Förtroendet för Juholt

Har just läst ett par artiklar som gör stort nummer av att en Sifo-undersökning visar att Håkan Juholt inte på långa vägar kan mäta sig med Fredrik Reinfeldt i förtroende. Ja han ligger t.o.m. sämre till än Mona Sahlin. I SvD är det statsvetaren Peter Esaiasson som förklarar att Juholt redan missat chansen att göra ett gott intryck. Och i Aftonbladet är det Lena Mellin som tycker att Juholts start är usel.

På mig har Håkan Juholt däremot gjort ett mycket gott första intryck. Men det skulle han inte ha gjort om jag hade nöjt mig med att bilda min uppfattning på grundval av kommentarer i media. Mitt intryck är nämligen att de flesta mediekommentatorer som jag lagt märke till försöker indirekt framställa sig som briljanta strateger som önskar socialdemokraterna stora framgångar, och att de i denna sin egenskap omedelbart har förstått att sannolikheten för att Håkan Juholt kommer att misslyckas är stor. Bilden som målas upp är att detta är en revanschsugen och makthungrig lantis med en nostalgisk längtan efter tider som aldrig kommer åter. En man som i stället för att göra det enda rätta, dvs. förnya partiet i moderat riktning, börjar prata om rättvisa och solidaritet är rimligen körd. Nu är det rutavdrag, jobbskatteavdrag och individualism som gäller. Och dessutom kommer summan av hans nostalgitripp säkert att bara bli statligt förmynderi och ökad skatt. Och dessutom har han en särbo som riskerar stjäla matsilvret på nobelfesten (om man vågar bjuda henne). Vem kan lita på en sådan man?

Om någon blev populär efter en sådan kampanj vore det minst sagt sensationellt.

Själv har jag skapat mitt positiva intryck av Juholt genom att bl.a. se hans tal på socialdemokraternas kongress (ja jag var inte där, och jag är heller inte partimedlem ifall någon nu tror det) och ett tal som han höll när han som nyvald partiledare besökte LO. Men de flesta som har fått frågan om vilket förtroende de har för olika partiledare har säkert inte studerat saken lika ingående som jag. Utan de har med all sannolikhet bara tagit del av lite mediekommentarer. Och då återstår ju bilden av en makthungrig och impulsiv bakåtsträvare med en opålitlig särbo.

Samtidigt kan det naturligtvis gå åt skogen med sossarnas försök att vinna opinionen för den politik som de önskar driva under Juholts ledning. Men det kommer också så här inledningsvis att erbjudas många tillfällen till förhastade slutsatser. Jag tycker i varje fall att det skall bli mycket intressant att följa Juholts försök att bryta den moderatstyrda utvecklingen av Sverige mot ett hårt, segregerat och ekonomiskt allt ojämlikare marknadssamhälle.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett “diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet “som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

För alla som tröttnat på ytlig rapportering om oljeutsläppet i Mexikanska golfen

DN toppar idag förstasidan med rubriken Bad om ursäkt – efter 57 dagar. Det är förstås Carl-Henric Svanbergs agerande som åsyftas. Vidare konstaterar man på samma förstasida att Svanbergs internationella karriär tar slut med BP och att Barack Obama misslyckades med att ta intitiativ i krisen. Aftonbladet fokuserar helt på att Svanberg gjorde en s.k. språklig groda och att detta skapat en amerikansk folkstorm. Expressen fokuserar på samma sak: Svanberg hånad i USA efter grodan. SvD sysslar också med denna groda, men talar med en retorikexpert för att få lite klass på det hela.

Tänk så bra det skulle ha varit om Svanberg hade bett om ursäkt tidigare. Många reella problem hade förstås med ens blivit lösta. Skulle vara intressant att veta hur många färre oljefat som skulle ha blivit utsläppta om han hade kunna svälja sin stolthet och direkt be om ursäkt på korrekt engelska, och utan sin svenska brytning? Och tänk om Barack Obama hade tagit ett ordentligt initiativ. Kanske han och Svanberg borde i full dykarmundering ha åtgärdat saken i stället för att bara prata respektive göra ingenting eller att be om ursäkt för sent på dålig engelska…

Ytlig indignationsskapande eventuellt bara indignationsförstärkande journalistik är förstås enklare att åstadkomma än att skriva om reella frågor. T.ex. att vår oljedrogade värld kommer att få allt svårare att tillfredställa sitt behov av olja. Att katastrofen i Mexikanska golfen kanske är för djuphavsborrningarna vad Tjernobyl var för kärnkraften. Och att detta kommer att ha vittgående konsekvenser för vårt sätt att leva.

Därför rekommenderar jag följande lilla film om Peak oil. Den utgör lektion 17a i Chris Martensson Crash Course om ekonomin, energin och miljön.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, SvD1, SvD2, SvD3, HD, GP1, GP2, Sydsvenskan
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barack Obama i intelligentaste laget?

Hittade just av en ren händelse en mycket intressant artikel av John W. Dean med titeln Barack Obama’s Smart Speech “A More Perfect Union”: Did It Reveal Him To Be Too Intellectual To Be President?. Utgångspunkten för Deans resonemang är ett tydligen allmänt spritt test för att avgöra på vilken intelligensnivå en given text är (The Flesh-Kincaid test) och som också har tillämpats för att bedöma de amerikanska presidenternas installationstal. När Barack Obamas tal om de amerikanska rasrelationerna testades med denna metod utmärkte det sig genom att vara på en osedvanligt hög nivå i modern tid.

Detta får Dean att befara att Obamas ovilja att dölja sin intelligens kan komma att göra honom omöjlig som president. Dean menar nämligen att i och med massmedias framväxt så har intelligensnivån på den politiska retoriken sjunkit sakta men säkert. Faktum är att Woodrow Wilson (president under perioden 1913-1921) var den senaste presidenten vars installationstal nådde den högsta nivån i Flesh-Kincaid testet.

Den politiska verkligheten är alltså den menar Dean, att man grovt sett inte vinner val genom att visa sin intelligens. Och han skyller i huvudsak detta förhållande på media och på senare tids anti-intellektuella republikanska presidenter. Men samtidigt uttrycker han en förhoppning om att Barack Obama inte skall falla för frestelsen att dölja sin intelligens i tron att detta kommer att ge framgång, utan att han i stället skall ha tillit till att amerikanerna långt om länge skall visa sig vara hjärtligt trötta på att “having their intelligence insulted by their presidential candidates”, dvs. trötta på att bli behandlade i enlighet med Stickan Anderssons påstående “att folk är inte så dumma som man tror – de är dummare”.

Jag delar förstås denna förhoppning och utsträcker den gärna till att gälla alla länder och folk, för som jag skrev i min senaste bok: “Själva grundidén i demokratin är ju att ett klokt folk väljer kloka ledare. Och att kloka personer ställer sig till förfogande för att väljas till ledare av ett klokt folk.”
———————————
Andra bloggare om , , , ,