Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En påminnelse om mänsklig storhet

De flesta av oss har inte svårt att hitta berättigade anledningar till att känna avsky, rent av hat mot andra företeelser och människor. Hatets attraktion är att det bär ett löfte om att kunna utgöra den kränktes självupprättelse. Och inledningsvis känns det kanske bra att gjuta sin avsky över det ena eller det andra. Man känner sig ha rätten helt och fullt på sin sida. Symboliskt gör man sig som hatare till ett slags parodi på Gud Fader själv på domens dag. Med svavelosande eder lotsar man objektet för sitt hat till den eviga fördömelsen. Men eftersmaken blir sällan god. Hatet blir inte bara som en projektil som träffar det som hatas utan det klibbar på något obehagligt sätt fast vid den hatande. Den hatande gör genom sitt hat inte bara något med det hatade, utan den hatande gör också något med sig själv. I realiteten späder hatet på det självhat som är grunden för förmågan att hata.

I en artikel i SvD skildras den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish livsöde. Han om någon skulle kunna åberopa berättigade anledningar till hat. Under den israeliska luftattacken mot Gazaremsan under några veckor i slutet av 2008 och början av 2009 blev Abuelaish utsedd till måltavla eftersom han i israelisk TV kunde på flytande hebreiska beskriva de palestinska lidandena. Resultatet av attacken med stridsvagn blev att Abuelaish förlorade tre döttrar (i åldern 14-20 år) och en brorsdotter. En fjärde dotter förlorade synen.

Abuelaish kommenterar sin reaktion på denna tragedi på följande sätt:

Jag tackar Gud för att jag hade styrkan att behålla lugnet och att fatta rätt beslut mitt i denna tragedi. Det var många som ville se mig gå under i vrede.

Och det beslut han fattade var att starta en stiftelse Daughters for Life som ger stipendier till studiebegåvade flickor från Palestina, Israel och Jordanien. Särskilt viktigt är att det inte spelar någon roll om stipendiemottagarna är araber eller judar. Hans insatser har faktiskt också renderat honom en nominering till Nobels fredspris.

Till saken hör också att han visar att den som avstår från att hata inte därmed hamnar i något slags menlös eftergivenhet. Abuelaish har nämligen stämt den israeliska militären inför rätta. Han vill “ha en ursäkt och ett ansvarstagande från deras sida”. Och han står på sig även inför det faktum att domstolen kräver betalt för att ta upp hans fall.

Denne man är ett heroiskt föredöme. Att under dylika omständigheter tacka nej till att svärta sitt eget hjärta med hat är utan tvekan en stor sak. Och en påminnelse för alla som lättvindigt sätter sig till doms över andra och deras uselhet att det finns en annan väg. En väg som innebär att vi avstår från att göra det mesta möjliga av våra sämre sidor. En väg som väcker hopp om mänskligheten och framtiden.

Andra bloggare om , , ,

En klok bok om Gud?

Läste just en recension i SvD av Göran Skyttes senaste bok Ansikte mot ansikte med undertiteln Samtal om kristen tro. Samtalen utspelas mellan Skytte och karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och är tydligen så ömsesidiga att Stinissen anges som medförfattare. Recensionen har rubriken Skytte söker bekräftelse. Elisabeth Hjort har skrivit denna recension och hon finner ett flertal allvarliga invändningar. Det hon framförallt retar sig på är Stinissens övertygelse om att

det förflutna kan förändras, eller rättare sagt “Gud kan göra en katadral av grus”.

Hjort förklarar att Stinissen menar att

Det finns inget så svårt och plågsamt i en människas historia att det inte kan vändas i meningsfullhet. Här lämnar jag in en högljudd protest. Av samma anledning som jag misstror människor som påstår att dom aldrig ångrat något de gjort i livet finner jag denna kristna jakt på mening otillständig.

Och sedan proklamerar hon sin tro på existensen av sådant “som verkligen var meningslöst, det som aldrig borde blivit”. Och hon åberopar Birgitta Trotzig i sammanhanget som föredömlig i sin hållning eftersom hon sägs

vidkänna det tomma, det komplett värdelösa lidandet som bara är. Oförklarligt, stumt. Och en del av den kristna erfarenheten.

I sin argumentation för existensen av absolut och orubblig meningslöshet ger också Elisabeth Hjort uttryck för uppfattningen att Skyttes och Stinissens kristendom innebär en nedtoning av det radikala (kristna) budskapet “om döden som en perversion och fiende” och att hennes huvudinvändning mot Ansikte mot ansikte därför är

att den uttrycker en tro som slutit fred med döden i förtid.

Denna kritik gör mig mycket intresserad av boken ifråga. Elisabeth Hjort inser tydligen inte att hon i sitt framhävande av existensen av absolut och orubblig meningslöshet intar en position där hon sätter sig till doms över Gud. Att hon indirekt påstår att Gud helt enkelt misslyckats med att skapa en tillvaro där allt genomsyras av en meningsfullhet som ger människan möjlighet att i ödmjukhet mot Guds skapade ordning hantera sitt lidande så att hon steg för steg öppnar sig för den kärlek och mening som genomsyrar allt. Att hennes perspektiv utesluter en inre andlig omvandlingsprocess, som naturligtvis kan vara närmast ofattbart plågsam, där man släpper taget om sina egna föreställningar och öppnar sig för Guds perspektiv och mening.

Jag blir t.o.m. så intresserad av boken att när blogginlägget nu är färdigskrivet så blir min nästa åtgärd att jag helt enkelt köper den. Här kan man få den signerad. Men vanlig internetbokhandel fungerar förstås också (t.ex. här och här).
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,