Hur mycket mer lidande behövs?

Bitte Hammargren skriver ofta klokt om Mellanöstern i SvD, och hennes artikel om Carl Bildt på besök på Västbanken utgör inget undantag. Även om den egentligen bara handlar om Bildts rundtur med lite sakliga kringfunderingar om möjligheterna att uppnå fred i området så skapas samtidigt, åtminstone hos mig, en intensiv och ur den befintliga situationen sprungen känsla av klyvnad och vånda. I centrum för artikeln har vi den ofta rättframme och stundom klarsynte Bildt som medan han står mitt i Västbankens groteska vardag fyndigt säger att “pessimism inte ingår i min befattningsbeskrivning”. Och det låter ju bra. Men frågan gäller ju inte om det finns anledning att vara pessimistisk eller optimistisk utan frågan är om det alls finns en hållning till eller förståelse för problematiken som gör en lösning möjlig.

Den historiska och politiska verkligheten är nämligen den att om denna förståelse inte finns så kommer ofreden att fortsätta tills den fredsmöjliggörande inställningen fötts fram ur ytterligare lidande. Så enligt min mening är den centrala frågan: “hur mycket mer lidande behövs för att de inblandade parterna skall överge de ideologiska fixeringar som omöjliggör en mänskligt rimlig hantering av situationen”.

Ett intressant komplement till artikeln är en intervju i Axess med den informelle Obamarådgivaren och Jimmy Carters förre säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Och senast jag själv försökte koppla ett lite större grepp på problemen var i en nyhetsbrevsartikel med titeln Behövs det mer krig – tankar om hela Mellanösternsituationen med avstamp i eländet i Irak och hoten mot Iran.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Fakta om vad muslimer tycker och tror

Såg just på Al Jazeera en liten del av ett program där Riz Khan intervjuade Dalia Mogahed och John Esposito, författare till den nyutkomna boken Who Speaks For Islam? What a Billon of Muslims Really Thinks. Det intressanta med denna bok är att den redovisar resultaten från 50000 Gallupintervjuer med muslimer från fler än 35 muslimska länder. Och att den på basis av fakta alls inte ger stöd för schablonbilderna om fanatiska muslimer.

Så vitt jag har kunnat utröna genom lite internetsökningar har utgivningen av denna bok gått omärkt förbi i Sverige, med undantag för Dagen som publicerat en liten artikel med rubriken 93 procent av världens muslimer är inte extremister.

En intervju med John Esposito kan läsas här, och här går det att lyssna på ett föredrag om boken som Dalia Mogahed håller.

Uppdatering (5 april): Rix Khans intervju finns nu på internet i två delar (1 2). I fredagens understreckare i SvD med rubriken Saudiarabien fjärran från Gnosjö som är en klokt resonerande artikel kring Larry Diamonds bok The Spirit of Democracy: The Struggle to Build Free Societies Throughout the World förs bland en mycket intressant diskussion om en muslimsk väg till demokrati.
———————————-
Andra bloggare om , ,

Bortom fundamentalismen

I en klok liten betraktelse i gårdagens SvD ger sig den annars så försiktige Jan Hjärpe in på ett djärvt historiskt analogitänkande. Han beskriver hur den svenska väckelserörelsen genom att kraftfullt och framgångsrikt ifrågasätta den religiösa legitimeringen av den politiska statsmakten hjälpte till att katalysera en utveckling som krävde en ny legitimering av makten. Och denna nya legitimering blev att makten skulle ha folkets mandat genom demokrati kretsande kring lika rösträtt för alla oberoende av religiös tillhörighet.

Det Hjärpe tycker sig se är att liknande processer pågår inom den islamiska världen. Radikala muslimer anser att deras härskare alls inte har Allahs mandat, att de i själva verket är hycklande avfällingar. Och Hjärpe tror uppenbarligen att dessa fundamentalistiska muslimer med alla deras maktanspråk å sin islamtolknings vägnar kommer att gå bet i sina maktsträvanden. Att de helt enkelt inte kommer att lyckas ta makten utan att de i stället genom en historiens ironi kommer att bidra till att driva fram en process där makten tonar ner sin religiösa legitimering och i stället sakta men säkert söker sig mot den legitimering som verklig demokrati skänker.

Grunden för en sådan tro är förstås att de vanliga medborgarna i de islamiska länderna faktiskt inte är särskilt intresserade av att leva i teokratiska diktaturer som försöker återskapa en fantiserad guldålder i en mytisk urtid utan att de i lika hög grad som sina bröder och systrar av andra religioner vill ha och föredrar demokrati (flera undersökningar bekräftar detta).

I detta perspektiv kan man förstås tycka att USA:s politik efter 11 september är grovt kontraproduktiv. Att den stärker den fundamentalism som den säger sig vilja bekämpa. Och så är med all sannolikhet fallet. Men den djupaste orsaken till denna olyckliga utveckling är förmodligen att den politiserade kristna fundamentalismen i USA liksom den politiserade judendomen i Israel dras till det historiska sekulariserande reningsbad som den islamiska världen genomgår.

Och på andra sidan detta reningsbad hägrar enligt min mening inte en värld styrd av en elitstyrd och maktmanipulerande demokrati ideologiskt grundad i den moderna materialistiska fundamentalism som går i spetsen för sekulariseringen utan en demokratiserad demokrati grundad i en människosyn och samhällsfilosofi färgad av en andlig syn på människan emanerande ur de befintliga religionernas ekumeniska kärnpunkt.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Klokt påveinitiativ med ringa mediatäckning

I höstas (13 oktober) riktade framstående muslimska lärde från hela världen och tillhöriga alla grenar av islam ett öppet brev till alla kristna ledare med påven Benedictus XVI i spetsen (kan studeras i sin helhet här).

Detta öppna brev är i princip en vädjan om att den kristna och muslimska världen i fredens intresse skall betona det som är gemensamt. Med citat från Bibeln och Koranen argumenterar författarna till brevet för att de båda religionernas gemensamma kärna är kärleken till Gud och kärleken till nästan. Och dessa muslimska lärde lyfter t.o.m. i all ödmjukhet fram att Muhammed fått följande sagt till sig: ”naught is said to thee but what already was said to the messengers before thee”. Alltså ”du har inte fått höra något som inte redan blivit sagt till andra gudomliga budbärare”.

Detta framsynta initiativ (enligt New York Times förbereds ett liknande initiativ i förhållande till judendomen) fick en mycket obetydlig mediatäckning. Annat är det med terrordåd, hotfulla uttalanden av fundamentalistiska extremister, Muhammedkarikatyrer och rondellhundar. Men nog behöver balanserade ekumeniska initiativ av detta slag belysas ingående. Om inte annat så som något slags motgift mot den livsfarliga och av Samuel Huntington inspirerade idén om ett civilisationskrig mellan kristna och muslimer.

Påvens reaktion på detta brev ledde till ett möte 4-5 mars mellan fem representanter för Vatikanens råd för dialog mellan religionerna och fem av undertecknarna av det muslimska öppna brevet. Detta ekumeniska möte beslöt att bilda The Catholic-Muslim Forum för att utveckla dialogen mellan muslimer och katoliker. Och dessutom fattades beslut om ett större seminarium i Rom till hösten (4-6 november). Temat för seminariet skall vara “Love of God, Love of Neighbour”.

Detta synnerligen behjärtansvärda initiativ omnämns helt kort av SvD, DN nämner det i papperstidningen genom en 4-raders notis som jag inte lyckats hitta på webben, Göteborgsposten och Metro har samma korta TT-notis som SvD medan t.ex. CNN slår upp händelsen lite större.

Vatikanens pressmeddelande kan läsas här. Och för övrigt vill jag dra en lans för Hooman Anvaris blogg Sekulära muslimer – SEMUS. Detta är ett utmärkt initiativ taget av en klok svensk muslim. Läsning av den rekommenderas som motgift mot negativt schablontänkande om muslimer.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,