Bedragaren Juholt – några tankar om mediedrev

Juholt har det hett om öronen. Han har uppenbarligen fått för hög ersättning för sin Stockholmslägenhet. Insinuerande frågor ställs eller antyds. Hur slarvig och opålitlig är han egentligen? Har han rent av gjort detta med berått mod och därmed avslöjat sig själv som bedragare? Är den begångna handlingen tillräckligt graverande för att kunna leda till åtal? Och så har vi som ett bakgrundsbrus tanken på hans bedrägeridömda sambo och ordspråket ”lika barn leka bäst”. Kan detta verkligen vara herr och fru statsminister? Är det inte lika bra att göra pinan kort?

Det skulle utan tvekan vara enklare för Juholt om den här historien aldrig inträffat, och några säkra spådomar om vilket inflytande denna mediala cirkus kommer att få på hans politiska framtid vill jag inte leverera. Men en sak som jag undrar över när jag försöker leva mig in i hur den rättmätiga granskningen av höga politiker snabbt kan urarta till medial lynchning när ett ”spår” sniffats upp är vad som driver den typ av indignations- och insinuationsstorm som stundom kan ta fart.

Det är inte lätt att säga. Man kan ju alltid komma dragandes med behovet att sälja lösnummer eller kampen om uppnående av positioner i journalisternas prestigehierarki eller andra mer eller mindre tvivelaktiga motiv draperade i den sedvanliga retoriken om den kritiska journalistikens ovärderlighet för demokratin. Men eftersom motsatserna i allmänhet hänger nära samman med varandra på känslornas plan så undrar jag om inte styrkan i indignationen är ett uttryck för en i folkdjupen nästan förträngd men intensiv längtan efter den fläckfria, absoluta trovärdighetens perfektion? Och att de mediala stormarna är ett slags manifestation av eller sätt att göda denna längtan.

En aspekt av det attraktiva i drömmen om andras absoluta perfektion är att den hör samman med en djupt naiv längtan efter ansvarsbefrielse. Att det alltså skulle finnas personer som jag kan lita helt och fullt på och som säkert kommer att kunna hantera alla problem. Här har vi alltså illusionen om de perfekta ledarna i sin prydno. De ledare som gör att jag inte behöver bry mig. Jag kan med gott samvete ägna mig åt mina privata småttigheter och kanske också sjaskigheter. Drömmen om andras perfektion som ett slags alibi för egna brister och egen lust att inte vilja ta de risker som är förknippade med ett reellt ansvarstagande.

När det så uppenbaras att en eller annan person inte håller som projektionsskärm för längtan efter perfektion blir besvikelsen intensiv. Det framgår inte minst av det mediala gatlopp som de ofullkomliga svikarna bjuds på. Men vad finns psykologiskt sett bakom denna besvikelse? Vad säger gatloppets intensitet om de besvikna?

Min bestämda känsla inför denna fråga är att hela skådespelet drivs av i huvudsak omedvetna känslor av rädsla, maktlös utsatthet och otillräcklighet. Och att ett mycket frestande sätt att hantera detta känslokomplex är att skarpt kritisera intill och över hatets gräns andra för deras högst opassande och skändliga brister och tillkortakommanden. Eller också att bara tämligen passivt sjunga med i kören av tillintetgörande kritik mot de avslöjade svikarna. Sådant känns befriande och personligt upprättande på ett något besynnerligt, men i grunden falskt sätt. För en stund känner man sig överlägsen. Men känslan stannar inte länge, för vore den verklig så skulle man av livets obönhörliga logik själv bli tvungen att träda fram och ta ansvar.

Så den fråga vi alla kan ställas oss är, hur känslomässigt mottaglig är jag för indignationsjournalistik mot makthavare, och vad säger denna min eventuella mottaglighet om hur jag själv förhåller mig till makt och ansvar?

Sedan är det en annan sak att det inträffade är en pinsam blamage för Håkan Juholts del, och att det faktiskt inte är alldeles enkelt att förstå varför han inte lyckades undvika den.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, GP1, GP2, GP3, HD1, NSD1, NSD2 

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Osedvanligt klok svensk kommentar om Obama

Jag följer den amerikanska presidentvalskampanjen relativt ingående eftersom jag anser att den är mycket betydelsefull inte bara för USA utan för världens fortsatta väl och ve. En överraskande effekt av det har blivit att jag också kunnat ägna mig åt att bedöma halten i hur åtminstone en del ledande svenska nyhetsjournalister skildrar det pågående skeendet. Och låt mig direkt säga att jag inte är imponerad.

Generellt uttryckt dominerar ett slags till journalistisk objektivitet förklädd kålsuparteori. Detta betyder att det trots en del Obamasympatier, som främst kom till uttryck under primärvalskampanjen, så finns det nu en stark tendens att tolka den pågående kampanjen som en kamp mellan två i grunden cyniska maktspelare där den ene har valt att profiliera sig som en vältalig och karismatisk nykomling som kan måla upp floskelsprängda visioner om förändring med anknytningar till medborgarrättsrörelsen, John Kennedy och Abraham Lincoln medan den andre däremot profilerar sig som den lyckligaste av alla tänkbara kombinationer av solid erfarenhet och genomgripande förnyelseförmåga trovärdiggjord av några år av tortyr och andra vedervärdigheter i vietnamesiskt fångläger.

Ingen verkar kapabel att höja sig över detta tolkningsmönster. Så skrev t.ex. Lars Adaktusson för några dagar sedan en krönika i SvD helt i det blaserade oförståendets tecken. Rubriken var Som vore det mellan Hägglund och Björklund. Inte ens den vanligtvis kloke Niklas Ekdahl på DN har lyckats prestera något tänkvärt som röjer en förmåga att se vad som står på spel. Men här under kvällen blev jag glatt överraskad efter att ha läst en kommentar på kultursidan i DN. Den har rubriken Obama är värd mer. Svenska medier sväljer smutskastningen. Den är skriven av Hans Ruin och är ett lågmält mästerstycke som bör läsas och begrundas. Äntligen en karl med perceptionsförmåga.
———————————
Andra bloggare om , , ,