Betala mer och få sämre resultat

SvD:s utmärkte ekonomi reporter Andreas Cervenka fick mig på spåret. I sin artikel Bonuskramarna på börsen missar målet diskuterar han skamlöst höga bonusar och löner för näringslivseliten och det ryggmärgsmässiga försvaret för dem. Cervenkas kommentarer dryper av ironi:

Häromveckan var det dags igen efter SvD Näringslivs avslöjande om de 74,5 miljoner kronor som Electrolux nye vd Keith McLoughlin kan få under sitt första år.

Electrolux ordförande Marcus Wallenberg förklarade myndigt att det är vad det kostar och man kunde nästan se framför sig hur vice ordförande Peggy Bruzelius himlade med ögonen när hon föreläste kring det självklara i att en sån kille inte kunde flytta till trista mörka Sverige och jobba för företrädaren Hans Stråbergs slavliknande lön på nära 20 millar om året.

Så fortsätter det år efter år. Nya rekordlöner följs av hård kritik som bemöts med ännu fler rekordlöner. Vd-ersättningarna ökar snabbast av alla i samhället, bonusprogrammen blir större och fiffigare.

Man får ofta intrycket av att bolagen befinner sig i en slags ständig gisslansituation. Höjs inte de svenska vd-lönerna så kommer köerna av emigrerande direktörer att ringla vid gränserna hette det på 90-talet.

Betalar vi inte bonusar, även när vi gjort bort oss, kommer våra stjärnor att sluta, snyftade bankerna efter finanskrisen. Alltid med samma motivering. Utan bonus inga resultat. Utan monetär näring dör våra sköra plantor.

Men det verkligt intressanta är inte dessa giftigheter som naturligtvis kan avvisas som ovanligt vänsterinriktade åsikter för att komma från en SvD-skribent. Utan att Cervenka backar upp sina bedömningar med solida rön från motivationsforskningen. Han har läst Daniel Pinks bok Drive (som nyligen kom på svenska och då har titeln Drivkraft: den överraskande sanningen om vad som motiverar oss) och funnit att den visar att pengar inte är särskilt bra om man vill motivera människor att göra sitt bästa. För mig som brukar säga att “utöver ett rimligt tillfredsställande av mänskliga basbehov fungerar pengar mer och mer som knark, dvs. att det behövs störrre och större doser för att en ögonblicks tillfredsställelse skall infinna sig” är detta ljuv bekräftande musik så jag gjorde lite ytterligare efterforskningar om Daniel Pinks ståndpunkter och fann då bl.a. följande lysande TED-video.

En kolibris visdom

Blev just medveten om en underbar liten film på den svenska Grönakors avdelningens Facebooksida. Det är Wangari Maathai – mottagaren av Nobels fredspris 2004 – som berättar en sedelärande historia om en ansvarskännande kolibri. Animeringen är från filmen The Dirt.

Green Cross
——————————————-
Andra bloggare om

, , , , , , ,

CSR: ett inslag i maktkampen om den strategiska dagordningen

SvD näringsliv har granskat Stockholmsbörsens 20 största bolag och redovisar i artikeln Miljö och etik lågprioriterat (se också artikeln Hon hoppas på hållbarhet) att de flesta har en högsta ansvarig för CSR-frågor (Corporate Social Responsibility) men att bara sex av dem har placerat den här personen i bolagets ledning.

Vem är överraskad? Åtminstone inte jag. Låt mig citera från Den vise VD:n:

…det vore enligt min mening mer än lovligt naivt att så till den grad imponeras av den vanligt förekommande retoriken om socialt ansvar etc. att man bortser från att när det kommer till kritan så är det tre strategiska variabler som är i en klass för sig när det gäller betydelse: konkurrenskraften, effektiviteten och avkastningen. Allt annat, som t.ex. hållbar utveckling och socialt ansvarstagande är av underordnad vikt. Det är med andra ord sådant som man sysslar med om man anser sig ha råd, eller bedömer det vara värt pengarna.

Och det är förstås därför som man anser att CSR-chefen inte skall sitta i bolagets ledning. Sedan kan man ju förgylla denna inställning ungefär som t.ex. informationsdirektören på Sandvik gör i SvD-artikeln när han säger att “alla verksamhetschefer har ett ansvar för CSR, även de som sitter i koncernledningen”.

Men samtidigt är det klart att det förekommer en maktkamp om den strategiska dagordningen inom företagen. På den ena sidan finns Milton Friedman-falangen som grovt sett anser att det enda sociala ansvar som företagen har är att gå med vinst. Som en eftergift för tidsandan anser man sig dock med hjälp av en kader marknadskommunikatörer behöva kamouflera de brutalaste varianterna av detta budskap med vagt prat om socialt ansvar och hållbarhet. På den andra sidan i maktkampen finns de personer som är mer eller mindre klart övertygade om att vetenskapliga realiteter i form av ekologiska lagar kommer att tvinga fram ett ekologiskt hållbart företagande. Och att det därför är bättre att systematiskt och frivilligt anpassa sig till detta i förväg än att vänta till att resursbrist- och klimatkrisinducerat tumult utbryter.

Milton Friedman-falangen har av allt att döma fortfarande makten men i tider av ekonomiska kriser och miljökatastrofer skjuter företrädarna för ett långsiktigt hållbart perspektiv på ekonomi och företagande sakta men säkert fram sina positioner.

En illustration av var frontlinjen för närvarande verkar gå är följande föreläsning av den vimsigt charmiga och karismatiska hållbarhetschefen på ÅF (Ångpanneföreningen) Alice Bah Kuhnke.

Alice Bah-tvv from Tillväxtverket on Vimeo.

Mitt bidrag till ett någorlunda klart tänkande i dessa frågor är två böcker Den vise VD:n och Oanade möjligheter. Dessutom har jag skrivit en nyhetsbrevsartikel med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner. Den är också klart relevant i sammanhanget.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En bok om Mandelas visdom

Richard Stengel som är redaktör på Time magazine har skrivit en bok om Mandelas livsvisdom (de skrev också Mandelas självbiografi tillsammans). Bokens originaltitel är Mandelas Way: Fifteen Lessons on Life, Love, and Courage och på svenska heter den Mandelas arv: 15 lektioner om kärlek, livet och ledarskap.

Att döma av Magnus Erikssons recension i SvD är det en högst läsvärd bok. Följande två intervjuer med författaren ger onekligen samma intryck. Särskilt fascinerande från mitt perspektiv är jämförelsen mellan Mandela och Obama. Stengel anser nämligen att dessa båda ledare har en stor temperamentslikhet. Samma outgrundliga och balanserade lugn.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

——————————————
Andra bloggare om , ,

En uppvisning i ledarskap av Obama

Min blogg ligger ju i princip nere av olika anledningar. Planen är förstås att den skall återuppväckas när mina skrivomständigheter är de rätta. Men idag kan jag inte göra annat än ett litet undantag. Jag har just sett hur utomordentligt skickligt Barack Obama hanterade sin frågestund med representanthusets republikaner. Det amerikanska politiska systemet är ju inget parlamentariskt system så det gör presidentens position som regeringschef allt annat än enkel. Och han har onekligen fått utstå mycket hård kritik under sitt första år. Och dessutom har demokraterna förlorat sin s.k. supermajoritet i senaten. Pressad av detta har Obama uppenbarligen beslutat att ge sig i politisk närkamp med republikanerna, och så småningom kanske han gör något liknande med sin egen missnöjda vänsterflygel.

Men här följer alltså Obamas frågestund med republikanerna. En ren fröjd att skåda för politiska finsmakare.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

————————————–
Andra bloggare om ,

Föreläsning på G16 – 5 maj 18.30

För en knapp månad sedan höll jag ett föredrag på Hillesgården i deras onsdagsserie. Det hade titeln Framtidens ledarskap. 5 maj är det dags igen. Denna gång dock på G16.

Föredraget börjar 18.30. Alla praktiska detaljer finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Föreläsning på Hillesgården – 8 april 19.00

Tänkte att jag skulle använda min fortfarande insomnade blogg till att kungöra att jag den 8 april håller ett föredrag i Hillesgårdens onsdagsserie. Den här gången har det titeln Framtidens ledarskap. Och i programmet presenteras det på följande sätt:

Ett föredrag med Karl-Erik Edris lovar kloka tankar, inspiration och många glada skratt. Denna gång kommer han att prata om det nya ledarskap, som vi är i akut behov av inom både politiken och näringslivet. Det gamla har ju gjort konkurs i den kris vi är mitt uppe i.

Föreläsningen börjar 19.00.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Ytterligare ljus över Obamas ledarskap

Läste just en utmärkt artikel om Barack Obama i The New York Times. Den har rubriken Barack Obama, Forever Sizing Up. Den ger många intressanta inblickar i Barack Obamas karriär och karaktär. Och den belyser också frågan om vilken typ av ledarskap han kan förväntas komma att utöva. Kompletterande upplysningar om detta finns dessutom i en radiointervju med artikelförfattaren Jodi Kantor. Denna intervju finns tillgänglig på artikelsidan.

Läs och lyssna!
———————————
Andra bloggare om , ,

Barack Obamas ledarskap

Jag har i några tidigare inlägg berört Barack Obamas ledarskap. I ett av dem skrev jag

… jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Och jag håller dryga sex månader senare fast vid detta omdöme. Inget har hänt under tiden som kräver en omprövning. Enligt min mening har det successivt blivit allt tydligare att det verkligt unika med Barack Obama inte är hans kloka visioner eller hans förmåga att inspirera och väcka hopp. Kloka visioner och inspiration blir snabbt till intet om ledarskapet inte har en halt som gör att det går att i rimlig utsträckning förverkliga det som ställs i utsikt.

Alla med erfarenhet av ledarskap inom olika verksamheter (privata eller inom den politiskt styrda sektorn) vet hur lätt det är att vackra visioner blir till platt intet därför att ledarskapet utövas på ett sätt som visar för personalen att visionerna inte var ärligt menade. De var bara en retorisk garnering. Och var de ärliga så visste i varje fall ledningen inte hur ledarskapet borde utövas för att personalen inte bara skulle uppfatta visionerna som trovärdiga utan också uppleva sig själva som ärligt inbjudna att hjälpa till att förverkliga dem.

Samma problem finns inom politiken. Medborgarnas cynism i synen på politik och politiker sitter djupt. Detta har många och komplicerade orsaker som jag inte kan fördjupa mig i här, men behovet av verkligt inspirerande och trovärdigt ledarskap på politikens område är stort. Ja akut. Och jag är övertygad om att Barack Obama – om det amerikanska folket så vill – kommer att visa sig vara en ny typ av politisk ledare med möjlighet att bli en ledstjärna för de av världens ledare som så önskar.

I senaste Time finns en välskriven och klok artikel av Joe Klein. Artikeln har titeln Why Barack Obama is winning. Den är mycket intressant just ur ledarskapsperspektiv. Särskilt den beskrivna “konfrontationen” mellan Obama och general David Petraeus illustrerar Obamas insikt i det jag kallar icke-auktoritärt ledarskap. Den ledarskapstyp som krävs för att man skall kunna förverkliga visioner genom att inspirera och trovärdigt invitera (personal eller medborgare) att tillsammans med ledaren göra verklighet av den eftersträvade visionen.

“We rise and fall as one nation” brukar Obama säga i sina tal.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Obamas respektfulla ledarskap

I ett tidigare inlägg har jag kommenterat Barack Obamas insiktsfullhet som ledare med utgångspunkt från en en film från när han höll en liten betraktelse för personalen på sitt kampanjhögkvarter. Nu har jag hittat ytterligare en film där Obama ånyo visar sin förnämliga förmåga till praktiskt ledarskap. Denna gång handlar det om ett valmöte där några unga svarta grabbar börjar häckla Obama och hissa upp en banderoll till stöd för sin grupp som verkade ha som huvudidé att Obama sålt sina svarta bröders intressen billigt i sin egen maktsugenhets namn.

Efter att häcklarna tystats ner av att övrig publik skanderade “Yes we can” fick de ett löfte av Obama att ställa en fråga efter det att han hade hållit sitt tal. Den här videon visar hur han hanterade situationen.

Även om videon enligt min mening talar för sig själv vill jag ändå säga att i den här situationen visar Barack Obama både ett föredömligt lugn och en utmärkt förmåga att bemöta de radikala grabbarna med respekt. Det är som han säger “democracy at work”.

Modellen för hur häcklare brukar hanteras visas annars i den här videon med John McCain som ju för närvarande är hårt engagerad i att försöka framställa Obama som ett tomt mediefenomen utan ledarförmåga.


——————————————–
Andra bloggare om , , ,