BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

läkekonst

Ett framsteg för homeopatin

Det skolmedicinska etablissemangets förhållande till s.k. alternativmedicin bygger knappast på ödmjukhet. Igår blev jag medveten om ett nytt exempel på detta när Högsta förvaltningsdomstolen fattade beslut i ett ärende rörande läkaren Anders Pettersson. Denne läkare har nämligen tagit sig friheten att erbjuda sina patienter homeopatisk behandling som komplement till övrig behandling. Den vetenskapliga rättrogenhetens väktare i form av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) hade då fattat beslut om att ställa nämnde Anders Pettersson under övervakning i 3 år. Men efter diverse turer i lägre rätt har Petterson uppenbarligen nu blivit friad av Högsta förvaltningsdomstolen. Socialstyrelsen förmenas därmed sin rätt att trakassera Pettersson för hans agerande.

Enligt Sveriges Radio är Pettersons kommentar till det inträffade att han är ”lite omtumlad”.  Förmodligen hade han inte förväntat sig att få domstolens hjälp att ta sig ur Socialstyrelsens ideologiska järngrepp. Samtidigt påminner han helt torrt om att han bara agerat som 54000 andra homeopatiska läkare inom EU.

I den Orwellska nyspråkstraditionen framträder så Anders Tegnell (avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning) och hävdar att Socialstyrelsen också fick rätt i domen. Eftersom Förvaltningsdomstolen inte uttalade sig om homeopatins eventuella verkningar utan i sina domskäl främst lyfte fram att Socialstyrelsen inte hade lyckats visa på några konkreta risker för patientsäkerheten så säger Tegnell att

En viktig del i domen som jag ser det är att domstolen inte tycker att homeopati är en del i en vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan den viktiga aspekten är att man upprätthåller en hög patientsäkerhet.

Lite annorlunda uttryckt tycks Tegnell mena att Förvaltningsdomstolens beslut betyder att homeopatin fortfarande är utan medicinskt värde, men att läkare kan (åtminstone ibland) ha rätt att rekommendera en eller annan behandling utan bevisad verkan så länge patientsäkerheten inte riskeras. Ett uttalande som bland annat underförstått betyder att ett av det skolmedicinska etablissemangets främsta dygder är dess månande om patientsäkerheten. Eftersom jag råkar ha en SvD artikel i färskt minne med rubriken Fler dör av läkemedel än i trafiken i USA så kan jag inte annat än höja på ögonbrynen inför Tegnells uttalande.

DN, SvD, AB

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Kvartersdoktons hälsorecept – goda middagar, lite promenader och kärlek

För egen del har jag aldrig sett programmet Kvartersdoktorn. Min bror brukar då och då säga att jag bör göra det. Han är full av beundran över Magnus Eriksson som den manlige läkaren i dokumentärserien heter. Och framhåller honom som ett verkligt föredöme. Bakgrunden är att min bror regelbundet är förbannad på de läkare han träffar. Arroganta typer som inte svarar på frågor, utan bara mästrar och skriver ut recept. Men denne Magnus Eriksson är tydligen en riktig människa, som närvarande och sympatisk bryr sig om och respekterar sina patienter.

Trots min brors ivriga rekommendationer har jag alltså aldrig sett det där programmet, men när jag i dagens SvD såg en intervju med läkaren ifråga med rubriken Doktor annorlunda så läste jag förstås den som ett slags kompensation. Karin Thunberg brukar alltid göra bra intervjuer, och den här var inget undantag. Magnus Eriksson framstår som en levnadsklok och vettig människa, helt i enlighet med min brors beskrivning. 

Det som gjorde mest intryck på mig var Erikssons svar på frågan ”Hur ofta går du själv till doktorn?”. Det var kort och kärnfullt: ”Ytterst ogärna.” Och Karin Thunberg följde då upp med frågan ”Vad är du rädd för?” och fick det lysande svaret.

Så länge ingen hittar någon sjukdom hos mig är jag frisk, så länge jag inte kollat mina levervärden har jag inte druckit för mycket. Min mamma var likadan, gick aldrig till doktorn. Högt blodtryck, till exempel, har bara marginell betydelse för en människas livslängd. Det viktigaste är generna, om man har något ärftligt och det har jag inte. Jag vill inte behöva ta ett piller varje dag och bli påmind om min egen dödlighet. Om jag känner någon krämpa, viket jag gör ibland, tänker jag på min husläkare. Då går besvären över.

Jag har visserligen ingen husläkare att tänka på som subtilt verkande medicin utan jag nöjer mig med akupunktur och homeopati. Och det fungerar utmärkt. Trots utspel från Christer Fuglesang och andra pillerfanatiker som är angelägna om att ingen får bli, eller fortsätta vara, frisk på fel sätt, dvs. utan att läkemedelsindustrin tjänat pengar.

På tal om attackerna och hånet mot s.k. alternativmedicin läste jag förresten i senaste Hälsa att

Patienter till läkare som har komplementär utbildning i antroposofisk medicin, akupunktur och homeopati kostar mindre rent hälsoekonomiskt och lever dessutom längre, jämfört med patienter till läkare som inte har en sådan utbildning. Det här visar en studie från Nederländerna. Studien omfattar 150000 försäkringstagare i ett av Nederländernas största försäkringsbolag. 

Något att betänka.

Men låt mig ge den kloke kvartersdoktorn sista ordet.

Var inte rädd om dig utan lev! (…) Det viktigaste för att behålla hälsan är att man äter gott, rör sig lite grann och är del av ett socialt sammanhang.

Ett påstående som Karin Thunberg spetsar till med sin fråga ”Så egentligen klarar vi oss på goda middagar, lite promenader och kärlek?”. Svaret hon får blir: ”Visst.”

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

”Matter over mind” eller ”mind over matter”?

Läste just två fascinerande och varandra säreget kompletterande artiklar i SvD. Den första – Nytt rön kan ge färre självmord – handlade om upptäckten av en inflammationsmarkör – IL6 – som kan användas för att diagnosticera självmordsbenägenhet. Man har helt enkelt upptäckt att självmordsbenägna personer har något slags inflammatoriskt tillstånd i hjärnan, och man hoppas därför kunna behandla dessa starkt deprimerade personer med något slags kombination av antidepressiva och antiinflammatoriska medel. Denna artikel stämmer perfekt med den överordnade vetenskapliga världsbilden att verkligt solida förklaringar är materiella förklaringar. Och på den psykiska sjukdomslärans område betyder alltså detta att om man lyckas relatera ett psykiskt sjukdomssymptom till något slags kroppslig faktor så anses symptomet förklarat. Att det alltså är olika rubbningar av hormoner, signalsubstanser och andra kroppsaftsbalanser eller t.o.m. inflammationer som förklaras ligga bakom sjukdomssymptomet och att en adekvat behandling därför kräver att man tillför allehanda kemikalier som har till syfte att någorlunda justera de olika fysiska rubbningarna.

Den andra artikel har den braskande rubriken Isfakir utmanar vetenskapen. Den handlar om en 51 årig holländare vid namn Wim Hof som tydligen besitter från normalmänniskans synpunkt synnerligen märkliga förmågor. Av allt att döma tycks han kunna styra sitt autonoma nervsystem med ren viljekraft. En förmåga som han tränat upp genom att meditera bland munkar i Tibet och bland mayaindianer. Och det är inga småsaker som han lyckas med. Han har bl.a. slagit 18 olika extrema världsrekord som noterats i Guinness rekordbok. Hof kom tydligen sina färdigheter på spåren när han tog ett bad i en iskall fjällbäck. Han upptäckte då att

han kunde ligga i nästan hur länge som helst. Sedan dess har världsrekordet slagits flera gånger, bland annat i direktsänd tv där han badat i nästan två timmar i en tank fylld med ett halv ton isbitar, hela tiden med en stabil kroppstemperatur på 37 grader celsius.

Till forskarnas häpnad lyckas han tydligen inte bara starkt påverka sin kroppstemperatur och cirkulation med viljan. Något som ytterligare bevisats av bedrifter som att springa maraton i 20 graders kyla iklädd shorts eller att simma under Nordpolens is i 6 minuter och 20 sekunder utan att hämta andan. Utan han kan tydligen också påverka sitt immunförsvar med viljan.

Professorn i intensivvårdsmedicin Peter Pickkers, som gjort försöken på Wim Hof, är förstås förbryllad och konstaterar på sedvanligt försiktigt vetenskapligt vis att ”det är för tidigt att säga om detta öppnar för helt nya sätt att behandla sjukdomar.” Man skall till en början försöka upprepa resultaten genom att hitta andra personer som använt samma meditationsmetoder som Wim Hof och som möjligen kan vara intresserade av att ställa sig till forskarnas förfogande.

Till saken hör att Wim Hof naturligtvis inte tror att han själv är unik på något sätt. Han menar att alla kan göra det han gör. ”Det handlar om att förflytta sina gränser, undanröja rädslor och förfina sin meditativa teknik”.

Den överordnade fråga som dessa båda artiklar enligt min mening ställer i blickpunkten rör den materialistiskt reduktionistiska medicinens filosofiska grundbult att sjukdom är en störning i den biologiska mekanismen som bör justeras genom tillsats av allehanda kemikalier om nu inte kirurgi också anses påkallat. En ståndpunkt som tämligen väl beskrivs av begreppet ”matter over mind”.  Har t.ex. en självmordsbenägenhetsökande inflammation i hjärnan upptäckts så är enligt detta standardperspektiv det självklara botemedlet antiinflammatoriska medel. Wim Hofs förmågor aktualiserar däremot ett helt annat perspektiv nämligen den mänskliga viljans eller intentionens makt i sammanhanget. Ett perspektiv som låter sig väl beskrivas av begreppet ”mind over matter”. Utifrån detta perspektiv blir den centrala frågan i den här konkreta situationen: Vad har utspelats och utspelas i det inre för att detta skall få en inflammerad hjärna till följd?  En inflammation som i sin tur kan få sådan makt över tanken och känslan att självmord ter sig som den naturliga och bästa utvägen.

Ur det här perspektivet framstår symptombehandling med antiinflammatoriska medel som en kanske någorlunda effektiv men ytlig behandling eftersom den inte kommer åt den verkliga kausala kraften i sammanhanget. Det Wim Hofs förmågor påminner oss människor om är makten i att tänka friska tankar och känna friska känslor. Detta betyder inte att jag har någon naiv tro på att vi alla hux flux kan tänka och känna oss friska och att alla som lider av olika sjukdomstillstånd därför har sig själva att skylla i något slags moraliserande mening. Jag menar bara att om man med kraft och stabil konsekvens förmår tänka friska tankar och känna friska känslor så kommer våra sjukdomstillstånd att begränsas till dem som har andra orsaker än vår egen livshållning.
—–
Andra bloggare , , , , ,

DNA-musik – aningar om en ny läkekonst

Läste just en mycket fascinerande krönika i Axess skriven av Tanja Bergkvist med rubriken DNA-musik nästa trend? Bergkvist berättar att hon för några år sedan:

läste en artikel där det beskrevs hur man spelar upp en risplantas DNA (eller om det var majs) genom att tilldela de olika kvävebasparen A, C, T och G (som är byggstenarna i DNA-molekylen) olika noter, och att resultatet starkt påminde om klassisk musik och upplevdes som mycket behagligt.

Nu har tydligen dessa strävanden utvecklats till tvärvetenskapliga projekt där biologer, genetiker, tonsättare och programmerare börjat försöka göra DNA-musik av mänskliga proteiner. Enligt Bergkvist utgår t.ex. ett forskarlag i Texas från de 20 aminosyror som bygger upp proteinerna i människokroppen och ger varje aminosyra en egen ton.

Man skulle kunna bortförklara de häpnadsväckande resultaten med att tonerna tilldelas godtyckligt, men så är det inte, utan man går efter egenskaper som skapar en inbördes relation mellan aminosyrorna. Forskarna har i detta fall gått efter vattenlöslighet – ju mer vattenlöslig aminosyran är desto högre upp på tonskalan hamnar den, och instrumentationen avgörs av hur aminosyrorna ligger i det aktuella proteinet.

Bergkvist konstaterar så att ”forskarna fann att medan flera av kroppens proteiner ger glada, harmoniska eller lugna melodier så skär hiv-virusets DNA i öronen.” Och så ställer hon frågan: ”Kan det vara så att hälsa är harmoni medan sjukdom är missljud?”

Bergkvist låter sedan denna fråga hänga kvar i luften medan hon avslutar krönikan med spekulationen att vi inom en snar framtid ”förhoppningsvis har möjlighet att beställa hem vår egen personliga DNA-musik, med en orkester bestående av alla våra organ – ganska fantastiskt.”

En för mig mycket mer attraktiv och intressant spekulation är att dessa lekfulla DNA-musikövningar skall utvecklas till en kunskap som har potential att bota sjukdomstillstånd med lämpligt avpassade ljud. För närvarande dominerar ju en mycket grov läkekonst där kemikalier och kirugiskt karvande skall ge bot. Den passar förstås utmärkt till den typ av reduktionistisk materialism som har vår moderna tid i ett filosofiskt järngrepp. Men tiderna ändras förhoppningsvis därvidlag så att vi kan öpppna oss för verkligheten att den uttömmande sanningen om människan inte är att hon är en slumpmässigt ihopkommen materiekombination med tämligen kortvarigt överlevnadsvärde i den i grunden meningsbefriade evolutionen utan att hon – om tillvaron ses ur ljudperspektiv – mer är som ett ackord i den kosmiska symfonin. Min intuition föder i varje fall visionen av att de gryende kunskaperna om ljudets makt så småningom skall kunna leda till att ”kroppsinstrumenten” som ingår i ”kroppsorkestern” kan stämmas så att sjukdomstillstånd korrigeras och/eller förhindras.

Länkar om DNA & protein musik finns här.

Uppdatering 3 juli: Enligt en artikel i SvD – Kollisioner på partikelnivå skapar gudomlig musik – är man åtminstone delvis inne på ett besläktat spår när man vid CERN roar sig med omvandla partikelkollisioner till musik. Lyssna kan man göra här.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , ,

Placebo en möjlig port till en annan läkekonst?

Efter att ha blivit intensivt engagerad i en debatt på denna min blogg efter ett inlägg som jag skrev med anledning av PC Jersilds recension i DN av Edzard Ernst och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksaleri så vill jag i anslutning till SvD-artikeln om samma bok bara ställa några frågor. Vad är placebo? Varför och hur fungerar placebo? Varför har inte placebo hög status utan betraktas närmast som ett felaktigt eller i varje fall primitivt och omodernt sätt att bli frisk?

Om det gick att förstå människan som fysiologiskt system så att man kunde systematiskt använda de mekanismer som verkar i det som kallas placebo så är jag övertygad om att om patienterna ställdes inför valet att få bli friska genom placebomekanismerna eller genom rejäla doser av allt annat än biverkningsfria kemikalier så skulle skolmedicinen så som den nu ser ut vara död.

Så i stället för att betrakta placebo som ett slags ointressant residualfenomen borde vi enligt min mening betrakta fenomenet som en möjlig port till paradigmomdanande insikter om människans natur och därmed också om sjukdomarnas uppkomst och bot.

Mitt intryck är dock att det inom medicinen som expertsystem (eller kanske det i stort sett bara är bland expertsystemets ideologiska väktare) är mycket viktigt att bli frisk på rätt sätt (dvs. på det sätt som dominerar nu) så det lär väl dröja innan modiga forskare vågar vända på analyskuttingen och verkligen försöka förstå placebo i stället för att se ner på det som ett slags sämre bot.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,