Sarah Palin – en dokusåpakaraktär

Jag såg förstås debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin, men hittills har jag valt att inte kommentera den. Skälet är rent ut sagt att jag är djupt förbryllad över det s.k. fenomenet Sarah Palin. Jag har lyssnat på mängder av amerikanska debatter där republikanskt färgade kommentatorer i extatiska ordalag prisar Palins folklighet och karisma medan demokraterna pendlar mellan viss återhållen artighet till att såga Palin som ett dåligt skämt.

För egen del har jag otroligt svårt att förstå att det går att uppfatta Sarah Palin som vederhäftig. Den fråga jag har ställt mig är om det verkligen är politisk dragningskraft som Sarah Palin har. Efter att ha vridit och vänt på den frågan kan jag inte befria mig från intrycket att det känns som att hon deltar i en dokusåpa som imiterar en presidentvalskampanj. Och att det som är nyckeln till hennes tjuskraft är en kombination av fräckt och populistiskt levererade, starkt högerfärgade schablonsynpunkter och den erotiska laddning som uppstår av motsättningen mellan en på ytan sexualfientlig religiös hållning och snäva kjolar och ögonflörtning med publiken. En erotisk laddning som för många som inte vill vara medvetna om det sexuella inslaget i attraktionen till Sarah Palin döljs och bäddas in i en allmän känsla av hänförelse för henne.

Själv finner jag det ofantligt fascinerande att den amerikanska presidentvalskampanjen faktiskt omfattar en “dokusåpakaraktär”. Visserligen har Sarah Palin varit borgmästare och visst är hon guvernör för Alaska, men hennes vederhäftighetskvot är inte särskilt imponerande på den nivå som hon nu aspirerar på. Visst kan republikanska proffstyckare försvara henne i falsett, men ställ henne i fantasin tillsammans med t.ex. Margaret Thatcher och Angela Merkel. Inte kan någon rimligt objektiv och av partisympatier någorlunda opåverkad person tycka att dessa damer spelar i samma division. Nu lär ju Margaret Thatcher vara på väg in i senila dimmor, men om hon hade varit i sin krafts dagar så skulle det onekligen vara intressant att få ta del av denna magnifika ledarpersons mellan-skål-och-vägg-utvärdering av Sarah Palins halt som potentiell politisk ledare för USA.

Frågan för det amerikanska folket i det snart stundande valet verkar alltså vara om politik handlar om verkligheten eller om det är en medialt konstruerad dokusåpa. Att detta val alls blivit möjligt känns i dessa tider av finanskris och begynnande global recession som en yttring av grav amerikansk dödsdrift.

Själv känner jag mig emellertid numera relativt säker på att smärtan i de reella problemen kommer att göra att världen slipper ett dokusåpaledarskap. Sedan är det en annan sak att de utmaningar som Barack Obama står inför är djupt skrämmande. Men samtidigt visar historien att i svåra krisögonblick träder ofta ledare fram som är vuxna situationen.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Orsaken till Obamas vicepresidentval

Så har då Barack Obama valt sin vicepresident. Det blev Joe Biden. Det var inte alldeles oväntat. När jag lät mitt retoriköra leda mig så tyckte jag att Evan Bayh verkade bäst. Men samtidigt har jag alltid gillat Joe Biden för hans fallenhet för sarkastiska och brutalt rättframma kommenterar. Det är en gubbe med bett helt enkelt. Man brukar ju slentrianmässigt framhålla att han är “a gaffemachine”, och visst kommer det en och annan groda ur hans mun. Men framförallt kan han på ett helt annat sätt än Obama nita dit sina motståndare med sin skarpa tunga. Så här har Obama fått sin pitbull.

Den vanligaste tolkningen av Obamas val är att han behövde Biden för att täcka upp för sin egen utrikespolitiska oerfarenhet. Själv är jag hjärtligt trött på det mediala tjatet om Obamas oerfarenhet. Ytligt sett har det naturligtvis sina poänger, och det gynnar otvivelaktigt McCain. Men den intressanta frågan om det alls är en relevant invändning mot Obama, den ställs aldrig på ett seriöst sätt. Visst är erfarenhet bra, men erfarenhet är inte allt. Det finns historiska situationer där ledare burits fram som inte i någon rimlig mening kan sägas vara “erfarna”, men som ändå blir lysande presidenter. Ett sådant exempel är Vaclav Havel. Och hur erfaren var Nelson Mandela, och av vad var han erfaren?

Och ännu mer belysande blir talet om erfarenhet om man tillämpar det på religionens område. Vilken erfarenhet hade egentligen Muhammed av att starta en religion, eller Jesus? Nog borde väl mera erfarna personer ha anförtrotts den uppgiften? Eller?

Så frågan är vad denna tid behöver för ledare i USA. Inte i långa stycken irrelevant medialt tjafs om Obamas bristande erfarenhet.

Därför anser jag att huvudorsaken till att Barack Obama valde Joe Biden inte hade med utrikespolitiken att göra. Det är förstås ingen nackdel att Biden är både erfaren och kunnig på området, men jag tror inte för ett ögonblick att Barack Obama tror på mediebilden av sig själv. Han vet förstås att han är både tillräckligt kunnig, intelligent och omdömesgill. Utan jag tror att han har under processen att finna sin vicepresident upptäckt att Bidens stora fördel är att han passar in i den ledarstil som Obama har. Den öppna och icke-auktoritära ledarstil som tveklöst är hans signum. Jag tror alltså att Obama valt Biden därför att Biden är en intelligent och kunnig man, med tillräckligt hög integritet för att Obama skall kunna känna att han kommer att kunna få ett vitalt partnerskap med Biden när det gäller att artikulera sin egen transformerande vision för USA.

DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2
———————————-
Andra bloggare om , ,