BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Hillary Clinton

Helhjärtade Hillary!?

Hillary Clinton höll ett ypperligt tal på demokraternas konvent. Det talas fortfarande mycket om att det finns starka motsättningar mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Hur stor substansen är i detta medieprat är svårt att avgöra. En del av det är med all sannolikhet ett sätt för media att stödja McCain. Under alla förhållanden var det till fördel för Hillary C att hålla ett tal som helhjärtat stöder Obama. Skulle det nu vara så att hon i realiteten hyser starka drömmar om att McCain skall vinna, så att hon själv skall kunna göra ett nytt försök 2012, så har hon inte råd att framstå som en så dålig förlorare att hon med rätta kan utpekas som den som vann valet åt McCain.

Här kan du se talet i dess helhet:

DN, SvD, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

All heder till Hillary Clinton

Så har det skett. Hillary Clinton har utan tvetydigheter erkänt sig besegrad och uttalat sitt stöd för Barack Obama. Och hon gjorde det på ett sätt som hedrar henne. Det var ett mycket skickligt tal som här kan avnjutas i sin helhet.

Min omedelbara känsla när jag hade sett detta tal i direktsänding var att Hillary Clinton nu möjligen och till sist har lyckats göra det som är den svåraste av prövningar för varje maktmänniska, dvs. inse vem man skall böja sitt huvud för i respekt och därefter hjälpa. Detta är ytterst motbjudande för varje sann maktnatur, men verkligheten är den att det är först när man slutar att konkurrera med och försöka dominera den som man skall följa och hjälpa som man får tillgång till sin fulla och sanna kraft. Nu hoppas jag bara att Barack Obama visar sin politiska intuition och ger henne en uppgift som kommer att vara viktigare än vicepresidentposten.

DN 1 2, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , ,

Smolk i glädjebägaren

Så är det då ett faktum. Barack Obama har vunnit primärvalskampanjen. Han höll som vanligt ett storartat tal.

Hillary Clinton betedde sig samtidigt stilenligt. Hon erkände sig inte besegrad och nämnde heller inte med ett ord att Barack Obama nu har det delegatantal som krävs för seger. Och om sitt fortsatta agerande sa hon i stort sett bara att hon ”inte skulle fatta några beslut i kväll” samtidigt som manade folk att gå till hennes hemsida för att lämna synpunkter.

Hennes tal formligen ångade av en känsla av att hon vill fortsätta kampen mot Obama som om hon – för att tala idrottsspråk – just hade deltagit i en match som slutat oavgjort och att det nu stundade ”sudden death” (för att nu också osubtilt anspela på ting som hon tidigare har sagt i sin kampanj).

Jag såg på CNN under natten och kunde konstatera att de flesta kommentatorerna fann hennes hållning djupt bekymmersam för Obama och det demokratiska partiet. Den alltid kloke David Gergen såg med stor klarhet att talet inte bara håller liv i splittringen i partiet utan också förstärker den. Samtidigt som det förstås går att se hållningen som ett försök att från en styrkeposition förhandla sig till stort inflytande både på Obamas kommande kampanj och på inriktningen på hans regerande om han nu skulle lyckas besegra John McCain. Ja kanske också som ett försök att ”brotta” sig till vicepresidentskapet. En långt mera opolitisk och rasande kommentar fällde emellertid Jeffrey Toobin som såg Hillary Clintons vägran att erkänna sig besegrad som ett uttryck för ”deranged narcissism”.

Jag har själv i mina olika blogganalyser av Hillary Clintons agerande varit i närheten av olika psykiatriska begrepp och diagnoser. Men det är viktigt att ha klart för sig att de psykologiska egenskaper som en framstående politiker kan uppvisa inte är det centrala i sammanhanget. Om man har en i maktfrågor naiv hållning så kan man ju tro att i det aktuella fallet så skulle allt vara mycket enklare bara Hillary Clinton inte led av vissa psykiatriskt diagnostiserbara defekter som person, om hon nu gör det. Men djupast sett handlar politik om något helt annat och mera kollektivt. I kampen om den amerikanska presidentmakten så fokuseras i presidentkandidaterna olika typer av hållningar till och förståelse av politiska frågor som finns företrädda i USA. Och bakom dessa hållningar finns också olika etablerade makteliter som har intresse av att deras uppenbara och i synnerhet deras dolda makt bevaras och helst stärks.

Därför är Hillary Clintons agerande enligt min mening inte i första hand ett resultat av hennes psykologiska läggning. Den spelar förstås in på marginalen i den meningen att den kvalificerar henne för att vara frontfigur för en hållning som upprätthålls och är definierande för en viss maktelit. Och att det samtidigt är hennes ”uppgift” att med hjälp av tilltalande politiska förslag sälja in denna hållning till en bred allmänhet. Allt till fromma för att den bestående maktordningen skall kunna bevaras rimligt intakt.

Jag kan inte i ett tämligen kort blogginlägg fördjupa mig närmare i vad jag anser står på spel i den pågående kampen om presidentmakten i USA. Men jag har uppfattningen att trots att de representerar olika partier och därför i retoriken beskriver varandra som politiska motståndare så samverkar Hillary Clinton och John McCain i realiteten för att bevara den maktordning som Barack Obama i grunden hotar.

Det som är den stora frågan för mig är om Barack Obama har kommit i rätt tid, i den meningen att han kommer att lyckas vinna den pågående maktkampen, eller om han har kommit lite för tidigt och att det amerikanska folket därför måste göra fler bittra erfarenheter innan det kräver en nyorientering med samma subjektiva kraft som en gång medborgarna i Sovjetunionen gjorde. Obama anspelar ju ofta på Abraham Lincoln, och frågan är alltså om Obama framträtt med samma historiska timing som Lincoln gjorde när han förde både slaveriet och inbördeskriget till ett slut. Eller om Obama har kommit lite för tidigt i den meningen att tillräckligt många amerikaner ännu inte förstår vad som är deras tids motsvarigheter till inbördeskriget och slaveriet. Och har han kommit för tidigt så kommer han antingen att fösas åt sidan av ”ödeskrafter” av ett eller annat slag eller klavbindas av sina motståndare så att hans förnyelsekraft tyglas.

Jag hoppas förstås fortfarande att Barack Obama burits av en säker känsla av timing när han beskriver nuet och sitt beslut att försöka vinna presidentskapet med Martin Luther Kings ord ”the fierce urgency of now”. Och att han därför är rätt man i rätt ögonblick, att han trätt fram varken för tidigt eller för sent utan att, som han säger i sina tal, ”this is the moment”.

DN 1 2 3 4 5, SvD 1 2 3, AB 1 2 3 4, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Reaktioner på Hillary Clintons senaste blamage

Reaktionerna på Hillary Clintons senaste argument för att inte ge upp sina ambitioner att bli president har varierat från överslätning till uppfriskande klarspråk som i Huffington Post och i följande inlägg från Keith Olbermann

DN,
———————————-
Andra bloggare om , ,

Hillary Clinton blamerar sig grovt

Så har då Hillary Clinton gett en ny inblick i intensiteten i sin lust att bli president. I en intervju försökte hon motivera att det historiskt sett inte är något märkvärdigt att primärval inte avgörs förrän en bra bit in i juni, och hon nämnde då sin makes primärvalsseger i Californien 1992 och mordet på Robert Kennedy 1968. Därmed påminnande alla presumtiva politikermördare om att även detta primärval skulle kunna avgöras med ett mord. En tanke som uppenbarligen är ”ute och går” att döma av bla. ett dåligt skämt levererat av Mike Huckabee som när han hörde ett brak när han höll tal på National Rifle Association sa att det var Barack Obama som kastade sig till marken efter att någon hade siktat på honom med ett skjutvapen, och ett omslag på en tidning där Barack Obama är i siktskåran. Och nu har alltså Hillary indirekt avslöjat att hon kämpar vidare inte bara för att om möjligt vinna utan också för att hon gärna vill vara Amerikas räddande ängel ifall Barack Obama skulle falla ifrån. Tala om en för henne själv föga smickrande freudiansk felsägning.

Hennes förklaring till denna utsaga var att p.g.a. att Edward Kennedy fått diagnosen hjärntumör så hade hon tänkt mycket på honom och Kennedyfamiljen den senaste tiden. Jo ja tackar jag. Som jag skrev redan i mitt blogginlägg 7 maj så ligger Hillary Clinton nu så illa till i primärvalskampen att det ”i stort sett tarvas lönnmord”. En insikt som hon tydligen själv börjat göra.

Men vilken slutsats har hon dragit?

Här gör hon sitt uttalande

Och här kommer hennes ursäkt


———————————
Andra bloggare om , ,

Hillary Clinton antyder att hon vill föra kampen till konventet

Så har då Hillary Clinton t.o.m. i klarspråk antytt att hon kan komma att föra striden mot Barack Obama till demokraternas konvent i august. I varje fall enligt denna AP-artikel. Ett argument är att anspela på Floridabornas erfarenheter i valet mellan Al Gore och George Bush och att rösterna därför verkligen måste räknas denna gång. Detta sliriga argumenterande överraskar i varje fall inte mig. (Se t.ex. mina blogginlägg 1 & 2)

Kanske det börjar bli dags för Gore att ta bladet från munnen.

SvD 1 2, AB
———————————
Andra bloggare om , ,

John Edwards kloka val

Äntligen har John Edwards tagit bladet från munnen och gett sitt stöd till Barack Obama vid ett ännu pågående stort möte i Grand Rapids, Michigan. En utomordentligt bra nyhet. Och jag uppskattar särskilt betoningen som fattigdomsbekämpningen fick i både Edwards och Obamas tal för det är en stark antydan om att USA:s tid som främsta fanbärare för ett ur globalt perspektiv vedervärdigt dåligt fungerande ekonomiskt system går mot sitt snara slut, och att detta storslagna land kan börja ta sitt ansvar för att bidra till skapandet av ett verkligt långsiktigt hållbart globalt ekonomiskt system.

———————————-
Andra bloggare om , , ,

Hillary Clinton, drakblod och tvärtomspråk

Det blev en storseger i natt för Hillary Clinton. Jag lyssnade också på hennes segertal. Det var ett skickligt retoriskt aktstycke som inte var särskilt lätt att tolka. Å ena sidan lovordade hon Barack Obama och lovade att arbeta hårt för den som slutligen blir Demokraternas presidentkandidat. Men å andra sidan drev hon linjen att resultaten i Florida och Michigan skall inkluderas trots att dessa båda stater bröt mot reglerna för när primärvalen skulle hållas. Clinton vill alltså att spelreglerna skall ändras när det visar sig att hon har svårt att vinna med de spelregler som gällde när spelet började.

Vad väger då tyngst? Är det hennes, som man på CNN uttryckte det, ”conciliatory”, dvs. förbindliga, tonfall eller är det hennes önskan att ändra spelreglerna för den tävling som hon håller på att förlora. Förebådar hennes på ytan vänliga tonfall att hon är på väg att acceptera att hon inte kommer att bli demokraternas presidentkandidat eller visar den beslutsamt och försåtligt uttryckta önskan om en regeländring att hon är beredd att slåss ända fram till partikonventet?

Detta är förstås en öppen fråga. För att få visst perspektiv på de motsägelsefulla budskapen i hennes tal vill jag kort beröra det kommunikationsparadigm som kännetecknar fullfjädrade maktpsykopater. Ett av deras främsta kännetecken är det jag brukar kalla tvärtomspråket. Ett sätt att försöka tydliggöra innebörden och funktionen av detta med tvärtomspråket är min bild om ”program ett” och ”program två”. Program ett står då för det man säger och program två för det man utstrålar och egentligen menar. Maktpsykopater behärskar konsten till fulländing att säga en sak och mena en annan. Och oftast menar de motsatsen till vad de säger, därav begreppet tvärtomspråket. Så är det t.ex. vanligt att auktoritära och manipulerande chefer talar vackert om delaktighet, samtidigt som de i sin utstrålning och sin allmänna hållning visar att de vill ha medhåll och underkastelse. Och att de är beredda att straffa alla som inte fattar att detta är det verkliga spelet och att pratet om delaktighet bara är en verbal fasad.

Men det är mera försåtligt än vad detta exempel ger vid handen. Maktpsykopatens verkliga skicklighet ligger i att använda detta s.k. tvärtomspråk för att förvilla sin motståndare och motståndarens stödtrupper så att de inte är vaksamma när maktpsykopaten gör sina hänsynslösa och lågtyngdpunktade attacker för att få sin vilja igenom. Förfarna maktpsykopater närmast bedövar sina motståndare med falska vänligheter och andra dimridåer. I realiteten inympar denna typ av dimridåer rädsla i motståndaren så att den emotionella vaksamheten mot de reella intentionerna försvagas. Det som verkar hända inför falska vänligheter levererade av maktpsykopater är att mottagarna halvt om halvt förlamas i sin förmåga att reagera utifrån en sund självbevarelsedrift. Handfallna inför maktpsykopatens fräckhet finner de sig plötsligt ha förlorat en maktkamp. Och den efterlämnade känslan är snopenhet och en besynnerlig blandning av vänliga känslor (som spegling av att de har blivit bemötta med vad de trott vara vänlighet) och förakt mot den sluge maktpsykopaten.

Få har beskrivit maktpsykopatens natur så väl som Richard Wagner i operan Siegfrid. I en central scen i denna opera sjunger Mime en på ytan, dvs. på program ett, lovprisande sång till Siegfrieds ära. Men Siegfried som har kommit så långt på hjältens arketypiska utvecklingsväg att han har mött och besegrat draken och t.o.m. druckit av dess blod kan i klartext höra budskapet på program två. Den som liksom Siegfried symboliskt sett ”druckit drakblod” hör de reella intentionerna och hållningarna bakom ett på ytan vänligt budskap. Och Mimes reella intention var att mörda Siegfried. Något som han förstås misslyckades med eftersom han sig själv ovetandes hade avslöjat sina intentioner.

Frågan är alltså vilket spel spelar Hillary Clinton? Om hon spelar Mimes spel så betyder hennes vänligheter mot Barack Obama i själva verket att hon på program två framförallt till superdelegaterna sänder att ”ni kan väl inte rösta på en sådan inkompetent drulle. Han duger bara till att för en kort stund förföra det amerikanska folket med sin slippriga retorik, men han klarar varken att besegra John McCain eller att vara en bra president. Det gör däremot jag”. Och som en rädsloskapande biton finns också det kompletterande budskapet: ”Skulle tillräckligt många av er inse att jag är bäst, så kommer jag förstås att belöna dem som stödde mig och framförallt hårt bestraffa dem som höll fast vid Obama.”

Men alla sympatisörer tror förstås att hon bara osjälviskt erbjuder sig att vara det amerikanska folkets kloka tjänare. Tiden kommer att utvisa vilket som är Hillary Clintons sanna ansikte. Det som hennes sympatisörer ser eller det som framträder för dem som smakat drakblod.

SvD, DN, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Hillary Clintons destruktiva svanesång

Det finns många tolkningar av vad Hillary Clinton håller på med för närvarande. En del hävdar att hon inser att hon inte kan vinna men att hon inte vill sluta abrupt eftersom det skulle riskera göra hennes sympatisörer bittra (se t.ex. Lawrence O’Donnell i Huffington Post). Att hon därför sysslar med en utdragen och värdig så kallad svanesång för att på slutet göra vad hon kan för att få så många som möjligt av sina sympatisörer vänligt stämda till tanken att stödja Barack Obama. Andra tror att Hillary Clinton visserligen inser att hon kommer att förlora, men att hon alls inte kommer att göra det med värdighet utan att hon i stället kommer att satsa allt för att skada Barack Obama så mycket som möjligt så att han därför inte skall kunna vinna vare sig nu eller i framtiden, dvs. att hon håller på att försöka diskreditera honom för gott i det amerikanska folkets ögon, så att hon därmed skall kunna ställa upp i presidentvalskampanjen 2012 och då nå sitt mål i kamp mot en alldeles för gammal och ur Clintons synvinkel förhoppningsvis helt misslyckad John McCain.

De som lutar åt denna tolkning tar bl.a. fasta på Hillary Clintons envetna försök att förklara att Barack Obama inte är valbar därför att hans attraktionskraft bland det hon kallar ”vita hårt arbetande amerikaner” inte kan rösta på en svart kandidat. Hon försöker alltså få superdelegaterna att inse att det amerikanska folket på grund av sin historia är så genomsyrade av misstroende mot svarta att de i själva verket inte inom överskådlig tid kan förväntas välja ”a nigger” till president och att superdelegaterna därför av ren självbevarelsedrift skall strunta i att Barack Obama leder och med all sannolikhet kommer att vinna primärvalet. Han är ändå chanslös eftersom en svart man i Vita huset är något helt otänkbart för majoriten av vita amerikaner.

I en ledarkrönika i New York Times är Bob Herbert inne på denna tankegång. Och han passar samtidigt på att helt älskvärt påminna om sin uppfattning att paret Clinton aldrig visat sig kunna avsluta något med stil och värdighet. Man skulle ju kunna tro, skriver Bob Herbert, att när Bill med knapp nöd överlevt Lewinskyskandalen så skulle han ha varit inriktad på att inte exponera sig för politiskt riskabla ting mot slutet av sin presidenttid. Men en av hans sista insatser som president var tydligen att på inrådan av Hillarys två bröder benåda ett par grovt kriminella figurer. Något som blev en rejäl skandal.

Men inte nog med att paret Clinton inte skäms för någonting, deras strategi att definiera Barack Obama som en svart kandidat för svarta (som t.ex. Jesse Jackson) är enligt Herbert en grotesk förolämpning mot alla afroamerikaner och dessutom en förolämpning mot de vita. (En initierad beskrivning av Clintonlägrets försök att marginalisera Obama som en svart kandidat för svarta kan läsas här)

För egen del tänker jag så här om denna sak. Hillary Clinton har sedan länge visat att hennes kampanj handlar om henne och hennes maktvilja. Och då gör hon förstås det hon anser krävs för att demolera sin motståndare. Hennes strategi att mer eller mindre osubtilt spela på rasfördomar kan dock vara en mycket riskabel strategi. Det kan helt enkelt visa sig vara en felkalkyl. Och att hon i själva verket genom sin strategi tydliggör en inställning som det amerikanska folket är redo att ta avstånd ifrån. Att hon i sina försök att stjälpa Obama i stället hjälper honom.

Man kan ju tycka att fördomar som verkar vara på väg att klinga av helst skall behandlas enligt principen ”väck inte den björn som sover”. Och det är förmodligen rätt strategi så länge som valmanskåren fortfarande kan befaras vara tämligen starkt mottaglig för dem så att säga av gammal vana, men i just det aktuella fallet kan det ju vara så att tillräckligt många amerikanerna har utvecklat den urskillningsförmåga som krävs för att avvisa de fördomar som haft sådan makt över dem och deras samhälle. Skulle det vara så kommer Hillary Clintons strategiska överväganden att endast vara bra som dåligt exempel. Att hon sig själv ovetandets gör sig till en symbol för de rasfördomar som amerikanerna är beredda att för gott avvisa i detta presidentval.

Hur det hela kommer att utveckla sig är onekligen mycket fascinerande? En del tror att den salomoniska lösningen vore att Hillary Clinton blir Barack Obamas vicepresident (se t.ex. SvD). Det anser jag vara ett mycket politiskt tondövt förslag. Skulle det bli verklighet vore det liktydigt med att Barack Obama hade av olika partikoryféer tvingats att överge den strategi som gett honom segern. Det kommer knappast att hända. Om inte annat lär Michelle Obama ha lagt in veto mot tanken.
———————————
Andra bloggare om , ,

Den landsfaderlige Barack Obama och Hillary Clintons plåga

Valvakade i natt, men tvingades ge upp strax innan resultat i Indiana blev klart. Det var en bra natt. Hillary Clinton fick inte sin ”game changer” och Barack Obama levererade ett lysande tal. Av allt att döma närmar han sig efter alla kriser en position i sitt inre som gör att han kan träda fram som landsfader.

Samtidigt var det plågsamt att se och höra Hillary Clintons tal. Jag undrar just hur det känns att ligga så risigt till så att det snart inte räcker med aldrig så skickliga manipulationer för att stoppa Obama utan att det i stort sett tarvas lönnmord. Hon kunde i varje fall inte dölja att det var en förfärlig dag för hennes presidentambitioner. Men att hon samtidigt tvingade sig i de personliga ambitionernas namn att likt en amfetaminpåverkad bäver bita sig fast i tron att hon är ödesbestämd att vara USA:s drottning.

Jag har träffat många människor i mina dagar som inte följer sitt hjärtas sanna röst utan tvingar sig att följa olika idéer om sitt liv och sig själva som de har förförts av. Och jag känner alltid medlidande för dem, samtidigt som jag vet att de inte går att nå förrän något brister. Min fråga inför Hillary är därför när brister det för henne? Eller är det så illa att det amerikanska folket behöver ytterligare en runda med en ledare som inte har den inre storhet som krävs för att leda landet igenom den luttrande ”skärseld” som väntar USA när landet skall anpassa sig till en ny och konstruktiv roll i den goda global framtid som väntar mänskligheten om vi vågar upphöra att envetet göra det mesta möjliga av våra sämsta sidor.

SvD 1 2, DN 1 2, AB, Sydsvenskan 1 2, GP
———————————-
Andra bloggare om , ,

Om skillnaden mellan Hillary Clinton och Barack Obama

Det är ju närmast en floskel att prata om fördelarna med internet när det gäller nätverkande. Och mycket av detta nätverkande har något flyktigt och hetsat över sig. Men det går också att i det allmänna stimmiga internetbruset urskilja tonen av verkliga fränder. Senast jag upptäckte en sådan frände i tankevärlden var när jag häromsistens råkade hamna på en blogg som tillhörde den amerikanske författaren Andrew Bard Schmookler. Jag läste ett av hans inlägg och förstod direkt att här fanns det många – om än olikartat formulerade – beröringspunkter. Så jag skickade en kort liten hälsning. Och nu har kontakten utvecklats så att jag på hans inrådan börjat lämna ett och annat på amatörengelska förfärdigat bidrag till diskussionerna på hans blogg.

Det senaste utgår ifrån en av hans betraktelser över Hillary Clinton. Den har titeln What Happened to Hillary at the Level of the Spirit och är en fascinerade reflektion över hur de attacker som paret Clinton blev utsatta för under de åtta åren i Vita huset skadade hennes känsla för godhet och rent spel så att hon nu använder samma metoder i sina egna maktsträvanden. Schmooklers betraktelse är därför mycket intressant för alla som vill försöka förstå de djupare och mycket betydelsefulla skillnaderna mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Skillnader som är svåra att förstå och upptäcka om man bara utgår från konkreta politiska program. För då verkar ju faktiskt allt ganska lika, och att det skulle kunna göra det samma vem av dem som vinner. Om du är intresserad så har jag skrivit en liten reflektion kring temat, och den återfinns bland kommentarerna till detta Schmooklers blogginlägg.
———————————-
Andra bloggare om , , ,

Barack Obama recenserar senaste debatten med Hillary Clinton

Här är Barack Obama i sitt rätta element. Men det mest intressanta är hur publiken reagerar på hans recension av den senaste debatten med Hillary Clinton.


———————————
Andra bloggare om , ,

Obamas försök till förnyelse av relationsprinciperna i det politiska livet

Tittade på debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama i natt. Jag lyckades hitta en lokal ABC-kanal som sände direkt på webben. Och när jag väl hade gjort det så kunde jag inte slita mig från min dator.

Det var en mycket intressant debatt. Inte i första hand för sakfrågorna. Där är ju de båda presidentkandidaternas positioner väl kända efter allt kampanjande och debatterande, utan för det intryck de gjorde och för hur de förhöll sig till varandra.

Om jag skulle bedöma dessa båda personer ur konventionell synvinkel så är Hillary Clinton den absolut bästa debattören. Hon är snabb, slagfärdig och energisk, och verkar självsäker. Och när hon får frågor som hon egentligen inte vill fördjupa sig i behärskar hon till fulländning konsten att glida in på något annat som hon föredrar att prata om. Barack Obama däremot är mera tungrodd. Om han får lite tid på sig kan han kanske passa in några av sina välinövade repliker från sina tal, och han är ofta omsorgsfull och saklig i sina utläggningar. Men han saknar nästan helt den för debatten som form så avgörande kvicksilvriga slagfärdigheten. Dessutom känns det för mig som om han egentligen inte vill debattera, som att han tycker att debatt inte är särskilt klargörande eftersom den lätt urartar till en uppvisning i på mer eller mindre subtila missförstånd av motståndarens uppfattningar grundat verbalt effektsökeri.

Sedd ur denna synvinkel vann Hillary Clinton debatten med rätt bred marginal.

Men frågan är om detta är den relevanta synvinkeln. Det finns tendenser i den pågående primärvalskampanjen som tyder på att allt fler människor börjar bedöma presidentkandidaterna inte bara ur ideologisk och politisk sakfrågesynpunkt utan att de också bedömer dem med samma blick som de bedömer sina familjemedlemmar, grannar och arbetskamrater. Och att den avgörande frågan då är: vad skulle du tycka om att vid ditt köksbord, i ditt grannskap och på din arbetsplats ha en person som attackerar dina synpunkter och argumentar för sin sak på det sätt som t.ex. Hillary Clinton eller Barack Obama argumenterar.

Och ställs frågan så vinner inte Hillary Clinton. Det är framförallt två av de centrala problemen för Barack Obama i primärvalskampanjen som belyser det jag försöker få fram, nämligen hans församlingsprästs förment opatriotiska och rent rasistiska uttalanden om USA och Obamas egna uttalanden på en s.k. ”fundraiser” i San Francisco om att arbetarklassen i Pennsylvania i sin bitterhet över ekonomin håller sig till sin religion, sina vapen och sina antipatier mot dem som avviker från dem själva. Trots ihärdiga försök från Clinton och från media att få dessa båda historier att om möjligt sänka Obamas kampanj så har detta inte lyckats. Historien med pastorn Jeremiah Wright använde Barack Obama till att hålla ett av i stort sett alla som briljant betraktat tal om rasrelationerna i USA. Och attackerna mot Obama för att han med sina kommentarer i San Francisco egentligen visade att han är en elitistisk person som ser ner på den vanlige amerikanens livsstil har inte heller bitit särskilt bra.

I pastorssaken har Barack Obama helt enkelt med framgång påtalat det orimliga i att han skall ställas till svars för pastorns uppfattningar som om de vore hans egna. Men samtidigt har han tagit avstånd från uttalandena. Detta avståndstagande har dock inte varit så radikalt som hans politiska motståndare önskat. I stället för att skåpa ut pastor Wright som en fullständig rasistisk jubelidiot så har Obama mera följt principen ”även solen har sina fläckar”. Han har helt enkelt vägrat att låta några tvivelaktiga och politiskt laddade uttalanden överskugga allt som Jeremiah Wright har stått för och uträttat i sitt liv. Han har alltså tillämpat samma typ av överseende som man som människa gör i relationer till personer som är och har varit betydelsefulla i ens liv. Och därmed har Obama markerat att han även i det offentliga politiska livet försöker sköta relationer efter den norm som är god och normal i privatlivet. Att han inte ägnar sig åt den sortens offentliga ”ritualmord” som kan vara nödvändiga om man enligt den konventionella politiska relationslogiken skall kunna rentvå sig själv i en situation som kan beskrivas som en skandal.

Och när det gäller attackerna mot Obamas förmenta elitistiska nedvärdering av vanliga amerikanska medborgare så har han bara tillstått att han inte formulerade sig väl och att det därför gick att missförstå vad han menade. Och så har han förklarat vad han verkligen menade. Men detta har inte minskat attackerna från Clinton (och McCain). De har oavsett vad Obama sagt bitit sig fast vid den för Obama minst smickrande tolkningen av hans uttalande och behandlat den som om den vore en av alla självklart insedd sanning som bara förstärks av Obamas försök att lägga saken tillrätta.

Därmed har Clinton (och McCain) sagt att de själva vet bäst vad Obama egentligen tycker och att hans förklaringar därför bara är skitsnack för att dölja den föga smickrande sanningen. Ur konventionell politisk synpunkt är detta en drömsituation för Clinton, men om man bedömer det hela enligt vanliga och i privat- och arbetslivet tillämpade kriterier för hur bra mänskliga relationer skall fungera så förstår var och en att personer som förhåller sig till andra som Clinton förhåller sig till Obama är mycket svåra att ha att göra med. Att deras beteende i själva verket kan betraktas som ett halvpsykopatiskt relationsförstörande.

På samma sätt som frågan en gång ställdes i en valkampanj om man ville köpa en begagnad bil av Richard Nixon så ställer sig nu förmodligen en hel del amerikaner frågan om de skulle vilja ha en person på sitt jobb eller hemma vid sitt köksbord som fungerar på det sätt som Clinton gör i förhållande till Obama. En person som inte bryr sig om vad man säger utan biter sig fast vid sin egen negativa tolkning av vad man själv sagt och som dessutom säger sig veta vad man egentligen menar.

Och drar man detta förhållningssätt till Obama ett steg längre så tänker man: visst lovar Clinton att lyssna lyhört på det amerikanska folket men det troliga är att hon kommer att lyssna på samma sätt på folket som på Obama, dvs. att hon hör vad hon själv vill. Ett sätt att höra som dessutom förmodligen innebär att hon hör allra bäst mot betalning i form av bidrag till valkampanjer etc.

Och bedöms debatten efter en längtan efter att politiken skall fungera efter samma relationsprinciper som råder i goda personliga relationer i allmänhet då vann Obama med bred marginal. Och de som tittade på skådespelet ur denna synvinkel känner förmodligen som jag redan en längtan efter att få höra hans tal när han på demokraternas partikonvent accepterar att bli partiets presidentkandidat.

Svenska artiklar om debatten: SvD och AB.

PS. Igår gav Bruce Springsteen sitt helhjärtade och välformulerade stöd till Barack Obama (SvD). DS.
——————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Svaret från flickan i Hillary Clintons telefonreklam

När Hillary Clintons annons för att framhäva sin på erfarenhet grundade lämplighet för att svara på Vita Husets telefon klockan tre på natten visade sig innehålla gammalt filmmaterial med en ung sött sovande flicka som nu utvecklats till en Obamaaktivist kunde jag inte avhålla mig från att ta upp detta här på min blogg. Flickan som heter Casey Knowles sa i sina första reaktioner på att hon utan egen vetskap fått delta i en reklamfilm för Hillary Clinton att hon hoppades att hon och Barack Obama kunde göra en motannons. Nu har den annonsen blivit gjord. Visserligen figurerar inte Barack Obama personligen i annonsen, men hans kampanj har gjort den.

Min reaktion är tvåfaldig. För det första tänker jag att den tjejen kommer att gå långt. Det finns mycket kraft och utstrålning kring henne. Så kanske den här lilla reklamfilmen kan bli en motsvarighet till de suddiga TV-bilderna av Carl Bildt som kaxig elevrådsordförande eller Bill Clinton hälsandes på John F. Kennedy.

För det andra hoppas jag att den rätta symboliska tolkningen av den här reklamfilmshistorien är att det Hillary Clinton gör för att koppla politiska gyttjebrottningsgrepp för att gynna sig själv i kampen mot Barack Obama skall komma att till slut vända sig mot henne själv. Så att slutomdömet blir att hon ”föll på eget grepp”.

Casey Knowles filminsats för Obama ser ut så här


———————————-
Andra bloggare om , ,

Obama går i kristallklart svaromål

Många har tvivlat på att Barack Obama skall kunna försvara sig mot Hillary Clintons attacker utan att bli så ”nedsmutsad” att han inte kan trovärdigt framstå som den förnyare som han vill göra. Att det inte skulle kunna finnas några andra medel att tillgå än den konventionella politiska maktkampen som ju oftast är en parodi på ett verkligt hederligt meningsutbyte. Och att Obama därför skulle vara förlorad när det som nu är den verkligt råa maktkampens tid.

Igår såg jag emellertid en direktsändning på webben av Obamas framträdande i Columbus och där visade han en delvis ny sida. Han försvarade sig inte på konventionellt politikervis utan framträdde mera som en briljant retoriskt begåvad lärare i filosofi och hederligt logiskt tänkande som med en blandning av obarmhärtig skärpa och vänlig, lätt humoristisk distans påvisade grova motsägelsefullheter i Clintonkampanjens attacker.

Om detta sätt att förhålla sig till kritik skulle kunna väcka tillräckliga sympatier för att Obama slutligen skulle kunna bli president vore det onekligen en stor sak. Det skulle ju visa att det amerikanska folket har urskillningsförmåga nog att föredra en man som inte engagerat sig i den konventionella ”politiska gyttjebrottningen” för att nu citera Stig Strömholm. Och det är också detta Obamas sätt att förhålla sig till sedvanlig politisk kritik som avgör vicepresidentsfrågan. Skulle demokraterna välja en konventionell ”gyttjebrotterska” som första namn på valsedeln så är jag övertygad om att Barack Obama inte kommer att acceptera ett eventuellt erbjudande om att bli vicepresident. För skulle han göra det skulle han agera i flagrant motsägelse till hela sin kampanj.

Här följer ett för ovanstående resonemang centralt utdrag från Obamas framträdande i Colombus.

———————————
Andra bloggare om , ,