Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan “logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att “tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man “håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  “logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras “resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den “mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein “jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En kommentar till en recension i Amos

Jag kommenterar ogärna recensioner, men med den här recensionen av I ett annat ljus vill jag göra ett undantag. Den är mycket kort och faktiskt också rätt bra. Den är skriven av Brita Häll som är en av redaktörerna på den kristna tidningen Amos. Och den lyder i sin helhet så här:

Samhällsdebattören och filosofen Karl-Erik Edris kommer med den här boken ut ur garderoben som religiös mystiker. Han berättar om några ljusupplevelser som drabbade honom med en oemotståndlig känsla av verklighet. Därefter följde en hård brottningskamp med intellektet.

Boken är ett ambitiöst, dödsföraktande försök att spräcka antitesen tro-vetenskap, förklara gudserfarenheten och ringa in meningen med livet. Att Edris har haft en livsavgörande upplevelse är helt klart, och boken är till stora delar intressant. Däremot hade jag önskat att han låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd. Detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten.

Det intressanta för mig med den här recensionen är den avslutande kritiken. Brita Häll tycker att det hade varit bra om jag ”låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd”. För detta förklarande leder till att Häll anser sig behöva konstatera att ”detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten”. Dessa omdömen är naturligtvis rättvisande om man bortser ifrån eller fäster otillräckligt avseende vid mina egna beskrivningar av vad jag försöker göra.

Jag lever inte i den inbilska föreställningen att jag förklarar världsalltet i en mening som kan konkurrera med vetenskapens faktabaserade insikter. En av huvudteserna i min bok är att vetenskapen sysslar med fakta, dvs. försöker svara på frågan ”hur”. Den vetenskapliga metodutvecklingen har gjort att vi fått allt mer imponerande kunskap om hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Dessa kunskaper är i viss mening ”dagens sanningar” eftersom våra kunskaper hela tiden utvecklas och fördjupas. Men vetenskapen sysslar inte enbart med att producera kunskap om empiriska realiteter. Utan som ett slags revanschbegär i förhållande till religionen och dess förtryck har den lierat sig med en strävan att för gott sätta religionen på plats, ja helst utplåna den.

Därför genomsyras vetenskapen av en ofta vare sig erkänd eller fullt analyserad och förstådd strävan att ersätta religionen; att helt enkelt skapa en världsbild som i motsats till religionens trosbaserade världsbild är helt byggd på fakta. Vetenskapen som projekt har alltså två ambitioner. Den ena är att frilägga empirisk kunskap om vår tillvaro och den andra är att bygga upp en världsbild som man påstår är baserad enbart på fakta och som man dessutom menar bör ersätta religionen.

Den första ambitionen har jag inget otalt med. Den andra ambitionen anser jag däremot vara en filosofisk bluff. Det man i realiteten gör, är att man väver in sina fakta i en saga om tillvarons uppkomst och yttersta natur, samtidigt som man låtsas att denna saga består av fakta. Men sagan handlar om att tillvaron har tillkommit av en slump, saknar högre mening och drivs av genernas egoism. Men dessa uppfattningar är inga empiriska fakta.

Utöver att denna saga seglar under falsk flagg som ”faktabaserad världsbild” så är problemet att den påverkar människorna negativt. I boken ställer jag den retoriska frågan: ”Finns det någon som i svår mänsklig knipa hämtar kraft i föreställningar om tillvarons yttersta meningslöshet, genegoismens obönhörliga realitet och slumpens makt för att övervinna sin egen tröghet och rädsla för att i handling visa kärlekens och godhetens kraft?” Svaret är förstås nej.

Det jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså två saker: För det första att visa att vetenskapen är dålig som religion. Den använder sina triumfer när det gäller att vinna empirisk kunskap om den verklighet vi lever i till att göra reklam för en världsbild som stärker människorna i deras tro på realiteter som stöder deras sämre sidor. En enligt min mening helt överflödig och dessutom destruktiv verksamhet. Det vi människor behöver är sagor eller berättelser om verklighetens natur som stöder våra bättre sidor. Och det andra jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså att berätta en sådan saga om tillvaron.

Religionen har i alla tider försökt leverera trovärdiga dylika sagor. Det är dess uppgift. Och man kan förstås ha många synpunkter på hur den har lyckats. I min bok är jag kritisk mot de etablerade religionerna. Och tycker faktiskt att de har gjort sig förtjänta av att få vetenskapens pseudoreligiösa budskap som en för dem svårhanterad motståndare. De var förstås framåtsyftande när de en gång bröt fram. Men de har inte kunnat utvecklas tillsammans med människorna utan är numera ofta en bakåtblickande kraft. I värsta fall handlar det om en fundamentalistisk oresonlighet driven – där tillfälle ges – till ett brutalt teokratiskt maktmissbruk. Medan den normala hållningen i t.ex. den kristna världen är ett mera lamt och pragmatiskt försvar av status quo. Att man direkt eller indirekt menar att Guds sista ord till människan är sagt och att man därför är hänvisad till att hoppas och tro att vinden en vacker dag skall vända och att det stora återtåget till en tro på konventionella teser då kommer att ske.

Denna förhoppning är enligt min mening en grandios illusion. Vi lever inte i väntan på det stora återtåget till något som en gång var. Till den stund då vi kommer att ångra att vi övergav det vi en gång trodde på. Nej vi behöver vända oss mot framtiden och försöka öppna oss för det nya. De etablerade religionerna värnar om sina egna teologiska tolkningar av och utläggningar om Guds tilltal till människor för tusentals år sedan. Men har svårt att lyssna på Guds tilltal i nuet.

Men detta tilltal finns. Och på företrädesvis andra arenor än den etablerade religionen förekommer mer eller mindre lyckade försök till reella och verkligt framåtsyftande omformuleringar och nyformuleringar av ett andligt perspektiv på människan och tillvaron, som skulle kunna ge en världsbild som löser upp den onödiga polariseringen mellan tro och vetande, och gör oss kollektivt sett bättre kapabla att hantera vår nuvarande djupt problematiska globala situation än vad vi är, om vi fortsätter att hålla oss till antingen de etablerade religionernas eller den materialistiska vetenskapens världsbilder.

Jag anser alltså att både vetenskapens och den etablerade religionens sagor om människan, livet och tillvaron inte håller. Att vi i själva verket lever i desorienterad avsaknad av en hållbar saga om tillvarons natur och vår roll i skapelsen.

Av detta drar jag emellertid inte slutsatsen att vi ingenting kan göra utöver att antingen förklara vår trohet mot den etablerade religionens olika sagor eller mot vetenskapens pseudoreligiösa och materialistiskt reduktionistiska saga eller möjligen att cyniskt ställa oss vid sidan av alltsammans och hoppas på det bästa. Jag tror i stället att tidens utmaning är att många människor tillsammans engagerar sig i tänkande och mediterande över en andlig vision av – eller saga om – livet, människan och tillvaron. En saga som stärker både vår tro på vår godhet, klokhet och framsynthet och på vår förmåga att omsätta sagans visioner i praktisk verklighet. Och det jag försöker göra i min bok är bara att lämna ett bidrag till detta tänkande och mediterande.

Att en representant för den kyrkliga sfären tycker att detta är anspråksfullt och att jag borde ha värnat om min trovärdighet genom att i stället hålla tyst är väl egentligen bara vad man kan förvänta sig. Rätt vad det är kommer det kanske någon företrädare för tron på vetenskapens saga och förklarar mig otrovärdig utifrån sina premisser. I så fall har jag väl lyckats hamna mitt i prick.

_____

Boken kan förstås köpas direkt från författaren (signerad om du så skulle önska) eller t.ex. här.

_____
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

I ett annat ljus – föreläsning 16 februari

16 februari 2011 håller jag en föreläsning med anledning av min nya bok. Föreläsningen ingår i Hillesgårdens onsdagsserie. Biljettförsäljningen börjar 24 januari. All nödvändig information finns på Hillesgårdens hemsida. I programmet presenteras föredraget så här:

I ett annat ljus

I vår moderna tid får vi lära oss att se på oss själva i vetenskapens ljus. Då kommer generna och hjärnan i centrum. Tillvaron påstås ha tillkommit genom en slump och sakna högre mening. Och Gud förklaras vara en tom fantasi. Med utgångspunkt från sin nya bok I ett annat ljus ger Karl-Erik Edris ikväll en helt annan bild. Gud och vetenskapen går hand i hand. Livet har en högre mening. Kärleken har sista ordet. Vi som har hört Karl-Erik tidigare, vet dessutom att han på ett oefterhärmligt sätt förenar glasklar tankeskärpa med humor och värme.

Föreläsningen börjar 19.00. Och för alla som är osäkra på de geografiska realiteterna kan en titt på följande vägbeskrivning göra underverk.

Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett “diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet “som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

Frysboxen – människans evighetshopp!?

Läste just en gammal understreckare i SvD – Jag har ett personnummer; alltså finns jag. Jag ämnar inte fördjupa mig närmare i de sofistikerade resonemang om den mänskliga identiteten som förs i denna artikel utan jag vill bara förmedla den inblick som artikelförfattaren Vendela Fredricson ger i de bisarra föreställningar om den mänskliga identiteten som omhuldas inom den verksamhet som kallas kryonik. Hon tar särskilt upp kryoniklaboratoriet KrioRus som ligger utanför Moskva. Detta KrioRus är tydligen en av det växande antal

kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.

På sin hemsida beskriver KrioRus sitt erbjudande på följande sätt:

Cryonics is the practice of preserving the body or head/brain of human after legal death in a state of deep freeze, with a view to his recovery and cure (including the effects of aging) in the future, when medical and other technologies allow it. Most people, living in the present, have a chance to radical life extension, even if they… die. The reliability of this assertion is easy to understand, if we combine scientific facts, real possibilities of modern cryonics and reasonable assumption on the prospects of technologies. (…) Cryonic suspension is a service available to most people who want to preserve for themselves the possibility of life in the future. In the “KrioRus” company the price of cryonic suspension and indefinite cryoconservation of the patient’s head or brain is 10 000 $ U.S., the price of services of cryonic suspension and cryoconservation of the whole body range from $ 30 000. Moreover, in some cases you can pay in installments and pay some part of money in accordance with the testament. The number of people exposed to cryonic suspension and people who have signed contracts for cryopreservation, is growing worldwide. Do not put off signing the contract, losing precious chances for immortality. Contact the KrioRus company now. Cryonics is your chance to return.

Ja vad skall man säga. Juristen i mig undrar om man räknar med att lagstiftningen skall ändras så att man kan testamentera sina resurser till sig själv i det nyupptinade tillståndet. Eller det kanske räcker med att man har kvar sin Internetbank. Problemet är väl att komma ihåg koden. Men det problemet kan man kanske lösa enklast genom att magasinera den tillsammans med övriga ägodelar på Shurgard tills man kan hämta rubbet när man som nyupptinad skall köra igång sitt liv igen.

Min tanke inför hela denna besynnerliga affärsverksamhet är att den väl ändå får ses som ett solitt symptom på framgången i den moderna tidens ihärdiga propagerande för materialismen som en vetenskapligt korrekt livsåskådning. Kunderna på KrioRus och andra liknande ställen kan ju knappast bli mer övertygade än de redan är om att det enda som existerar är materien. Att anden bara är en “saft” som utsöndras av hjärnan och nervsystemet. Och att människans evighetshopp finns i frysboxen. Bara nu inte alltihop saboteras av strömavbrott och/eller reinkarnation. Och vem får pengarna tillbaka om det inte fungerar?

——–
Andra bloggare om , , , , , ,

Objektiv religionsundervisning kontra dold pseudoreligiös propaganda

I debatten som utlösts av Jan Björklunds uppfattning att kristendomen har en särställning i Sverige som motiverar att den dominerar i skolans religionsundervisning är det så vitt jag kunnat märka en synpunkt som aldrig framkommit. Alla verkar vara rörande överens om att nuvarande undervisning med sekulära och objektiva förtecken är befriad från tro. Men detta är en filosofisk bluff, eller åtminstone synvilla. Människan är i själva verket dömd att tro. Hur vi än vrider och vänder på oss och bedyrar att vi verkligen är moderna sekulariserade människor sunt befriade från allt vad tro heter så tror vi likväl en hel del om de frågor som religionen sysslar med. Den som t.ex. inte tror på Gud vet ju inte att Gud inte finns utan blandar ihop sin inte-tro på Gud med vetande. Få har uttryckt människans position när det gäller tro så på pricken som den tyske kunskapssociologen Max Scheler: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”.

Den objektiva och sekulariserade hållning till religionsundervisningen som är den rådande och rekommenderade blir därför också direkt eller indirekt en undervisning om den tro som vi inte får kalla en tro. Det vill säga en undervisning i den moderna människas rätta och upplysta credo om att vi lever i en slumpmässigt uppkommen tillvaro utan högre mening där vi dansar med i det darwinistiska utvecklingsståhejet i några decennier innan ljuset släcks över vår korta och djupast sett meningsbefriade existens. En existens där vi förväntas i huvudsak använda vårt sekulariserade, rationella tänkande för att förverkliga vår små personliga meningsprojekt som ett slags tillfälliga meningskrusningar på den allomfattande meningslöshetens hav.

Själv undrar jag när det skall ingå i läroplanen att även denna pseudoreligion skall bli föremål för objektiv undervisning i stället för att som nu ingå i en oannonserad livsåskådningspropaganda. 

———

DN, DN2,  SvD, SvD2, SvD3,  ABExpressen, Expressen2Expressen3, HD, HD2GP, GP2, Sydsvenskan

Att tro att man vet, men inte veta att man tror

Jag uppskattar Lena Anderssons krönikor i politiska frågor. Där är hon ofta skarpsynt, klok och mångdimensionellt nyanserad. Men när hon som i dagens krönika i DN – Habermas musik – ger sig in på sin kanske främsta käpphäst, religionen som livslögn, då blir hon med ens stum och endimensionell. Trots den analytiska skärpa som hon uppvisar när hon skriver om samhällsfrågor faller hon motståndslöst i den fälla som de flesta ateister verkar omedvetna om att de gillrat åt sig själva. Med suverän självsäkerhet förklarar hon att religionen och Gudstron är en livslögn. Och hon förklarar detta i en anda som förmedlar intrycket att hon verkligen vet vad hon pratar om. Hon vet verkligen hur det är. Men i själva verket tror hon att hon vet. Hon hör alltså till den grupp som “inte-tror” på Gud, och av någon anledning sätter hon likhetstecken mellan denna “inte-tro” och vetande. Men att “inte-tro” på det ena eller det andra är också att tro. Så man kan ju i sitt stilla sinne undra över varför hon tror att hon vet, men verkar vara omedveten om att hon tror.

När min nya bok I ett annat ljus väl har kommit från trycket får jag skicka den till henne. Då skulle det kanske gå upp ett och annat ljus.

———
Andra bloggare om , , , , , ,
Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Föreläsning på G16 – 9 september 18.30

I vintras höll jag en föreläsning på G16. Nu är det dags igen. Denna gång har föredraget titeln Varför har vi så bråttom?

Presentationstexten i G16:s program lyder:

Vi lever i en makalöst uppskruvad tid. På arbetet måste vi öka tempot så att vi inte blir utkonkurrerade. Och effektivitetstänkandet äter sig in i våra själar så att vi inte ens kan ta det lugnt på fritiden. Vi härjar runt på jakt efter nya upplevelser. Mer, fortare och nytt verkar alltid bättre. Vi kör så länge tygen håller, och ibland pressar vi oss över bristningsgränsen. Och då står vi där och ställer oss frågan: Vad var det egentligen som var så viktigt?

Vi som hörde Karl-Erik Edris förra föreläsning på G16 vet att vi kan se fram emot en kväll med djupa tankar, dråpliga exempel och varm och underfundig humor. Och att vi säkert också kommer att få en hel del goda tips om hur vi skall kunna komma i takt med oss själva så att vi kan uppleva en djupare mening och glädje i livet.

Föredraget börjar 18.30. Alla praktiska detaljer finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Livskloka Klüft

Så har då Carolina Klüft chockat idrottssverige med att ett OS-år sluta med sjukamp. En hel del förståsigpåare uttrycker förståelse, men bland reaktionerna finns också omdömen som att hon “offrar ett givet OS-guld”, riskerar minskade sponsorsintäkter och sviker svenska folkets förväntningar. Men när hon redogör för sitt beslut så är hon värd all respekt. Hon deklarerar frankt att hon “följt sitt hjärta och att det är värt 1000 gånger mer än ett eventuellt OS-guld”. Att hon “tappat glädjen”, och i en intervju på Aftonbladets webb säger hon att hon känt en tilltagande tomhet inför sin sjukamp och att hon därför börjat titta åt ett annat håll. Samtidigt ville hon inte fatta ett förhastat beslut utan behövde en tid av dialog med sig själv “för det är bara jag som vet hur det är att vara jag”.

Man kan ju tycka att idrott är en perifer sak. Men den grad av personlig integritet och självinsikt som Carolina Klüft tycks uppvisa i sitt beslutsfattande är inte något perifert. De allra flesta av oss har svårt att fatta beslut på djupa inre grunder utan vi famlar fram styrda av yttre ting och andras förväntningar. Trots att Carolina Klüft är en ung tjej så visar hon en mognad och en eftertanke som väger långt tyngre som föredöme än hennes hurtigt valkyrieartade bedrifter på idrottsarenan.

Personligen tycker jag att denna hennes uppvisning i livsklokhet stämmer väl med min bild av henne som en gammal själ och att det skall komma att visa sig allteftersom. Faktum är att jag tidigt fick en känsla av att det finns ett starkt samband mellan Carolina Klüft och Astrid Lindgren. Inte så att jag tror att det nödvändigtvis är ett författaröde som väntar, utan det handlar om integritet, medkänsla och idealism. Varför inte politik Carolina?
———————————
Smålandsposten
SvD 1 2 3
DN 1 2

Andra bloggare om , , , , , ,

Föreläsning på G16 – 26 februari 18.30

När jag läste Agneta Lagercrantz artikel om G16 i SvD tänkte jag att där skulle jag kunna hålla en föreläsning med utgångspunkt från min senaste bok. Efter en del om och men blir den tanken verklighet 26 februari. Då håller jag alltså en föreläsning med början klockan 18.30 på Luntmakargatan 52 med samma titel som min bok – … men vad går det ut på egentligen – livet alltså. Lite mer information om själva föredraget samt all praktisk information finns på G16:s hemsida och alla som vill läsa lite mer om min bok kan hitta recensioner och annat smått och gott på min hemsida.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,