På väg mot en ny civilisation – Kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari 19.00

Fredsrörelsen på Orust har ambitiösa föreläsningsprogram. Temat för vårens program är Hur skapas en fredskultur? Och bland föreläsarna märks celebriteter som Stina Oscarson och Birger Schlaug. Jag har fått förmånen att inleda detta vårprogram med en föreläsning med titeln På väg mot en ny civilisation – från gårdagens visioner till framtidens. Utgångspunkten för mina reflektioner är förstås min senaste bok Vart är världen på väg? Och i pressreleasen om föreläsningen står att läsa att

Karl-Erik Edris skriver och talar som en lärd idéhistoriker och framställer sina rön och tankar på ett föredömligt enkelt språk. Vad kan vi, bör vi lära av historien? Hur kan var och en av oss bidra till att “skapa den nya civilisationen”?

Den beskrivningen stämmer väl någorlunda väl även om jag inte ser mig själv som någon lärd idéhistoriker. Jag vågar dock lova att jag kommer att bjuda på intellektuell underhållning. Även om ämnet är allvarligt så behöver varje publik få chansen att skratta gott och hjärtligt. Och förhoppningsvis blir det lite inspiration också.

Föreläsningen äger rum på kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari kl. 19.00.


——
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Michail Chodorkovskij – en olycksfågel eller en ödets man?

Under min stilla helgläsning av gamla SvD gjorde en krönika av den kände journalisten Stig Fredrikson särskilt intryck på mig. Rubriken är Chodorkovskij värd all beundran. Jag har genom åren inte intresserat mig särskilt mycket för Michail Chodorkovskijs öde och bakgrund. Jag vet förstås att han var en synnerligen framgångsrik oligark. Chef för Yukos, då Rysslands största oljebolag, och kanske också Rysslands rikaste man. Detta är ju inte en position som man hamnar i av en lycklig slump, så till en början sorterade jag Chodorkovskij till den grupp av förslagna och hänsynslösa maktspelare som i allmänhet når toppen på den hierarki som de behagar rikta sina ambitioner mot.

Men så började Chodorkovskij visa politiska ambitioner. Och uppenbarligen uppfattades han som ett reellt hot. Han blev nämligen anklagad och fälld för ekonomisk brottslighet. Chodorkovskij dömdes till fängelse och hans företag Yukos förstatligades i samma veva. Det är åtminstone svårt för mig att tro att detta förfarande var enbart motiverat av Chodorkovskijs tvivelaktiga ekonomiska vandel. Skulle det mått efter vilket Chodorkovskij mättes användas konsekvent för mätning av andra i den ryska ekonomiska och politiska eliten så skulle med all sannolikhet den nuvarande eliten bli svårt decimerad.

Chodorkovskij arresterades hösten 2003 och har suttit i fängsligt förvar sedan dess. 2005 befanns han skyldig till diverse ekonomiska oegentligheter. Och han fick påspädning på domen 2010. För min egen del har jag inte haft någon alldeles klar uppfattning om Chodorkovskij har en reell potential som en politiskt betydelsefull person i den ryska framtiden. Klart är dock att om han har en politisk kraft och ett politiskt öde så är det en ytterst speciell “hedersbetygelse” att bli fängslad med ekonomiska eller andra svepskäl som motivering. Man behöver bara tänka på personer som Nelson Mandela, Vaclav Havel och Aung San Suu Kyi. Men det kan ju också vara så att Chodorkovskij bara är en vanlig olycksfågel. Att hans ekonomiska framgångar helt enkelt steg honom åt huvudet så att han trodde att han också var en överdängare på politik och t.o.m. en lämplig utmanare till Putin.

Stig Fredrikson verkar däremot inte tveka om att fängelseåren sakta men säkert håller på att göra Chodorkovskij till en man att räkna med i politiken. Han är, säger Fredrikson, “Rysslands mest kände och betydande politiska fånge” som från fängelset “har formulerat ett tydligt alternativ till Putins auktoritära styre”. Ett alternativ som innebär att “Chodorkovskij vill se ett demokratiskt och liberalt Ryssland, men med en stark roll för regeringen inom social- och välfärdspolitik.”

Fredriksons insikter om Chodorkovskij baserar sig uppenbarligen på en pågående brevväxling dem emellan. Och det gör mig med ens intresserad. För jag minns väl Fredriksons relation till Alexander Solsjenitsyn. Så tanken anmäler sig att det kan vara så att Fredrikson än gång har säker näsa för vad som är betydelsefullt i den ryska utvecklingen. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Det som gjorde störst intryck på mig i Fredriksons krönika är i alla händelser Chodorkovskijs reflektioner kring sitt öde.

Jag har också frågat Chodorkovskij varifrån han har hämtat sin ståndaktighet och obrutna styrka under alla fängelseåren. Han bestämde sig omedelbart för att inte gräva ned sig i meningslösa självanalyser i jakt på sin egen eller någon annans skuld. I stället arbetar han målmedvetet med vissa livsmål, och i dem ingår alltså att formulera sig politiskt om Ryssland. Han har insett att det är möjligt att ”jag aldrig mer kommer ut i friheten”, men han skriver också att ”jag känner att jag är behövd i det jag gör, och därmed också i livet”.

Så talar och tänker en man som definitivt inte vill spela bort den roll som ödet kan komma att bjuda honom på.
—–
Andra bloggare om , ,

Hur skall man kunna vara riktigt säker?

När jag läser om det eländiga förslaget som gör det möjligt för FRA (Försvarets radioanstalt) att i jakten på vem helst man råkar misstänka för det ena eller andra grundligt sniffa igenom även kabelbefordrad digital information (t.ex. mejl, telefonsamtal och sms) tänker jag på den briljante satir- och skämttecknaren Hans Lindström, som när det gick som hetast till i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna, publicerade en teckning med två muslimska gentlemän där den ene levererade följande sex repliker.

– Fifan allså, dom ska inte tro dom kan teckna precis vaffan som helst! Det är kränkande allså!
– Sen skriver dom ju en massa skit också!
– Å det ska dom inte tro att dom kan – fifan det är verkligen kränkande!
– Sen pratar dom ju också – dom tror dom kan säga precis vad som helst allså! Hur kränkande är inte det allså!
– För att inte tala om vad dom kan tänka allså!
– Fifan allså, dom ska inte tro dom kan tänka precis vaffan som helst! Det är kränkande allså!

Man behöver bara byta ut dels de både muslimska gentlemännen mot svenska riksdagsmän och dels ordet “kränkande” mot “hotande” så beskriver de här replikerna det sluttande plan som väntar om vi fortsätter att låta rädslan och misstänksamheten underminera våra fri- och rättigheter.

Jag hoppas förstås på civilkurage bland tillräckligt många riksdagsledamöter när partipiskan viner.

DN, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,