BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

islam

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En påminnelse om mänsklig storhet

De flesta av oss har inte svårt att hitta berättigade anledningar till att känna avsky, rent av hat mot andra företeelser och människor. Hatets attraktion är att det bär ett löfte om att kunna utgöra den kränktes självupprättelse. Och inledningsvis känns det kanske bra att gjuta sin avsky över det ena eller det andra. Man känner sig ha rätten helt och fullt på sin sida. Symboliskt gör man sig som hatare till ett slags parodi på Gud Fader själv på domens dag. Med svavelosande eder lotsar man objektet för sitt hat till den eviga fördömelsen. Men eftersmaken blir sällan god. Hatet blir inte bara som en projektil som träffar det som hatas utan det klibbar på något obehagligt sätt fast vid den hatande. Den hatande gör genom sitt hat inte bara något med det hatade, utan den hatande gör också något med sig själv. I realiteten späder hatet på det självhat som är grunden för förmågan att hata.

I en artikel i SvD skildras den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish livsöde. Han om någon skulle kunna åberopa berättigade anledningar till hat. Under den israeliska luftattacken mot Gazaremsan under några veckor i slutet av 2008 och början av 2009 blev Abuelaish utsedd till måltavla eftersom han i israelisk TV kunde på flytande hebreiska beskriva de palestinska lidandena. Resultatet av attacken med stridsvagn blev att Abuelaish förlorade tre döttrar (i åldern 14-20 år) och en brorsdotter. En fjärde dotter förlorade synen.

Abuelaish kommenterar sin reaktion på denna tragedi på följande sätt:

Jag tackar Gud för att jag hade styrkan att behålla lugnet och att fatta rätt beslut mitt i denna tragedi. Det var många som ville se mig gå under i vrede.

Och det beslut han fattade var att starta en stiftelse Daughters for Life som ger stipendier till studiebegåvade flickor från Palestina, Israel och Jordanien. Särskilt viktigt är att det inte spelar någon roll om stipendiemottagarna är araber eller judar. Hans insatser har faktiskt också renderat honom en nominering till Nobels fredspris.

Till saken hör också att han visar att den som avstår från att hata inte därmed hamnar i något slags menlös eftergivenhet. Abuelaish har nämligen stämt den israeliska militären inför rätta. Han vill ”ha en ursäkt och ett ansvarstagande från deras sida”. Och han står på sig även inför det faktum att domstolen kräver betalt för att ta upp hans fall.

Denne man är ett heroiskt föredöme. Att under dylika omständigheter tacka nej till att svärta sitt eget hjärta med hat är utan tvekan en stor sak. Och en påminnelse för alla som lättvindigt sätter sig till doms över andra och deras uselhet att det finns en annan väg. En väg som innebär att vi avstår från att göra det mesta möjliga av våra sämre sidor. En väg som väcker hopp om mänskligheten och framtiden.

Andra bloggare om , , ,

David Lazar – en klok rabbin

Läste just en fascinerande intervju med David Lazar i SvD (finns dock ej på hemsidan). Lazar är ny rabbin i Stockholms judiska församling och verkar vara en klok karl. Det som berörde mig mest var Lazars redogörelse för filosofen Aviezer Ravitzkys uppfattning att vi människor kan ha tre typer av relationer till den andre:

Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning.

Nog så tänkvärt i dessa terroristtider.

Dessutom ser David Lazar dialogen mellan religionerna som en av sina största uppgifter. Han konstaterar i detta sammanhang ”att Stockholms judiska församling, liksom det svenska samhället, tankemässigt är kvar i Förintelsen.” Medan han själv i sina predikningar inte har dragit sig för att t.ex. ta upp både romernas och muslimernas utsatta situation.

Lazar kom tydligen starkt in på det här spåret i samband med 11 september attackerna då han befann sig i Paris.

Som amerikan var han djupt omtumlad av terrorattackerna och i behov av att be i en gemenskap. Men han kände sig inte välkommen hos de ultraortodoxa judarna i marais-kvarteren – däremot i ett kristet kloster. Numera händer det att han ber både i moskéer och i kyrkor.

Andra bloggare om , , ,

Eurovisionsschlagern återigen en politisk spegel

Det mest intressanta med Eurovisionsschlagern är som vanligt den politiska dimensionen.  Förra året skrev jag en utläggning om detta i ett blogginlägg med rubriken Eurovision Song Contest sedd med ett politiskt öga. Och i år har Ingrid Hedström på DN varit ute i samma ärende. Häromveckan skrev hon en intressant krönika – Melodifestivalen ett politiskt drama – där hon dels tog upp sin syn på de politiska implikationerna av den tyska segern ifjol och dels – med särskilt fokus på Grekland och Portugal – spekulerade kring hur den europeiska lånekrisen skulle kunna komma att speglas i ESC. Och häromdagen kompletterade hon dessa funderingar i en artikel med titeln Eurovisionsschlagern – en politisk tävling.

I mina spekulationer om utgången uteslöt jag möjligheten att Portugal, Grekland och för den delen också Irland skulle kunna vinna som ett slags kompensation för att ha levt över sina tillgångar. Och jag hade också svårt att tro att Frankrike, Tyskland eller Storbritannien skulle ”belönas” för sina insatser i Libyen. Jag spekulerade däremot över om Finland eller Ungern skulle ”behöva” vinna som ett slags påminnelse om sin europeiska tillhörighet i ljuset av sannfinnländare respektive Viktor Orbans beslut om en ny medielag och en ny konstitution. Men jag glömde det mest uppenbara i min ensidiga fokusering på det gamla Europa.

Den här gången blev det alltså en fläkt från världspolitiken som i stället blåste in i Eurovisionsschlagern. Och det jag syftar på är förstås den stora världspolitiska händelsen hittills i år – Usama bin Ladins öde i all ära – dvs. upproren i den islamiska världen. Azerbaijan är visserligen formellt sett en sekulariserad stat. Det är ju en gammal f.d. Sovjetprovins. Men befolkningen är till 99 % shiamuslimer. Och just i år av alla år vinner de. Det är inte svårt att förutse att mullorna i Iran kommer att få bekymmer med att under nästa år övertyga ungdomen om att vara ointresserad av grannlandets schlagerfestival i Baku.

Men inte nog med det. Jag är helt övertygad om att hela den muslimska världen kommer att känna lockelsen från evenemanget. Och för alla som inte vet det vill jag påmina om att Eurovisionsschlagern inte handlar om Europa i strikt geografisk mening utan om medlemmarna i EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) och till denna organisations medlemmar hör Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Libanon och Jordanien. Länder som alltså får ställa upp i Eurovisionsschlagern om de själva så vill. 

Så låt oss glädjas åt Azerbaijans seger och denna till synes bagatellartade händelses stöd för frihet och demokrati i den islamiska världen. Och varför skulle vi inte tillåta oss att drömma om den inte allt för avlägsna dag då alla EBU:s medlemmar, inshalla, deltar i Eurovision Song Contest.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Exp6, GP, HD1, HD2
——
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan ”logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att ”tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man ”håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  ”logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras ”resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den ”mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein ”jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En kommentar till en recension i Amos

Jag kommenterar ogärna recensioner, men med den här recensionen av I ett annat ljus vill jag göra ett undantag. Den är mycket kort och faktiskt också rätt bra. Den är skriven av Brita Häll som är en av redaktörerna på den kristna tidningen Amos. Och den lyder i sin helhet så här:

Samhällsdebattören och filosofen Karl-Erik Edris kommer med den här boken ut ur garderoben som religiös mystiker. Han berättar om några ljusupplevelser som drabbade honom med en oemotståndlig känsla av verklighet. Därefter följde en hård brottningskamp med intellektet.

Boken är ett ambitiöst, dödsföraktande försök att spräcka antitesen tro-vetenskap, förklara gudserfarenheten och ringa in meningen med livet. Att Edris har haft en livsavgörande upplevelse är helt klart, och boken är till stora delar intressant. Däremot hade jag önskat att han låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd. Detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten.

Det intressanta för mig med den här recensionen är den avslutande kritiken. Brita Häll tycker att det hade varit bra om jag ”låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd”. För detta förklarande leder till att Häll anser sig behöva konstatera att ”detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten”. Dessa omdömen är naturligtvis rättvisande om man bortser ifrån eller fäster otillräckligt avseende vid mina egna beskrivningar av vad jag försöker göra.

Jag lever inte i den inbilska föreställningen att jag förklarar världsalltet i en mening som kan konkurrera med vetenskapens faktabaserade insikter. En av huvudteserna i min bok är att vetenskapen sysslar med fakta, dvs. försöker svara på frågan ”hur”. Den vetenskapliga metodutvecklingen har gjort att vi fått allt mer imponerande kunskap om hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Dessa kunskaper är i viss mening ”dagens sanningar” eftersom våra kunskaper hela tiden utvecklas och fördjupas. Men vetenskapen sysslar inte enbart med att producera kunskap om empiriska realiteter. Utan som ett slags revanschbegär i förhållande till religionen och dess förtryck har den lierat sig med en strävan att för gott sätta religionen på plats, ja helst utplåna den.

Därför genomsyras vetenskapen av en ofta vare sig erkänd eller fullt analyserad och förstådd strävan att ersätta religionen; att helt enkelt skapa en världsbild som i motsats till religionens trosbaserade världsbild är helt byggd på fakta. Vetenskapen som projekt har alltså två ambitioner. Den ena är att frilägga empirisk kunskap om vår tillvaro och den andra är att bygga upp en världsbild som man påstår är baserad enbart på fakta och som man dessutom menar bör ersätta religionen.

Den första ambitionen har jag inget otalt med. Den andra ambitionen anser jag däremot vara en filosofisk bluff. Det man i realiteten gör, är att man väver in sina fakta i en saga om tillvarons uppkomst och yttersta natur, samtidigt som man låtsas att denna saga består av fakta. Men sagan handlar om att tillvaron har tillkommit av en slump, saknar högre mening och drivs av genernas egoism. Men dessa uppfattningar är inga empiriska fakta.

Utöver att denna saga seglar under falsk flagg som ”faktabaserad världsbild” så är problemet att den påverkar människorna negativt. I boken ställer jag den retoriska frågan: ”Finns det någon som i svår mänsklig knipa hämtar kraft i föreställningar om tillvarons yttersta meningslöshet, genegoismens obönhörliga realitet och slumpens makt för att övervinna sin egen tröghet och rädsla för att i handling visa kärlekens och godhetens kraft?” Svaret är förstås nej.

Det jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså två saker: För det första att visa att vetenskapen är dålig som religion. Den använder sina triumfer när det gäller att vinna empirisk kunskap om den verklighet vi lever i till att göra reklam för en världsbild som stärker människorna i deras tro på realiteter som stöder deras sämre sidor. En enligt min mening helt överflödig och dessutom destruktiv verksamhet. Det vi människor behöver är sagor eller berättelser om verklighetens natur som stöder våra bättre sidor. Och det andra jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså att berätta en sådan saga om tillvaron.

Religionen har i alla tider försökt leverera trovärdiga dylika sagor. Det är dess uppgift. Och man kan förstås ha många synpunkter på hur den har lyckats. I min bok är jag kritisk mot de etablerade religionerna. Och tycker faktiskt att de har gjort sig förtjänta av att få vetenskapens pseudoreligiösa budskap som en för dem svårhanterad motståndare. De var förstås framåtsyftande när de en gång bröt fram. Men de har inte kunnat utvecklas tillsammans med människorna utan är numera ofta en bakåtblickande kraft. I värsta fall handlar det om en fundamentalistisk oresonlighet driven – där tillfälle ges – till ett brutalt teokratiskt maktmissbruk. Medan den normala hållningen i t.ex. den kristna världen är ett mera lamt och pragmatiskt försvar av status quo. Att man direkt eller indirekt menar att Guds sista ord till människan är sagt och att man därför är hänvisad till att hoppas och tro att vinden en vacker dag skall vända och att det stora återtåget till en tro på konventionella teser då kommer att ske.

Denna förhoppning är enligt min mening en grandios illusion. Vi lever inte i väntan på det stora återtåget till något som en gång var. Till den stund då vi kommer att ångra att vi övergav det vi en gång trodde på. Nej vi behöver vända oss mot framtiden och försöka öppna oss för det nya. De etablerade religionerna värnar om sina egna teologiska tolkningar av och utläggningar om Guds tilltal till människor för tusentals år sedan. Men har svårt att lyssna på Guds tilltal i nuet.

Men detta tilltal finns. Och på företrädesvis andra arenor än den etablerade religionen förekommer mer eller mindre lyckade försök till reella och verkligt framåtsyftande omformuleringar och nyformuleringar av ett andligt perspektiv på människan och tillvaron, som skulle kunna ge en världsbild som löser upp den onödiga polariseringen mellan tro och vetande, och gör oss kollektivt sett bättre kapabla att hantera vår nuvarande djupt problematiska globala situation än vad vi är, om vi fortsätter att hålla oss till antingen de etablerade religionernas eller den materialistiska vetenskapens världsbilder.

Jag anser alltså att både vetenskapens och den etablerade religionens sagor om människan, livet och tillvaron inte håller. Att vi i själva verket lever i desorienterad avsaknad av en hållbar saga om tillvarons natur och vår roll i skapelsen.

Av detta drar jag emellertid inte slutsatsen att vi ingenting kan göra utöver att antingen förklara vår trohet mot den etablerade religionens olika sagor eller mot vetenskapens pseudoreligiösa och materialistiskt reduktionistiska saga eller möjligen att cyniskt ställa oss vid sidan av alltsammans och hoppas på det bästa. Jag tror i stället att tidens utmaning är att många människor tillsammans engagerar sig i tänkande och mediterande över en andlig vision av – eller saga om – livet, människan och tillvaron. En saga som stärker både vår tro på vår godhet, klokhet och framsynthet och på vår förmåga att omsätta sagans visioner i praktisk verklighet. Och det jag försöker göra i min bok är bara att lämna ett bidrag till detta tänkande och mediterande.

Att en representant för den kyrkliga sfären tycker att detta är anspråksfullt och att jag borde ha värnat om min trovärdighet genom att i stället hålla tyst är väl egentligen bara vad man kan förvänta sig. Rätt vad det är kommer det kanske någon företrädare för tron på vetenskapens saga och förklarar mig otrovärdig utifrån sina premisser. I så fall har jag väl lyckats hamna mitt i prick.

_____

Boken kan förstås köpas direkt från författaren (signerad om du så skulle önska) eller t.ex. här.

_____
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En klok kalif

I gårdagens DN recenserar Per Jönsson – vi gick faktiskt på samma forskarutbildning i statsvetenskap för många herrans år sedan – Mattias Gardells nya bok Islamofobi. Hans recension har titeln Islam i historiens centrum. Det är säkert en bra och kunnig bok, även om jag inte själv är förtjust i att begrepp som hör hemma i psykiatrisk diagnostik används i politiska frågor. I det här fallet omyndigförklaras ju fobikerna åtminstone indirekt. Fobier är ju vanföreställningar. Men politik handlar om verkligheten sådan den är, dvs. finns det ett missnöje och en misstänksamhet som måhända gränsar till det diagnosticerbara så måste det ändå hanteras. Pillerburkar och KBT-terapi är inga politiska instrument. Och lyckas man inte ladda ur de aktuella vanföreställningarna deras kraft genom vettiga politiska åtgärder så kan de få överhanden och leda till starka och obehagliga politiska uttryck. Man måste alltså gå i politisk klinch, men respektfull politisk klinch, med politiska fobiker för att måhända kunna påverka deras föreställningar. Det förstår säkert Gardell, men boktiteln visar inte detta.

Men skälet till att jag alls nämner recensionen är att Per Jönsson inkluderar ett citat från en uppenbart klok gammal kalif. Ali ibn Abu Talib var islams fjärde kalif och tydligen svärson till självaste Muhammed. Och enligt Jönsson är han shiamuslimernas främste imam. Denne kalif kom tydligen på sin tid i gräl med diverse Koranfundamentalister. Och då lär han ha sagt:

Denna Koran är bara bläck och papper, den kan inte tala för sig själv. Det är människor som tolkar den, utefter sina begränsade personliga omdömen och åsikter.

Detta är förvisso något som bokstavstrogna fundamentalister av alla de slag gör klokt i att betänka.

——–
Andra bloggare om , , , ,

Objektiv religionsundervisning kontra dold pseudoreligiös propaganda

I debatten som utlösts av Jan Björklunds uppfattning att kristendomen har en särställning i Sverige som motiverar att den dominerar i skolans religionsundervisning är det så vitt jag kunnat märka en synpunkt som aldrig framkommit. Alla verkar vara rörande överens om att nuvarande undervisning med sekulära och objektiva förtecken är befriad från tro. Men detta är en filosofisk bluff, eller åtminstone synvilla. Människan är i själva verket dömd att tro. Hur vi än vrider och vänder på oss och bedyrar att vi verkligen är moderna sekulariserade människor sunt befriade från allt vad tro heter så tror vi likväl en hel del om de frågor som religionen sysslar med. Den som t.ex. inte tror på Gud vet ju inte att Gud inte finns utan blandar ihop sin inte-tro på Gud med vetande. Få har uttryckt människans position när det gäller tro så på pricken som den tyske kunskapssociologen Max Scheler: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”.

Den objektiva och sekulariserade hållning till religionsundervisningen som är den rådande och rekommenderade blir därför också direkt eller indirekt en undervisning om den tro som vi inte får kalla en tro. Det vill säga en undervisning i den moderna människas rätta och upplysta credo om att vi lever i en slumpmässigt uppkommen tillvaro utan högre mening där vi dansar med i det darwinistiska utvecklingsståhejet i några decennier innan ljuset släcks över vår korta och djupast sett meningsbefriade existens. En existens där vi förväntas i huvudsak använda vårt sekulariserade, rationella tänkande för att förverkliga vår små personliga meningsprojekt som ett slags tillfälliga meningskrusningar på den allomfattande meningslöshetens hav.

Själv undrar jag när det skall ingå i läroplanen att även denna pseudoreligion skall bli föremål för objektiv undervisning i stället för att som nu ingå i en oannonserad livsåskådningspropaganda. 

———

DN, DN2,  SvD, SvD2, SvD3,  ABExpressen, Expressen2Expressen3, HD, HD2GP, GP2, Sydsvenskan

Smäll upp en synagoga också!

Börjat läsa ikapp gamla tidningar efter en intensiv arbetsperiod. Läste då i natt en utomordentligt intressant artikel i SvD av biskopen Bengt Wadensjö. Under rubriken Vi bygger ihop kyrka och moské förklarar han att:

Sedan ett par år diskuteras nu om Nacka församling i Svenska kyrkan, S:t Konrads katolska församling i Nacka samt Muslimernas förening i Fisksätra gemensamt ska bygga ett Guds hus. Folket i Nacka håller på att få en kyrka och en moské som goda grannar under samma tak. Mer än så: en församling i Svenska kyrkan samsas med en romersk-katolsk församling och bygger ett gemensamt kyrkorum.

Planerna har nu gått så långt att man tagit fram en modell

som visar en moské och en kyrka sida vid sida, förenade av en gemensam foajé. Kyrkorummet ger utrymme för såväl Svenska kyrkans som den romersk-katolska liturgiska traditionen. Moskén blir ett öppet forum för muslimer och islams vänner. Syftet är att i närmiljön göra en gemensam manifestation av samhörighet oavsett tro, kultur och språk. Byggnaden är en kraftfull motvikt mot dem som ser muslimerna eller de romerska katolikerna som främmande och hotfulla element.

Om detta förträffliga initiativ har jag bara en kommentar. Smäll upp en synagoga också!

——————
Andra bloggare om , , , , , ,

Man blir som det man hatar

Hittade just ovanstående bild på bloggen The political carnival. Den sägs föreställa ”Supreme Leader Shah Khamenei”. Den är onekligen mycket talande. Och framförallt är bilden en utmärkt illustration till principen att man blir som det man hatar.

Utöver detta vill jag bara säga att det är beklämmande att åse hur den iranska prästmaffian fortsätter att slå spikar i sin kista. Hur länge mätt i dagar, veckor eller år som dödsdansen måste pågå är svårt att bedöma. Allt beror förstås på hur djupt rädslan sitter hos folk i gemen.

Dessa präster utger sig för att gå Allahs och Muhammeds ärenden, men sanningen är den att de lever i en upp-och-nedvänd värld. Det är hin håle själv som applåderar deras insatser. Alla välden som bygger på rädsla, maktmissbruk och ofrihet lånar sin kraft från detta håll oavsett retoriska dimridåer.

DN, SvD
——————————————–
Andra bloggare om , , , , ,

Obamas intervju med Al-Arabiya


DN, SvD
———————————-
Andra bloggare om , , , , , ,

Hur mycket mer lidande behövs?

Bitte Hammargren skriver ofta klokt om Mellanöstern i SvD, och hennes artikel om Carl Bildt på besök på Västbanken utgör inget undantag. Även om den egentligen bara handlar om Bildts rundtur med lite sakliga kringfunderingar om möjligheterna att uppnå fred i området så skapas samtidigt, åtminstone hos mig, en intensiv och ur den befintliga situationen sprungen känsla av klyvnad och vånda. I centrum för artikeln har vi den ofta rättframme och stundom klarsynte Bildt som medan han står mitt i Västbankens groteska vardag fyndigt säger att ”pessimism inte ingår i min befattningsbeskrivning”. Och det låter ju bra. Men frågan gäller ju inte om det finns anledning att vara pessimistisk eller optimistisk utan frågan är om det alls finns en hållning till eller förståelse för problematiken som gör en lösning möjlig.

Den historiska och politiska verkligheten är nämligen den att om denna förståelse inte finns så kommer ofreden att fortsätta tills den fredsmöjliggörande inställningen fötts fram ur ytterligare lidande. Så enligt min mening är den centrala frågan: ”hur mycket mer lidande behövs för att de inblandade parterna skall överge de ideologiska fixeringar som omöjliggör en mänskligt rimlig hantering av situationen”.

Ett intressant komplement till artikeln är en intervju i Axess med den informelle Obamarådgivaren och Jimmy Carters förre säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Och senast jag själv försökte koppla ett lite större grepp på problemen var i en nyhetsbrevsartikel med titeln Behövs det mer krig – tankar om hela Mellanösternsituationen med avstamp i eländet i Irak och hoten mot Iran.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Fakta om vad muslimer tycker och tror

Såg just på Al Jazeera en liten del av ett program där Riz Khan intervjuade Dalia Mogahed och John Esposito, författare till den nyutkomna boken Who Speaks For Islam? What a Billon of Muslims Really Thinks. Det intressanta med denna bok är att den redovisar resultaten från 50000 Gallupintervjuer med muslimer från fler än 35 muslimska länder. Och att den på basis av fakta alls inte ger stöd för schablonbilderna om fanatiska muslimer.

Så vitt jag har kunnat utröna genom lite internetsökningar har utgivningen av denna bok gått omärkt förbi i Sverige, med undantag för Dagen som publicerat en liten artikel med rubriken 93 procent av världens muslimer är inte extremister.

En intervju med John Esposito kan läsas här, och här går det att lyssna på ett föredrag om boken som Dalia Mogahed håller.

Uppdatering (5 april): Rix Khans intervju finns nu på internet i två delar (1 2). I fredagens understreckare i SvD med rubriken Saudiarabien fjärran från Gnosjö som är en klokt resonerande artikel kring Larry Diamonds bok The Spirit of Democracy: The Struggle to Build Free Societies Throughout the World förs bland en mycket intressant diskussion om en muslimsk väg till demokrati.
———————————-
Andra bloggare om , ,

Tänkvärd dagsvers

Den lovprisade poeten och redaktören för den förnämliga muslimska kulturtidskriften Minaret Mohamed Omar (Parakletos är titeln på hans senaste diktsamling – läs recension här, eller se länkar till recensioner här) har tydligen en blogg som jag råkade hamna på idag. Där läste jag följande tänkvärda dagsvers

Allting tyder på
Vi har baser i Kuwait
Vi har baser i Qatar
Vi har baser i Kabul
Vi har baser i Bagdad
Vi har baser som ingen känner till
Vi har ockuperat Irak
Vi har ockuperat Palestina
Vi har ockuperat Afghanistan
Vi har köpt Mubarak
Vi har köpt Karimov
Vi har köpt Kaddafi
Vi har dödat miljoner
Vi har fördrivit miljoner
Vi har spärrat in tiotusentals
Vi har mätt dem, vägt dem och registrerat dem

Allting tyder på
att muslimerna håller på att ta över världen.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Bortom fundamentalismen

I en klok liten betraktelse i gårdagens SvD ger sig den annars så försiktige Jan Hjärpe in på ett djärvt historiskt analogitänkande. Han beskriver hur den svenska väckelserörelsen genom att kraftfullt och framgångsrikt ifrågasätta den religiösa legitimeringen av den politiska statsmakten hjälpte till att katalysera en utveckling som krävde en ny legitimering av makten. Och denna nya legitimering blev att makten skulle ha folkets mandat genom demokrati kretsande kring lika rösträtt för alla oberoende av religiös tillhörighet.

Det Hjärpe tycker sig se är att liknande processer pågår inom den islamiska världen. Radikala muslimer anser att deras härskare alls inte har Allahs mandat, att de i själva verket är hycklande avfällingar. Och Hjärpe tror uppenbarligen att dessa fundamentalistiska muslimer med alla deras maktanspråk å sin islamtolknings vägnar kommer att gå bet i sina maktsträvanden. Att de helt enkelt inte kommer att lyckas ta makten utan att de i stället genom en historiens ironi kommer att bidra till att driva fram en process där makten tonar ner sin religiösa legitimering och i stället sakta men säkert söker sig mot den legitimering som verklig demokrati skänker.

Grunden för en sådan tro är förstås att de vanliga medborgarna i de islamiska länderna faktiskt inte är särskilt intresserade av att leva i teokratiska diktaturer som försöker återskapa en fantiserad guldålder i en mytisk urtid utan att de i lika hög grad som sina bröder och systrar av andra religioner vill ha och föredrar demokrati (flera undersökningar bekräftar detta).

I detta perspektiv kan man förstås tycka att USA:s politik efter 11 september är grovt kontraproduktiv. Att den stärker den fundamentalism som den säger sig vilja bekämpa. Och så är med all sannolikhet fallet. Men den djupaste orsaken till denna olyckliga utveckling är förmodligen att den politiserade kristna fundamentalismen i USA liksom den politiserade judendomen i Israel dras till det historiska sekulariserande reningsbad som den islamiska världen genomgår.

Och på andra sidan detta reningsbad hägrar enligt min mening inte en värld styrd av en elitstyrd och maktmanipulerande demokrati ideologiskt grundad i den moderna materialistiska fundamentalism som går i spetsen för sekulariseringen utan en demokratiserad demokrati grundad i en människosyn och samhällsfilosofi färgad av en andlig syn på människan emanerande ur de befintliga religionernas ekumeniska kärnpunkt.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,