BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

mänskligheten

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Civilisationens kris

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar

Läste just att c:a hälften (51 %)  av människorna i världen tror på ett högre väsen (18 % tror inte alls och 17 % är osäkra) och dessutom lär 28 % tro på kreationismen och 41 % på darwinismen medan 31 % inte vet vad de skall tro om världens och människans urspring. Detta väckte mitt intresse så jag försökte leta upp mer information. Och på Ipsos hemsida finns en betydligt fylligare redogörelse av enkäten ifråga. Bl.a. kan man läsa att svenskarna kommer in som god tvåa bland dem som inte tror på Gud. Fransmännen kommer först med 39 % medan 37 % av svenskarna definierar sig som icke-troende. När det gäller synen på livet efter detta så var svenskarna mest framträdande av alla folk i kategorin ”vet inte vad som händer”. 41 % av de svenska enkätdeltagarna hade den uppfattningen. Svenskarna var också främst bland dem som kategoriseras av tro på Darwins evolutionsteori. 68 % tror på denna teori.

Jag tycker förstås att det är intressant att så många av mina landsmän säger sig inte tro på Gud eller högre väsen av ett eller annat slag. Men intressantare skulle det vara att få veta vad det är för Gud folk inte tror på och vad de tror på i stället. Som jag visar tämligen utförligt i min senast bok – I ett annat ljus – är det en kärt omhuldad illusion att tro att man som modern människa bör och kan klara sig utan tro. Och under inflytande från denna illusion gör vi oss själva omedvetna om vad det är för trosuppfattningar vi styrs av i vårt sätt att leva.

Jag uttrycker mig så här i boken:

Som jag ser det är människan dömd att tro. Vi kan inte komma undan detta med att tro. Tänkandet på den här punkten är ofta diffust. De flesta som säger sig inte tro på Gud gör detta i en anda som om detta att ”inte tro” skulle vara ett slags vetande. Men verkligheten är den att den som ”inte tror” också tror. Den som ”inte tror” på Gud gör inte det därför att vederbörande vet att Gud inte finns och därför ”inte tror”. Utan personen ifråga tror att Gud inte finns och tror därför inte på Gud. Men att tro är ju inte att veta, i varje fall inte i konventionell intellektuell mening.

Den tyske kunskapssociologen Max Scheler sa en gång något mycket klokt om detta med att människan är dömd att tro: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”. Att vara dömd att tro är alltså att ha detta val. Hur man än bär sig åt blir man alltså sittande där med något slags tro på något slags Gud.

Många förnekar naturligtvis att det förhåller sig på detta sätt. De tvår sina händer och bedyrar att de inte tror på någon Gud överhuvudtaget. Att de verkligen är rena och oskyldiga när det gäller detta. Men sanningen är den att den bedyrade oskyldigheten har sin grund i att de inte kallar saker och ting vid deras rätta namn. De kanske tycker att de inte går i kyrkor, läser trosbekännelser, ber böner och har andra vidskepligheter för sig. Men alla människor offrar ändå på sina verkliga Gudars altare.

När vi människor tar ställning för att förhålla oss och agera på det ena eller andra sättet i en given situation så är detta i realiteten ett offer på våra Gudars altare. Det är i våra ställningstaganden som vi visar vilka värden vi håller högst. Vi människor rättfärdigar och motiverar mer eller mindre ärligt och medvetet hur vi hanterar våra liv. Och dessa rättfärdiganden och motiveringar blottar åtminstone för den skarpsynte våra mer eller mindre välgenomtänkta trosbekännelser.

Alla människor har alltså ett inre system av föreställningar som vi använder som om de vore Gudar. I denna mening är vi alla troende. Och det var detta som den gamle romerske poeten Vergilius syftade på när han skrev: ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”. Därför är inte heller den centrala frågan om man tror på Gud eller ej, utan vilken Gud man i praktiken tror på och offrar till.

SvD, DN, AB, GP, SVT, AdL

——
Andra bloggare om , , , , , ,

Sex miljarder andra – ett globalt intervjuprojekt

Igår hittade jag av en ren tillfällighet en fantastiskt innehållsrik och givande hemsida. Den gäller ett projekt som heter 6 billion others som består av filmade intervjuer med sammanlagt 5000 personer i 75 länder. Idégivaren och upphovsmannen till projektet är Yann Arthus Bertrand. Och projektet handlar inte om några struntintervjuer utan det kretsar kring livets stora frågor. Så här presenteras projektet:

From a Brazilian fisherman to a Chinese shopkeeper, from a German performer to an Afghan farmer, all answered the same questions about their fears, dreams, ordeals, hopes:

What have you learnt from your parents? What do you want to pass on to your children? What difficult circumstances have you been through? What does love mean to you?

Forty or so questions that help us to find out what separates and what unites us. These portraits of humanity today are accessible on this website.

På hemsidan kan man lyssna på enskilda intervjuer, men också se på tematiska sammanställningar. Det finns sammanlagt 18 sådana temafilmer, t.ex. om lycka, krig, förlåtelse, rädslor, efter döden, att lämna sitt land, de första minnena och Gud. Här följer två av dem. Den första handlar om kärlek och den andra om livets mening.


——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , ,