BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

integritet

The Master – en recension

OBS: Viss spoilervarning!

Såg The Master (regi Paul Thomas Anderson) i natt. Det är en synnerligen mångdimensionell film. På ytan skildrar den en sekt (The Cause) där ledaren (dvs. mästaren) påstås låna drag av scientologins Ron L Hubbard. Jag vet inget om scientologin utöver att den enligt gängse tyckande räknas som ett bra exempel på en kult som bygger på otrovärdiga läror och där tillskyndarna hålls i ett järngrepp.

Filmen utvecklas emellertid inte till en särskilt svidande och politiskt korrekt kritik av ledarkult och sektmentalitet. Själva sekten verkar mest som ett resande teatersällskap. Visst finns det en scen där mästaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) ilsket visar att han inte accepterar kritik, men på något egendomligt sätt skapas ändå en känsla av att The Cause mest fungerar som en inte alltför dysfunktionell storfamilj.

Filmens kärnpunkt är i stället den säregna relationen mellan mästaren och den traumatiserade och söndersupne veteranen från andra världskriget Freddie Quell (verkligt briljant spelad av Joaquin Phoenix). Det finns en slags egendomlig och till en början oförklarad jämlikhet mellan dessa båda. Mästaren tar emot Freddie Quell som vore han en gammal kompis. Och de dricker tillsammans den förfärliga blandning som Freddie har i sin plunta.

Sedan försöker mästaren tillämpa sin terapeutiska metod. Han gör det intensivt. Och lyckas delvis eftersom Freddie åtminstone för ett tag verkar vara en trofast medlem i sekten beredd att ge sig in i handgemäng till försvar för mästaren. Men Freddies traumatisering är djup och svår och den rätta sektfriden infinner sig aldrig. Samtidigt är det svårt att tro att detta skiljer honom radikalt från de andra sektmedlemmarna eller ens mästaren själv. Det som skiljer verkar i stället vara graden av styrka i önskan att känna tillhörighet.

Till sist satsar Freddie på friheten. Men återkommer efter att mästaren hört av sig till honom, vad det verkar i drömmen. Och återföreningen blir laddad och inte alldeles lättolkad. Den centrala utsagan är när mästaren säger: ”Fria vindar och ingen tyranni för dig, Freddie. Sjöman på haven. Du betalar ingen hyra. Fri att gå dit du vill. Gå då. Gå till en breddgrad utan land. Och lycka till. Om du lyckas leva utan att tjäna en mästare, vilken mästare som helst. Låt oss då andra få veta. För då vore du den förste i världshistorien.”

Freddie reagerar inte på detta utan frågar i stället om att mästaren i hans dröm hade sagt att han återkallat minnena från när de båda hade träffats i ett tidigare liv. Och Freddie får ett utförligt svar som avslutas med kommentaren: ”Går du härifrån vill jag aldrig mera se dig. Eller så kan du stanna.” Freddie svarar: ”Kanske i nästa liv.” Och mästaren bistra svar blir: ”Möts vi igen i nästa liv, så kommer du att vara min svurna fiende. Och jag kommer inte att visa dig nåd.” Och så brister han ut i sång om att han vill ha Freddie ”on a slowboat to China, all by myself alone.”

Oavsett mästarens hot och känslostarka utspel går Freddie sin egen väg. Och frågan som stannar kvar är förstås om denna vinddrivna existens skall bli den förste i världshistorien som lyckas leva utan en mästare. Och indirekt så ställs denna fråga till en själv. Kan jag leva mitt liv utan mästare. Och naturligtvis tycker de flesta att de har anledning att svara ja på den frågan. Och det är här jag tror filmens subtila udd finns.

Det är politiskt korrekt att beskärma sig över sekter och kulter och skratta överlägset åt olika irrationella trossystem. Men vem är utan tro? Inte ens den absolut trolöse är utan tro. Den absolut trolöse har trolösheten som mästare, även om medvetenheten om detta är skral. Så tron och anti-tron skiljer sig djupast sett inte åt. De vördar bara olika mästare. Så frågan återstår att besvara. Hur vinner människan sin sanna frihet?
—–
Andra bloggare om , , , , ,

Percy Barneviks rättframma ledarskapsråd

I mitt idag publicerade nyhetsbrev ingår en betraktelse över Percy Barneviks senaste bok, Ledarskap – 200 råd. Den duger också gott som ett blogginlägg. Och jag kompletterar dessutom med en utmärkt (och min betraktelse kompletterande) intervju med Barnevik som Malou von Sivers gör.
Först utdraget från nyhetsbrevet:

Numera läser jag sällan ledarskapsböcker. Jag känner helt enkelt inte det rätta intresset. Men så fick jag för mig att jag skulle läsa Percy Barneviks senaste bok, Ledarskap – 200 råd. Orsaken var förmodligen att jag såg en snutt av Skavlans intervju och gillade vad jag såg. Jag har i och för sig aldrig intresserat mig särskilt för Percy Barnevik. Därför har jag t.ex. inte läst hans memoarer. Men jag har alltid haft en känsla av att han är en riktig ”näringslivshanne”. Inte i första hand en välklädd och diplomatisk maktmyglare med hårda nypor som används i det fördolda utan en rätt öppet rastlös och burdus man som vill ha snabba resultat.

Och när jag nu läst boken måste jag säga att jag känner mig upplivad. Inte så att jag skriver under på allt Barnevik säger. Hans övergripande trohet mot vårt ekonomiska system ger jag t.ex. inte särskilt mycket för. Men trots detta finns det mycket som är klokt i boken. Och Barnevik överraskar mig också positivt med sin psykologiska insiktsfullhet. Men det som gör att jag känner mig upplivad är tonfallet och energin kring boken.

Jag känner mig som att jag suttit i bastun med karln och att han då oförblommerat och rättframt berättat om sina erfarenheter och slutsatser. Inget garderat skitsnack. Raka och ärliga puckar oss gubbar emellan.

Jag har alltid gillat den där sortens personer. De är nästan alltid hederliga och justa. Men skall man inte bli överkörd så måste man själv vara stark och ha orubblig integritet. Jag tycker väl att jag klarade mig alldeles OK där i bastun och rekommenderar därför gärna läsning av boken för dess många enkla, kloka och rättframma råd. Och är du gjord av ett virke som är åtminstone en smula besläktat med Barneviks så kommer du också att känna dig smittad av den förenklande maktenergi som strålar ut från boken.

Sedan är det en annan sak vad man skall använda den maktenergin till. Som jag ser det finns det mycket vettigt som är ogjort i dessa kris- och brytningstider. Så det är väl egentligen bara att sätta igång.

Och så intervjun:

Percy%20Barnevik%20vill%20hj%C3%A4lpa%20framtidens%20ledare

Uppdatering 2013-06-01: För er som inte kan få nog av Percy Barneviks råd i ledarskapsfrågor finns en längre SVT-intervju till beskådande här.
—–
Andra bloggare om ,

Loreen – en vis dotter av det framtida Sverige

Hade tänkt skriva ett blogginlägg om Loreens spektakulära seger i Eurovision Song Contest. Men jag blev så inspirerad att jag skrev för långt för bloggformatet. Det fick bli ett nyhetsbrev i stället där huvudartikeln har rubriken Loreen – en vis dotter av det framtida Sverige. Och så får det bli ett blogginlägg som nämner detta istället.

AB, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Exp1, Exp2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, HD1, HD2, HD3

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Maktkrypande anpasslighet och integritet

Lena Andersson skriver ofta klokt och insiktsfullt. Hennes kolumn i dagens DN utgör inget undantag. Den har rubriken Demokratin som mentalitet och redan den första meningen gör att läsaren hajar till: ”Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet idag”.

Det som fått Lena Andersson att formulera sig så här är tydligen hennes studier av Svante Nordins bok Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900. När hon med Nordins hjälp kom att grubbla över de tyska filosofernas anpasslighet under Hitlers välde så nöjde hon sig inte som normalskribenten med att i efterklokhetens och den nutida politiska korrekthetens namn ondgöra sig över dessa ryggradslösa antisemitiska medlöpare utan hon ställde sig frågan: ”om inte diktaturen är en mentalitet lika mycket som en samhällsordning, precis som demokratin är det”. Och så kommer hon till följande slutsats:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

 Och hon förtydligar vad denna anpasslighet innebär genom att konstatera att

Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.

Detta låter sig ju sägas, men Lena Andersson vore inte Lena Andersson om hon inte följde upp denna tanke med exempel som visar att dessa diktaturens bortstötningsmekanismer är utomordentligt välutvecklade även i ett styrelseskick som vårt.  Hon menar helt enkelt att samma bortstötningsmekanismer finns i både demokratier och diktaturer. Att det när det gäller detta strängt taget bara är en skillnad i grad mellan diktatur och demokrati. Och så beskriver hon tankemaktens roll i en demokrati så här (och hon inkluderar klädsamt nog sig själv):

Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.

Men det är inte bara så att tankemakten i det som kallas demokratier tränar på att tillämpa bortstötning av det politiskt inkorrekta utan Lena Andersson menar också att man samtidigt underhåller en stor naivitet när det gäller sin förmåga att vara på vakt mot diktatur. Hon konstaterar därför:

Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.

Det Lena Andersson säger är alltså att när vi i demokratins och dess höga värdens namn fördömer och stöter bort det som är misshagligt så är denna mentalitet inte någon garanti för demokrati. Den är i själva verket en grogrund för diktatur.

Då kan man förstås ställa sig frågan om hon verkligen menar att man inte skall hålla rent mot misshagliga uppfattningar. Men det är inte hennes uppfattning. Hennes poäng är i stället att det misshagliga skall bemötas med argument och inte med det hon kallar ”de invigdas koder och underförståddheter”. Hon talar om den mentala diktaturen och diktatur som det högsta stadiet av konformism. Och ”i konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar”.

Detta gör att hennes kritik mot den rådande bortstötningsmentaliteten blir farlig för henne själv som person i medieeliten. Och hon visar att hon är medveten om detta. Så därför skriver hon:

I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian. Så jag säger det: jag är kosmopolit. Och anpassling.

Men samtidigt är hon sitt ärliga jag troget och konstaterar att denna brasklapp inte är ”ett dugg bättre än att i ett annat system skynda sig att försäkra åsiktsgemenskapen som sköter bortstötningen om att man är en god nationalist eller antisemit”.

Och så avslutar hon sin artikel så här: ”Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.”

Det Lena Andersson lite förstucket menar är alltså att det är si och så med den demokratiska mentaliteten i vår demokrati. Att vi skall se upp med våra oreflekterade och oargumenterade bortstötningsmekanismer för de passar egentligen bäst i en diktatur. Och det är denna typ av mental diktatur i en demokrati av vår typ som gör oss oförmögna att se och förstå vad som kan utvecklas till verklig diktatur.

Det finns mycket att säga om denna klokt tänkta artikel. Men jag nöjer mig med att konstatera att den från mitt perspektiv i huvudsak handlar om integritet och vad integritet innebär. Visst låter det bra om man som person har integritet. Men vad betyder det? Begreppet är förstås mycket svårdefinierat, men som jag ser det betyder det åtminstone en förmåga att säga nej på basis av en allmängiltig princip.

Men alla vet hur impopulärt ett nej är. Vi har alla upplevt att det ett nej utlöser från maktens sida är den outtalade eller direkta och hotfulla frågan ”du är väl inte illojal”. Och vi vet också alla att illojalitet har ett pris. Om det som får oss att säga nej inte har så vittgående implikationer så blir i och för sig konsekvensen i vårt någorlunda städade land kanske bara att man blir betraktad som ”socialt inkompetent” eller som en person med samarbetssvårigheter, dvs. olämplig för löneförhöjning och befordran. Man skickas i varje fall inte direkt till Gulag eller ett koncentrationsläger.

Men är ens samvetsdriva påstridighet och integritet så pass stark att man intar rollen av s.k. visselblåsare är det lätt hänt att man blir utsparkad. Och efter en tid av medialt gunstlingsskap så kommer man kanske att upptäcka att man blivit omöjlig på arbetsmarknaden eftersom ingen söker efter andra anställda än de som är omvittnat lojala.

Så visst är det enklast att säga ja inför makten i alla dess skepnader.

Och det kan förstås vara alldeles OK om man samtidigt är klar över vad det är man egentligen gör när man säger ja till makten. Som jag ser det överlämnar man genom detta ja sin personliga och moraliska integritet i pant till det system som man genom sitt ja uttryckt en vilja att tjäna. Och den centrala frågan är om man har en förmåga att lösa ut sin pant genom ett klart och entydigt nej om detta skulle behövas, dvs. om det system man tjänar har börjat agera på ett sätt som står i strid med ens egen samvetsbaserade moral.

Så samvetsfrågan för var och en av oss är om vi har några moraliska principer som inte är till salu. Som vi inte är beredda att sälja inför olika typer av uttalade eller outtalade hot. Eller om vi i själva verket fungerar som Groucho Marx när han konstaterade att ”visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra”.

Så där står vi Lena Andersson och jag. Hon funderar i denna sin DN-artikel över den opportunistiska anpasslighetens roll i både demokratier och diktaturer och jag försöker genom denna min lilla kompletterande reflektion om integritetens betydelse påminna om att vi alla bör göra vårt bästa för att hitta fram till den personliga identitetens hjärtpunkt där vi vägledda av vårt samvete kan både stå upp för oss själva och relatera till andra med ärlighet och respekt. Att vi helt enkelt jobbar med att göra oss själva till demokrater till gagnet och inte bara till namnet.

—–
Lena Andersson berörde en aspekt av anpassligheten inför makten i en tidigare DN-artikel som jag kommenterat i mitt inlägg Lena Anderssons skarpa blick för auktoritära fasoner.
—–
Andra bloggare om , , , , ,

Betala mer och få sämre resultat

SvD:s utmärkte ekonomi reporter Andreas Cervenka fick mig på spåret. I sin artikel Bonuskramarna på börsen missar målet diskuterar han skamlöst höga bonusar och löner för näringslivseliten och det ryggmärgsmässiga försvaret för dem. Cervenkas kommentarer dryper av ironi:

Häromveckan var det dags igen efter SvD Näringslivs avslöjande om de 74,5 miljoner kronor som Electrolux nye vd Keith McLoughlin kan få under sitt första år.

Electrolux ordförande Marcus Wallenberg förklarade myndigt att det är vad det kostar och man kunde nästan se framför sig hur vice ordförande Peggy Bruzelius himlade med ögonen när hon föreläste kring det självklara i att en sån kille inte kunde flytta till trista mörka Sverige och jobba för företrädaren Hans Stråbergs slavliknande lön på nära 20 millar om året.

Så fortsätter det år efter år. Nya rekordlöner följs av hård kritik som bemöts med ännu fler rekordlöner. Vd-ersättningarna ökar snabbast av alla i samhället, bonusprogrammen blir större och fiffigare.

Man får ofta intrycket av att bolagen befinner sig i en slags ständig gisslansituation. Höjs inte de svenska vd-lönerna så kommer köerna av emigrerande direktörer att ringla vid gränserna hette det på 90-talet.

Betalar vi inte bonusar, även när vi gjort bort oss, kommer våra stjärnor att sluta, snyftade bankerna efter finanskrisen. Alltid med samma motivering. Utan bonus inga resultat. Utan monetär näring dör våra sköra plantor.

Men det verkligt intressanta är inte dessa giftigheter som naturligtvis kan avvisas som ovanligt vänsterinriktade åsikter för att komma från en SvD-skribent. Utan att Cervenka backar upp sina bedömningar med solida rön från motivationsforskningen. Han har läst Daniel Pinks bok Drive (som nyligen kom på svenska och då har titeln Drivkraft: den överraskande sanningen om vad som motiverar oss) och funnit att den visar att pengar inte är särskilt bra om man vill motivera människor att göra sitt bästa. För mig som brukar säga att ”utöver ett rimligt tillfredsställande av mänskliga basbehov fungerar pengar mer och mer som knark, dvs. att det behövs störrre och större doser för att en ögonblicks tillfredsställelse skall infinna sig” är detta ljuv bekräftande musik så jag gjorde lite ytterligare efterforskningar om Daniel Pinks ståndpunkter och fann då bl.a. följande lysande TED-video.

Månglare i tvivel

Läste just en recension i den utmärkta tidskriften Axess om Naomi Oreskes och Erik Conways bok Merchants of Doubt, med undertiteln How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming. Att döma av recensionen är detta en mycket intressant bok om systematiska insatser för att sprida tvivel om vetenskapliga rön. För alla som vill ha lite djupare inblick i boken rekommenderar jag två inlägg på bloggen Uppsalainitiativet: Merchants of doubt del 1 – från tobaksrökning till global uppvärmning och Merchants of doubt del 2 – argument, metoder och motiv.

När man tänker lite närmare över den här sortens verksamhet så är det lätt att börja fundera över de inblandade individernas motiv. Är det bara ren principlöshet – ungefär enligt Groucho Marx klassiska hållning: Visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra – i kombination med sugenhet på pengar? Eller är det något annat som driver dessa personer? Recensenten i Axess, Olle Häggström, har uppenbarligen också funderat över tvivelmånglarnas motiv. Han säger:

Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet. Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta.

Men efter att ha läst Oreskes och Conways bok fick Häggström klart för sig att det inte bara handlade om personer med tillräckligt låg integritet för att vara till salu. Utan att det i själva verket finns djupt rotade ideologiska motiv.

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på ett sluttande plan mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Det går till och med så långt att den kanske främste av tvivelmånglarna – Fred Singer – anser att:

regleringar tillkommer inte som svar på miljöhot, utan det är miljöhoten som fabriceras för att möjliggöra regleringar

Så resonerar förstås en inbiten fanatiker och konspirationsteoretiker. Sådana har sällan rätt. Men å andra sidan sett tvingar de ju dem som anser sig stå för sanningen att skärpa sina argument och sin uthållighet. 

Uppdatering 2010-11-11. Boken Merchants of Doubt behandlas också i en utmärkt understreckare i SvD med rubriken Att så tvivel effektivt vapen mot vetenskapen.

———
Andra bloggare om , , , , , ,

Milgrams lydnadsexperiment, eller vem vågar säga nej?

Under den braskande rubriken Tortyr i fransk tv-sändning skriver DN om något slags underhållningsprogram som sägs ”ta underhållningen till en helt ny nivå”. Uppläggningen verkar vara en parodi på Stanley Milgrams kända lydnadsexperiment.

Bortsett från det för mig som gammal DN-läsare närmast pinsamma i artikelns uppenbara kvällstidningshållning är Milgrams lydnadsexperiment väl värda att begrunda. De gjordes under 60-talet och en knapphändig beskrivning finns här (en utförligare artikel fast på engelska kan läsas här).

Häromåret upprepade Jerry Burger experimentet. Studien kommenterades bl.a. i DN (Ondskan ligger farligt nära) och i New York Times. (Four Decades After Milgram, We’re Still Willing to Inflict Pain).

För egen del brukar jag beröra dessa lydnadsexperiment i mina föreläsningar som bakgrund till diskussioner om integritet. Jag hoppas alltid att åtminstone några av mina åhörare skall på verkligt allvar fråga sig om de har några principer som inte är till salu. Om samvetets röst kan göra sig hörd i det inre.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Partisamvetet kontra samvetet

Den pågående debatten om FRA:s integritetskränkande avlyssningsbefogenheter är en intressant studie i teorin om det socialt konstruerade samvetet kontra det verkliga samvetet. Partipiskan viner och lydnadsreflexer utlöses och rättfärdigas av skammen inför lusten att bryta mot avgivna löften om partilojalitet. Och naturligtvis av rädslan för det hotande straffet. Det socialt konstruerade samvetet, partisamvetet, kräver att medborgarnas integritet säljs för en fantasi om hur hot måste avvärjas i en modern tid.

Visst kan det tyckas vara ett argumentationstekniskt skamgrepp att påminna om nazistiska och kommunistiska partisamveten och vad de rymde av rädslo- och skamstyrda lojaliteter. Men verkligheten är den att vi människor i allmänhet är flockdjur som är benägna att sälja vår integritet till den verkliga makten genom att säga ja till det makten bjuder, oavsett hur vidrigt det är.

Kraft till en revolt mot denna benägenhet har endast de personer i vilka det verkliga samvetets röst inte är tystad eller överlagrad och förvrängd av det socialt konstruerade samvetets påbud.

Så den fråga som jag med viss bävan ser fram emot att få besvarad i FRA-omröstningen är om det finns några riksdagsledamöter med väckt samvete, eller om hela bunten är lydiga personer som med mjuka ryggar och smorda käftar viker sig för grupptryck.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Hur skall man kunna vara riktigt säker?

När jag läser om det eländiga förslaget som gör det möjligt för FRA (Försvarets radioanstalt) att i jakten på vem helst man råkar misstänka för det ena eller andra grundligt sniffa igenom även kabelbefordrad digital information (t.ex. mejl, telefonsamtal och sms) tänker jag på den briljante satir- och skämttecknaren Hans Lindström, som när det gick som hetast till i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna, publicerade en teckning med två muslimska gentlemän där den ene levererade följande sex repliker.

- Fifan allså, dom ska inte tro dom kan teckna precis vaffan som helst! Det är kränkande allså!
- Sen skriver dom ju en massa skit också!
- Å det ska dom inte tro att dom kan – fifan det är verkligen kränkande!
- Sen pratar dom ju också – dom tror dom kan säga precis vad som helst allså! Hur kränkande är inte det allså!
- För att inte tala om vad dom kan tänka allså!
- Fifan allså, dom ska inte tro dom kan tänka precis vaffan som helst! Det är kränkande allså!

Man behöver bara byta ut dels de både muslimska gentlemännen mot svenska riksdagsmän och dels ordet ”kränkande” mot ”hotande” så beskriver de här replikerna det sluttande plan som väntar om vi fortsätter att låta rädslan och misstänksamheten underminera våra fri- och rättigheter.

Jag hoppas förstås på civilkurage bland tillräckligt många riksdagsledamöter när partipiskan viner.

DN, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Trångsunds kommun

Så har det äntligen hänt. Enligt en artikel i SvD har Huddinge kommunfullmäktige beslutat om en folkomröstning om kommundelning. Och dessutom en klok folkomröstning, dvs. om minst 60 % av rösterna i den berörda kommundelen är för en delning så kommer ledningen för Huddinge kommun att inlägga en ansökan till regeringen om kommundelning. Det i opposition varande socialdemokratiska kommunalrådet i Huddinge Anne-Marie Högberg tar till brösttoner och kallar denna uppläggning för skendemokrati. Och andra talar om att kommundelningen blir för dyr, dvs. att den inte är värd sitt pris.

Själv har jag bott i Trångsund i över trettio år, och jag kan utan tvekan säga att Trångsund är hemma. Här trivs jag. Dessutom är det en plats med identitet, integritet och egen utvecklingskraft. Det är säkert Huddinge också, men varför skall Huddinge styra Trångsund? För mig är det lika långsökt som om unionen mellan Norge och Sverige fortfarande skulle gälla. Och låt mig påminna om att norrmännen var de enda med rösträtt i folkomröstningen om unionsupplösningen. Men det kanske var ett exempel på skendemokrati!?

En kommundel med c:a 22000 invånare har säkert också skattekraft att sköta en egen kommun. En kommun som jag tror kan visa sig bli en mycket attraktiv och livskraftig kranskommun till vår huvudstad. Och för övrigt anser jag att kommunnamnet bör vara Trångsunds kommun (och inget annat).
———————————
Andra bloggare om , , ,