BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

ledarskap

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Den vise VD:n i gott sällskap

Kunskapsbrevet Strategiers sjuhundrafyrtionde nummer publicerades idag. Och där kunde jag notera en liten triumf. Under kategorin Tips för att lära och växa hade redaktören Jonas Himmelstrand skrivit om sju tidlösa klassiker inom Strategiers område (urvalet skedde från de mer än 400 böcker som recenserats i Strategier genom åren). Dessa sju klassiker visade sig vara Flykten från friheten av Erich Fromm, Pedagogik för förtryckta av Paulo Freire, Servant Leadership av Robert Greenleaf, Flow av Mihály Csikszentmihály, Världens ovanligaste arbetsplats av Ricardo Semler, Kärlekens läkande kraft av Dean Ornish och slutligen min egen Den vise VD:n. Sämre sällskap kan man onekligen hamna i, om man säger så. Dessutom avslutar Himmelstrand sin betraktelse kring böckerna med en uppmaning till läsarna av sitt kunskapsbrev: ”Ta ett steg tillbaka och läs en klassiker”. Och så ger han en länk till alla som vill läsa hans recensioner av böckerna ifråga. Jag kan dessutom ge en länkar till dem som vill köpa Den vise VD:n – AdLibris, Bokus, CDON eller direkt från författaren.

—–
Andra bloggare om , , , ,

The Master – en recension

OBS: Viss spoilervarning!

Såg The Master (regi Paul Thomas Anderson) i natt. Det är en synnerligen mångdimensionell film. På ytan skildrar den en sekt (The Cause) där ledaren (dvs. mästaren) påstås låna drag av scientologins Ron L Hubbard. Jag vet inget om scientologin utöver att den enligt gängse tyckande räknas som ett bra exempel på en kult som bygger på otrovärdiga läror och där tillskyndarna hålls i ett järngrepp.

Filmen utvecklas emellertid inte till en särskilt svidande och politiskt korrekt kritik av ledarkult och sektmentalitet. Själva sekten verkar mest som ett resande teatersällskap. Visst finns det en scen där mästaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) ilsket visar att han inte accepterar kritik, men på något egendomligt sätt skapas ändå en känsla av att The Cause mest fungerar som en inte alltför dysfunktionell storfamilj.

Filmens kärnpunkt är i stället den säregna relationen mellan mästaren och den traumatiserade och söndersupne veteranen från andra världskriget Freddie Quell (verkligt briljant spelad av Joaquin Phoenix). Det finns en slags egendomlig och till en början oförklarad jämlikhet mellan dessa båda. Mästaren tar emot Freddie Quell som vore han en gammal kompis. Och de dricker tillsammans den förfärliga blandning som Freddie har i sin plunta.

Sedan försöker mästaren tillämpa sin terapeutiska metod. Han gör det intensivt. Och lyckas delvis eftersom Freddie åtminstone för ett tag verkar vara en trofast medlem i sekten beredd att ge sig in i handgemäng till försvar för mästaren. Men Freddies traumatisering är djup och svår och den rätta sektfriden infinner sig aldrig. Samtidigt är det svårt att tro att detta skiljer honom radikalt från de andra sektmedlemmarna eller ens mästaren själv. Det som skiljer verkar i stället vara graden av styrka i önskan att känna tillhörighet.

Till sist satsar Freddie på friheten. Men återkommer efter att mästaren hört av sig till honom, vad det verkar i drömmen. Och återföreningen blir laddad och inte alldeles lättolkad. Den centrala utsagan är när mästaren säger: ”Fria vindar och ingen tyranni för dig, Freddie. Sjöman på haven. Du betalar ingen hyra. Fri att gå dit du vill. Gå då. Gå till en breddgrad utan land. Och lycka till. Om du lyckas leva utan att tjäna en mästare, vilken mästare som helst. Låt oss då andra få veta. För då vore du den förste i världshistorien.”

Freddie reagerar inte på detta utan frågar i stället om att mästaren i hans dröm hade sagt att han återkallat minnena från när de båda hade träffats i ett tidigare liv. Och Freddie får ett utförligt svar som avslutas med kommentaren: ”Går du härifrån vill jag aldrig mera se dig. Eller så kan du stanna.” Freddie svarar: ”Kanske i nästa liv.” Och mästaren bistra svar blir: ”Möts vi igen i nästa liv, så kommer du att vara min svurna fiende. Och jag kommer inte att visa dig nåd.” Och så brister han ut i sång om att han vill ha Freddie ”on a slowboat to China, all by myself alone.”

Oavsett mästarens hot och känslostarka utspel går Freddie sin egen väg. Och frågan som stannar kvar är förstås om denna vinddrivna existens skall bli den förste i världshistorien som lyckas leva utan en mästare. Och indirekt så ställs denna fråga till en själv. Kan jag leva mitt liv utan mästare. Och naturligtvis tycker de flesta att de har anledning att svara ja på den frågan. Och det är här jag tror filmens subtila udd finns.

Det är politiskt korrekt att beskärma sig över sekter och kulter och skratta överlägset åt olika irrationella trossystem. Men vem är utan tro? Inte ens den absolut trolöse är utan tro. Den absolut trolöse har trolösheten som mästare, även om medvetenheten om detta är skral. Så tron och anti-tron skiljer sig djupast sett inte åt. De vördar bara olika mästare. Så frågan återstår att besvara. Hur vinner människan sin sanna frihet?
—–
Andra bloggare om , , , , ,

Percy Barneviks rättframma ledarskapsråd

I mitt idag publicerade nyhetsbrev ingår en betraktelse över Percy Barneviks senaste bok, Ledarskap – 200 råd. Den duger också gott som ett blogginlägg. Och jag kompletterar dessutom med en utmärkt (och min betraktelse kompletterande) intervju med Barnevik som Malou von Sivers gör.
Först utdraget från nyhetsbrevet:

Numera läser jag sällan ledarskapsböcker. Jag känner helt enkelt inte det rätta intresset. Men så fick jag för mig att jag skulle läsa Percy Barneviks senaste bok, Ledarskap – 200 råd. Orsaken var förmodligen att jag såg en snutt av Skavlans intervju och gillade vad jag såg. Jag har i och för sig aldrig intresserat mig särskilt för Percy Barnevik. Därför har jag t.ex. inte läst hans memoarer. Men jag har alltid haft en känsla av att han är en riktig ”näringslivshanne”. Inte i första hand en välklädd och diplomatisk maktmyglare med hårda nypor som används i det fördolda utan en rätt öppet rastlös och burdus man som vill ha snabba resultat.

Och när jag nu läst boken måste jag säga att jag känner mig upplivad. Inte så att jag skriver under på allt Barnevik säger. Hans övergripande trohet mot vårt ekonomiska system ger jag t.ex. inte särskilt mycket för. Men trots detta finns det mycket som är klokt i boken. Och Barnevik överraskar mig också positivt med sin psykologiska insiktsfullhet. Men det som gör att jag känner mig upplivad är tonfallet och energin kring boken.

Jag känner mig som att jag suttit i bastun med karln och att han då oförblommerat och rättframt berättat om sina erfarenheter och slutsatser. Inget garderat skitsnack. Raka och ärliga puckar oss gubbar emellan.

Jag har alltid gillat den där sortens personer. De är nästan alltid hederliga och justa. Men skall man inte bli överkörd så måste man själv vara stark och ha orubblig integritet. Jag tycker väl att jag klarade mig alldeles OK där i bastun och rekommenderar därför gärna läsning av boken för dess många enkla, kloka och rättframma råd. Och är du gjord av ett virke som är åtminstone en smula besläktat med Barneviks så kommer du också att känna dig smittad av den förenklande maktenergi som strålar ut från boken.

Sedan är det en annan sak vad man skall använda den maktenergin till. Som jag ser det finns det mycket vettigt som är ogjort i dessa kris- och brytningstider. Så det är väl egentligen bara att sätta igång.

Och så intervjun:

Percy%20Barnevik%20vill%20hj%C3%A4lpa%20framtidens%20ledare

Uppdatering 2013-06-01: För er som inte kan få nog av Percy Barneviks råd i ledarskapsfrågor finns en längre SVT-intervju till beskådande här.
—–
Andra bloggare om ,

Den vise chefen – en liten film från en ledardag i Göteborg

För dem som vill ta sig en liten titt på vad som utspelades den 25 september på ledardagen i Göteborg erbjuds följande lilla film. Vi som framträder är i tur och ordning: Johny Alm, Maria Tornberg, Björn Natthiko Lindeblad, Bo Dahlstrand och jag själv Karl-Erik Edris (mina insatser börjar efter c:a 22 minuter och pågår i 16 minuter). Ett dacapo på denna ledardag erbjuds 23 oktober på Hillesgården i Klippans kommun i Skåne. All nödvändig information finns här.

Den vise chefen Final from HandsOn on Vimeo.

Clint Eastwood och krigarens utvecklingsväg

Jag brukar ibland skriva om filmer som berört mig djupt. Det kan bli riktigt långa utläggningar som t.ex. om Jason Bourne och Inception. Och i åratal har jag varit på vippen att också skriva om filmer av Clint Eastwood. Men det har – med undantag för lite reflektioner kring Hereafter/Livet efter detta – alltid stupat på att det känts som att hans filmer är i ett slags djup dialog med många av hans tidigare verk. Att jag för att känna mig nöjd med min insats därför skulle behöva göra en studie av ett eller annat tema i hans filmgärning. Ett tag kontemplerade jag t.ex. över att skriva en betraktelse om i huvudsak De skoningslösa och Gran Torino i ett försök att skildra vad man skulle kunna kalla Clint Eastwoods perspektiv på krigarens utvecklingsväg. Men även detta kändes som ett projekt som skulle kunna grena ut sig och bli för komplicerat. Att det nästan skulle behövas en hel bok. Och det har inte känts som att jag har tid för ett sådant projekt.

Men samtidigt har jag inte blivit av med denna tanke. Så på något sätt verkar Clint Eastwood ligga och ”skava”  i mitt undermedvetna. Han har i alla händelser följt mig i 50 år. Jag minns i min barndom – vi hade inte skaffat TV än – hur min bror och jag sprang över åkrarna till grannen för att vi skulle få se på Bröderna Cartwright. Det var mycket fascinerande. Men så kom Rawhide, och därmed också Clint Eastwood. Och det var något helt annat. Nu hade även mitt hem blivit försett med TV så det behövdes inga löpturer till grannen. Och jag satt som klistrad. Om jag skulle fortsätta på klistertemat så var det alltså då jag ”fastnade” för Clint Eastwood. Ett tag minskade i och för sig fascinationen. Det var inte alldeles lätt att se var djupet egentligen fanns i en del av hans produktion. Men under de senare decennierna har en del viktiga filmer emellertid gjort att Eastwoods filosofiska, ja andliga budskap, börjat framträda allt tydligare.

Föga överraskande är jag inte ensam om att se detta. I natt läste jag t.ex. med stigande entusiasm en understreckare i SvD. Den har rubriken Clintans teologiska universum och är Susanne Wigorts Yngvessons reflektioner kring en bok av Sara Anson Vaux med titeln The Ethical Vision of Clint Eastwood. Det är en mycket välskriven och intressant artikel som gör det nödvändigt för mig att skaffa boken. Och vill det sig kanske den också kan inspirera mig såpass att jag lyckas skiva något kort och klart om just Clintan och och hans förståelse för krigarens utvecklingsväg.

Osvuret är dock bäst.
—–
Andra bloggare om

Lena Anderssons skarpa blick för auktoritära fasoner

Lena Andersson är ofta klok och skarpt analytisk. Därför är det nästan alltid stimulerande att läsa henne. Men i dagens DN är hon bättre än så. För mig som i åratal har sysslat med att studera och reflektera över auktoritära förhållningssätt och auktoritärt ledarskap är det faktiskt en oförställd fröjd att läsa någon som har en känslig blick för dessa ting. I sin kolumn har hon under rubriken Auktoritära utsöndringar skrivit ett enligt min mening lysande aktstycke om hur auktoritära personer har en förlamande och underkastelsereflexen utlösande makt över personer i sin omgivning. Hon exemplifierar bl.a. med Carl Bildt och Zlatan.

I Carl Bildts fall gör hon tankeexperimentet att om det varit han och inte Håkan Juholt som hade haft sin sambo boende gratis på skattebetalarnas bekostnad i åratal så förmodar hon att ingen då hade klarat av att förödmjuka Bildt. Att han i motsats till Juholt skulle ha lyckats freda sig.

Bildt skulle ha

deklarerat att sakfrågan var felaktigt bedömd, struntartad och ologiskt hanterad. Han hade tagit strid tills de flesta blivit osäkra på om han inte hade rätt ändå, var det inte en ologiskt hanterad struntsak felaktigt bedömd? Förödmjukelse drabbar bara dem som tillåter det.

Hon tar också upp Bildts vad det verkar utmärkta förmåga att inte bara freda sig mot olika anklagelser rörande sina gamla Lundin Oil kopplingar till Etiopien utan också att få journalister och andra att framstå som lättviktigt okunniga och utan omdöme som tar upp frågor som är irrelevanta.

När det gäller Zlatan tar Lena Andersson det faktum att svenska fotbollslandslaget vinner och verkar spela bättre när Zlatan inte är med som intäkt för sin förmodan att Zlatan har en auktoritär och krävande utstrålning som får de andra i laget att krympa i sin rädsla för att den väldige skall bli missnöjd med deras insatser.

Hennes sammanfattande beskrivning av det auktoritära förhållningssättet beskriver mycket träffsäkert vad det handlar om.

De auktoritära ledartyperna utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa. (…) I närvaro av en auktoritär person vågar man inte misslyckas och inte tänka. Man börjar betrakta sig med den auktoritäres kritiska blick och blir sladdrig. När man möter dessa personer ser man till att på olika sätt förmedla att man inte kan något, inte vet något och inte är något hot. Man blir inställsam och lismande fast man då avskyr sig själv. Avväpnandet sker automatiskt, gasreceptorerna vet att auktoritära personer inte får överglänsas eller utmanas eftersom de inte mår bra då. (…) De auktoritära har tidigt lärt sig att inte visa osäkerhet. När de är rädda går de på attack, utsöndrar ännu mer auktoritär gas tills omgivningen retirerar. Prestige och förödmjukelse är fästpunkterna de orienterar efter. De pladdrar aldrig, utan skapar tystnaden som får andra att pladdra. De räddar inte andra ur obekväma situationer men vet hur man försätter dem där.

Detta synnerligen väl beskrivna auktoritära förhållningssätt är det centrala beteendeparadigmet i allt maktmissbruk. Och för min egen del har jag framförallt beskrivit vad det handlar om i Den vise VD:n. Jag använder inte samma begreppsapparat som Lena Andersson men våra observationer är mycket likartade. Min huvudobservation är att det auktoritära beteendeparadigmet är genomsyrat av en undermedveten regel som säger att det är förbjudet att väcka negativa känslor. En regel som både ledare och följare svurit omedveten trohet mot. Och att det är denna regel som auktoritära ledarpersonligheter utnyttjar stenhårt för att värna och utvidga sin makt. Så fort de känner något som hotar deras prestige, makt och känsla av att flyta ovanpå i ett tillstånd av ofelbarhet så kommer de att skoningslöst försöka knäcka dem som uppfattas som bärare eller förmedlare av detta hot.

Jag brukar i mina föreläsningar beskriva hur det känns att bli utsatt för auktoritärt ledarskap genom exemplet att en underordnad har gjort en utredning om ett missförhållande som det är mycket viktigt att få gehör för och hur den personen i sin oro för att den auktoritäre chefen skall strunta i det hela verkligen har förberett sig grundligt för att göra en klar och övertygande framställning av realiteter.

Så fort den föredragande personen kliver in genom dörren till chefens rum känner han motvinden. Men han stålsätter sig och börjar sin framställning. Men upptäcker direkt tendenser till att tungan svullnar och nästan förlamas. Det blir mycket svårt att klart säga vad han hade tänkt säga, och inte bara det. Det blir också svårt att tänka klart. Till sist viker den föredragande ner sig och säger något diffust och osant som gör att den auktoritäre ledaren inte längre behöver känna sig kritiserad eller hotad.

Full av självförakt lämnar så den underlydande sin chef med i realiteten oförrättat ärende. Och så fort han får chansen kommer han att baktala chefen bland människor som han litar på, och dessutom börjar han i sitt avmotiverade tillstånd att fantisera om andra jobb eller om att inta en passiv födkroksmentalitet enligt devisen ”jag vet vad jag behöver göra för att inte riskera mitt månatliga skadestånd, och jag gör inte ett dugg mer än det”.

Det som har hänt i den här situationen brukar jag beskriva genom att skilja mellan två typer av kommunikation som jag kallar program ett och program två. Program ett handlar om det intryck man vill göra genom sina direkta utsagor. Här talar man vackert och i ledarsammanhang så handlar det om ord och uttryck som rekommenderas enligt gängse managementjargong. På program ett har den aktuelle chefen kanske talat sig till tårögdhet om delaktighet och öppna processer och annat vackert. Medan program två uttrycker vad man egentligen tycker, och här handlar det inte i första hand om vad man säger utan om vad man utstrålar. Så oavsett vad chefen i mitt exempel har sagt för vackra saker på program ett så utstrålar han i mitt exempel något helt annat. Om det icke verbala budskapet (det Lena Andersson kallar utsöndring av auktoritär gas) översätts till klartext så är chefens budskap ”eftersom jag kommer att bli förbannad av det du tänkt säga så skall du hålla käften eller säga något som jag gillar, och för övrigt göra som jag säger”.

Den här typen av ledarskap hör ofelbart samman med maktmissbruk. Det är också förödande för kreativitet och motivation i en organisation. Och som mera allmänt psykologiskt beteendeparadigm omöjliggör det auktoritära förhållningssättet tillitsfulla och ärliga relationer. Frågan om hur den makt som auktoritära ledare utövar skall brytas och ersättas av ett klokare och medmänskligare ledarskap är dock en alldeles för stor fråga att ta upp här. Men som sagt en del av mina synpunkter på saken finns i Den vise VD:n. Men också i Oanade möjligheter och här och där i mina övriga böcker.
—–
Andra bloggare åsikter om , , , ,

Intryck av Annie Lööf

Då och då brukar jag här på bloggen ta mig friheten att skriva ner mina personliga intryck av politiska ledare. Intryck som jag primärt får av att lyssna på deras tal och intervjuer i radio och TV. Så har jag t.ex. skrivit om Håkan Juholt och Mona Sahlin och så en hel del om kandidaterna i presidentvalet i USA 2008.

Och nu är det dags igen. På senare år har jag haft svårt att intressera mig för Centerpartiet. Maud Olovsson i all ära. Hon känns energisk, varm och på många sätt trevlig som person. Men hon har också något i sin utstrålning som hos mig utlöser en stark ovederhäftighetsvarning. Nu har hon emellertid blivit en del av den centerpartistiska ledarhistorien. Och fram har i stället Annie Lööf trätt. En person som jag lagt märke till tidigare, men inte skaffat någon direkt uppfattning om.

Nu har jag lyssnat på hennes stora tal på centerstämman och också på en hel del intervjuer. Mitt första intryck av Annie Lööfs tal var att hon ännu inte är någon fullfjädrad folktalare. Måhända gjorde hennes stora stund henne spänd. Rösten fick mig att associera till en lätt kraxande, sträng och krävande småländsk lärarinna som inte backar i första taget av den anledningen att hon har rätt. Samtidigt fanns det en hetta kring henne som inte i första hand kom ut som varm vänlighet och personlig sympatiskhet utan mera som viljestyrka och en känsla av höggradig angelägenhet. Så det är möjligt att personerna som satt där i lokalen kände sig rejält ”upphettade” även om det inte var ett i retoriskt avseende särskilt märkvärdigt tal. 

Efter att ha sett det här talet så kände jag mig en smula  förbryllad. Jag hade enkelt svårt att tillfullo förstå varför det finns sådan entusiasm i Centern för denna uppenbart ambitiösa unga dam. Men så lyssnade jag på flera intervjuer. Och då fick jag ett viktigt kompletterande intryck. I de intervjuer jag sett har Annie Lööf varit mycket skicklig. Hon känns varmt och vänligt hyperkoncentrerad på intervjuaren. Det känns som att hon omsluter den intervjuade personen, eller på något sätt ”suger in” honom eller henne i sin koncentrerade aura. Och då följer förstås i synnerhet tittarna med i detta ”sug”. Kanske är det detta som gör att hon har ryktet ”att gå igenom rutan”.

Men det finns ytterligare ett inslag i hur hon ter sig för mig som enligt min mening förekommer ytterst sällan. De allra flesta politiker känns som om de har medvetandet fullt av sådant som de inte säger, och därför skapar de utan att själva förstå det ett intryck som gör att man som lyssnare och tittare undrar hur det verkligen förhåller sig och vad som i själva verket är sanningen. Det är som om normalpolitikern har mycket av det som han eller hon säger i slutna rum eller mellan skål och vägg långt framme i sitt medvetande, och att det hela tiden pågår ett komplicerat halvmanipulativt redigerande av det budskap som presenteras. Ett budskap som då inte känns fullt ärligt eller trovärdigt.

Som jag uppfattar Annie Lööf  i de intervjuer jag sett har hon ytterst lite av denna politikersjuka. Om det beror på att hon är en enkel och ärlig person som säger vad hon menar och menar vad hon säger eller om det mest beror på att hon är osedvanligt starkt koncentrerad på sitt budskap vet jag inte. Men min känsla är att denna egenskap kommer att vara till hennes fördel i allt opinionsarbete.

I en av intervjuerna nämnde hon fem politiker som hon såg upp till: Jens Stoltenberg, Gudrun Schyman, Margaret Thatcher, Karin Söder och Lena Ek. Och här tror jag faktiskt att hon ger en tolkningsnyckel till sig själv som person.  Likt Stoltenberg vill hon vara principfast och klok när det verkligen gäller, men samtidigt också varmt närvarande för s.k. ”vanliga människor”. Likt Gudrun Schyman vill hon ha en feministisk approach som samtidigt är sexig och kvinnlig. När Gudrun S var i sitt esse så fanns det ju under ytan något närmaste erotiskt lockande över hennes variant av kommunism. Likt Margaret Thatcher vill hon vara en synnerligen viljestark exponent för en politisk princip som ligger i tiden. Kanske vill hon vara en nordisk sköldmö till kamp för ekologisk hållbarhet. Karin Söder talar förmodligen till lärarinnan inom Annie Lööf och till hennes längtan att bli en mogen och klok centerkvinna. Det är ju trots allt inte enbart en fördel att vara ung. Och valet av Lena Ek har förmodligen en liknande bakgrund. Här finns ju dessutom en möjlighet till konkret samarbete i nutid där Lena Ek kanske kan tjänstgöra som ett varmt och klokt stöd i Annie Lööfs mognadsprocess.

Jag har noterat att Annie Lööfs omnämnande av Margaret Thatcher som politisk förebild har lett till en hel del besk kritik. Men det tror jag är delvis förfelat. Jag tror inte att Annie Lööf vill ställa sig i spetsen för en utveckling som liknar en karikatyr av Thatchers hårda högerpolitik. Och skälet till det på det personliga planet är att min känsla inför Annie Lööfs utveckling som politisk ledare är att hon i grunden visserligen är en osedvanligt viljestark, klar och karismatisk person med visst Thatcherstuk. Men att hon samtidigt har en ännu så länge långt ifrån fullt utvecklad men likväl stark känsla av värme för andra människor, och faktiskt också känsla för rättvisa. Faktum är att jag vill gå så långt som att säga att det är ett slags potentiell landsmoderskänsla kring henne. Men samtidigt är det förstås mycket svårt att veta hur en ung person kommer att mogna. Att Annie Lööf är en rikt utrustad person är dock ställt utom varje tvivel.

När det gäller den politiska sidan av saken, dvs. vilket utrymme Annie Lööf kan få i sin ledargärning genom att vara associerad till Centerpartiet är förstås svårt att bedöma. Och därför inlåter jag mig inte på några större spekulationer om den saken utöver att påstå att den pågående ekonomiska krisen – som enligt min mening på sikt kommer att nödvändiggöra en mycket genomgripande samhällsomdaning – mycket väl kan komma att öka det politiska utrymmet för Centerpartiet. Jag ser i varje fall en renässans för landsbygden som långt ifrån osannolik. Och det skulle i så fall öppna möjligheter för ett klokt skött Centerparti. 

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, SVT2, AB1, AB2, AB3, AB4, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4,

—–
Andra bloggare om , ,

Den vise VD:n verkar stå sig gott

Läser just lite gamla tidningar som blivit olästa på grund av andra semesterfröjder. Blev då glad och lätt nostalgisk när jag läste en artikel om Christer Ackerman och hans bok Chefen och medarbetaren. Det verkar vara en klok bok, men det som framförallt gjorde intryck på mig var vad förläggaren Bertil Ekerlid sa om den krassa ekonomiska sidan av saken

Läsekretsen för den här typen av böcker är i allmänhet ett par tusen personalchefer och en del andra chefer och vd:ar. Men Christer Ackerman tycker att hans bok vänder sig till alla, eftersom den handlar om arbetslivet.

–Boken fortsätter att sälja fast det är snart fyra år sedan den kom ut, och vi säljer fortfarande cirka 500 av den per år, så upplagan kommer att stiga år från år, säger bokförläggare Bertil Ekerlid på Ekerlids förlag.

–4000 sålda exemplar är bra för att vara en ledarskapsbok, fortsätter han. Många ledarskapsböcker säljer bara mellan 500 och 1000 exemplar, i bästa fall 2000.

Med detta kriterium så måste min Den vise VD:n vara nog så bra. Den säljer fortfarande och har sammanlagt sålts i c:a 7000 ex.

Personliga omdömen om några socialdemokratiska ledarkandidater

En intressant och förmodligen initierad artikel i SvD av Christer Isaksson kastar ljus över den socialdemokratiska ledarstriden som en kamp mellan höger- och vänsterfalangerna i partiet. Isaksson hävdar att vänsterfalangens gunstling är Per Nuder, men att hans nej fått dem att lansera Thomas Eneroth. Men eftersom inte heller Eneroth verkar intresserad menar Isaksson att Thomas Östros är den kandidat som vänstern har lättast att stödja. I varje fall i jämförelse med Sven-Erik Österberg och i all synnerhet med Mikael Damberg som man anser vara provocerande högerinriktad.

Isaksson påstår dessutom att denna kombinerade falang- och personstrid

framstår som obegriplig för omvärlden, vilket kommer att ge negativa följder som med stor säkerhet lär sträcka sig fram till valet 2014.

Ja det kanske är värre än så. ”Socialdemokraternas kaos är av historiska dimensioner.”

Jag delar Isakssons analys i en del avseenden, men jag anser inte att socialdemokraternas kris är så självskapad och katastrofal som han verkar tycka. Isaksson har rimligen själv sympatier för de högerinriktade maktrealisterna i partiet som anser sig ha förstått att vänsterfalangens vänsterpartiliknande längtan efter den gamla goda tiden inte är något annat än politiskt förödande nostalgiska illusioner. Men vad stora delar av maktrealistfalangen inte verkar förstå är att framtidsutsikterna för den typ av politik – byggd på anpassning till globala ekonomiska realiteter – som alliansen bedriver inte är så lysande som det mediala hyllandet av Anders Borg verkar tyda på. Den ekonomiska krisen är långt ifrån över. Verkligheten är den att vi hittills bara är i början av det samhällsomdanande tumult som kommer att utlösas i globala skala av att vi närmar oss och börjar överskrida allt fler gränser för tillväxtekonomin.

Socialdemokraternas kris är därför en kris som djupast sett handlar om ett egentligen alla partier omfattande sökande efter en framtidsduglig politik. Partiets maktrealister underskattar betydelsen av detta, medan vänsterfalangen överskattar sina egna idéers kraft i sammanhanget. Men samtidigt finns det förstås personer inom båda dessa falanger som förstår läget och försöker finna en reellt nydanande politisk hållning. Ett någorlunda kort blogginlägg är inte rätt forum för att närmare utveckla mina tankar om dessa frågor. En något djupare analys finns dock i nyhetsbrevet 4:2010 där huvudartikeln har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys

Socialdemokraternas ledarstrid är därför invävd i en mycket komplex kamp om vad som är den mest framsynta positioneringen inför stundande nationella och globala kriser och problem som är relaterade till att den ekonomiska tillväxten inte kommer att kunna användas som lösning på strängt taget alla politiska problem. Och det är därför mycket svårt att bedöma ledarstriden ifråga. En sak är vem som har bäst möjligheter att bli vald och en annan är vem som har de bästa möjligheterna att bli en framtidsduglig ledare. Det är ju inte alls säkert att detta är samma person.

Jag har tidigare helt oförsiktigt roat mig med att uttala mig om min känsla inför olika politiska personer, t.ex. i det här blogginlägget om Mona Sahlin, utan att jag har någon personkännedom annat än den jag får av deras medieframträdanden. Och min känsla inför de personer som förekommit mest i diskussionerna kring i ordförandeskapet i Socialdemokraterna är som följer.

Mikael Damberg: Känns för mig som en ambitiös byråchef i en statlig förvaltning. Säkerligen en intelligent man. Men han gör ett svajigt och lite obehagligt aggressivt intryck på mig. Har svårt att se att han skall kunna samla partiet i en framåtriktad nyskapande ledargärning. Men visst skulle han duga till att komma till korta i kampen mot den skicklige Reinfeldt. 

Veronica Palm: Känns lite omogen och osäker och därför en smula ideologiskt stelbent. Hon behöver helt enkelt växa till sig så att hon blir tryggare, varmare och flexiblare i sin hållning. Har samtidigt en känsla av att det finns en ännu inte fullt utvecklad retorisk kraft i henne. Och att hon också har en potentiell öppenhet för inspiration baserad på medkänsla för andra. Jag tror därför att hon är ett av de bästa ledarämnena i partiet. Men jag tror att det skulle vara en olycka för henne om hon fick för mycket makt medan hon fortfarande styrs av bakåtblickande ideologiska käpphästar.

Thomas Eneroth: För mig känns han som en timid och eftertänksam rådgivare. Självklart ett ministerämne men knappast lämplig som ledare för partiet.

Sven-Erik Österberg: En man som känns motsägelsefull. På ytan kan han kännas som en tyst och stark man från vidderna. Lite av Socialdemokraternas motsvarighet till Thorbjörn Fälldin. Men bakom den stabila yttre uppenbarelsen känns han diffus och färglös. Han är troligen osäker, dvs. behöver själv ledning. Och får han den kan han förmodligen hjälpa till på ett uthålligt och stabilt sätt.

Thomas Östros: Känns svårfångad. På ett plan betraktande och lite tillbakadraget intelligent kalkylerande och på ett annat plan känns det som att det råder ett inre högtryck, en slags osäkerhet med inslag av både ombytligthet och enkelspårighet. Kanske också aggressioner. Knappast bra som ledare.

Lena Sommestad: Har mycket intensitet och övertygelse och det verkar också finnas stråk av värme i hennes varelse. En värme som möjligen är tillräcklig för att göra henne lämpad för ledarskap. Men samtidigt känns hon inte i första hand som en politiker. Som jag känner det finns det en air av lätt påstridig och mästrande ideologisk lärarinna över henne. Men detta hindrar inte att jag tror att hon kan spela en viktig roll i den framtida socialdemokratin i kraft av analytisk förmåga och jordnära öppenhet.

Ylva Johansson: Säkert vettig och sympatisk som person. Men känns svajig och för emotionellt påverkbar. Knappast den ledare som behövs.

Per Nuder: Fortfarande en joker i leken trots att han mycket tydligt framfört att han inte står till förfogande. Orsaken till detta jokerskap är att Nuder enligt min mening är i en klass för sig i det rådande startfältet. Det är en uppenbart intelligent person. Inte bara i den meningen att han kan vara fokuserat analytisk utan det känns som att han också har en förmåga till strategisk överblick. Dessutom har han enligt min mening ett visst ljus över sig. I detta avseende är han besläktad med Veronica Palm. Jag tror alltså att han i krissituationer är mottaglig för inspiration. Att han med andra ord kan bli bättre under press. Något som är en mycket central ledaregenskap. Samtidigt tror jag att den uppkomna situationen fokuserar en djup konflikt i Nuder. Den sida av hans person som under Perssontiden kunde få honom att kännas som en arrogant byråkrat känner förmodligen en rädsla för politiken och dess turbulenta och krävande omständigheter. Då känns det behagligare att kryssa runt som något slags konsult. Men frågan är vilket öde denne man har. Jag tror i varje fall att han har den ännu oförverkligade hjärtats potential som skulle kunna göra honom till en mycket bra ledare för Socialdemokraterna. Så trots hans nej och trots att partiet är ambivalent inför honom så går det inte att utesluta att det är Per Nuder som blir den nye ledaren. Enligt min mening skulle socialdemokraterna då få en ledare som både skulle kunna utmana Reinfeldt och leda en långsiktig och framsynt politisk förnyelse av socialdemokratin som alltså varken skulle handla om högerfalangens maktrealism eller vänsterfalangens bakåtblickande drömmar.

DN, SvD

——-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Betala mer och få sämre resultat

SvD:s utmärkte ekonomi reporter Andreas Cervenka fick mig på spåret. I sin artikel Bonuskramarna på börsen missar målet diskuterar han skamlöst höga bonusar och löner för näringslivseliten och det ryggmärgsmässiga försvaret för dem. Cervenkas kommentarer dryper av ironi:

Häromveckan var det dags igen efter SvD Näringslivs avslöjande om de 74,5 miljoner kronor som Electrolux nye vd Keith McLoughlin kan få under sitt första år.

Electrolux ordförande Marcus Wallenberg förklarade myndigt att det är vad det kostar och man kunde nästan se framför sig hur vice ordförande Peggy Bruzelius himlade med ögonen när hon föreläste kring det självklara i att en sån kille inte kunde flytta till trista mörka Sverige och jobba för företrädaren Hans Stråbergs slavliknande lön på nära 20 millar om året.

Så fortsätter det år efter år. Nya rekordlöner följs av hård kritik som bemöts med ännu fler rekordlöner. Vd-ersättningarna ökar snabbast av alla i samhället, bonusprogrammen blir större och fiffigare.

Man får ofta intrycket av att bolagen befinner sig i en slags ständig gisslansituation. Höjs inte de svenska vd-lönerna så kommer köerna av emigrerande direktörer att ringla vid gränserna hette det på 90-talet.

Betalar vi inte bonusar, även när vi gjort bort oss, kommer våra stjärnor att sluta, snyftade bankerna efter finanskrisen. Alltid med samma motivering. Utan bonus inga resultat. Utan monetär näring dör våra sköra plantor.

Men det verkligt intressanta är inte dessa giftigheter som naturligtvis kan avvisas som ovanligt vänsterinriktade åsikter för att komma från en SvD-skribent. Utan att Cervenka backar upp sina bedömningar med solida rön från motivationsforskningen. Han har läst Daniel Pinks bok Drive (som nyligen kom på svenska och då har titeln Drivkraft: den överraskande sanningen om vad som motiverar oss) och funnit att den visar att pengar inte är särskilt bra om man vill motivera människor att göra sitt bästa. För mig som brukar säga att ”utöver ett rimligt tillfredsställande av mänskliga basbehov fungerar pengar mer och mer som knark, dvs. att det behövs störrre och större doser för att en ögonblicks tillfredsställelse skall infinna sig” är detta ljuv bekräftande musik så jag gjorde lite ytterligare efterforskningar om Daniel Pinks ståndpunkter och fann då bl.a. följande lysande TED-video.

En kolibris visdom

Blev just medveten om en underbar liten film på den svenska Grönakors avdelningens Facebooksida. Det är Wangari Maathai – mottagaren av Nobels fredspris 2004 – som berättar en sedelärande historia om en ansvarskännande kolibri. Animeringen är från filmen The Dirt.

Green Cross
——————————————-
Andra bloggare om

, , , , , , ,

CSR: ett inslag i maktkampen om den strategiska dagordningen

SvD näringsliv har granskat Stockholmsbörsens 20 största bolag och redovisar i artikeln Miljö och etik lågprioriterat (se också artikeln Hon hoppas på hållbarhet) att de flesta har en högsta ansvarig för CSR-frågor (Corporate Social Responsibility) men att bara sex av dem har placerat den här personen i bolagets ledning.

Vem är överraskad? Åtminstone inte jag. Låt mig citera från Den vise VD:n:

…det vore enligt min mening mer än lovligt naivt att så till den grad imponeras av den vanligt förekommande retoriken om socialt ansvar etc. att man bortser från att när det kommer till kritan så är det tre strategiska variabler som är i en klass för sig när det gäller betydelse: konkurrenskraften, effektiviteten och avkastningen. Allt annat, som t.ex. hållbar utveckling och socialt ansvarstagande är av underordnad vikt. Det är med andra ord sådant som man sysslar med om man anser sig ha råd, eller bedömer det vara värt pengarna.

Och det är förstås därför som man anser att CSR-chefen inte skall sitta i bolagets ledning. Sedan kan man ju förgylla denna inställning ungefär som t.ex. informationsdirektören på Sandvik gör i SvD-artikeln när han säger att ”alla verksamhetschefer har ett ansvar för CSR, även de som sitter i koncernledningen”.

Men samtidigt är det klart att det förekommer en maktkamp om den strategiska dagordningen inom företagen. På den ena sidan finns Milton Friedman-falangen som grovt sett anser att det enda sociala ansvar som företagen har är att gå med vinst. Som en eftergift för tidsandan anser man sig dock med hjälp av en kader marknadskommunikatörer behöva kamouflera de brutalaste varianterna av detta budskap med vagt prat om socialt ansvar och hållbarhet. På den andra sidan i maktkampen finns de personer som är mer eller mindre klart övertygade om att vetenskapliga realiteter i form av ekologiska lagar kommer att tvinga fram ett ekologiskt hållbart företagande. Och att det därför är bättre att systematiskt och frivilligt anpassa sig till detta i förväg än att vänta till att resursbrist- och klimatkrisinducerat tumult utbryter.

Milton Friedman-falangen har av allt att döma fortfarande makten men i tider av ekonomiska kriser och miljökatastrofer skjuter företrädarna för ett långsiktigt hållbart perspektiv på ekonomi och företagande sakta men säkert fram sina positioner.

En illustration av var frontlinjen för närvarande verkar gå är följande föreläsning av den vimsigt charmiga och karismatiska hållbarhetschefen på ÅF (Ångpanneföreningen) Alice Bah Kuhnke.

Alice Bah-tvv from Tillväxtverket on Vimeo.

Mitt bidrag till ett någorlunda klart tänkande i dessa frågor är två böcker Den vise VD:n och Oanade möjligheter. Dessutom har jag skrivit en nyhetsbrevsartikel med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner. Den är också klart relevant i sammanhanget.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En bok om Mandelas visdom

Richard Stengel som är redaktör på Time magazine har skrivit en bok om Mandelas livsvisdom (de skrev också Mandelas självbiografi tillsammans). Bokens originaltitel är Mandelas Way: Fifteen Lessons on Life, Love, and Courage och på svenska heter den Mandelas arv: 15 lektioner om kärlek, livet och ledarskap.

Att döma av Magnus Erikssons recension i SvD är det en högst läsvärd bok. Följande två intervjuer med författaren ger onekligen samma intryck. Särskilt fascinerande från mitt perspektiv är jämförelsen mellan Mandela och Obama. Stengel anser nämligen att dessa båda ledare har en stor temperamentslikhet. Samma outgrundliga och balanserade lugn.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

——————————————
Andra bloggare om , ,

En uppvisning i ledarskap av Obama

Min blogg ligger ju i princip nere av olika anledningar. Planen är förstås att den skall återuppväckas när mina skrivomständigheter är de rätta. Men idag kan jag inte göra annat än ett litet undantag. Jag har just sett hur utomordentligt skickligt Barack Obama hanterade sin frågestund med representanthusets republikaner. Det amerikanska politiska systemet är ju inget parlamentariskt system så det gör presidentens position som regeringschef allt annat än enkel. Och han har onekligen fått utstå mycket hård kritik under sitt första år. Och dessutom har demokraterna förlorat sin s.k. supermajoritet i senaten. Pressad av detta har Obama uppenbarligen beslutat att ge sig i politisk närkamp med republikanerna, och så småningom kanske han gör något liknande med sin egen missnöjda vänsterflygel.

Men här följer alltså Obamas frågestund med republikanerna. En ren fröjd att skåda för politiska finsmakare.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

————————————–
Andra bloggare om ,