig spekulation av de flesta i vår tid som vant sig vid att de orimliga och flummiga spekulationer som vetenskapen gjort till sina och iklätt falsk faktastatus däremot är något att verkligen hålla sig till när det gäller synen på frågorna om livet, döden och meningen.
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Hjärnans makt

Läste just en artikel i DN om apforskning. Rubriken är Hur vi vet vad vi verkligen vill och den undersöker apors benägenhet att avstå varierande mängder fruktjuice för att få se på bilder av honors bakdelar och bilder på högstatusapors ansikten. Och visst var aporna beredda att betala för som artikelförfattaren uttrycker det “mjukporr och kändisar”.

Detta sägs vara ett led i en forskning som startade på 90-talet med syfte att “försöka ta reda på hur vårt högsta beslutande organ, hjärnan, egentligen bär sig åt när den – ofta helt utan vår medvetna vetskap – värderar olika typer av information för att sedan fatta ett beslut”.

Det skulle alltså vara hjärnan som fattar beslut åt oss! Människan som en hjärnstyrd automat förmodligen primärt programmerad för att öka sannolikheten för spridningen av de egna generna i den råa darwinistiska utvecklingskampen. Hur trovärdigt är egentligen detta? Och varför har hjärnan på dessa forskare i så fall beslutat att de skall försöka använda sina hjärnor för att avslöja sina egna hjärnors makt över dem själva? Kan de i så fall komma fram till något annat än vad deras hjärnor redan har bestämt? Och har de forskat på i vilken mån deras forskning har gynnat deras egen genspridning?

Ja jag undrar bara. För övrigt är det förstås intressant med forskning om hur hjärnan faktiskt fungerar. Men sådan forskning kan man ju bedriva utan att samtidigt göra sig till talesman för en metafysik som förvandlar människan till en hjärnstyrd köttrobot.

———————————-
Andra bloggare om , ,