BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

kärlek

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Föreläsning på Hillesgården – 26 februari 19.00

Från och med idag går det att köpa biljetter till mitt föredrag på Hillesgården 26 februari kl 19.00. Info om hur man skaffar biljetter finns här. Föredragets titel är …men vad går det ut på egentligen – livet alltså.

I programmet presenteras mitt föredrag så här:

..är en fråga som de flesta av oss tänker på då och då. Visst finns det en del som är tvärsäkra på svaret och har slutat fundera. Och andra tycker att de inte behöver fundera särskilt mycket. Allt är sol och medvind, eller så tror man att det ändå inte finns något svar. Men för alla oss andra som fortfarande funderar öppet över vad man skall tro om sin stund på jorden kommer denna kväll att bli en högtidsstund. Författaren, konsulten och föreläsaren Karl-Erik Edris, som fått publiken att lyssna andäktigt tidigare gånger han gästat oss, är helt enkelt en mästare på att behandla djupa frågor om livet på ett klokt, enkelt och mycket humoristiskt sätt. Det här är en kväll att ta vara på.

—–
Andra bloggare om , , ,

Loreen – en vis dotter av det framtida Sverige

Hade tänkt skriva ett blogginlägg om Loreens spektakulära seger i Eurovision Song Contest. Men jag blev så inspirerad att jag skrev för långt för bloggformatet. Det fick bli ett nyhetsbrev i stället där huvudartikeln har rubriken Loreen – en vis dotter av det framtida Sverige. Och så får det bli ett blogginlägg som nämner detta istället.

AB, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Exp1, Exp2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, HD1, HD2, HD3

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

En påminnelse om mänsklig storhet

De flesta av oss har inte svårt att hitta berättigade anledningar till att känna avsky, rent av hat mot andra företeelser och människor. Hatets attraktion är att det bär ett löfte om att kunna utgöra den kränktes självupprättelse. Och inledningsvis känns det kanske bra att gjuta sin avsky över det ena eller det andra. Man känner sig ha rätten helt och fullt på sin sida. Symboliskt gör man sig som hatare till ett slags parodi på Gud Fader själv på domens dag. Med svavelosande eder lotsar man objektet för sitt hat till den eviga fördömelsen. Men eftersmaken blir sällan god. Hatet blir inte bara som en projektil som träffar det som hatas utan det klibbar på något obehagligt sätt fast vid den hatande. Den hatande gör genom sitt hat inte bara något med det hatade, utan den hatande gör också något med sig själv. I realiteten späder hatet på det självhat som är grunden för förmågan att hata.

I en artikel i SvD skildras den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish livsöde. Han om någon skulle kunna åberopa berättigade anledningar till hat. Under den israeliska luftattacken mot Gazaremsan under några veckor i slutet av 2008 och början av 2009 blev Abuelaish utsedd till måltavla eftersom han i israelisk TV kunde på flytande hebreiska beskriva de palestinska lidandena. Resultatet av attacken med stridsvagn blev att Abuelaish förlorade tre döttrar (i åldern 14-20 år) och en brorsdotter. En fjärde dotter förlorade synen.

Abuelaish kommenterar sin reaktion på denna tragedi på följande sätt:

Jag tackar Gud för att jag hade styrkan att behålla lugnet och att fatta rätt beslut mitt i denna tragedi. Det var många som ville se mig gå under i vrede.

Och det beslut han fattade var att starta en stiftelse Daughters for Life som ger stipendier till studiebegåvade flickor från Palestina, Israel och Jordanien. Särskilt viktigt är att det inte spelar någon roll om stipendiemottagarna är araber eller judar. Hans insatser har faktiskt också renderat honom en nominering till Nobels fredspris.

Till saken hör också att han visar att den som avstår från att hata inte därmed hamnar i något slags menlös eftergivenhet. Abuelaish har nämligen stämt den israeliska militären inför rätta. Han vill ”ha en ursäkt och ett ansvarstagande från deras sida”. Och han står på sig även inför det faktum att domstolen kräver betalt för att ta upp hans fall.

Denne man är ett heroiskt föredöme. Att under dylika omständigheter tacka nej till att svärta sitt eget hjärta med hat är utan tvekan en stor sak. Och en påminnelse för alla som lättvindigt sätter sig till doms över andra och deras uselhet att det finns en annan väg. En väg som innebär att vi avstår från att göra det mesta möjliga av våra sämre sidor. En väg som väcker hopp om mänskligheten och framtiden.

Andra bloggare om , , ,

Wilfrid Stinissen – en vis katolsk munk

För snart en månad sedan kommenterade jag här på bloggen en recension i SvD av Göran Skyttes och Wilfrid Stinissens bok Ansikte mot ansikte. Recensenten hade en hel del invändningar som gjorde mig intresserad av boken. Så jag köpte den. Fick den t.o.m. signerad av Göran Skytte. Och nu har jag läst boken.

Den är utan tvivel fascinerande. Av allt att döma riktar den sig främst till personer som är bekännande kristna eller funderar på att bli det. Den kräver nämligen att man har viss vana vid – eller i varje fall inte en motvilja mot – att tänka över sig själv och sitt liv i kristna termer. Att man alltså tycker att det faller sig någorlunda naturligt att se på sig själv utifrån ett kristet perspektiv på de stora livsfrågorna.

Personligen är jag inte kyrkligt aktiv, men jag är tillräckligt bevandrad i kristet tankegods för att lätt kunna läsa boken. Och det första jag kunde konstatera är att den inte alls är så teologiskt analyserande som åtminstone jag förleddes tro av recensionen i SvD. Boken består av ett enkelt samtal mellan Göran Skytte och kamelitmunken Wilfrid Stinissen. Ett samtal som för mig tar formen av lärjungen som söker mästaren. Den som väntar sig att samhällsjournalisten Skytte skall med sin i andra sammanhang ådagalagda heta påstridighet pressa Stinissen i olika kontroversiella och politiskt korrekta frågor blir därför besviken.

Skytte närmar sig alltså Stinissen med ett påtagligt inslag av respektfull underdånighet. Som jag uppfattar det finns det en klar intention att denna hållning skall underlätta för den vanlige kristet intresserade sökaren eller den vanlige församlingsmedlemmen att identifiera sig med Skytte. Att hans roll alltså är att vara identifikationsobjekt för den som ärligt skulle önska andlig vägledning av Stinissen. Och detta är förstås orsaken till att SvD:s recensent kritiserar Skytte för att söka bekräftelse.

Enligt min mening är detta grepp mycket riskabelt. Men i just det här fallet är det helt igenom lyckat. Och det har en enkel förklaring. Wilfrid Stinissen håller för upplägget ifråga. Han är en man stöpt i den bästa kontemplativa grenen av den katolska traditionen. Och han framstår boken igenom som en ytterst ödmjuk och klok medmänniska. Ja vis. En man verkligen värd att lyssna till.

Detta blev för mig huvudbehållningen av boken. Att jag genom Göran Skyttes försorg fick klart för mig att det i svensk kristenhet åtminstone finns en vis fullblodmystiker som vet vad han talar om. Det finns så många kyrkans män och kvinnor som delar med sig av vad de läst innantill på sina teologiska seminarier. Stinissen är förstås beläst, men genom år av intensiv djupmeditation har han kommit i kontakt med verklighetens essens. Därför talar han från hjärtat, och visar att han är en man genomsyrad av insikt om kärlekens befriande kraft. Naturligtvis en smula insnärjd i teologiska standardtankar, men ändå en imponerande gestalt.

Göran Skyttes hemsida
——————————————-
Andra bloggare om

, , , , , , , , , , , ,

Sex miljarder andra – ett globalt intervjuprojekt

Igår hittade jag av en ren tillfällighet en fantastiskt innehållsrik och givande hemsida. Den gäller ett projekt som heter 6 billion others som består av filmade intervjuer med sammanlagt 5000 personer i 75 länder. Idégivaren och upphovsmannen till projektet är Yann Arthus Bertrand. Och projektet handlar inte om några struntintervjuer utan det kretsar kring livets stora frågor. Så här presenteras projektet:

From a Brazilian fisherman to a Chinese shopkeeper, from a German performer to an Afghan farmer, all answered the same questions about their fears, dreams, ordeals, hopes:

What have you learnt from your parents? What do you want to pass on to your children? What difficult circumstances have you been through? What does love mean to you?

Forty or so questions that help us to find out what separates and what unites us. These portraits of humanity today are accessible on this website.

På hemsidan kan man lyssna på enskilda intervjuer, men också se på tematiska sammanställningar. Det finns sammanlagt 18 sådana temafilmer, t.ex. om lycka, krig, förlåtelse, rädslor, efter döden, att lämna sitt land, de första minnena och Gud. Här följer två av dem. Den första handlar om kärlek och den andra om livets mening.


——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , ,

En klok bok om Gud?

Läste just en recension i SvD av Göran Skyttes senaste bok Ansikte mot ansikte med undertiteln Samtal om kristen tro. Samtalen utspelas mellan Skytte och karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och är tydligen så ömsesidiga att Stinissen anges som medförfattare. Recensionen har rubriken Skytte söker bekräftelse. Elisabeth Hjort har skrivit denna recension och hon finner ett flertal allvarliga invändningar. Det hon framförallt retar sig på är Stinissens övertygelse om att

det förflutna kan förändras, eller rättare sagt ”Gud kan göra en katadral av grus”.

Hjort förklarar att Stinissen menar att

Det finns inget så svårt och plågsamt i en människas historia att det inte kan vändas i meningsfullhet. Här lämnar jag in en högljudd protest. Av samma anledning som jag misstror människor som påstår att dom aldrig ångrat något de gjort i livet finner jag denna kristna jakt på mening otillständig.

Och sedan proklamerar hon sin tro på existensen av sådant ”som verkligen var meningslöst, det som aldrig borde blivit”. Och hon åberopar Birgitta Trotzig i sammanhanget som föredömlig i sin hållning eftersom hon sägs

vidkänna det tomma, det komplett värdelösa lidandet som bara är. Oförklarligt, stumt. Och en del av den kristna erfarenheten.

I sin argumentation för existensen av absolut och orubblig meningslöshet ger också Elisabeth Hjort uttryck för uppfattningen att Skyttes och Stinissens kristendom innebär en nedtoning av det radikala (kristna) budskapet ”om döden som en perversion och fiende” och att hennes huvudinvändning mot Ansikte mot ansikte därför är

att den uttrycker en tro som slutit fred med döden i förtid.

Denna kritik gör mig mycket intresserad av boken ifråga. Elisabeth Hjort inser tydligen inte att hon i sitt framhävande av existensen av absolut och orubblig meningslöshet intar en position där hon sätter sig till doms över Gud. Att hon indirekt påstår att Gud helt enkelt misslyckats med att skapa en tillvaro där allt genomsyras av en meningsfullhet som ger människan möjlighet att i ödmjukhet mot Guds skapade ordning hantera sitt lidande så att hon steg för steg öppnar sig för den kärlek och mening som genomsyrar allt. Att hennes perspektiv utesluter en inre andlig omvandlingsprocess, som naturligtvis kan vara närmast ofattbart plågsam, där man släpper taget om sina egna föreställningar och öppnar sig för Guds perspektiv och mening.

Jag blir t.o.m. så intresserad av boken att när blogginlägget nu är färdigskrivet så blir min nästa åtgärd att jag helt enkelt köper den. Här kan man få den signerad. Men vanlig internetbokhandel fungerar förstås också (t.ex. här och här).
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Michael Jackson en projektionsskärm för kollektivt vanvett

Andres Lokko har i dagens SvD skrivit en intressant och genomtänkt understreckare om Michael Jackson under den synnerligen talande rubriken Instängd i en förlorad barndom. Jackson har själv kommenterat sin barndom och dess inflytande på honom i sin låt Childhood.

People say I’m not okay
‘Cause I love such elementary things…
It’s been my fate to compensate,
for the Childhood I’ve never known…

och så vädjar han till alla som hade svårt att tolera hans livsstil och hans utseendeförändringar

Before you judge me, try hard to love me,
Look within your heart then ask,
Have you seen my Childhood?

Det han säger är alltså att om man betraktar honom med sitt fullt medkännande hjärta så kommer man att förstå att med den barndom som han har haft så är hans sätt att vara fullt begripligt. Ja hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Han förklarar sig helt enkelt vara ett ohjälpligt offer.

För egen del har jag en del erfarenheter av personer med just denna inställning till livet och omständigheterna. Om den upprätthålls med stenhård konsekvens så får den inte bara till följd att man blir som Lokko uttrycker det i sin rubrik ”instängd i en förlorad barndom” utan man kastar också bort nyckeln. Och det sker genom att man gör sig oemottaglig för den kärlek som man saknade i sin barndom och som man skenbart försöker få tillgång till. Man blir helt enkelt fast i en pose där man vädjar om en kärlek som man vägrar att ta emot. Detta kan ju tyckas märkligt och motsägelsefullt, men det förklaras av att smärtan i att ta emot den helande kärleken undermedvetet upplevs som för svår. Den helande kärleken skulle ju om den togs emot göra att sanningen om både barndomen och ens egna illusoriska sätt att försöka kompensera för den skulle framstå i all sin eländighet.

Orsaken till att olika personer hamnar i denna inre position varierar på ytan, men det gemensamma är att det handlar om att de har blivit utsatta för tidiga, mycket djupa och kraftfulla integritetskränkningar. Annorlunda uttryckt är den inre oförmågan att ta emot helande och utvecklande kärlek en följd av olika kombinationer av fysisk och psykisk incest. Symtombilden som utvecklas som reaktion på dessa integritetskränkningar är förstås beroende av den person som utsatts för dem. Så det kan bli det mesta från fullständigt oempatiska mördartyper och våldtäktsmän till mer vardagliga psykopat- och borderlinetyper till hypersensitiva, kreativa och sexuellt tvetydiga personer. Att Michael Jackson hörde till den senare kategorin är förstås ställt utom varje tvivel.

Ingen som blir utsatt för den här typen av tidiga integritetskränkningar blir ”ensam herre i sitt hus”. Ens egen sanna identitet blir som ett hemligt rum i det inre, medan man har en stor farstu till detta rum som bildades när man tidigt tvingades tillåta att andra klampade runt i ens inre i sin närgångna och psykiskt uppslukande förfogandedrift. De psykiska kränkningarna ger faktiskt upphov till ett slags identitetsvakuum som gör att man i denna fastu till sitt hemliga och kanske till och med omedvetna identitetsrum ”suger in” alla möjliga typer av influenser som tjänstgör som gestaltningar av ens inre plåga. Som ett slags påminnelser om att man förlorat sig själv.

Det är i det här perspektivet som Michael Jackson och hans liv blir verkligt intressant. Han var nämligen tillräckligt begåvad och i varje fall i teorin tillräckligt finstämt medkännande för att bli ett slags globalt medium för de många mer eller mindre identitetssvaga och narcissistiska människornas rosenröda drömmar om personlig storhet och kändisskap. Och enligt min mening visade han genom sitt på många sätt patetiska liv inte framförallt upp hur han själv innerst inne var, utan hur vi är som fyllde hans psykiska ”farstu” med allehanda illusioner om vad som är väsentligt här i livet.

Jag ser alltså Michael Jackson inte i första hand som ett offer för sin svåra barndom och därför som en patetisk uppvisning i svårbegriplig psykologisk patologi utan som ett medium för ett kollektivt vanvett som vi inte förstår och inte vill hantera där det kan förstås och hanteras, dvs. i oss själva. Nej vi vill förlägga det utanför oss själva och både fascineras av det och förfasa oss över det, medan vi inbillar oss att vi verkligen inte har något som är lika tokigt som det Michael Jackson visade för oss. För mig är alltså en viktig dimension av fenomenet Michael Jackson att han var en projektionsskärm för en hel del kollektiva illusioner. Den viktigaste av frågor är alltså inte vad Michael Jacksons död säger om Michael Jackson utan vad den säger om vår tid och dess människor.

För den som vill läsa en personlig betraktelse över Jackson skriven av person som inte spekulerar på avstånd rekommederar jag Deepak Chopras blogginlägg. Ja även blogginlägg av Chopras son och dotter är intressanta i sammanhanget.

Till sist lägger jag in en Jacksonlåt som visar en annan sida av hans inlevelseförmåga. Den heter Earth Song, och i den gestaltar han inte alla garderobsnarcissisters vridna drömmar om att få träda fram som globala celebriteter utan våndan över vad vi människor kan vara på väg att göra med vår jord om vi inte tar vårt förnuft till fånga.


——————————————-
Andra bloggare om , , , , ,