BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

medicinsk etik

Hjärndöd, transplantationer, organhandel, dödsrädsla och reinkarnation

Läste just två fantastiskt intressanta och välskrivna understreckare från torsdag och fredag i förra veckan med de talande rubrikerna Högt pris när själens boning reas ut och Tungt att bära ett främmande hjärta. Artiklarna är skrivna av Fredrik Svenaeus som är filosofiprofessor vid Södertörns högskola. Ämnet i fokus är transplantationer och organdonationer. Ur ett tillrättalagt perspektiv som bara betonar läkarvetenskapens framsteg och välsignelser är det förstås en fantastisk sak att allt fler svårt sjuka människor får sina liv räddade genom transplantationer. Men hela denna hantering har en långt ifrån oproblematisk baksida.

Grunden är det s.k. hjärndödsbegreppet, dvs. att man förklarar en person som död när de högre hjärnfunktionerna slagits ut. Och man håller så liv i dessa s.k. ”hjärndöda kroppar” för att de kroppsorgan som är i transplantationsdugligt skick inte skall förstöras. Detta låter ju rimligt och bra. Det finns dock komplikationer. En sådan är att den hjärndöde tilltänkte donatorns anhöriga kan finna situationen svårhanterlig, eller som Svenaeus uttrycker det ”att förstå att din son inte längre lever fastän hans hjärta slår och hans kropp ser levande ut är inte lätt, ens för läkare eller sjuksköterskor”. Men det är en sak att hjärndöda kroppar fortfarande ser levande ut, men faktum är att de inte bara ser levande ut utan de beter sig också som om de vore levande, dvs. de ”reagerar på operativa ingrepp och måste bedövas för att inte försättas i chocktillstånd när man tar ut organen.”

Personligen finner jag det minst sagt märkligt och faktiskt beklämmande att maktens till behovet av organdonationer anpassade definition av döden kan ”överleva” den här typen av reaktioner från förment döda personer. Är inte den självklara slutsatsen att om kroppen reagerar på smärta så är dödsprocessen inte avslutad. Den är kanske påbörjad, och den i ett enskilt fall dragna slutsatsen att en person är hjärndöd i den meningen att vederbörande inte kan återkomma till ett normalt medvetande i sin nuvarande kropp är måhända korrekt, men reagerar kroppen på ett operativt ingrepp så kan inte personen ifråga vara död i någon rimlig mening av detta begrepp. Låt vara att han eller hon är halvdöd eller nästan död. Men döden inträder inte för gott förrän i samband med att det eftertraktade organet tas ur den visserligen bedövade men levande kroppen.

Eftersom vi tar för givet att döden innebär att medvetandet släcks så har vi alltså lyckats övertyga oss om att inget mänskligt medvetande kan finnas kvar i, eller i anslutning till, den som hjärndöd betraktade kroppen. Men vad vet vi om detta. Vi antar att det är så och baserar vårt agerande på detta antagande. Men varför skulle det inte kunna vara så att de personer som i nära-döden-upplevelser betraktat operationer som de själva överlevt också skulle kunna betrakta hur de bokstavligen slaktas i organdonationssyfte utan att kunna kommunicera detta på vanligt sätt till andra ”i-sina-kroppar-varande” människor.

Och om vi fortsätter detta tankeexperiment så är det förstås möjligt att hjärndöda personer upplever att det är alldeles OK att deras organ kommer till användning i andras kroppar, men det är också möjligt att de upplever det som vedervärdigt smärtsamt att bli slaktade. Den hjärndöde kanske har ungefär samma förhållande till sin ännu levande kropp som den person som under en operation med en felgången bedövning upplever att det enda som blev bedövat var den egna förmågan att kommunicera med omvärlden. Smärtupplevelsen var dock intakt.

Jag vet inte med säkerhet hur det är. Jag noterar dock att vi avhåller oss från att kremera hjärndöda patienter. Men jag undrar varför vi inte i konsekvensens namn gör det. Med lite bedövning skulle det väl inte vara några problem?

Svenaeus utmärkta artiklar är emellertid inte i första hand fokuserade på hjärndödsproblematiken utan på den marknad för organ som uppkommit av just bristen på transplantationsdugliga organ och också på olika tankar kring hur organbristen skall lösas. När det gäller bristen på organ så har alltså penningstarka, och transplantationsdugliga organ efterfrågande, personer skapat en marknad där inte bara hjärndöda och avrättade får bidra med utbudet utan fattiga personer tubbas också till att sälja t.ex. en njure. Och det är inte svårt att föreställa sig hur kraftfulla aktörer på denna marknad skulle kunna vara (och kanske redan är) av maffian ägda ”organmäklare” som effektiviserat organanskaffandet genom systematiska mord för det höga ändamålet att ”rädda liv” för det ännu högre ändamålet att tjäna pengar.

Bland de olika idéer för att lösa problemen med organbrist som är i svang presenterar Svenaeus dels några som har karaktären av filosofiska tankeexperiment och skönlitterära fantasier och dels sådana som är sprungna ur naturvetenskapens ökade kunskaper och förmågor. Till de filosofiska tankeexperimenten hör filosofen John Harris idé om det s.k ”överlevnadslotteriet”. Svenaeus förklarar att Harris paradidé är ”ett framtida samhälle som organiserats på så sätt att flesta möjliga skall kunna överleva genom ett lotteri, där en person i befolkningen slumpvis väljs ut som donator och dödas, så fort det finns två eller flera personer som skulle kunna räddas genom hans organ. Grymt och orättvist att döda oskyldiga? Jovisst, men i vilken utsträckning har svårt sjuka som behöver organ för att överleva i så fall förtjänat sitt öde? De är redan offer för ett naturligt lotteri som vi enligt Harris kan göra rättvisare genom att komplettera det med ett samhälleligt organiserat sådant.”

När det gäller de skönlitterära fantasierna så har Kazuo Ishiguro tydligen skrivit en roman på temat att bristen på organ löses genom att man föder upp sterila kloner till alla medborgare. Kloner som ges kollektiv uppfostran och som får från början lära sig vilken uppgift de har i livet. Och Svenaeus konstaterar att ”det verkligt hjärtskärande och oroande i Ishiguros roman är den lätthet med vilken klonbarnen kan uppfostras till att acceptera och se som självklar att deras plikt är att hjälpa andra genom att ge bort sina organ i en serie av operationer som slutligen leder till att de ‘fullbordar’ (ordet dör används inte i boken).”

Vetenskapens tankar kring hur organbristen skall lösas har utvecklats från att först handla om förhoppningar om s.k. xenotransplantationer, vilket framförallt handlade om organodling inte på kloner utan på grisar. Men riskerna med detta anses tydligen för höga så därför är det numera möjligheten att på sikt odla organ från patientens egna celler som är det mest löftesrika och fantasieggande. Och Svenaeus skriver: ”Det som nu börjar bli möjligt är främst ihåliga organ som blodkärl, urinblåsa, livmoder och luftstrupe. Men runt hörnet väntar kanske en ‘organogenes’ av njurar, levrar och hjärtan, som kommer att förvandla decennierna kring vårt sekelskifte till en märklig parentes i den mänskliga historien när man bytte organ med varandra.”

Det finns mycket att säga om detta. Jag nöjer mig med att ställa några frågor. Den första är: Varför är vi så förtvivlat rädda för döden? Och så undrar jag hur vi kan vara så säkra på att döden inte fyller en helt väsentlig och oumbärlig funktion i evolutionen som gör att våra försök att undslippa den med hjälp av allt mer biologiskt sofistikerade och desperata medel kommer att leda till av oss själva föga anade och djupt obehagliga korrigerande reaktioner från den mäktiga verklighet som vi är en liten om än arrogant del av?

Och till sist så har vi tanken att allt faktiskt kan vara helt onödigt. Att det är alldeles OK att dö och att vi i sinom tid får vår nya kropp genom reinkarnationsmekanismen.

Men så kan det väl ändå inte vara säger vän av ordning och förnuft!?

Uppdatering 14 juni: I samband med inlägget Skendöd blivande organdonator finns utförliga kommentarer av relevans även för detta inlägg. Den första av dessa kommentarer är skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Merete Mazzarella och döden

Merete Mazzarella är en skribent som jag i hög grad respekterar. Jag har visserligen inte läst hennes böcker utan bara en del av hennes artiklar, men jag har ändå fått en känsla av att hon kombinerar en spröd känslighet med ett skarpt analytiskt intellekt, som verkar invävt i ett vemod med lätta stråk av cynism samtidigt som det också lyser fram en försynt, närmast skygg inlevelse och medkänsla.

Merete Mazzarella lyckas alltså genom sina texter göra intryck på mig av att vara en subtil, sympatisk och komplex person så därför grep jag mig förstås direkt och med förväntan an hennes understreckare i fredagens SvD. Den är en recension av antologin Challenges of an Aging Society: Ethical Dilemmas, Political Issues (redaktörerna heter Rachel A. Pruchno och Michael A. Smyer).

Boken handlar bl.a. om de svåra avvägningar av etisk och ekonomisk natur som blir en följd av att den moderna medicinen blir allt bättre på att uppskjuta döendet oftast till allt högre kostnader ju äldre patienterna blir. Eftersom våra resurser är begränsade, och man dessutom inte kan använda samma pengar mer än en gång, så kan de pengar som spenderas på att hjälpa redan gamla att bli ännu äldre definitivt inte användas till något annat hur behjärtansvärt detta än skulle kunna vara. Det skulle t.ex. kunna handla om att som en av antologins bidragsgivare uttrycker det ”se till att unga får möjlighet att bli gamla” eller om att minska den i ett globalt perspektiv groteskt höga barnadödligheten i botbara sjukdomar och svält.

I sin artikel resonerar Merete Mazzarella kort, klart och medkännande om de olika allt svårare etiska dilemman och avgöranden som väntar det åldrande samhället. Och det som från mitt perspektiv väcker den största respekten är att hon vågar dra slutsatsen ”att det måste skapas en medvetenhet om att det inte är rimligt att vi till varje pris lever så länge som möjligt, att det måste skapas en medvetenhet om att döden ingalunda behöver vara ett medicinskt misslyckande utan hör till grundvillkoren för våra liv. Snarare än att diskutera nya livsförlängande åtgärder borde vi diskutera förutsättningarna för en värdig död.”

Detta är en modig slutsats i en tid av förlamande dödsskräck. Och för min egen del vill jag understryka att en av dessa ”förutsättningar för en värdig död” som borde diskuteras är själva synen på vad döden är. Vi fostras ju från barnsben i föreställningen att det är ett vetenskapligt bevisat faktum att medvetandet är en produkt av materien. Att det är den där ”aladåben” innanför pannbenet som under gynnsamma omständigheter kan generera självmedvetande. Och att döden därför innebär medvetandets fullständiga utslocknande.

Påståendet att det finns vetenskapliga bevis för att medvetandet utslocknar i samband med döden är emellertid helt ogrundat. Det finns inga sådana bevis. Det finns olika rön som visar på ett samband mellan den kroppsliga strukturen och olika medvetandefenomen. Men dessa rön kan förenas med olika föreställningar om livets och medvetandets natur. Den vetenskapligt orienterade materialisten föredrar föreställningen att livet och medvetandet är produkter av den fysiska materien. Och att liv och medvetande därför utslocknar i samband med döden. Men det kan lika gärna förhålla sig så att livet är evigt och att medvetandet har en autonom existens oberoende av den biologiska strukturen.

Det finns alltså ingenting i forskningen som bevisar att det är omöjligt att människans liv är evigt och att hennes medvetande under vissa perioder kommer till uttryck genom kroppen och dess hjärna, medan det under andra perioder befinner sig i sin egen värld.

Att påstå något dylikt är förstås att svära i den vetenskapligt materialistiska kyrkan. Men det intressanta är inte vad vi har fått för oss att vi måste tro för att visa att vi är moderna. Det intressanta är ju hur det faktiskt förhåller sig. Innebär döden att medvetandeljuset slocknar så är det så, men innebär döden bara att vi lägger av en trött och sjuk kropp så är det det som gäller.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , ,